har man rätt till att klaga ens?
Jag vet inte varför den frågeställningen har dykt upp så mkt i mitt huvud dom senaste dagarna, jag lever inte i misär, på gränsen eller helt galet.
Som jag har påpekat tidigare så har jag det tryggt och stabilt, men är det kanske just då man verkligen sätter igång att klaga? då man har det för bra, för mkt tid över till att grubbla, sucka och längta efter att något ska hända, att man kunde komma på en skitbra aktivitet att göra eller bara sticka iväg på en impulsresa, bara något som gjorde så att jag verkligen KÄNNER att jag lever, och inte bara går runt med någon sorts accepterande tråkighet, suckandes och jämförandes mig själv med någon torr engelsk adelskvinna som har alldeles för mkt frititd.
Jag vete tusan, inatt höll dom här tankarna mig vaken till klockan ett, sen vaknade jag klockan sju fortfarande grubblandes på samma grej. Det är så galet fel på något sätt, Jag borde inte klaga, vet faktiskt inte ens om det verkligen är tillåtet men jag måste nog få ur mig det nu innan det här går helt snett.
Jag hade en massa radikala planer inatt, grubblade mkt över vänner som har förändrat sina liv, men som sen har gått tillbaka till det gamla för att dom har upplevt samma känslor som jag har nu. Varför ska det vara så fruktansvärt tråkigt majoriteten av tiden när man är på rätt spår? jag vet att livet inte kan vara en fest dygnet runt längre men är det verkligen vettigt att man ska ha max en grej per månad att se fram emot?
Att man dom resterande 29 dagarna bara går runt och suckar, tittar ut genom fönstret, grubblar och hoppas att den där enda händelsen verkligen blir superbra, för annars orkar jag inte tänka på morgondagen, eller att varje jäkla dag ska se likadant ut.
Jag saknar så mkt, men har även fått så mkt, jag vet jag ska vara tacksam. jävligt glad över vars jag har hamnat, men just nu är det bara svårt att känna det, det går upp och ner, men helt plötsligt är det totalt utförsåknings-ner.
jag vill inte ens dra täcket över huvudet längre, jag vill gräva ner mig 9 meter under jorden, ta bort min facebook, slänga mobilen åt helvetet och prata med maskarna eller något för det här duger inte!
jag blir tokig av att älta, att längta och att hoppas, att önska att jag någon gång verkligen hela tiden kommer att kunna uppskatta att vara skötsam och ha det tråkigt, men det blir ju aldrig så!
det enda jag blir är bitter, och arg men framförallt riktigt jävla ledsen.
Varför kan jag inte vara mer åt det stabila hållet, jordnära och tacksam, för jag får inte glömma att vara tacksam.jävligt tacksam, vilket jag egentligen, längst inne är. Men inte alltid, inte just nu, Jag vill göra revolt, mot mig själv, göra något galet. Hitta på något spännande, Uppleva något som får pulsen att stiga och ögonen att vidgas av gläde, adrenalin. Pulsera av liv!
och inte vara ett torrt, tråkigt, grått litet asplöv som envist klänger sig fast vid grenen bara för att det är så man gör. det är det man ska vilja.
Det känns bara som att jag går miste om en massa, att livet far förbi mig men att jag inte ens märker det. att jag står och stampar på samma ställe och undrar över vad fan som hände.
Det är bara för mkt nu, alldeles för mkt i min egna själupptagna värld.
Jag blir så ARG på mig själv!
Som jag har påpekat tidigare så har jag det tryggt och stabilt, men är det kanske just då man verkligen sätter igång att klaga? då man har det för bra, för mkt tid över till att grubbla, sucka och längta efter att något ska hända, att man kunde komma på en skitbra aktivitet att göra eller bara sticka iväg på en impulsresa, bara något som gjorde så att jag verkligen KÄNNER att jag lever, och inte bara går runt med någon sorts accepterande tråkighet, suckandes och jämförandes mig själv med någon torr engelsk adelskvinna som har alldeles för mkt frititd.
Jag vete tusan, inatt höll dom här tankarna mig vaken till klockan ett, sen vaknade jag klockan sju fortfarande grubblandes på samma grej. Det är så galet fel på något sätt, Jag borde inte klaga, vet faktiskt inte ens om det verkligen är tillåtet men jag måste nog få ur mig det nu innan det här går helt snett.
Jag hade en massa radikala planer inatt, grubblade mkt över vänner som har förändrat sina liv, men som sen har gått tillbaka till det gamla för att dom har upplevt samma känslor som jag har nu. Varför ska det vara så fruktansvärt tråkigt majoriteten av tiden när man är på rätt spår? jag vet att livet inte kan vara en fest dygnet runt längre men är det verkligen vettigt att man ska ha max en grej per månad att se fram emot?
Att man dom resterande 29 dagarna bara går runt och suckar, tittar ut genom fönstret, grubblar och hoppas att den där enda händelsen verkligen blir superbra, för annars orkar jag inte tänka på morgondagen, eller att varje jäkla dag ska se likadant ut.
Jag saknar så mkt, men har även fått så mkt, jag vet jag ska vara tacksam. jävligt glad över vars jag har hamnat, men just nu är det bara svårt att känna det, det går upp och ner, men helt plötsligt är det totalt utförsåknings-ner.
jag vill inte ens dra täcket över huvudet längre, jag vill gräva ner mig 9 meter under jorden, ta bort min facebook, slänga mobilen åt helvetet och prata med maskarna eller något för det här duger inte!
jag blir tokig av att älta, att längta och att hoppas, att önska att jag någon gång verkligen hela tiden kommer att kunna uppskatta att vara skötsam och ha det tråkigt, men det blir ju aldrig så!
det enda jag blir är bitter, och arg men framförallt riktigt jävla ledsen.
Varför kan jag inte vara mer åt det stabila hållet, jordnära och tacksam, för jag får inte glömma att vara tacksam.jävligt tacksam, vilket jag egentligen, längst inne är. Men inte alltid, inte just nu, Jag vill göra revolt, mot mig själv, göra något galet. Hitta på något spännande, Uppleva något som får pulsen att stiga och ögonen att vidgas av gläde, adrenalin. Pulsera av liv!
och inte vara ett torrt, tråkigt, grått litet asplöv som envist klänger sig fast vid grenen bara för att det är så man gör. det är det man ska vilja.
Det känns bara som att jag går miste om en massa, att livet far förbi mig men att jag inte ens märker det. att jag står och stampar på samma ställe och undrar över vad fan som hände.
Det är bara för mkt nu, alldeles för mkt i min egna själupptagna värld.
Jag blir så ARG på mig själv!
