Välkommen till min blogg

varför känns det som att jag står med ena foten på en sida och den andra på en helt annan, på något sätt krockar den jag vill vara med den jag är, eller rättare sagt, det livet jag vill ha är i konflikt med det livet jag har haft.

Det är som att jag hela tiden står och velar, ungefär som att jag vill behålla kakan men ändå äta upp den.

Det är så mycket negativt med Piteå, med livet jag levde där, med den jag fortfarande på något sätt blir igen så fort jag far dit.

Jag vill bo här i Älvsbyn, jag vill inte ha livet jag hade i Piteå igen, men ändå på något sätt så har jag svårt att släppa taget, släppa taget om vännerna där och händelserna som jag ibland sitter och suktar efter, glorifierar och önskar att jag också var med om.

Jag vet att det egentligen inte är så underbart som det på något sätt har blivit i mitt huvud. Som det verkar, det är ofta som så att skenet bedrar.

Här, där jag är nu, det är det näst intill perfekta stället för mig, det är här jag kan se mig ha en framtid. Inte i Piteå.

Så varför saknar jag staden så mycket ibland? varför saknar jag "friheten", impulsiviteten, intensiteten?

Varför saknar jag något som jag egentligen vet inte finns, som på något sätt har blivit en skenbild av hur det egentligen är.

varför suktar jag efter illusioner?

Och varför är det så svårt att släppa allt, att stänga dörren och gå vidare, kapa det där sista som begränsar mig, håller mig tillbaka i dörren. Varför kan jag inte bara gå ut och stänga den bakom mig för att sen sträva framåt, till mina mål, mina drömmar ?

Lämna staden även mentalt.

Varför får alla tankar på Piteå och folket där, ruljansen och historierna mig till att må så fruktansvärt dålig?

är det för att jag vet att jag inte kan vara med längre, att det skeppet har seglat, jag har tagit mig för långt fram för att kunna gå tillbaka, jag vill inte gå tillbaka, men ändå vill jag vara med, istället för att känna mig utanför, ensam och icket tillhörande till någonting, eller några.

Det känns som att jag har tappat min gamla tillhörighet för fort, att jag inte har hängt med, och helt plötsligt sitter jag här och inser att jag inte vet vars jag hör hemma. Vars är min tillhörighet nu? kommer jag aldrig att hitta en gemenskap igen, kommer jag aldrig att ha ett umgänge igen, kommer jag aldrig mer att ha någon/några att umgås med, att kunna gå över till en sväng eller helt enkelt bara hitta på något galet impulsivt med.

Kommer jag alltid att känna mig låst, utan möjlighet till något annat än att hålla uppe den här masken av falsk trivsel, av martytisk accepterande.

Jag vill skrika, men jag vet inte vad, jag vill gråta men jag vet inte varför.

jag kan aldrig återvända till Piteå, det skulle inte lösa något och det finns inget för mig där längre.

Logiskt borde jag väl kanske vara glad för det, att avståndet nu har blivit så pass stort. Men jag kan inte känna det, det enda jag känner är en sorg som river djupt i hjärtat, i själen.

Och det enda jag undrar om och om igen är, när ska det sluta? när ska det gå över?

När ska jag slippa alla tankar och alla känslor som jag tillåter begränsa mig.

När kan jag sluta sörja? när går det över?