nummer 30 – Ett sista ögonblick : Min systerson
Den här sista punkten ska jag använda till att berätta om Max, och hur han på något sätt har förändrat mig och gett livet mer glädje.
Max föddes tolv dagar efter att jag hade lagt in mig på Behandlingshemmet, innan dess hade jag gjort försök att lägga ned på egen hand, sagt upp min lägenhet i stan, flyttat in hos syrran och "bestämt" mig. Men det fallerade.
Tillslut sökte jag in på Avstampet och syrran åkte in på sjukhuset bara någon dag efter med havandeskapsförgiftning. Det var tumultartat men förlossningen gick bra iaf, syrran fick ligga kvar på sjukhuset i några dagar men både hon och Max mådde bra.
Fast allt var kaos i min värld så var Max som sänd från himmlen, jag och syrran hade ett samtal någon gång, jag vet inte när. Där hon sa att om det är något som borde motivera mig till drogfrihet så bör det vara Max, att få vara en del i hans liv och att vilja vara det.
Det är så enkelt egentligen, att något så fint förtjänar att slippa bli utsatt för hemskheter. Det är juh en självklarhet. Så därför tänker jag ofta idag när jag kramar eller busar med han att livet är så mkt mer än missbruk och tragik. Det finns fantastiska saker i världen som bara väntar på att upptäckas, det finns så mkt mer att se, uppleva och glädjas över än vad man kan tro..
Max har väckt någon sorts beskyddar instinkt hos mig, kanske samma som jag brorsan och syrran har haft för varandra. Världen är hemsk ibland men en del av livet, jag hoppas bara att Max ska växa upp med vetskapen att i våran familj där är han trygg, att han alltid har en fristad från omvärlden om det skulle behövas.
Jag kan iaf konstatera att första gången jag träffade han, när dom kom till Avstampet och hälsade på så vann han mitt hjärta för evigt. Han är nog en ängel :)
Max föddes tolv dagar efter att jag hade lagt in mig på Behandlingshemmet, innan dess hade jag gjort försök att lägga ned på egen hand, sagt upp min lägenhet i stan, flyttat in hos syrran och "bestämt" mig. Men det fallerade.
Tillslut sökte jag in på Avstampet och syrran åkte in på sjukhuset bara någon dag efter med havandeskapsförgiftning. Det var tumultartat men förlossningen gick bra iaf, syrran fick ligga kvar på sjukhuset i några dagar men både hon och Max mådde bra.
Fast allt var kaos i min värld så var Max som sänd från himmlen, jag och syrran hade ett samtal någon gång, jag vet inte när. Där hon sa att om det är något som borde motivera mig till drogfrihet så bör det vara Max, att få vara en del i hans liv och att vilja vara det.
Det är så enkelt egentligen, att något så fint förtjänar att slippa bli utsatt för hemskheter. Det är juh en självklarhet. Så därför tänker jag ofta idag när jag kramar eller busar med han att livet är så mkt mer än missbruk och tragik. Det finns fantastiska saker i världen som bara väntar på att upptäckas, det finns så mkt mer att se, uppleva och glädjas över än vad man kan tro..
Max har väckt någon sorts beskyddar instinkt hos mig, kanske samma som jag brorsan och syrran har haft för varandra. Världen är hemsk ibland men en del av livet, jag hoppas bara att Max ska växa upp med vetskapen att i våran familj där är han trygg, att han alltid har en fristad från omvärlden om det skulle behövas.
Jag kan iaf konstatera att första gången jag träffade han, när dom kom till Avstampet och hälsade på så vann han mitt hjärta för evigt. Han är nog en ängel :)
