Välkommen till min blogg

Idag var jag till min CRA-människa som frågade mig vad vi nu ska göra, vad vi ska ha för någon plan och av någon anledning så blev jag otroligt frustrerad av den fråga, jag förstår att hon menade det som något positivt och att hon bara vill mig väl och hjälpa men det är inget "vi" egentligen, känns inte som det iallafall, hon har gett mig verktyg för att jag ska kunna hålla mig på rätt väg men det är jag som måste se till att komma ihåg att använda dom. Det finns egentligen inget mer kvar. Så "vi" vete tusan, när klockan är fem och hon går hem så slipper hon bry sig, hon kan juh faktiskt inte göra det här åt mig utan det är jag.

Man ska inte vara självisk eller narcissist och dom här tankarna idag känns alldeles för nära det "oj! det är så synd om mig för att någon försöker hjälpa mig". Jag har tänkt och agerat själviskt och det är riktigt skruvat att jag till och med blir arg på den som försöker hjälpa mig. Fast egentligen är jag nog mest arg på mig själv, och fruktansvärt besviken. Varför kunde jag inte bara ha lyssnat på mig själv, varför var jag tvungen att chansa? det är lika idiotiskt som att spela rysk roulette.

jag har tänkt på det här med att stå själv mycket, det kanske märks. Från första början när jag kom in på möten och diverse så har jag blivit matad med att man inte klarar det här själv, att utan möten och hjälp så är jag praktiskt taget dödsdömd, att ingen är stark nog att klara det på egen hand.

Även fast det ibland känns bra att sk vara med i gemenskapen, vilken gemenskap det nu än är så är det i grund och botten så att jag står själv, på ett sätt väljer jag det. Jag målar upp en illusion där jag tror/ försöker känna att jag tillhör något. oavsett om det är den drogfria sidan eller den andra fast jag innerst inne vet att det inte är så. Jag drar mig ofta undan, och vissa drar sig undan mig. Och vissa gånger och gällande vissa saker så spelar det ingen roll hur många man har runt sig. Jag måste helt enkelt fixa det själv.

Det är kanske pga att jag har haft det i huvudet i tre dagar nu som jag inte kunde behärska mig när jag träffade min kontakt, för jag vet. jag kan inte skylla det här på någon annan än mig själv och då tycker jag inte heller att det är något "vi" nu när jag tar nya tag och försöker fixa det. Jag måste fixa det. på mitt sätt. Hela uttrycket känns som ett skämt, "Vi" gah jag vet inte. förmodligen är jag barnslig, orättvis och allmänt korkad men det är så jag för tillfället tänker.

Det känns så löjligt på ett sätt, men ändå inte. Ansvar och konsekvenser är det som gäller. jag gjorde fel, ingenting kan göra det ogjort men det hjälper inte heller att sitta på fyra olika möten och prata om det om och om igen, vrida vända och analysera. jag vet vars det fallerade, jag såg och kände, till och med tänkte och fast varningsignalerna ringde högt så ville jag inte lyssna, jag valde att inte bry mig, eller rättare sagt, jag brydde mig, grejen var bara att jag inte brydde mig om mig själv.

Alkohol: jag trodde jag skulle kunna dricka utan risk för att sticka till kranen för att handla tjack. Trodde att det inte skulle vara någon fara, att det värsta suget äntligen hade gått över.

Jag hoppades och försökte intala mig att det skulle gå bra och det var det dummaste jag hade kunnat göra. hade jag lyssnat på mig själv hade det inte blivit såhär. men jag tänkte på något skumt sätt att det var värt risken, att orsaken till att jag utsatte mig för det var viktigare och mer betydelsefull än mig och min drogfrihet. Jag blev övermodig och trodde att jag kunde klara det. Men nu vet jag hur svag jag är. Det kanske var det jag behövde lära mig.

Vad är det första man får lära sig? tro aldrig att du är botad.

jag måste totalt ha missat den punkten för någonstans trodde jag väl att jag var det, för det gick så enkelt för det mesta. Jag trodde jag hade lärt mig impulskontroll och att jag äntligen ahde kommit upp ur min "sug-svacka"

Men inte.

Så vad nu? jag säger samma sak som jag har sagt hela dagen idag. Jag ska fortsätta på samma ställe som jag var på innan det här, denna händelse ska inte förstöra spåret jag var inne på men det betyder inte heller att jag försöker ignorera det som har hänt eller glömma det. Utan helt enkelt bara att jag går vidare. Jag fortsätter åt samma håll som tidigare. För vad ska jag annars göra?ge upp?

skulle inte tro det. Men jag har inte heller tänkt tillåta att jag ska spendera all min energi, tid och tankeverksamhet till att ha ångest/ sörja eller försöka analysera mer gällande det som hände, det är förbi och nu ser jag framåt. Hur stora konsekvenserna av mitt handlade i slutändan blir dröjer det ett tag till innan jag vet men jag får ta det som dom kommer och göra det bästa av det. Ingenting är omöjligt och det här ska inte få förstöra allt. Hoppet är väl det sista som lämnar människan, eller?