huvudvärk och insikt.
få missade nog mitt humör igår, det var inte på topp och jag hade lyckats gräva ned mig rätt djupt i mitt hål av självömkan med en stor mur av raseri.
På ett sätt kanske det var bra, tillslut exploderade jag, och då menar jag verkligen EXPLODERADE, vill inte veta vad grannarna tror.
Hur som haver, det ledde till något bra, riktigt bra faktiskt :D
man kan nog kalla det förståelse, och ett stort steg till bättre kommunikation för det var där det brast.
Jens hade tolkat mig totalt fel gällande det här (på något sätt känns det ändå lite bra såhär i efterhand att han inte kan läsa mig helt som en öppen bok än)
och jag tolkade självklart Jens fel som ett resultat av det, men vi snackade och tillslut kom man till det där välmående samtalet som bara för en närmare, som leder till insikt och förståelse och det var fruktansvärt härligt.
Jag undrar varför jag (tjejer kanske till och med) hela tiden tycker, eller kanske mer antar att killarna ska fatta ens vinkar, alla antydningar och försök till att dirigera saker åt "problemet" eller vad tusan man nu ska kalla det.
för ärligt talat så funkar det inte så, men innerst inne vill iaf jag på något konstigt sätt fortfarande att det ska vara så, att man inte ska behöva säga allt rätt ut eller förklara, för jag vill att det ska vara självklart, att det inte ska behöva påpekas, men verkligheten ser inte ut så.
Man måste förklara, förtydliga sig och sen repetera.
Det är precis som nu när jag pluggar, det är mkt repetition, mkt förklaringar som behövs och extremt mkt minne som måste lagras.
Varför tänkte jag inte så gällande det här? om det är något som inte är självklart så är det väl en relation, och balansen/kemin i den är aldrig detsamma som i relationerna man har haft innan.
Man måste lyssna, lära, minnas, diskutera och förklara i varje relation man går in i.
fast visst hade det varit smidigt om man hade kunnat skippa det, dock hade det nog inte blivit lika intressant och värdefullt då.
allting känns bra nu iaf, och det känns skönt att jag har fått bort det där lilla molnet som skuggade min vardag och relation till Jens.
Som sagt, han är underbar, så länge jag är det mot han.
för det handlar om att ge och ta, och skriker jag åt han, så skriker han tillbaka, ler jag åt han, så ler han tillbaka. och det är så det ska vara.
så idag är jag tillfreds och lugn,och inte ens huvudvärken kan förstöra denna dag. :D
På ett sätt kanske det var bra, tillslut exploderade jag, och då menar jag verkligen EXPLODERADE, vill inte veta vad grannarna tror.
Hur som haver, det ledde till något bra, riktigt bra faktiskt :D
man kan nog kalla det förståelse, och ett stort steg till bättre kommunikation för det var där det brast.
Jens hade tolkat mig totalt fel gällande det här (på något sätt känns det ändå lite bra såhär i efterhand att han inte kan läsa mig helt som en öppen bok än)
och jag tolkade självklart Jens fel som ett resultat av det, men vi snackade och tillslut kom man till det där välmående samtalet som bara för en närmare, som leder till insikt och förståelse och det var fruktansvärt härligt.
Jag undrar varför jag (tjejer kanske till och med) hela tiden tycker, eller kanske mer antar att killarna ska fatta ens vinkar, alla antydningar och försök till att dirigera saker åt "problemet" eller vad tusan man nu ska kalla det.
för ärligt talat så funkar det inte så, men innerst inne vill iaf jag på något konstigt sätt fortfarande att det ska vara så, att man inte ska behöva säga allt rätt ut eller förklara, för jag vill att det ska vara självklart, att det inte ska behöva påpekas, men verkligheten ser inte ut så.
Man måste förklara, förtydliga sig och sen repetera.
Det är precis som nu när jag pluggar, det är mkt repetition, mkt förklaringar som behövs och extremt mkt minne som måste lagras.
Varför tänkte jag inte så gällande det här? om det är något som inte är självklart så är det väl en relation, och balansen/kemin i den är aldrig detsamma som i relationerna man har haft innan.
Man måste lyssna, lära, minnas, diskutera och förklara i varje relation man går in i.
fast visst hade det varit smidigt om man hade kunnat skippa det, dock hade det nog inte blivit lika intressant och värdefullt då.
allting känns bra nu iaf, och det känns skönt att jag har fått bort det där lilla molnet som skuggade min vardag och relation till Jens.
Som sagt, han är underbar, så länge jag är det mot han.
för det handlar om att ge och ta, och skriker jag åt han, så skriker han tillbaka, ler jag åt han, så ler han tillbaka. och det är så det ska vara.
så idag är jag tillfreds och lugn,och inte ens huvudvärken kan förstöra denna dag. :D
