Välkommen till min blogg

jag analyserar och om-analyserar, eller kanske mer korrekt överanalyserar saker.

fast jag hela tiden säger att man måste sträva efter att ta sig framåt, att utvecklats så har jag på något sätt skippat tankegången att för att verkligen kunna utvecklas så måste man ta med sig det gamla, minnena, kunskaperna och lärdomarna.

jag vet inte om det har varit medvetet eller inte som jag på något sätt har försökt skippa det där, har tänkt att man någon gång måste släppa allt, lägga det bakom sig, och helst även glömma.

men det är fel, jag har tänkt helt galet gällande det, för att förstå nuet, och veta vars jag är påväg, och vem jag är, så måste jag på något sätt göra klart med mitt förflutna, ta tjuren vid hornen och beta mig igenom det, annars kommer jag aldrig att kunna utvecklas, för tar jag inte och går igenom det här, och verkligen kommer till den punkten då jag kan lägga det bakom mig,rent,tvättat och struket så kommer jag alltid på ett sätt att stanna i det förflutna, som det sägs ibland, att det förflutna hemsöker en, och kommer att göra det tills den dagen man vänder sig om och ställer sig ansikte mot ansikte mot det.

jag har velat utvecklas i en sån rasande takt så jag mer eller mindre har flytt, jag har sprungit från livet/verkligheten fast jag har försökt intala mig att det är till ett liv jag har försökt komma.

nu är jag inte så säker längre, det känns som att jag har kommit till en skiljelinje, att antingen tar jag tag i allt nu, eller så fortsätter jag att fly,

jag var i sunderbyn idag hos kuratorn, hade träffen som är obligatorisk innan min gastric bypass och det var då jag kom underfund med det,

hon sa att jag verkar ha koll och att jag är en sån som orädd ger mig in på grejer och att jag tar det jag vill ha, först blev jag stolt, men efteråt blev jag fundersam, ger jag verkligen ett sådant intryck som egentligen inte är jag?, verkar jag så orädd och säker, fast jag själv tycker att jag hela tiden är det motsatta.

när skaffade jag den där fasaden? var det bara just idag eller är det någt som har blivit senaste tiden, har jag byggt upp något som inte är den verkliga jag?

är jag övermodig? har jag för stora förhoppningar? för stora mål? vad är det som får mig att verka så orädd och framåt, fast egentligen den enda drivkraften jag har kommer ifrån min flykt, min flykt från mig själv.

känns som att tankarna rätt ofta snurrar,

hon frågade mig vad jag har för någon strategi, hur jag gör för att hantera mina upp och nedgångar, om jag har en plan som jag kan ta till efter operationen,

jag svarade att jag skriver,

jag skriver för allt vad jag är värd för det är enda sättet för mig att hantera allt, mitt sätt att kunna analysera, tänka igenom och inte totalt förlamas av känslor,

jag kan bli metodisk, analytisk och lugn av att skriva, här och nu.

det är min strategi, det är den enda jag vet nu men den är otroligt nog även nästan det enda som behövs,

efter skriverierna så är det Jens som hjälper, han ser saker på ett helt annat sätt än mig och han läser mig som ingen annan någonsin har kunnat.

Så jag har en bra strategi, iaf just nu, jag vill leva, verkligen leva, inte bara andas och existera, utan LEVA, uppskatta livet, allting runt omkring mig, jag vill uppleva så mkt, det är min strategi, att ha drömmar igen, och verklig vilja att kämpa för dom.

just idag blev en sån här konstig dag, men ändå bra, det blev kaos i mina tankegångar, men kanske ett bra kaos,  nu vet jag verkligen att jag måste genomföra det jag fick reda på häromdan, att jag måste ta itu med det, idag var bara en bekräftelse på det.

så imorgon vänder jag mig om och ställer mig ansikte mot ansikte med mitt förflutna, sen hur lång tid det kommer att ta det får vi se, det får helt enkelt ta det som behövs.

frågan är bara vars jag ska börja,  en sån här utredning är ingen liten grej att skriva ihop till, vars börjar man när man inte minns något?

dom sa : så långt tillbaka som du endast kan minnas, men från när minns jag? när jag var 13,14? annars är det bara små glimtar, inget konkret.

men när jag väl har börjat,då kanske jag kommer att minnas allt igen, som en kran som öppnas.

jag vet inte varför, eller jo det gör jag nog men på ett sätt känns det otroligt tungt bara tanken på vilken enorm grej det är att göra, dock har jag bra kontakter och skyddsnät, min jobbcoach är guld värd och har tänkt hjälpa mig med att få ut alla papper, och ge mig tid till att skriva det här, min historik/bakgrund/problematik.

vars börjar man och vars slutar man?

nu känns det lite som att jag gled ur spår, tappade tråden men det får vara, mina tankar är lite halvfärdiga/splittrade och ofokuserade just nu.

fast jag är trött och nedtyng av allt det där, så är jag ändå upplyft och glad, kuratorn gav mig klartecken för operationen och jag svängde förbi infektion på vägen ut, kollade om mina sista provsvar hade kommit än, vilket dom hade.

jag är nu officiellt friskförklarad! läkaren min och alla sköterskor där är guld värda och ska ha en stor eloge för allt, dom har verkligen varit förstående och medmänskliga, När det har känts som jag har stått ensammast i världen, som att jag har varit äcklig, bannlyst, hatad och värdelös så har dom alltid lyckats få mig att le, att se framåt  och inte gräva ner mig själv, dom har sett och behandlat mig som en människa och gett mig ett värde, eller rättare sagt värdighet, när jag själv inte kunde känna att jag hade det.

Dom accepterade mina felsteg, mina misstag och vände det inte emot mig, eller tryckte ner mig ännu mer utan dom gav mig lite hopp, några skratt och en vänlig blick.

blir jag någonsin miljonär så vet jag vars jag ska donera pengar.

jag vet inte varför, men bara av att tänka på alla som jobbar på den avdelningen så blev jag genast glad och upplyft, dom har nog gett mig mer än vad jag ens själv kan ana.

så jag avslutar nog mina funderingar nu, medans jag ännu ligger på topp.

idag var en betydelsefull dag, på fler än ett sätt.

undra varför det känns som att jag hela tiden ska vara så präktig? det är som att bara för att jag har påbörjat den här resan, eller vad tusan man nu ska kalla det, så försöker jag på något skumt sätt uppnå perfektion, fast jag vet att det inte finns något som kan kallas perfekt. Men ändå så måste jag försöka, varför egentligen? så länge jag är relativt tillfreds med tillvaron så borde väl det räcka?

självklart ska man alltid ha något att sträva efter, vissa mål och delmål, men vars ska jag sätta gränsen?

jag känner ibland att jag går lite till överdrift, och sen när jag inte klarar av att uppehålla dom förändringarna som jag har gjort så känner jag att det är ett misslyckande, att jag är ett misslyckande.

varför?

själv förespråkar jag inför andra att så länge man åtminstone har försökt allt vad man kan så ska det räcka, att man har gjort sitt bästa. Men när det gäller mig själv, då tänker jag inte så.

Egentligen sabbar jag juh bara mitt eget mående genom mina försök, och "misslyckanden" när jag tänker så. jag borde vara glad över att jag faktiskt klarade dom där månaderna nikotinfri och sen kunna sitta på balkongen och röka min cigg utan att få dåligt samvete över det, men det gör jag inte.

Jag tänker att jag unnar mig den där ciggen när jag vill ha den för det dör jag faktiskt inte av (iaf inte nu), men sen när jag har rökt den så tänker jag direkt, fan också, var det värt det? för nu är jag på något sätt inte lika bra.

men vad tusan alltså? ibland vill jag bara ge mig själv en käftsmäll, världen går inte under för att jag helt plötsligt inte är nikotinfri längre, men ändå känns det som det på något sätt, och tanken som direkt dyker upp är : vad ska alla nu tycka om mig? ser dom mig som ett misslyckande, är det kanske därför jag får dåligt samvete, för att jag tänker för mkt på vad alla andra ska tycka om mig.

någon gång hade det varit riktigt skönt om jag kunde släppa det där, sluta bry mig så mkt om vad alla andra tycker och tänker om mig, jag har ändå kommit en bit på vägen gällande det men ibland, som nu så faller jag tillbaka till det där.

jag tror grejen är också att jag trivs som präktig, det har jag alltid gjort, är väl därför jag har haft prestationsångest också, jag vill vara perfekt, jag vill att alla andra ska tycka att jag är perfekt och att det jag gör är helt fulländat varje gång, men rent logiskt sett så vet jag att det inte är en sak som gå att uppnå, det finns ingenting som är perfekt som sagt.

men ändå, djupt inom mig så är det ändå perfektion jag vill uppnå.
hur galet är inte det?

handlar det om att det är så jag tror att jag kan bli accepterad? att man måste vara perfekt för att få bli en uppskattad del av samhället?

så vad ska jag egentligen summera detta som, att jag alltid kan sträva men att jag ibland måste tillåta mig att faktiskt vara mänsklig. vilket egentligen är rätt och vettigt.

Det är så logiskt allt ibland, det är lätt att kunna tänka rätt, men att verkligen känna det, är en helt annan sak.
Jag vet att jag ska kunna ta den där ciggen utan dåligt samvete, men om jag känner mig rätt så kommer jag fortsätta att må "dåligt" över det ett bra tag till.

sådan är jag. det är väl kanske min mänskliga del som tar över där, men det får mig ändå inte att bli mindre irriterad över mig själv för tillfället.

Präktig i all ära, men ibland önskar jag att jag inte hade haft den här idén över vad det är, eller försökt att vara det.

jag började tänka på en bit av min histora nu, stod och kollade på allt folk utanför lägenheten och började av någon anledning tänka på hur allting hänger ihop, hur saker och ting har avlöst sig i mitt liv.

Hur allt var i början, introt till vars jag är nu kanske man kan kalla det.

Kommer ihåg när jag och syrran for hem för något år sedan och rensade en massa lådor med papper och böcker från lågstadiet. dagböcker som man skrev sporadiskt i då.

Jag brände allt, både för att jag hade hunnit glömma, eller kanske mer förtränga det som stod i dom. hur jag mådde och vad jag tänkte och för att jag inte klarade av att se det, läsa alla dom förtvivlade orden skrivna med den barnsliga handstilen jag då hade, det skar i mitt hjärta.

Redan när jag var 8 ville jag dö, jag trivdes inte i skolan, eller med så mkt annat för den delen heller.

första gången jag skar mig var jag 13, det blev ett beroende på något sätt, att se blodet och känna smärtan, detta utvecklade sig senare till ett antal självmordsförsök.

Jag fick lätt tag i hembränt, hur är inget jag har tänkt gå in på nu, inte än. det gör ännu alldeles för ont.

jag drack ofta ensam, utan att någon visste, bara för att det på något sätt hjälpte att smutta på den där flaskan.

Mina självmordsförsök blev mer och mer extrema, tillslut stal jag en massa tabletter av mamma, jag tror fortfarande inte att hon vet om det.

Jag blandade dom med alkohol, slocknade och sov i ett dygn, sen vaknade jag och kunde knappt stå, mådde så fruktansvärt illa, det slutade med att jag spydde oavbrutet i flera veckor, klarade inte av lukter, mat eller något.det var det första seriösa försöket.

jag hade även problem med just mat, ångest över hur jag såg ut, tyckte hela tiden att jag var för fet och för ful, och på ett sätt har jag samma problem än, fast med lite mer självdistans.

jag började spy upp mat när jag fick ångest över mitt utseende, jag försökte kontrollera mitt intag men klarade det inte. för jag har alltid älskat mat, tyckt att det har varit intressant och spännande med nya smaker, så därför blev det enklare att spy, vilket jag har gjort till och från genom åren.

tillslut kontrollerade mat, skärande och alkohol mitt liv.

Jag kunde inte sluta tänka på mig hela tiden, och vad jag trodde att alla andra tyckte om mig.

tillslut tyckte jag jävligt synd om mig själv, och ångesten förlamade mig totalt, dygnet runt. det enda som hjälpte var på något skumt sätt att trycka i mig mer mat, eller dricka alkohol, fast när jag blev för full så tappade jag all kontroll och skar mig ännu mer, vilket jag sedan hade ångest över, ärren radade upp sig, det blev på något sätt linjer som markerade alla olika händelser i mitt liv, jag minns fortfarande hur jag mådde och vad jag tänkte när jag numera tittar på mina armar .

när jag nu för tiden ser på dom så tycker jag det är synd att jag har dom, jag skäms inte, men dom väcker mkt frågor hos folk, till och med avsky hos vissa. men att skämmas över dom,det kan jag inte, dock tycker jag att det är fruktansvärt tragiskt att jag har dom. att jag en gång har mått så dåligt så jag har behövt göra mig själv så illa.

drogerna blev på ett sätt räddningen, jag kände ingenting under en lång period när jag drogade vilket ledde till att jag inte behövde skära mig något mer. jag övergav det beroendet för ett annat, som på ett sätt känns värre, men ändå inte.

Det finns NA- möten och 7000 olika sätt att få hjälp på när det gäller droger, det finns behandlingshem, manualer och steg. Och framförallt, resurser.

Går man till en läkare och säger att man är beroende av droger så får man direkt kontakt med drogterapeufter, blir erbjuden behandling, aktiviteter, "kurser" i att förstå sig på sitt drogbeteende och information om olika sätt att hantera sug på, hjälpt till att kunna sluta. det finns ställen som strömgården och avstampet, som är guld värda och verkligen behövs.

Men som självmordsbenägen så läggs inte samma resurser, skär man sönder sig själv så finns det inte samma skyddsnät.

jag fick en samtalskontakt, det var allt, och antidepressiva mediciner som gjorde mig till något annat än en människa.

tolka mig inte fel nu, min samtalskontakt som jag hade var guld värd, hon gick verkligen above and beyond, men det räckte ändå inte.

det krävdes droger för att jag skulle sluta skära och försöka ta livet av mig och på ett sätt starta vägen till tillfrisknande.

dock var jag tvungen att bottna med drogerna först, verkligen köra ner mig innan jag kunde ta emot hjälpen för att börja ta mig ur det, och på något ännu skummare sätt så har det varit enklare, enklare än om jag hade försökt komma till den här punkten i mitt liv fast utan narkotika, jag tror inte jag hade levt nu om inte allt hade blivit som det blev, men det känns konstigt, och på något sätt så fruktansvärt fel. att det har behövts allt det här, för att jag ska kunna börja försonas med mig själv, med mitt liv och för att jag ska kunna börja försöka förstå allt. och klara av att genomgå den resan.

det är väl på ett sätt det jag gör i denna blogg nu, jag försöker reda ut allt, gå igenom bit för bit allt i mitt liv för att förstå vem jag är, och hur jag blev den jag är.

jag har varit expert på att förtränga, minns fortfarande väldigt få grejer men det här är början iaf, till att hitta tillbaka till mig, och våga/orka/klara av att försonas.

och framförallt att acceptera.

det är på något sätt det svåraste, att acceptera allt, försonas med minnen och känslor och upplevelser.

det är många gånger jag måste intala mig själv att det är värt det, fast jag många gånger bara vill ta ett rejält kliv tillbaka och försöka dränka allt igen, dölja det under droger och alkhol, stänga av hjärnan, sluta fungera och bara skita i allt.

jag vill det ofta, speciellt idag, men jag har kommit så långt nu att jag vet, det är inte ett alternativ, jag kan inte gå tillbaka till att bli sån igen, jag kan inte oavsett hur ont alla dom här minnena, tankarna och funderingarna gör.

det är mkt kvar, en lång process som kommer att ta resten av mitt liv, men vad ska jag annars göra? alternativet är att sluta leva och ge upp allt, det är inget jag kan eller vill, jag måste klara det här.

så det är sådana här gånger som jag är fruktansvärt glad att jag har den här bloggen, den fungerar som substitut för alla kontakter jag inte längre har, ibland känns det ensamt, men hellre ensam med en blogg och ett rätt bra liv, än ensam med drogerna och omgiven av kaos.

hela jag skakar, och jag fattar inte riktigt varför, på något sätt känns allt overkligt, som att jag ser suddigt och har kopplat bort känslorna, men jag kan inte sluta skaka.

jag förstår mig inte på reaktionen, varför jag blir såhär. men jag vet varför.

Jag fick reda på att en vän dog inatt, en som jag inte kände superbra, men har haft tillräckligt många samtal och drogdimmiga stunder med.

tillräckligt för att det ska kännas fruktansvärt, att den lilla, vänliga, smågalna, utsatta, bräckliga människan ska ha dött.

jag vet inte hur än,  teorier finns det gott om, men förmodligen dog hon på ett sätt som kanske inte är det värsta, men ändå det mest tragiska.

Det var kanske väntat, men ändå inte, det hon slog i sig är riktigt farligt, det vet jag, men ändå tänkte jag aldrig att hon skulle dö. för hon hade klarat sig igenom så mkt.

det är bara så galet, och just nu vill jag sända en tanke till henne och hoppas att hon sitter högt där uppe utan problem och med en frid som har utraderat all smärta, sorg och lidande.

Hon kunde charma många, mig lyckades hon då göra det med. och hon förlängde mitt liv med många skratt.

R:I:P Marie

som vanligt så börjar jag fundera på saker när det är som mest omständigt att kunna skriva av sig allt, som tex när jag ska sova och datorn är avslagen eller som nu när jag sitter i badet, just nu blev det en sånhär överväldigande känsla att jag verkligen MÅSTE skriva av mig så jag slängde mig ur badet och sitter nu här i handduk, ibland är det allt bra galet.

Alla dom som ringde till mig, skrev eller person till person -flippade på mig när jag sa att jag inte ville gå igenom interferon behandlingen direkt använde att dom brydde sig om mig som argument till att attackera och trycka ner mig, ringakta mig som person och en vuxen individ. Men vad tusan alltså?!

först och främst, jag är en vuxen människa, jag gör misstag men jag har ändå rätt att bli respekterad och behandlad som en vuxen, vilket innebär både att jag får stå för mina val/misstag men även att folk ska respektera dom valen jag gör och inte bara köra över mig när jag väljer något som inte passar dom, eller klappa mig på huvudet när dom tycker att jag sköter mig "bra" ( enligt dom)

jag är en människa! som till och med otroligt nog är myndig, och inte helt okapabel till att ta hand om mig själv.

Men för att återgå till saken nu, jag är arg, fortfarande, det kanske märks? och jag tycker faktiskt att det är berättigat.

Om man nu får använda att man bryr sig om en människa som argument att flippa på dom, döma och försöka bestämma, tillrättavisa. Så då borde väl tekniskt sett (om jag nu hade tyckt att man verkligen får göra så, vilket jag inte gör) kunnat göra det gällande dom också.

Jag hade kunnat flippa på en människa, förnedra den och ta bort dens känsla av myndighet genom att fördöma dens val att inte genomgå en gastric bypass fast personen sakta håller på att äta ihjäl sig,

Jag hade kunnat ringa och flippa på människan som vägrar sluta stressa och röka fast kroppen och hjärtat håller på att lägga av pga det.

jag hade kunnat ta kontrollen över en annans liv, styra och ställa om vilka den ska umgås med eller inte, och det skulle vara berättigat, bara för att jag bryr mig.

låter det vettigt?

nej det tycker inte jag heller, för jag kan förstå varför någon inte vill göra en gastric bypass, jag kan förstå rädslan som är förknippad med det, och jag kan förstå hur vänner som inte är bra för en är svåra att slita sig ifrån, för ensamhet är ingen höjdare heller, och jag kan verkligen förstå varför en människa har svårt att sluta med ett beroende som inte gör annat än skadar en och jag kan fatta varför stress på ett sätt har blivit en människas behov i vardagen för att orka fungera. "ens värsta fiende men samtidigt ens bästa vän"...

jag försöker åtminstone förstå, därför kan jag inte sluta vara så arg, och bitter men framförallt besviken!

sen varför är det så att bara vissa har rätt att få reda på det som dom så hårt fördömer mig gällande? det är tydligen en sak som dom har rätt att lägga sig i och bestämmande gällande eftersom det är min familj, och mina vänner.

Men är det då bara vissa i familjen och vissa vänner som har rätt att få reda på det, och bilda sig en egen åsikt?

varför blev helt plötsligt dom "uteslutna" medlemmarna ur familjen och vänkretsen omyndigförklarade? har inte dom också rätt att veta? att få visa att dom är vuxna och klarar av att hantera det, på kanske ett mer moget sätt än vad resten av folket har gjort.

Varför är det en rättighet att lägga sig i vissas liv, och utesluta andra?

och sen när blev jag och min bror omyndighetsförklarade?

jag är förbannad och kränkt, ledsen och ångerfull.

Och det konstiga är, att i hela den här ruljansen så har dom lyckats få mig till att nedervärdera mig själv igen, att trycka ner mig och känna att jag har gjort fel,

att jag inte har rätt att göra mina egna val, att jag inte får bestämma, att jag inte kan, eller klarar det men framförallt, att jag har svikit alla igen.

att känna sig som att hela familjen är emot en, och att vissa vänner är det är hårt, det trycker ner en långt under jorden och ibland får jag en obeskrivlig panik över det, men på något sätt är det nu jag har börjat inse, att dom som jag trodde jag kunde lita på, som förstod mig och som jag förstod. kanske inte är mogna att ha den rollen i mitt liv, att jag måste försöka skaka av mig dom.

det känns så trist, att veta att JAG återigen genom mina val har gjort så att jag har förlorat det jag trodde var viktigast i världen, min familj.

Men jag vet också, att det inte bara är jag som har gjort fel, även om dom får mig att känna så och jag även har tillåtit det.

jag tycker bara det är synd, och det känns som att min bror, som jag älskar högt på denna jord, har hamnat i kläm, återigen, pga vi kvinnor, och pappa vet jag inte ens vars han är.

men jag är less nu, och det är nog dom också, och på något sätt känner jag att om dom inte ens för sig själv kan erkänna att dom gick över gränsen, att dom har gjort något fel i familje mobilen, ja då är det nog lika bra att lämna dom bakom mig, för jag kan inte gå framåt med folk som själv verkar stå kvar på samma ställe.

jag saknar min bror fruktansvärt mkt, men jag vågar inte ens höra av mig till han för det känns numera som att det är jag som har gjort fel, att jag inte har rätt att höra av mig till han, att det är jag som har bränt mina broar för det är jag som har gjort fel, igen och igen och igen. jag gör det hela tiden! det kanske även är jag som behöver mogna,

just nu vet jag varken ut eller in, det här håller på att spränga sönder mig inifrån och just nu är det här det bästa jag kunde komma på för att få ur mig lite av det.

jag är så ledsen så jag blir arg och så arg så jag blir ledsen, det är en ond cirkel som har slagit mig igen och den här gången har jag verkligen ingen aning om hur jag ska fixa det.

I morse for jag till sunderbyn för att påbörja min interferon/ribavirin- behandling, när jag kom dit så visade det sig att dom inte hade fått in svaren från umeå än gällande vilken genotyp jag hade (vilket dom måste veta för att kunna bestämma dos och behandlingslängd) så en sköterska ringde till labbet och då visade det sig att dom inte hade kunnat ta fram genotypen eftersom blodprovet jag lämnade när jag beslutade mig för att genomgå behandlingen var negativt!

Så jag fick lämna ett blodprov innan dom skickade hem mig så nu är det bara att vänta på svaret, om det också är negativt så blir jag friskförklarad!

Det känns helt sinnessjukt, från djupaste förtvivlan till största euforin på bara några timmar, jag har såklart veta om att sjukdomen kan läka ut av sig själv men jag trodde aldrig att det skulle hända mig, att jag skulle ha sån tur.

det är sådana här gånger jag verkligen, innerst inne känner att det är något som vakar över mig. Hur mkt tur får jag ha egentligen? är detta någon form av belöning för något? jag vete tusan men glad är jag, och tacksam.

Jag har en klump i magen och hjärtat känns som det ska sluta slå, känner mig nästan panikslagen och helt plötsligt som att allting går åt fanders.

jag vet inte varför, jag ska skriva prov idag, men det kan inte vara det.

jag är rädd, riktigt rädd och jag vill bara gråta, skrika, bryta ihop och ge upp.

Känns som jag inte vet vars jag ska ta vägen,eller göra för att må bra igen. varför mår jag inte bra nu? vad är det som har hänt, jag vet jag har varit orolig inför imorgon men har jag verkligen varit såhär orolig? har jag försökt bortse från det min kropp har signalerat? jag trodde det var under kontroll. att det inte var någon fara, att jag kunde hantera det. Men jag är så fruktansvärt orolig. Livrädd och ledsen.

jag får skylla mig själv men den tanken gör det verkligen inte bättre nu. jag vill inte vakna upp imorgon, vill inte gör det som måste göras.

när blev allt sånt kaos igen?

egentligen vet jag svaret, jag ville bara inte erkänna att det återigen har blivit kaos, att jag har tappat kontrollen.

att sätta sig själv i situationen där jag inte har något val, där jag msåte göra något som jag inte mår bra av eller vill har slagit ner mig så hårt.

Jag vill bara skrika, och aldrigh sluta. jag vill ha rättvisa, men jag kan inte få något som jag inte är beredd att ge.

jag är bitter, nästan lite hatisk och totalt livrädd. Rädsla: min ständiga demon. jag avskyr den och just nu kan jag inte göra något åt den.

jag måste fara imorgon, påbörja interferonet, jag har bara mig själv att skylla men det tar ändå inte bort denna djupa rädsla, panik och ångest.

JAG KAN INTE! är allt jag känner och tänker, som att hela min kropp är redo att lägga sig ned och dö bara för att allt går på högvarv nu, jag jobbar upp mig till en obehaglig men ändå så bekant panikångest.

fan också, jag klarar inte det här!

min logik är borta, min kontroll är obefintlig och det enda jag kan tänka är att jag får skylla mig själv.

jag är så rädd bara ploppar upp om och om igen i huvudet, allt har raserats, framtiden är borta, jag vet inte ens om jag klarar detta, om det kommer att gå.

min hjärna är på repeat och jag måste få bort det på något sätt, måste klara den här dagen, så jag kan påbörja morgondagen.