Välkommen till min blogg

här försöker jag tömma min hjärna, alla tankar som snurrar runt och runt. jag är varken mer eller mindre, bättre eller sämre utan helt enkelt bara Jag.

ibland är det nog bra att minnas.

Publicerad 2011-05-13 19:48:25 i Allmänt,

jag började tänka på en bit av min histora nu, stod och kollade på allt folk utanför lägenheten och började av någon anledning tänka på hur allting hänger ihop, hur saker och ting har avlöst sig i mitt liv.

Hur allt var i början, introt till vars jag är nu kanske man kan kalla det.

Kommer ihåg när jag och syrran for hem för något år sedan och rensade en massa lådor med papper och böcker från lågstadiet. dagböcker som man skrev sporadiskt i då.

Jag brände allt, både för att jag hade hunnit glömma, eller kanske mer förtränga det som stod i dom. hur jag mådde och vad jag tänkte och för att jag inte klarade av att se det, läsa alla dom förtvivlade orden skrivna med den barnsliga handstilen jag då hade, det skar i mitt hjärta.

Redan när jag var 8 ville jag dö, jag trivdes inte i skolan, eller med så mkt annat för den delen heller.

första gången jag skar mig var jag 13, det blev ett beroende på något sätt, att se blodet och känna smärtan, detta utvecklade sig senare till ett antal självmordsförsök.

Jag fick lätt tag i hembränt, hur är inget jag har tänkt gå in på nu, inte än. det gör ännu alldeles för ont.

jag drack ofta ensam, utan att någon visste, bara för att det på något sätt hjälpte att smutta på den där flaskan.

Mina självmordsförsök blev mer och mer extrema, tillslut stal jag en massa tabletter av mamma, jag tror fortfarande inte att hon vet om det.

Jag blandade dom med alkohol, slocknade och sov i ett dygn, sen vaknade jag och kunde knappt stå, mådde så fruktansvärt illa, det slutade med att jag spydde oavbrutet i flera veckor, klarade inte av lukter, mat eller något.det var det första seriösa försöket.

jag hade även problem med just mat, ångest över hur jag såg ut, tyckte hela tiden att jag var för fet och för ful, och på ett sätt har jag samma problem än, fast med lite mer självdistans.

jag började spy upp mat när jag fick ångest över mitt utseende, jag försökte kontrollera mitt intag men klarade det inte. för jag har alltid älskat mat, tyckt att det har varit intressant och spännande med nya smaker, så därför blev det enklare att spy, vilket jag har gjort till och från genom åren.

tillslut kontrollerade mat, skärande och alkohol mitt liv.

Jag kunde inte sluta tänka på mig hela tiden, och vad jag trodde att alla andra tyckte om mig.

tillslut tyckte jag jävligt synd om mig själv, och ångesten förlamade mig totalt, dygnet runt. det enda som hjälpte var på något skumt sätt att trycka i mig mer mat, eller dricka alkohol, fast när jag blev för full så tappade jag all kontroll och skar mig ännu mer, vilket jag sedan hade ångest över, ärren radade upp sig, det blev på något sätt linjer som markerade alla olika händelser i mitt liv, jag minns fortfarande hur jag mådde och vad jag tänkte när jag numera tittar på mina armar .

när jag nu för tiden ser på dom så tycker jag det är synd att jag har dom, jag skäms inte, men dom väcker mkt frågor hos folk, till och med avsky hos vissa. men att skämmas över dom,det kan jag inte, dock tycker jag att det är fruktansvärt tragiskt att jag har dom. att jag en gång har mått så dåligt så jag har behövt göra mig själv så illa.

drogerna blev på ett sätt räddningen, jag kände ingenting under en lång period när jag drogade vilket ledde till att jag inte behövde skära mig något mer. jag övergav det beroendet för ett annat, som på ett sätt känns värre, men ändå inte.

Det finns NA- möten och 7000 olika sätt att få hjälp på när det gäller droger, det finns behandlingshem, manualer och steg. Och framförallt, resurser.

Går man till en läkare och säger att man är beroende av droger så får man direkt kontakt med drogterapeufter, blir erbjuden behandling, aktiviteter, "kurser" i att förstå sig på sitt drogbeteende och information om olika sätt att hantera sug på, hjälpt till att kunna sluta. det finns ställen som strömgården och avstampet, som är guld värda och verkligen behövs.

Men som självmordsbenägen så läggs inte samma resurser, skär man sönder sig själv så finns det inte samma skyddsnät.

jag fick en samtalskontakt, det var allt, och antidepressiva mediciner som gjorde mig till något annat än en människa.

tolka mig inte fel nu, min samtalskontakt som jag hade var guld värd, hon gick verkligen above and beyond, men det räckte ändå inte.

det krävdes droger för att jag skulle sluta skära och försöka ta livet av mig och på ett sätt starta vägen till tillfrisknande.

dock var jag tvungen att bottna med drogerna först, verkligen köra ner mig innan jag kunde ta emot hjälpen för att börja ta mig ur det, och på något ännu skummare sätt så har det varit enklare, enklare än om jag hade försökt komma till den här punkten i mitt liv fast utan narkotika, jag tror inte jag hade levt nu om inte allt hade blivit som det blev, men det känns konstigt, och på något sätt så fruktansvärt fel. att det har behövts allt det här, för att jag ska kunna börja försonas med mig själv, med mitt liv och för att jag ska kunna börja försöka förstå allt. och klara av att genomgå den resan.

det är väl på ett sätt det jag gör i denna blogg nu, jag försöker reda ut allt, gå igenom bit för bit allt i mitt liv för att förstå vem jag är, och hur jag blev den jag är.

jag har varit expert på att förtränga, minns fortfarande väldigt få grejer men det här är början iaf, till att hitta tillbaka till mig, och våga/orka/klara av att försonas.

och framförallt att acceptera.

det är på något sätt det svåraste, att acceptera allt, försonas med minnen och känslor och upplevelser.

det är många gånger jag måste intala mig själv att det är värt det, fast jag många gånger bara vill ta ett rejält kliv tillbaka och försöka dränka allt igen, dölja det under droger och alkhol, stänga av hjärnan, sluta fungera och bara skita i allt.

jag vill det ofta, speciellt idag, men jag har kommit så långt nu att jag vet, det är inte ett alternativ, jag kan inte gå tillbaka till att bli sån igen, jag kan inte oavsett hur ont alla dom här minnena, tankarna och funderingarna gör.

det är mkt kvar, en lång process som kommer att ta resten av mitt liv, men vad ska jag annars göra? alternativet är att sluta leva och ge upp allt, det är inget jag kan eller vill, jag måste klara det här.

så det är sådana här gånger som jag är fruktansvärt glad att jag har den här bloggen, den fungerar som substitut för alla kontakter jag inte längre har, ibland känns det ensamt, men hellre ensam med en blogg och ett rätt bra liv, än ensam med drogerna och omgiven av kaos.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kaffo

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela