Välkommen till min blogg

här försöker jag tömma min hjärna, alla tankar som snurrar runt och runt. jag är varken mer eller mindre, bättre eller sämre utan helt enkelt bara Jag.

präktig

Publicerad 2011-05-22 18:52:15 i Allmänt,

undra varför det känns som att jag hela tiden ska vara så präktig? det är som att bara för att jag har påbörjat den här resan, eller vad tusan man nu ska kalla det, så försöker jag på något skumt sätt uppnå perfektion, fast jag vet att det inte finns något som kan kallas perfekt. Men ändå så måste jag försöka, varför egentligen? så länge jag är relativt tillfreds med tillvaron så borde väl det räcka?

självklart ska man alltid ha något att sträva efter, vissa mål och delmål, men vars ska jag sätta gränsen?

jag känner ibland att jag går lite till överdrift, och sen när jag inte klarar av att uppehålla dom förändringarna som jag har gjort så känner jag att det är ett misslyckande, att jag är ett misslyckande.

varför?

själv förespråkar jag inför andra att så länge man åtminstone har försökt allt vad man kan så ska det räcka, att man har gjort sitt bästa. Men när det gäller mig själv, då tänker jag inte så.

Egentligen sabbar jag juh bara mitt eget mående genom mina försök, och "misslyckanden" när jag tänker så. jag borde vara glad över att jag faktiskt klarade dom där månaderna nikotinfri och sen kunna sitta på balkongen och röka min cigg utan att få dåligt samvete över det, men det gör jag inte.

Jag tänker att jag unnar mig den där ciggen när jag vill ha den för det dör jag faktiskt inte av (iaf inte nu), men sen när jag har rökt den så tänker jag direkt, fan också, var det värt det? för nu är jag på något sätt inte lika bra.

men vad tusan alltså? ibland vill jag bara ge mig själv en käftsmäll, världen går inte under för att jag helt plötsligt inte är nikotinfri längre, men ändå känns det som det på något sätt, och tanken som direkt dyker upp är : vad ska alla nu tycka om mig? ser dom mig som ett misslyckande, är det kanske därför jag får dåligt samvete, för att jag tänker för mkt på vad alla andra ska tycka om mig.

någon gång hade det varit riktigt skönt om jag kunde släppa det där, sluta bry mig så mkt om vad alla andra tycker och tänker om mig, jag har ändå kommit en bit på vägen gällande det men ibland, som nu så faller jag tillbaka till det där.

jag tror grejen är också att jag trivs som präktig, det har jag alltid gjort, är väl därför jag har haft prestationsångest också, jag vill vara perfekt, jag vill att alla andra ska tycka att jag är perfekt och att det jag gör är helt fulländat varje gång, men rent logiskt sett så vet jag att det inte är en sak som gå att uppnå, det finns ingenting som är perfekt som sagt.

men ändå, djupt inom mig så är det ändå perfektion jag vill uppnå.
hur galet är inte det?

handlar det om att det är så jag tror att jag kan bli accepterad? att man måste vara perfekt för att få bli en uppskattad del av samhället?

så vad ska jag egentligen summera detta som, att jag alltid kan sträva men att jag ibland måste tillåta mig att faktiskt vara mänsklig. vilket egentligen är rätt och vettigt.

Det är så logiskt allt ibland, det är lätt att kunna tänka rätt, men att verkligen känna det, är en helt annan sak.
Jag vet att jag ska kunna ta den där ciggen utan dåligt samvete, men om jag känner mig rätt så kommer jag fortsätta att må "dåligt" över det ett bra tag till.

sådan är jag. det är väl kanske min mänskliga del som tar över där, men det får mig ändå inte att bli mindre irriterad över mig själv för tillfället.

Präktig i all ära, men ibland önskar jag att jag inte hade haft den här idén över vad det är, eller försökt att vara det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kaffo

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela