valet att inte skaffa barn
Jag satt idag och pratade med en vän om det här med barn, hon själv har alltid velat ha barn men har tyvärr fått uppleva flera missfall, vilket är så otroligt tragiskt! Jag önskar verkligen att hon får sin önskan uppfylld och att hon får chansen att vara den underbara mamma som jag vet att hon skulle bli <3
I samma veva som vi pratade om hennes upplevelser och tankar så kom vi även in på mitt beslut om att inte skaffa barn.
För mig har det alltid varit en självklarhet ända sen jag var liten att inte skaffa barn, mamma har berättat att jag alltid har sagt och varit fast besluten att inte skaffa barn, att jag inte har känt att det har varit något för mig. Den övertygelsen finns ännu lika stark och numera överväger jag faktiskt att sterilisera mig.
Jag hade en period efter det att mitt första syskonbarn hade fötts som jag faktiskt ifrågasatte mitt beslut och kände att det ändå kunde vara ganska mysigt med ett barn, jag började också fundera över om det är något essensiellt i en människas liv som jag väljer bort om jag inte skaffar barn. Det var en period med mkt tankar, mkt funderingar och faktiskt ett beslut med min dåvarande sambo att ge det ett försök. Jag tror mkt av det beslutet berodde på att jag visste med fullständig övertygelse att han skulle bli en sån grymt bra pappa, han är verkligen en sån som är född till det och skulle han få barn så vet jag att dom skulle bli hela hans värld. Men jag måste också säga att jag nu är glad att det inte hann bli något barn, efter vi separerade så insåg jag hur mkt jag hade velat göra det för hans skull, självklart ville jag också till en viss del, men jag skulle aldrig ha kunnat ge barnet allt det den behövde. Inte så att jag inte skulle ha älskat den, men mitt hela fokus och person skulle den nog aldrig ha kunnat få, det låter hemskt men det är sant.
Jag insåg när jag var väldigt ung att jag aldrig skulle kunna bli en mamma, inte en sån som jag tycker att barn förtjänar.
Själv är jag alldeles för rastlös, jag älskar rutiner men jag är beroende av min själständighet, Jag har inte "lekt" av mig på långa vägar färdigt än, jag vill flytta runt, resa, starta eget och suga i mig så mkt upplevelser och kunskap som endast är möjligt innan jag dör, och i mina planer så finns det ingen plats för barn, och det kanske får mig att låta som en väldigt självisk människa, men jag ser det mer som att jag helt enkelt inte är född till eller ska vara en mamma. Alla föds vi olika och med olika drömmar och åsikter om vad livet ska handla om, och för mig har det alltid handlat om min personliga utveckling och upplevelser, barn har aldrig funnits på kartan för mig.
Man kan ju inte heller tänka att alla människor på jorden bör skaffa barn, det skulle bli en helt sinnessjuk överbefolkning då, och den vi redan har räcker.
Jag ser det som en positiv grej att jag faktiskt har insett vad för någon sorts människa jag är, vad som är mina styrkor och mina svagheter. När jag har observerat min syster genom livet och hennes resa till man och barn så har jag även insett vilka egenskaper som är livsviktiga för att kunna komma dit.
Min syster är verkligen gjord för att vara mamma och fru, hon är den mest helhjärtade, osjälviska och pedagogiska mamma jag någonsin har stött på, och det säger jag inte bara för att hon är min syster. Självklart är hon inte perfekt, det är ingen. Men jag är så sinnessjukt imponerad och stolt över hon, för att det krävs en alldeles speciell person för att kunna skaffa barn och verkligen ge dom all tid och kärlek som dom förtjänar utan att någonsin beklaga sig, ångra sig eller göra det med en suck, för syrran är det en sån självklarhet, det faller sig så naturligt att det är barnen det ska handla om, inte så att hon glömmer bort sig själv eller sin man, definitivt inte. Men hon prioriterar som jag verkligen tycker att man ska. Hon stannar hellre hemma med familjen och har myskväll än far ut med kompisarna och drar en krogrunda eller propsar på att få vara barnfri hela tiden för att kunna få andas. Hon är en sån mamma som gör det hon vill göra men även ser till att anpassa det så att hela familjen kan vara med varandra samtidigt och göra det tillsammans.
Själv vet jag inte om jag skulle kunna göra så pass bra ifrån mig, jag har ingen aning om hur jag skulle bete mig eller fungera, jag hoppas självklart att jag skulle ha blivit en lika bra mamma, men jag är också så pass realistisk så att jag inser att risken är ganska stor att det inte skulle bli så.
Jag har en sån stark övertygelse om vad barn bör få uppleva när dom växer upp och hur deras miljö ska vara, att dom alltid ska känna sig älskade och få växa upp i en trygg miljö utan kaos, en miljö där dom kan utvecklas i lugn och ro och få vara barn, utan att introduceras i vuxenvärlden alldeles för tidigt. I och med att jag har den tron, och det kravet, så vet jag också att jag oavsett det inte kan garantera att kunna ge det, för jag är den jag är, jag är av naturen ganska vild av mig, även om jag definitivt inte är det på samma sätt eller samma utsträckning längre, men som jag tidigare beskrev, så har jag alldeles för mkt i mig som också gör risken stor för att eventuella barn skulle få en ganska ombytlig barndom, och det vill jag definitivt inte.
Trygghet och kärlek är nyckelorden.
Mkt av mitt beslut baseras också på mina egna upplevelser, jag vet vad det kan göra med barn om föräldrarna inte har varit redo eller velat ha barn. Allt för många i min vänskapskrets genom åren har berättat om sina upplevelser och vad det har gjort med dom, jag själv har mina privata upplevelser om vissa svårigheter som kan uppstå om man skaffar barn utan att riktigt ha insett vad det innebär eller varit kapabel att till fullo kunna hantera det.
Det kanske verkar som att rädsla är en stor del i mitt beslut, och det stämmer nog. Jag är livrädd för att inte kunna ge det som jag själv anser är en självklarhet när det kommer till barn. Och rädslan grundar sig i det jag vet om mig själv, ibland räcker det inte med en önskan om att kunna göra det som är rätt utan ibland måste man faktiskt helt enkelt inse fakta och ta det för vad det är, att man kanske helt enkelt inte är kapabel till det. Ett liv, ett barn, är ingenting att ta lätt på, och det är definitivt inte något man ska våga chansa med att man "kanske" kan ge den det den behöver, eller att man "kanske" är redo, eller "kanske" fixar det. Eftersom jag inte med 110% procents övertygelse känner att jag kan och har en stark möjlighet till att ge ett barn allt det den behöver, så kan jag inte tillåta mig själv att skaffa ett, att riskera dens mående och liv för att jag kanske har tur och faktiskt eventuellt lyckas bli en bra mamma som ger barnet en helt fantastisk barndom.
Det är alldeles för stora risker för att det ens ska kunna övervägas.
Jag vet inte, men för mig känns det rätt och som ett moget beslut att inte skaffa barn med tanke på den jag är. Jag har alltid haft svårt att acceptera att vissa människor skaffar barn som dom byter underkläder, utan att tänka på vad som krävs, och vad ett barn förtjänar och vad det innebär. Det där oansvariga tänket som är helt sinnessjukt.
Iofs så kanske jag är för hård i mitt tänk runt barn, men för mig är det en sån jäkla självklarhet hur ett barn ska ha det, och vad den inte ska behöva uppleva eller känna.
Så nej, jag vill inte ha barn och jag känner mig trygg i det beslutet, för mig är det verkligen det rätta och jag ser hellre fram emot att få se syskonbarnen växa upp och vara moster och kanske i framtiden även faster.
och med det sagt så tar jag nog och avrundar det här inlägget, massor med kärlek till er alla <3
I samma veva som vi pratade om hennes upplevelser och tankar så kom vi även in på mitt beslut om att inte skaffa barn.
För mig har det alltid varit en självklarhet ända sen jag var liten att inte skaffa barn, mamma har berättat att jag alltid har sagt och varit fast besluten att inte skaffa barn, att jag inte har känt att det har varit något för mig. Den övertygelsen finns ännu lika stark och numera överväger jag faktiskt att sterilisera mig.
Jag hade en period efter det att mitt första syskonbarn hade fötts som jag faktiskt ifrågasatte mitt beslut och kände att det ändå kunde vara ganska mysigt med ett barn, jag började också fundera över om det är något essensiellt i en människas liv som jag väljer bort om jag inte skaffar barn. Det var en period med mkt tankar, mkt funderingar och faktiskt ett beslut med min dåvarande sambo att ge det ett försök. Jag tror mkt av det beslutet berodde på att jag visste med fullständig övertygelse att han skulle bli en sån grymt bra pappa, han är verkligen en sån som är född till det och skulle han få barn så vet jag att dom skulle bli hela hans värld. Men jag måste också säga att jag nu är glad att det inte hann bli något barn, efter vi separerade så insåg jag hur mkt jag hade velat göra det för hans skull, självklart ville jag också till en viss del, men jag skulle aldrig ha kunnat ge barnet allt det den behövde. Inte så att jag inte skulle ha älskat den, men mitt hela fokus och person skulle den nog aldrig ha kunnat få, det låter hemskt men det är sant.
Jag insåg när jag var väldigt ung att jag aldrig skulle kunna bli en mamma, inte en sån som jag tycker att barn förtjänar.
Själv är jag alldeles för rastlös, jag älskar rutiner men jag är beroende av min själständighet, Jag har inte "lekt" av mig på långa vägar färdigt än, jag vill flytta runt, resa, starta eget och suga i mig så mkt upplevelser och kunskap som endast är möjligt innan jag dör, och i mina planer så finns det ingen plats för barn, och det kanske får mig att låta som en väldigt självisk människa, men jag ser det mer som att jag helt enkelt inte är född till eller ska vara en mamma. Alla föds vi olika och med olika drömmar och åsikter om vad livet ska handla om, och för mig har det alltid handlat om min personliga utveckling och upplevelser, barn har aldrig funnits på kartan för mig.
Man kan ju inte heller tänka att alla människor på jorden bör skaffa barn, det skulle bli en helt sinnessjuk överbefolkning då, och den vi redan har räcker.
Jag ser det som en positiv grej att jag faktiskt har insett vad för någon sorts människa jag är, vad som är mina styrkor och mina svagheter. När jag har observerat min syster genom livet och hennes resa till man och barn så har jag även insett vilka egenskaper som är livsviktiga för att kunna komma dit.
Min syster är verkligen gjord för att vara mamma och fru, hon är den mest helhjärtade, osjälviska och pedagogiska mamma jag någonsin har stött på, och det säger jag inte bara för att hon är min syster. Självklart är hon inte perfekt, det är ingen. Men jag är så sinnessjukt imponerad och stolt över hon, för att det krävs en alldeles speciell person för att kunna skaffa barn och verkligen ge dom all tid och kärlek som dom förtjänar utan att någonsin beklaga sig, ångra sig eller göra det med en suck, för syrran är det en sån självklarhet, det faller sig så naturligt att det är barnen det ska handla om, inte så att hon glömmer bort sig själv eller sin man, definitivt inte. Men hon prioriterar som jag verkligen tycker att man ska. Hon stannar hellre hemma med familjen och har myskväll än far ut med kompisarna och drar en krogrunda eller propsar på att få vara barnfri hela tiden för att kunna få andas. Hon är en sån mamma som gör det hon vill göra men även ser till att anpassa det så att hela familjen kan vara med varandra samtidigt och göra det tillsammans.
Själv vet jag inte om jag skulle kunna göra så pass bra ifrån mig, jag har ingen aning om hur jag skulle bete mig eller fungera, jag hoppas självklart att jag skulle ha blivit en lika bra mamma, men jag är också så pass realistisk så att jag inser att risken är ganska stor att det inte skulle bli så.
Jag har en sån stark övertygelse om vad barn bör få uppleva när dom växer upp och hur deras miljö ska vara, att dom alltid ska känna sig älskade och få växa upp i en trygg miljö utan kaos, en miljö där dom kan utvecklas i lugn och ro och få vara barn, utan att introduceras i vuxenvärlden alldeles för tidigt. I och med att jag har den tron, och det kravet, så vet jag också att jag oavsett det inte kan garantera att kunna ge det, för jag är den jag är, jag är av naturen ganska vild av mig, även om jag definitivt inte är det på samma sätt eller samma utsträckning längre, men som jag tidigare beskrev, så har jag alldeles för mkt i mig som också gör risken stor för att eventuella barn skulle få en ganska ombytlig barndom, och det vill jag definitivt inte.
Trygghet och kärlek är nyckelorden.
Mkt av mitt beslut baseras också på mina egna upplevelser, jag vet vad det kan göra med barn om föräldrarna inte har varit redo eller velat ha barn. Allt för många i min vänskapskrets genom åren har berättat om sina upplevelser och vad det har gjort med dom, jag själv har mina privata upplevelser om vissa svårigheter som kan uppstå om man skaffar barn utan att riktigt ha insett vad det innebär eller varit kapabel att till fullo kunna hantera det.
Det kanske verkar som att rädsla är en stor del i mitt beslut, och det stämmer nog. Jag är livrädd för att inte kunna ge det som jag själv anser är en självklarhet när det kommer till barn. Och rädslan grundar sig i det jag vet om mig själv, ibland räcker det inte med en önskan om att kunna göra det som är rätt utan ibland måste man faktiskt helt enkelt inse fakta och ta det för vad det är, att man kanske helt enkelt inte är kapabel till det. Ett liv, ett barn, är ingenting att ta lätt på, och det är definitivt inte något man ska våga chansa med att man "kanske" kan ge den det den behöver, eller att man "kanske" är redo, eller "kanske" fixar det. Eftersom jag inte med 110% procents övertygelse känner att jag kan och har en stark möjlighet till att ge ett barn allt det den behöver, så kan jag inte tillåta mig själv att skaffa ett, att riskera dens mående och liv för att jag kanske har tur och faktiskt eventuellt lyckas bli en bra mamma som ger barnet en helt fantastisk barndom.
Det är alldeles för stora risker för att det ens ska kunna övervägas.
Jag vet inte, men för mig känns det rätt och som ett moget beslut att inte skaffa barn med tanke på den jag är. Jag har alltid haft svårt att acceptera att vissa människor skaffar barn som dom byter underkläder, utan att tänka på vad som krävs, och vad ett barn förtjänar och vad det innebär. Det där oansvariga tänket som är helt sinnessjukt.
Iofs så kanske jag är för hård i mitt tänk runt barn, men för mig är det en sån jäkla självklarhet hur ett barn ska ha det, och vad den inte ska behöva uppleva eller känna.
Så nej, jag vill inte ha barn och jag känner mig trygg i det beslutet, för mig är det verkligen det rätta och jag ser hellre fram emot att få se syskonbarnen växa upp och vara moster och kanske i framtiden även faster.
och med det sagt så tar jag nog och avrundar det här inlägget, massor med kärlek till er alla <3
fortsättning
När jag var 16 så flyttade jag hemifrån och hamnade i Piteå för att börja gymnasiet, Jag hade tagit mig in på hotell och restaurangprogrammet som alltid hade varit min dröm, även om mat på många sätt alltid har varit min fiende så har jag alltid älskat att tillaga det. Det låter skevt, men egentligen så är det inte så ologiskt om man tänker efter.
Att flytta hemifrån är nog för dom flesta en väldigt stor och omtumlande grej, det var samma för mig. Jag var totalt överväldigad av friheten, av ansvaret och av livet över huvud taget. Att helt och hållet få bestämma över sig själv var en fruktansvärt stor grej.
Det säger nog sig självt att man får äta väldigt mkt när man går hotell och restaurang och för mig blev det en explosion av matorgier.Tillslut så hände det en massa grejer på en och samma gång, uppbrott, ny relation, anstormning av ångest, fester mm och jag kom till den punkten jag aldrig trodde att jag skulle nå. Jag började svälta mig själv. på matlagningslektionerna åt jag för syns skull men sen for jag direkt och spydde upp det, hemma åt jag inget, om inte min kille eller någon av kompisarna tvingade mig, då blev det lite där varje tugga var mättad med obeskrivlig ångest.
Jag festade på helgerna, det var nog där jag fick i mig mest kalorier under den perioden, men ni kan tänka er hur det går när man festar på tom mage? allting spårade totalt, det blev många vändor på akuten, många gånger då jag spydde tills det kom blod och extremt många självmordsförsök, det var vid den tidpunkten jag slutade skära mig för att enbart hantera ångesten utan istället började skära mig med mer av ett mål, för att försöka dö, för att försöka klara av att skära av mig handlederna. Folk kanske tror att det är en lätt grej, ett snabbt snitt, men så är det inte, det är fruktansvärt mkt senor och nerver som ska av för venerna kryper undan, jag kan tänka mig att om man har en skalpell så går det snabbt, men testa med en brödkniv..i slutet av min självskadeperiod så lyckades jag nästan, jag hade skurit så rejält längs med min handled och arm så att man kunde vika upp den nästan som en bok, jag fick rejäla skador och fick akut åka till sunderbyn och operera, men jag dog inte, jag förblödde inte, och vet ni vad det skumma var? att jag kände mig så jäkla värdelös, för att jag inte ens kunde fixa en sån "enkel" grej som att ta livet av mig.
nu medans jag skriver det här så sitter jag och kollar på mina handleder, mina ärr är förknippade med så många minnen, nu för tiden kan titta på dom utan att bli ledsen eller förtvivlad.
Numera ser jag det som min dagbok, varje ärr har sin egen historia,
Jag vet, det låter lite skevt.
Hur som haver, jag har lyckats skada senor så jag har fått operera mig, jag har kapat så mkt nerver så att jag fortfarande har dålig känsel på många ställen, speciellt vid tummarna.Jag kan fortfarande vakna upp i panik när jag sover och har lyckats drömma om den gången jag försökte hänga mig själv.
Överdoser av sömntabletter och all möjlig skit har jag testat, vet ni förresten om att det finns en handbok till hur man tar livet av sig på internet? den läste jag mkt det sista året. och jag lyckades ändå inte. Nu i efterhand så tänker jag att jag nog egentligen, innerst inne hade en liten gnista kvar som faktiskt inte ville dö, utan att jag bara inte fixade att hantera att leva. Det var för övermäktigt. Det finns en anledning till varför jag aldrig dog, även om det har varit nära många gånger.
Men nu spårade jag iväg från ämnet känns det lite som. Jag höll på att svälta mig själv, gick ner i vikt och kände mig stark, för jag hade kontrollen, trodde jag iaf
efter många månader av att svälta mig själv och spy, skära mig och festa så var det något som hände, jag började må lite, lite bättre. Tillslut började jag äta igen, men då slog det över totalt. Det var som att jag försökte dränka mina sorger med mat istället, totalt tvärtom motför tidigare. Ni kan tänka er vad det resulterade i? en enorm viktökning kombinerat med självförakt och hat, ångest, en massiv konstant känsla av att ha tappat kontrollen och en panisk, manisk tankegång runt mat hela tiden.
Det blev mitt liv i flera år, allt snurrade bara runt mat, det var det enda jag kunde tänka på och det var galet. Jag förstår inte nu varför ingen såg något, att det var något sjukt över mitt beteende, att jag behövde hjälp med det. Efter det att min farbror dog så började jag gå på vuxenpsykiatrin i Piteå och där fick jag en psykolog som var guld för mitt tillfrisknande, hon har jag gått i 9 år hos, dom sista tre åren har det dock varit väldigt sällan eftersom jag numera mår så pass bra så att det inte ger mig något längre, i somras så avslutade vi våran kontakt helt. Och det kändes fantastiskt. Att jag har kommit så långt och mår så bra. Hon märkte iaf snabbt vilket sjukt förhållningssätt jag hade till mat och hon påbörjade en lång process till att förändra den, det har tagit många år och jag är ännu inte klar och kommer nog aldrig att bli det. Mitt synsätt kommer nog alltid att vara lite skevt. Men det är klart mkt bättre nu. Många i familjen och bland vännerna kallar mig dock för feeder, vilket faktiskt kan stämma. För mig har mat blivit så kopplat till känslor så när jag vill visa att jag bryr mig om någon så bjuder jag dom på mat, eller fika B-)
Under åren på gymnasiet så var jag i kontakt med droger lite då och då, men det var först när jag var ca 21-22 som det blev mer ofta, och tillslut utvecklade sig till ett beroende som jag underhöll dagligen. Första drogen jag tog var Hasch, det var en bong som gick runt på en fest och en polare visade mig hur jag skulle göra, jag kan säga att jag spydde som en gris, och sen blev jag hungrigare än hungrigast, behöver jag påpeka att jag aldrig fastnade för den drogen? Den andra drogen var Amfetamin, första gången jag tog den så var det två kompisar som satte sig och slog i mig den, och wow! jag blev så sjukt nöjd med tillvaron, kände mig så jäkla tillfreds, som att det inte fanns ett bekymmer i världen, jag blev totalt avslappnad och efter det så var jag fast på den. Men det var först när jag flyttade ifrån min sambo och jag stötte på internetdrogen mephedrone som allt spårade, Jag blev kär i den, det är fortfarande den farligaste känslan jag någonsin har varit med om, jag kunde inte kontrollera mig själv, jag blev en slav under den. Och jag vet än idag, att om jag någonsin skulle hamna i samma rum som någon som hade den och erbjöd mig den så finns det inte en kraft på hela jorden som skulle kunna hindra mig från att ta den. Och det är något som skrämmer mig.
Det kanske låter som att jag har tappat tråden nu igen när jag börjar skriva om mitt drogmissbruk, men så är inte fallet, det kanske låter sjuk men mitt drogberoende blev min räddning.
När jag började missbruka dagligen så slutade jag skära mig, all ångest försvann, eller minimerades kraftigt så jag ville inte längre dö, även om ett drogmissbruk i sig är ett långsamt självmord.
Jag började må bra, eller ja, kanske inte bra, uppenbarligen när man pysslar med droger. men jag fick det jag behövde för att kunna bryta ett mönster som jag hade varit slav i under så många långa år. Jag slutade fokusera på mat, det var inte längre det viktigaste i världen utan jag började få upp ögonen för omgivningen och vad som fanns i livet, jag var inte längre rädd för allt och jag kunde ärligt känna många dagar att jag mådde bra, eller ja, bättre. Man mår ju som sagt aldrig egentligen riktigt bra när man missbrukar. men om man jämför med när jag skar mig och spydde och sen med när jag drogade så var jag nog rent utav sagt lycklig när jag missbrukade. Vilket fall som, allt är ju egentligen en illusion men drogerna var just det jag behövde för att kunna bryta mitt tankesätt och vana, och det räddade mig.
Alla som har läst min blogg vet hur det gick med mitt drogmissbruk och vägen ut ur det, så jag går inte in på detaljer gällande det, men det var iaf det som på ett sjukt sätt påbörjade mitt tillfrisknande. Min psykolog har sagt i efterhand att hon tror att det egentligen, trots allt har räddat mig, eftersom det verkar som att jag har skadat ganska mkt i hjärnan, speciellt så har jag rubbat något så att jag praktiskt taget inte har någon ¨ångestbild längre, den är så drastiskt reducerad så den är näst intill obefintligt. Tydligen så är den enda logiska förklaringen till det drogmissbruket. Så idag tackar jag mina val, mitt liv. och tar återigen och proklamerar att allting händer av en anledning.
Idag lever jag, på riktigt. Jag spyr inte varje dag, jag gråter mig inte till sömns, jag går inte runt och håller på att explodera av ångest konstant, jag vill inte längre dö, istället vill jag leva så mkt som möjligt medans tid ännu finns, jag är helt enkelt lycklig och jag är så sinnessjukt glad över att jag överlevde den mörka delen av mitt liv, för nu känns det verkligen som att jag allt som oftast lever i himmelriket. Det är nog svårt för folk som inte har varit i sitsen själv att förstå, men det är som natt och dag.
Jag känner lite att min hjärna blev slut nu, så jag måste nog avrunda det hela nu, jag har säkert utelämnat en massa eller rättare sagt glömt, men i sådana fall så dyker det säkert upp någon annan dag, i ett annat inlägg. så ha det så bra alla, och ta till er att allting faktiskt händer av en anledning, oavsett hur mörkt det verkar just då.
Kram på er!
Att flytta hemifrån är nog för dom flesta en väldigt stor och omtumlande grej, det var samma för mig. Jag var totalt överväldigad av friheten, av ansvaret och av livet över huvud taget. Att helt och hållet få bestämma över sig själv var en fruktansvärt stor grej.
Det säger nog sig självt att man får äta väldigt mkt när man går hotell och restaurang och för mig blev det en explosion av matorgier.Tillslut så hände det en massa grejer på en och samma gång, uppbrott, ny relation, anstormning av ångest, fester mm och jag kom till den punkten jag aldrig trodde att jag skulle nå. Jag började svälta mig själv. på matlagningslektionerna åt jag för syns skull men sen for jag direkt och spydde upp det, hemma åt jag inget, om inte min kille eller någon av kompisarna tvingade mig, då blev det lite där varje tugga var mättad med obeskrivlig ångest.
Jag festade på helgerna, det var nog där jag fick i mig mest kalorier under den perioden, men ni kan tänka er hur det går när man festar på tom mage? allting spårade totalt, det blev många vändor på akuten, många gånger då jag spydde tills det kom blod och extremt många självmordsförsök, det var vid den tidpunkten jag slutade skära mig för att enbart hantera ångesten utan istället började skära mig med mer av ett mål, för att försöka dö, för att försöka klara av att skära av mig handlederna. Folk kanske tror att det är en lätt grej, ett snabbt snitt, men så är det inte, det är fruktansvärt mkt senor och nerver som ska av för venerna kryper undan, jag kan tänka mig att om man har en skalpell så går det snabbt, men testa med en brödkniv..i slutet av min självskadeperiod så lyckades jag nästan, jag hade skurit så rejält längs med min handled och arm så att man kunde vika upp den nästan som en bok, jag fick rejäla skador och fick akut åka till sunderbyn och operera, men jag dog inte, jag förblödde inte, och vet ni vad det skumma var? att jag kände mig så jäkla värdelös, för att jag inte ens kunde fixa en sån "enkel" grej som att ta livet av mig.
nu medans jag skriver det här så sitter jag och kollar på mina handleder, mina ärr är förknippade med så många minnen, nu för tiden kan titta på dom utan att bli ledsen eller förtvivlad.
Numera ser jag det som min dagbok, varje ärr har sin egen historia,
Jag vet, det låter lite skevt.
Hur som haver, jag har lyckats skada senor så jag har fått operera mig, jag har kapat så mkt nerver så att jag fortfarande har dålig känsel på många ställen, speciellt vid tummarna.Jag kan fortfarande vakna upp i panik när jag sover och har lyckats drömma om den gången jag försökte hänga mig själv.
Överdoser av sömntabletter och all möjlig skit har jag testat, vet ni förresten om att det finns en handbok till hur man tar livet av sig på internet? den läste jag mkt det sista året. och jag lyckades ändå inte. Nu i efterhand så tänker jag att jag nog egentligen, innerst inne hade en liten gnista kvar som faktiskt inte ville dö, utan att jag bara inte fixade att hantera att leva. Det var för övermäktigt. Det finns en anledning till varför jag aldrig dog, även om det har varit nära många gånger.
Men nu spårade jag iväg från ämnet känns det lite som. Jag höll på att svälta mig själv, gick ner i vikt och kände mig stark, för jag hade kontrollen, trodde jag iaf
efter många månader av att svälta mig själv och spy, skära mig och festa så var det något som hände, jag började må lite, lite bättre. Tillslut började jag äta igen, men då slog det över totalt. Det var som att jag försökte dränka mina sorger med mat istället, totalt tvärtom motför tidigare. Ni kan tänka er vad det resulterade i? en enorm viktökning kombinerat med självförakt och hat, ångest, en massiv konstant känsla av att ha tappat kontrollen och en panisk, manisk tankegång runt mat hela tiden.
Det blev mitt liv i flera år, allt snurrade bara runt mat, det var det enda jag kunde tänka på och det var galet. Jag förstår inte nu varför ingen såg något, att det var något sjukt över mitt beteende, att jag behövde hjälp med det. Efter det att min farbror dog så började jag gå på vuxenpsykiatrin i Piteå och där fick jag en psykolog som var guld för mitt tillfrisknande, hon har jag gått i 9 år hos, dom sista tre åren har det dock varit väldigt sällan eftersom jag numera mår så pass bra så att det inte ger mig något längre, i somras så avslutade vi våran kontakt helt. Och det kändes fantastiskt. Att jag har kommit så långt och mår så bra. Hon märkte iaf snabbt vilket sjukt förhållningssätt jag hade till mat och hon påbörjade en lång process till att förändra den, det har tagit många år och jag är ännu inte klar och kommer nog aldrig att bli det. Mitt synsätt kommer nog alltid att vara lite skevt. Men det är klart mkt bättre nu. Många i familjen och bland vännerna kallar mig dock för feeder, vilket faktiskt kan stämma. För mig har mat blivit så kopplat till känslor så när jag vill visa att jag bryr mig om någon så bjuder jag dom på mat, eller fika B-)
Under åren på gymnasiet så var jag i kontakt med droger lite då och då, men det var först när jag var ca 21-22 som det blev mer ofta, och tillslut utvecklade sig till ett beroende som jag underhöll dagligen. Första drogen jag tog var Hasch, det var en bong som gick runt på en fest och en polare visade mig hur jag skulle göra, jag kan säga att jag spydde som en gris, och sen blev jag hungrigare än hungrigast, behöver jag påpeka att jag aldrig fastnade för den drogen? Den andra drogen var Amfetamin, första gången jag tog den så var det två kompisar som satte sig och slog i mig den, och wow! jag blev så sjukt nöjd med tillvaron, kände mig så jäkla tillfreds, som att det inte fanns ett bekymmer i världen, jag blev totalt avslappnad och efter det så var jag fast på den. Men det var först när jag flyttade ifrån min sambo och jag stötte på internetdrogen mephedrone som allt spårade, Jag blev kär i den, det är fortfarande den farligaste känslan jag någonsin har varit med om, jag kunde inte kontrollera mig själv, jag blev en slav under den. Och jag vet än idag, att om jag någonsin skulle hamna i samma rum som någon som hade den och erbjöd mig den så finns det inte en kraft på hela jorden som skulle kunna hindra mig från att ta den. Och det är något som skrämmer mig.
Det kanske låter som att jag har tappat tråden nu igen när jag börjar skriva om mitt drogmissbruk, men så är inte fallet, det kanske låter sjuk men mitt drogberoende blev min räddning.
När jag började missbruka dagligen så slutade jag skära mig, all ångest försvann, eller minimerades kraftigt så jag ville inte längre dö, även om ett drogmissbruk i sig är ett långsamt självmord.
Jag började må bra, eller ja, kanske inte bra, uppenbarligen när man pysslar med droger. men jag fick det jag behövde för att kunna bryta ett mönster som jag hade varit slav i under så många långa år. Jag slutade fokusera på mat, det var inte längre det viktigaste i världen utan jag började få upp ögonen för omgivningen och vad som fanns i livet, jag var inte längre rädd för allt och jag kunde ärligt känna många dagar att jag mådde bra, eller ja, bättre. Man mår ju som sagt aldrig egentligen riktigt bra när man missbrukar. men om man jämför med när jag skar mig och spydde och sen med när jag drogade så var jag nog rent utav sagt lycklig när jag missbrukade. Vilket fall som, allt är ju egentligen en illusion men drogerna var just det jag behövde för att kunna bryta mitt tankesätt och vana, och det räddade mig.
Alla som har läst min blogg vet hur det gick med mitt drogmissbruk och vägen ut ur det, så jag går inte in på detaljer gällande det, men det var iaf det som på ett sjukt sätt påbörjade mitt tillfrisknande. Min psykolog har sagt i efterhand att hon tror att det egentligen, trots allt har räddat mig, eftersom det verkar som att jag har skadat ganska mkt i hjärnan, speciellt så har jag rubbat något så att jag praktiskt taget inte har någon ¨ångestbild längre, den är så drastiskt reducerad så den är näst intill obefintligt. Tydligen så är den enda logiska förklaringen till det drogmissbruket. Så idag tackar jag mina val, mitt liv. och tar återigen och proklamerar att allting händer av en anledning.
Idag lever jag, på riktigt. Jag spyr inte varje dag, jag gråter mig inte till sömns, jag går inte runt och håller på att explodera av ångest konstant, jag vill inte längre dö, istället vill jag leva så mkt som möjligt medans tid ännu finns, jag är helt enkelt lycklig och jag är så sinnessjukt glad över att jag överlevde den mörka delen av mitt liv, för nu känns det verkligen som att jag allt som oftast lever i himmelriket. Det är nog svårt för folk som inte har varit i sitsen själv att förstå, men det är som natt och dag.
Jag känner lite att min hjärna blev slut nu, så jag måste nog avrunda det hela nu, jag har säkert utelämnat en massa eller rättare sagt glömt, men i sådana fall så dyker det säkert upp någon annan dag, i ett annat inlägg. så ha det så bra alla, och ta till er att allting faktiskt händer av en anledning, oavsett hur mörkt det verkar just då.
Kram på er!
