Välkommen till min blogg

Det var ett tag sen jag sist skrev något här nu, anledningen till det är att jag har gjort min bukplastik, man har inte varit sådär sjukt intresserad av att sitta med en laptop i knäet då B-)

Operationen gick iaf fruktansvärt bra, bättre än förväntat. Kirurgen var nöjd och sa att jag tydligen kommer att få ett helt rakt ärr och att hon inte behövde sy ihop musklerna, jag har tydligen en sjukt stabil bukvägg. Naveln blev tydligen en liten navel för hon gillar att göra små navlar, jag kan säga så här mkt. I onsdags när jag var och tog stygnen så blev jag helt lyrisk, det här är första gången på massor med år som jag har en navel som inte ser ut som en ledsen smiley. Det är dom små sakerna här i livet som gör mig lycklig B-)

Så nu sitter jag med en gördel som jag ska använda i tre månader för att få bästa resultatet, den är lite frustrerande ibland men klart hanterbar. Bilder kommer väl senare.

När jag satt på bussen till Sunderbyn så började jag tänka på min vikthistoria, hur allt blev som det blev, och det som fortfarande är aktuellt för mig och framförallt hur min framtid kommer att se ut.

Min största skräck är att komma upp i vikten som fängslade mig igen, skulle det ske så har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle ta mig till.

När jag var liten så var jag normalviktig, mamma och pappa hade fullt sjå med att försöka få i mig lite mat mellan varven, jag hade en tendens att flänga runt väldigt mkt. Men sen hände något, Samma år som jag skulle fylla 6 så flyttade vi till en by som heter Abborrträsk, jag vet inte om det var flytten eller mobbingen men jag började helt plötsligt gå upp i vikt, mamma och pappa gjorde det dom trodde var det rätta, att försöka kontrollera matintaget. Min syster och bror hade också problem med maten, dom blev också mobbade och var lika eller kanske mer olyckliga än jag.

Jag växte upp med att man åt frukost lunch och middag, inget annat förutom om man inte var bortbjuden eller om det var lördag kväll, då brukade vi få godis eller chips. Ibland kunde mamma och pappa dock lyxa till det med att ta in en älgfile´eller ribs och steka som kvällsfika, jag minns även med glädje dom gånger mamma hade köpt hem färska champinjoner som hon stuvade och la på hårdbrödsmackor. Maten för mig blev en komplicerad sak, med rädsla och skam, jag var rädd för att bli påkommen, jag var rädd för att ta extra när någon såg för jag visste att det skulle kommenteras och jag var livrädd för att dom på skolan skulle kommentera min vikt. Köttbullen var ett konstant inslag i tillvaron, andra tillmälen också, och det nötte ner mig. För några år sen for jag och syrran hem till våra föräldrar för att rensa ut lite gammalt material från när vi gick i skolan i Abborrträsk och där hittade jag dagböcker som hade skrivits i dom där små anteckningsböckerna som man fick i skolan förr. Varje sida handlade om att jag ville dö, att jag inte trivdes i skolan, att jag ville flytta och att jag hatade mig själv. Allt brast för mig när jag läste det, jag eldade upp böckerna och hoppades på något sätt att det skulle läka såren inom mig men dom är fortfarande färska, jag jobbar ständigt med att glömma, eller ja, kanske inte glömma utan mer bearbeta, men känslan av maktlösheten och hatet över att en människa som är 8 år ska behöva känna så eldar på mig och jag kan inte släppa, inte än. Men tids nog så kommer jag nog över det, och kan vända det till något positivt. Fast det tro jag nog att jag redan har gjort, allt det som jag har upplevt har gjort mig till den människan jag är idag, och idag är jag stolt över mig själv och jag är stark. Jag tror mobbingen har gjort så att jag har fått en grej som många saknar, en empati och förståelse för folks olikheter, ett synsätt som gör så att jag kan hantera alla, oavsett vad om jag måste och vill. Det finns alltid något hos alla som gör så att dom är fina människor, oavsett vad som överskuggar deras liv eller beteende.Jag kan sätta mig in i deras situationer och liv, åtminstone till en viss del, och det gör att jag förstår och utifrån det kan acceptera hur människor är och varför.

Vilket fall som, jag vet inte när det började men någon gång i lågstadiet så började mina skamkänslor ta över totalt, jag brukade smygköpa godis så att inte mamma och pappa skulle få reda på det och hetsäta, jag kunde få sån ångest över mitt utseende och äcklas så att jag tillslut började jag spy när det blev för mkt. Jag vet inte vars jag fick idén ifrån men jag upptäckte att det då kändes bättre, jag har många minnesglimtar från när jag står i skogen och stoppar fingrarna i halsen medans tårarna rinner, hur jag paniskt försökte få upp det som jag trodde var roten till allt det onda.

Allt eftersom åren gick så viktpendlade jag rätt bra, ångesten fanns där hela tiden och jag var olycklig, sommaren var nog den bästa tiden. Det var då jag levde upp och kunde slippa åtminstone lite av all rädsla, då arbetade jag hemma, hjälpte till med djuren, skogen, gården och slåttern, som dock inte var min favoritsysselsättning men det var mkt skratt den tiden, mkt tid med mormor, morfar, mamma och pappa, arbetet svetsade samman oss. Även om min barndom var hård, och jag många gånger hatade den. så fanns det ändå en grundkänsla av samhörighet och kärlek inom familjen, vi drog inte alltid jämnt, långt därifrån men vi fanns där för varandra.

Jag blev konstant rädd för allt när jag var liten, skogen var min tillflyktsort. Där kunde jag drömma mig bort, sköta om min bäck som jag älskade och plocka stenar som jag samlade på, plocka ihop gamla rostiga burkar, äta blåbär och stirra i evigheter på vattnet i sjön.

Människor började skrämma mig efter det att vi flyttade, innan var jag framåt och hälsade på allt och alla, lekte med alla jag kunde hitta och var totalt orädd. Men det förändrades, säkert av många anledningar, tillslut så blev jag rädd för att träffa människor själv, jag fick en vän i abborrträsk som blev min pelare, som jag alltid gömde mig bakom när det blev andra människor inblandade, som jag såg upp till och som blev min lärare när det kom till hur man fungerar bland jämnåriga och äldre. Hon är fortfarande en bra vän till mig och det har hänt några gånger att vi har skrattat åt allt jäkelskap som vi hittade på, vi var två outsiders som hann vara med om många extrema och galna grejer.

När jag kom upp i tonåren så eskalerade mina tankar runt mat och vikt, jag fortsatte att äta och spy men när jag kom upp i tonåren så blev det svårare. Jag var livrädd för att någon skulle märka något, jag gjorde det aldrig då det fanns folk i närheten, vilket dock ledde till att jag fick problem med fruktansvärt starka ångestkänslor. Livet i övrigt var kaotiskt, inte att förglömma alla hormoner som stormade. Men det här att jag inte hade någon kontroll längre, för jag fixade inte att sluta äta, jag var tvungen att spy för att kunna kontrollera, och det blev mer sällan jag kunde göra det utan att riskera upptäckt, oftast gjorde jag det bara hemma men iom att jag började skola i Arvidsjaur så fick jag också en bästa kompis som jag hängde med dygnet runt, vi var med folk och härjade, sov över hos varandra konstant och var allmänt stökiga tonåring, det som jag hade använt för att kontrollera min vikt och mående blev svårare och svårare att utöva. Det dök upp nya problem i min tillvaro och tillslut blev allt för mkt.

Helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta hemma med en av mina stenar, den var ganska avlång och hade tre vassa sidor, som att det var en stor flisa som hade slagits loss från något större. Jag satte den mot handleden och började dra den fram och tillbaka, trycka hårdare och hårdare tills huden började skavas bort och allt eftersom så kom blodet och jag kände hur fibrerna i huden gick sönder, och då! då började äntligen ångesten att lätta. Jag fokuserade så mkt på att skada mig själv, att känna fysisk smärta att jag slutade känna ångesten som hela tiden annars stormade och tryckte i mig.

Efter det var jag fast på att skada mig själv, tillfoga mig smärta på dom sätt jag kunde, med säkerhetsnålar, knivar, slagsmål, you name it.

Mitt problem med vikten och maten fortsatte ändå, men ångesten gick att kontrollera på ett helt annat sätt, jag fortsatte att spy när jag kände mig som mest äcklig, när jag kände att jag hade ätit alldeles för mkt, då var det verkligen det enda som kunde hjälpa för just dom ångestkänslorna, men annars så skar jag mig för allt vad jag var värd.

Jag känner att det finns sjukt mkt kvar av den här historien att berätta, men det får bli nästa gång. Jag trodde inte att det skulle röra upp så mkt känslor inom mig som det nu har gjort så jag behöver ta en paus, smälta alla minnen som dök upp. Det är det här jag älskar med att blogga, skriva av sig allt som dyker upp. Jag får perspektiv på saker och en möjlighet att analysera som jag annars inte får.

Det blir lättare att förstå, att komma till ro och inse hur händelser i mitt liv har hört ihop med varandra. Det är något jag aldrig lyckas med när jag bara tänker, för då går det för snabbt och jag tappar tråden konstant och tankarna virvlar vidare till andra minnen, andra perioder, andra människor utan att jag lyckas hålla fast vid något. Förutom om jag tar min medicin, men det har jag inte hunnit göra än vilket kanske märks ;)

Men men, ha det så bra alla och älska er själva för den ni är, både det bra och det dåliga, för annars skulle inte du vara just du.

kram! <3

ikväll blev det lite övertid på caféet men jag klagar inte, är så sinnessjukt roligt där, igår var det fullsmockat i köket, med tanke på hur litet det är så gjorde alla verkligen ett grymt bra jobb. Jag började förresten tänka på en sak idag, hur snabbt allting växlar för mig.Ena stunden så känner jag bara yes! det här går ju hur bra som helst och andra stunden är jag nästan gråtfärdig för att det känns som att min kunskapsnivå är för låg.

Det är nog tur då att det faktiskt växlar rätt fort, om några månader så kommer det nog att kännas mkt mer stabilt, när jag har kommit in i allt ordentligt och självförtroendet har byggts upp. Jag tror nog att dom allra flesta är lite mer osäker på sina kunskaper när man börjar på ett nytt ställe, eller?

Hur som haver, det går framåt i stora kliv. Har faktiskt skrattat hela dagen och det känns underbart, jag börjar slappna av mer med personalen och dom börjar slappna av mer med mig så nu är ångesten på en klart hanterbar nivå varje morgon.

Undra när jag ska slippa den egentligen? eller det kanske är att hoppas på för mkt, huvudsaken är väl att den håller sig på en låg nivå?

Ibland kan jag bli lite frustrerad faktiskt, jag vet att jag har gjort stora framsteg och att jag inte alls är på samma nivå i måendet och osäkerheten som för några år sen men ändå så är jag inte nöjd, ändå så känner jag att det ska gå att bli bättre gällande det, att det ska finnas en till nivå. En nivå som är bättre och mer smärtfri.

Men det där tror jag också egentligen bara är en illusion, är det verkligen så att andra är ångestfria? grubblar inte även dom och oroar sig för nya saker lite då och då. Ifrågasätter inte dom sin prestation ibland och grämer sig över hurvida något blev bra gjort eller inte? Någon av ni som läser det här kanske kan svara på det? eller åtminstone berätta hur det fungerar för er. jag tar gärna emot era upplevelser så jag kanske får lite bättre perspektiv på min tillvaro :D

Utöver praktiken så rullar allt på, jag har jobbat på att fylla upp min nya frys och det är ju ett projekt i sig, ett som jag verkligen njuter av. Jag längtar så sjukt mkt tills jag har får pengar den här månaden så jag kan köpa mer ingredienser och testa lite nya saker. Ideérna är många iaf B-)

För övrigt så är det bara en vecka kvar tills operation, undra varför jag inte kan släppa min nervositet? när jag gjorde min gastric bypass så var jag inte alls nervös men nu ska jag tydligen vara det dubbelt upp. Logiken alltså... men men, det blir nog skitbra i slutändan, bara jag lyckas banka in det i min tjocka skalle någon gång.

Medicineringen min går bra nu, efter lite prövande fram och tillbaka så har dom värsta biverkningarna nu försvunnit och jag känner att jag kan andas ut, det var några tuffa dar förra veckan då jag inte riktigt hade koll på koordinationen men det är över nu som tur är. Det visade sig att jag fick börja på en ganska så hög dos så när vi skar ner på den så försvann dom. Jag kan säga så här mkt, jag vill bara le tills kinderna värker!

Det är så sinnessjukt stor skillnad på mig inombords nu så det går inte med ord att beskriva, äntligen kan jag bara vara och det är så jäkla härligt! Jag sitter lite då och då och småskrockar för mig själv när jag tänker på hur mamma och pappa kommer att reagera nästa gång jag far hem och hälsar på. Dom har alltid tyckt att jag har varit en surrhumla som aldrig kan vara tyst eller stilla så dom kommer nog att få sig en smärre chock, men på ett bra sätt :)

Först igår så insåg jag hur mkt rastlösheten nog har påverkat mig och mina vanor. Sen jag började med medicinen så har jag praktiskt taget slutat småäta, jag har inget behov av det på samma sätt. Jag kan se en film utan att behöva ha något att knapra på för att kunna behålla fokus, jag kan sitta själv hemma utan att gå och kolla i skafferiet titt som tätt och det är en ganska underbar grej. Numera satsar jag på att mysa till det på kvällskvisten med något gott och rent njuta av det, inte bara stoppa i mig det i förbifarten utan att egentligen ens hinna känna smaken. Det är mkt som ändras nu och det känns skönt, befriande och spännande. Jag gillar när det händer saker, i omgivningarna och mig själv så nu jäklarns har jag fullt upp med att ta in allt och registrera det.

Det känns som läge nu att avrunda det här, börjar få slut på grejer att skriva och risken finns väl att det bara blir ännu mer svammel om ingenting om jag försöker att tvinga mig. Det gäller väl att inse när det är nog.

Ha det så bra alla och ta hand om er och era nära.

Kram kram

Igår påbörjade jag min ADHD medicinering, fick ritalina utskrivet men dom hade inte det inne på apoteket så istället fick jag Medikinekt.Jag kan då säga så här mkt, efter första tabletten så var det verkligen en AHA-upplevelse, jag har nog aldrig känt mig så lugn i hela mitt liv. Det var som att allting stannade upp/stillades och det fanns inget som pockade längre eller stormade i varken kropp eller skalle. Jag tror faktiskt inte att jag innan riktigt har insett att jag har varit som jag har varit. Jag har som jämnt levt med det så för mig har det varit normalt. Nu sitter jag mest och är förundrad och grubblar på om det är så här folk utan ADHD/ADD har det, vilken harmoni dom måste ha. Det första tecknet på att medicinen verkar hjälpa påpekade faktiskt Sebstian, efter ca en timma så satt jag och surfade på datorn och skrev då han ställde mig en fråga och jag svarade utan att tänka på det speciellt mkt. Då utbrister han:" Men du! insåg du vad du nyss gjorde, du svarade mig samtidigt som du skrev på datorn. Det har du aldrig kunnat göra förut, tidigare har du bara varit tyst och efter ett tag frågat:" vad sa du"?, eller så har du bett mig vänta tills du har gjort klart det du höll på med".

Jag blev faktiskt lite förvånad och när jag tänkte efter så stämmer det ju, tidigare har jag aldrig klarat av sånt, då har jag bara blivit splittrad och ofokuserad om någon har pratat med mig när jag har hållit på med något, vilket har lett till irritation som har fått gå ut över personen i fråga.

Vilken skillnad alltså!

Samma sak idag, då upptäckte jag ännu en sak som bekräftar det, jag ringde och pratade med mamma medans jag hade TV:n igång och när vi la på luren så insåg jag att wow! Jag lyckades ha full fokus på vårat samtal utan att behöva slå av TV:n eller gå till ett annat rum, utan att behöva bli splittrad över huvud taget. Alltså inser ni hur fantastiskt det känns?!

Jag har nog inte insett tidigare att just såna saker faktiskt har varit ett problem för mig, just det här att jag lätt störs av grejer, tappar fokus och därigenom blir irriterad. Insikt känns som ett ständigt inslag just nu.

Just det här lugnet chockar mig lite, jag pratar inte oavbrutet längre, jag springer inte och kollar i kylen hela tiden av ren rastlöshet, jag har inte en miljard tankar och idéer i skallen längre utan jag är helt enkelt bara harmonisk, sjukt harmonisk. Känns nästan lite skumt, som att det egentligen är fel. Men det är nog bara en vanesak. Ta till exempel det här med att läsa, jag har alltid älskat att läsa och kan nog räknas som en riktig bokmal, så jag har som aldrig tänkt att jag har haft några problem med det, men idag har jag märkt skillnaden. Jag har kunnat läsa i över en timma utan något annat i tanken, utan att behöva läsa om en text flera gånger och utan att kolla på TV:n, väggen, telefonen eller fötterna stup i kvarten. Vilken skillnad. haha

Det som däremot har varit negativt är att jag har fått lite biverkningar, som leder till att jag har lite svårt att göra det jag ska. Igår fick jag riktigt mkt darrningar efter någon timma, vilket gjorde att jag knappt kunde hålla i en mugg.Motoriken är helt off och jag känner mig rätt instabil när jag ska gå. Min mage totalhavererade, vet inte om det berodde på medicinen eller något annat, har ju dessutom IBS så man vet ju aldrig. Jag blev iskall om händerna, fötterna och näsan, iofs var det ju inte riktigt något som störde, inte heller idag. Man äger ju faktiskt sockar och vantar. Däremot det där med skakningarna och motoriken är faktiskt ett problem, men det ska gå över när kroppen väl har vant sig vid medicinen.
Sen så blev jag ganska muntorr igår, idag har jag däremot inte alls varit det. Jag ser till att dricka mkt vatten vilket dock leder till att jag får springa på toa i tid och otid men det kan jag leva med :)

Det ska verkligen bli intressant att se hur den närmaste tiden kommer att se ut. Eftersom jag har gjort en gastric bypass så var inte concerta ett alternativ för mig eftersom tabletter inte stannar så länge i min magsäck. Så nu testar vi den här medicinen och doseringen kommer verkligen att bli lite småintressant att lyckas med. Jag kommer att behöva ta tabletterna mer ofta pga operationen, eftersom effekten blir minskad jämfört med en icket opererad person. Också kommer jag kanske bli tvungen att ha rätt höga doser per tillfälle som jag tar, men allt sånt där kommer ju att bli bra i slutändan när vi har hunnit pröva oss fram ett tag. Jag har stor tillit till min läkare och efter alla år så vet jag att hon kan sin sak.

Nästa vecka kommer medicinen att ökas så fram tills dess får jag känna efter och skriva ner hur jag upplever det hela, hur länge effekten sitter i, positiva grejer, negativa grejer osv.

Jag är iaf inte orolig för att jag kommer att få problem med blodtrycket osv som många tydligen får, jag har ju ganska lågt så det oroar mig inte alls. i måndags hade jag 110/50, och pulsen låg på 57 så det är ju bra :)

För övrigt så skulle hon skicka en remiss till sjukan för att göra en EEG, hon var lite ställd över att min minnesproblematik aldrig har utretts när jag var yngre så hon tyckte verkligen att det var dags nu. Jag har ingen aning om vad dom gör när man ska utreda sånt men hon tyckte iaf att vi skulle börja med EEG innan vi går vidare till hjärnröntgen. aja, det blir nog bra i slutändan :)

Nu måste jag nog sluta skriva dock, det är dags att trycka i mig lite mat och ta medicinen och sen hiva mig ut på en promenad och försöka jobba lite med motoriken, det bör ju gå att få den att fungera normalt på något sätt, trial and error typ, tur att jag har sebastian att stödja mig på åtminstone.

Ha det så bra alla och kram på er!