Välkommen till min blogg

Ibland känns det bara som att hjärnan är totalt blank, på riktigt. Vissa dagar går den på högvarv och jag bränner idéer och tankar på rullande band , och andra är den bara blank, totalt innehållslös. Det är som att jag tänker men ändå inte. Lite som att jag har gjort slut på alla depåer och hjärnan behöver tid till att återhämta sig.

Ungefär som när man har drogat allt för många dagar i sträck och tillslut är det enda som finns kvar en nojja som kryper sig på och tystnad.

Men numera slipper jag ju iaf nojjan, det är ännu en positiv grej med att vara drogfri. Men tystnaden infinner sig dock lite då och då.

Vid såna tillfällen har frågan "hur mår du" ? "är något fel"? ett ständigt inslag, Och jag får alltid svara nej. det är inget fel bara för att jag är tyst. Jag mår ändå bra och är på gott humör.

Ibland blir jag tyvärr irriterad när folk frågar det, för jag tycker att det blir lite tjatigt. Som att jag inte bara får vara, utan tydligen måste prestera med tal och liv konstant. Men irritationen brukar gå över lika fort, för jag vet varför folk frågar. Det är enbart för att dom bryr sig, och dom som känner mig vet ju att jag alltid brukar kunna hålla låda. Så jag förstår faktiskt att folk tycker det är konstigt när jag en dag bara är tyst. Det skulle säkert kunna göra mig lika orolig om det var någon annan det gällde.

Sen finns det väl egentligen lite fog för oron, jag har tidigare inte själv förstått sammanhanget som det ibland kan innebära när det kommer till mig. Utan det var faktiskt mitt ex som påpekade det för många år sen. Han kunde märka på mig när jag var nära ett återfall. Tydligen blev jag tyst tiden innan, mer inåt. En gång så tittade han mig i ögonen och frågade om jag var på väg tillbaka till drogerna. Jag blev helt ställd och fattade nada, undrade varför han trodde det. Men när vi väl började prata om det så insåg jag att han hade rätt. Samma sak när jag väl tog återfallet, han blev inte förvånad utan hade mer anat det och känt sig maktlös tiden innan. Han hade sett det men inte kunnat göra något. Tillslut kom vi till punkten där han sa till så fort han såg det på mig, för jag kunde aldrig märka det själv.

Så är det väl till en viss del nu också, jag blir oftast totalt överrumplad när jag kommer på mig själv med att få ett sånt där obeskrivligt sug, ett sånt som gör så att jag nästan är redo till att kasta in handduken totalt. Men jag blir även bättre och bättre på att hantera dom stunderna, så även om det hade varit smidigt om jag själv kunde tyda signalerna innan så går inte min drogfria tillvaro under när megasuget väl kommer.

Dock kan jag väl säga att idag är nog min tystnad faktiskt bara tystnad, utan anledningar, utan fara och utan drogsug, ibland känner jag bara för att vara, ibland vill min kropp, min hjärna bara vara utan att behöva förklara varför. Ibland är det bara så helt enkelt. Tror det blir mer ofta när jag har haft intensiva dagar dessutom, lite som att jag blir bränd för att jag är så speedy i en dag eller två, sen måste jag återhämta mig.

Det är ungefär som att tystnaden ger mig det sista jag behöver för att verkligen vara tillfreds i tillvaron, en stund till att andas och le, mysa i mig själv och bara iaktta omgivningen, istället för att hela tiden vara mitt i den,pratandes,skrattandes,springandes utan att egentligen varken se eller höra.

Tystnad behöver inte alltid vara av ondo, ibland kan den faktiskt vara läkande, i alla fall för mig.

Kärlek <3

Jag har ju totalt glömt bort att berätta att jag har fått provsvaret från det senaste testet, dom var negativa!!! inse lyckan när jag fick reda på det. Kändes som att en sten föll från bröstet och att jag äntligen kunde andas igen. Det har verkligen varit några månader av känslomässigt berg och dalbana-åkande men nu är det äntligen över. Det enda som gäller nu är att jag måste fortsätta att ta prover var 3:de månad för att se till så att den inte kommer tillbaka. Men vad tusan! det kan jag definitivt leva med.

Utöver det så känner jag verkligen att livet flyter på just nu, mitt mående är på topp och jag känner mig stabilare än någonsin. Bakning har ju alltid fungerat som min terapi och det håller än. Dessutom så är det ju ännu härligare nu när det har blivit höst och jag bara myser i tillvaron och längtar till jul.

På något sätt så har det som blivit att hösten verkligen är upptakten till jul för mig, jag börjar direkt sätta igång att planera alla julklappar som jag ska baka, utvidga min julmusik och tänka igenom vilken julfilm jag ska se först. Jag verkligen älskar det!

Toffie cookies är min nya favorit, dom smakar knäck, vilket såklart direkt leder till ännu mer jultankar och mys. <3

Insåg för övrigt idag att det är bra att tänka på sig själv, man behöver inte vara eller bete sig själviskt för det utan helt enkelt bara konstatera att ibland behöver man vissa grejer, eller att vissa saker ska vara på ett visst sätt för att man ska kunna fundera bäst. Och vågar man inte säga det så förstör man verkligen sin egen tillvaro, och mående. Och då havererar ju allting, man gör sig en jäkla björntjänst och dom i ens omgivning blir då också lidande. Så att faktiskt göra vad som är bäst för en själv kan ibland vara den mest osjälviska handlingen, just för att man samtidigt tänker på sin omgivning och hur det skulle kunna påverka dom om man inte gjorde det. Ibland är det grymt bra med insikt, även om den kan komma lite sent. Och det är ännu bättre när folk kan förstå. Tänk, vad skulle man göra om man var omgiven av oförstående människor, folk som inte var kapabla att sätta sig in i och kunna hantera folks olika tankar och behov. Då skulle det nog verkligen bli en självisk värld som vi levde i.

Fast, världen är väl redan ganska självisk, men ni fattar. Det hade ju faktiskt kunnat vara värre.

Nu orkar jag inte skriva något mer, ska återgå till mina kokor och sniffa mig hög på dofterna från ugnen, förhoppningsvis så kommer jag bara att drömma en massa söta drömmar sen när jag väl går och lägger mig B-)

Natti Natti på er och sov så gott <3

 

Idag är en sån där dag med riktig höstkänsla, jag älskar det men upptäckte även att jag blev lite nere av någon skum anledning. Har ingen aning om varför och jag antar att det kommer att gå över tillslut. Lite en känsla av förlust, fast iofs så kanske jag omedvetet sörjer sommaren, trots att jag faktiskt har längtat till hösten och mörkret.

Jag känner mig lite velig, eller ja, Som att jag har allt för många alternativ i tillvaron. Men just nu känns det som att allting läggs på hyllan fram tills operationen och återhämtningen är avklarad. Är bara 3 veckor kvar och inget av det jag vill göra är någon idé att påbörja innan.

Jag blev erbjuden jobb för nån månad sen som jag tackade ja till, vi fixade alla papper och diverse grejer men nu verkar allt ha runnit ut i sanden, efter x antal samtal där man har ringt för att kolla när jag kan börja och om han fortfarande var intresserad, lika många försäkringar har jag fått om snart, snart, snart. nu sist sa han att han skulle ringa upp sen för han var stressad. Det har nu gått flera veckor... Jag vete tusan alltså, ska jag verkligen fortsätta ringa och hoppas, känna mig som en idiot eller ska ja helt släppa det och gå vidare? har ju kollat upp om en plan B som är fixad så alternativ finns ju.oavsett hur fantastiskt det där jobbet hade varit så känner jag mig dåligt behandlad, och det sätter som ingen bra grund för ett väl fungerande arbete. Oseriöst beteende kan man då minst sagt säga..

Jag får väl se vad som sker, som sagt, allting hamnar på hyllan tills efter operationen, då får jag ta ett beslut och se vilken väg jag ska välja.

I annat fall så kan jag alltid trösta mig med att allting faktiskt händer av en anledning. Det kan bara vara svårt att se det just då.

Eget ansvar är något jag grunnar på mkt nu, och delat ansvar. Hur ska man ha det egentligen? är jag så jäkla konstig som tycker att det är en viktig grej? Att man kan hjälpas åt att ta ansvar i den gemensamma tillvaron, och att man anstränger sig för att ta tag i sin egna, för som sagt, är man flera så är det flera som påverkas av dom andras handlingar, eller brist på handlingar.

Tänk, hur skulle en arbetsplats se ut om ingen tog ansvar utan alla förlitade sig på att någon annan skulle göra det? då skulle ju aldrig någonting bli gjort.

Det tänket kan tillämpas i många andra situationer också.

Jag har för övrigt insett att operationen faktiskt skrämmer mig, jag som var totalt orädd vid den första operationen är skiträdd nu? jag fattar nada, och ändå har jag läste på ganska mkt om den och det är inga större, rent livsfarliga grejer som kan inträffa, däremot finns det sjukt många komplikationer som man kan åka på, är väl kanske dom som skrämmer mig mest, jag ser inte fram emot att vara praktiskt taget invalidiserad i flera veckor, om jag har otur. Det beror ju lite på om dom även kommer att sy ihop musklerna. Då blir det mkt, mkt värre har jag hört. Men eftersom det är en stor bukplastik dom ska göra så brukar det oftast innebära att dom även syr ihop musklerna för att organen ska få tillbaka det stödet som man oftast har förlorat. Tiden får väl utvisa helt enkelt, jag försöker trösta mig med att om jag har överlevt livet hittills så kommer jag även att överleva det där. :)

Igår så for jag och min gamla bästis från högstadiet på roadtrip, det var så jäkla nice! frihet och lycka ala de lux, gamla minnen som flödade och en jäkla massa skratt.

Det är helt sjukt att man efter så många år kan inse att tiden inte har gjort någon skillnad förutom att vi har fått oss lite mer erfarenheter och insikt, vi är kanske inte precis lika blåögda och oerfarna längre men vi är åtminstone lika galna och sprudlande när vi väl ses. Och det där att kunna snacka om allt, att det bara rullar på utan ansträngning. Lufta sig och lyssna. Det var en obeskrivlig blandning av harmoni och lättnad. Lite som att en del av trycket jag har haft i mig fick lätta åtminstone en dag.

Det kanske är den nya medicinen mot stress? dra iväg på en roadtrip med någon nära, surra tills munnen är alldeles torr, skratta tills tårarna sprutar och lyssna tills öronen blöder. Då hinner du inte ens känna efter hurvida du är stressad eller inte.

Lider ni av samma problem som jag så testa! lätt värt ett försök iaf ;)

Massor med krama!

<3

 

BTW! bilderna är från våran Roadtrip , galet med allt regn

Av någon skum anledning så fick jag helt plötsligt för mig att läsa i min blogg, den som jag inte har rört på evigheter. Jag började från början, med inlägget från Augusti 2007 och stannade på November 2008 helt enkelt för att jag insåg att jag måste börja om att skriva i bloggen, med start nu! När jag satt där och läste så blev jag så lycklig och fascinerad över allt som jag skrev om då, hur jag tänkte och att jag faktiskt hade glömt mkt av det. Vilket ledde fram till att jag måste återuppta det där, det är något att ha kvar för resten av livet, lite av en kombo mellan fotoalbum och dagbok, vilket inte skadar att ha med tanke på min minnesproblematik.

Så vars börjar jag? vi kan ta det här med minnet. För lite över ett år sen så påbörjade jag en utredning hos min psykolog för att se om jag möjligtvis har någon diagnos som kunde förklara min problematik, det resulterade i att jag för ca två månader sen fick diagnosen ADHD och en grav minnesrubbning som ska utredas vidare.

När jag fick diagnosen så satte jag mig ner och googlade och det jag fann gjorde mig ställd, chockad, lättad och gråtfärdig, allt i ett. Det var som att jag äntligen fick ett svar på allt, på varför det i 27 års tid har känts som att jag konstant har fått krocka och stöta mig igenom tillvaron, varför det hela tiden har varit som att ingenting har fungerat med mig, varför jag hela tiden har känt mig så fel. Inga ord kan till fulla beskriva den känslan jag fick men just nu kan jag säga att jag enbart känner lättnad och frihet. Äntligen!

Jag tror även att mamma och pappa känner sig lättade fast dom inte har sagt något.
När jag hittade texten så var jag såklart tvungen att maila den till mamma och det dröjde inte många timmar innan hon ringde upp och sa :det stämmer ju! allting stämmer. och jag tyckte faktiskt att jag kunde ana en ton av lättnad i hennes röst, som att hon efter alla år äntligen kunde andas ut och släppa det hela, att hon kunde sluta förebrå sig själv och kanske acceptera att dom inte kunde ha gjort så mkt mer än vad dom gjorde. Att det kanske helt enkelt var utanför deras makt.

Jag hoppas då iaf att det är så, för dom har definitivt förtjänat lite sinnesro efter allt <3

Det är ganska sinnessjukt att en diagnos ändå kan göra så mkt, tidigare har jag alltid sagt att man inte kan skylla allt på en diagnos, att man ändå måste hitta verktyg och lära sig att hantera vardagen och sitt eget beteende, jag står fortfarande för det. Men! dock kan en diagnos verkligen vara en förklaring som kan innebära en helt annan sorts förståelse för en situation, en människa eller ett beteende. Men om man börjar använda det rent utav som ett skyll, då börjar man spåra. Båda fötterna på jorden och eget ansvar är A och O oavsett vad, däremot kanske man behöver få tag i rätt sorts hjälp och stöd för att få det att fungera.

Men men, här är iaf texten som jag hittade :

Adhd/add har tidigare beskrivits som svårigheter som förekommer i barndomen och då främst hos pojkar. På senare år har fokus alltmer lagts på att identifiera flickor med adhd/add. Aktuell forskning visar att adhd/add inte är ett utvecklingsfenomen som försvinner, utan något som kvarstår i vuxenålder för såväl kvinnor som män.

Flickor

Forskningen idag visar att adhd hos flickor och pojkar har stora likheter när det gäller de centrala funktionsnedsättningarna och symptombilden. De studier som finns visar att så många som 1-3 % av flickor i skolåldern har adhd/add, att jämföra med pojkar där siffrorna är 2-5 %.

Diagnoskriterierna för adhd/add är till stor del baserade på forskning om pojkars beteenden vid uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblematik. Dessa beteendebeskrivningar stämmer med en del flickors sätt att vara i vardagen, men hos många flickor tar sig svårigheterna andra uttryck. De sätt som svårigheterna hos dessa flickor yttrar sig på har tidigare inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Därför finns många flickor som inte fått förståelse och hjälp. De har också varit förbisedda som grupp inom forskningen.

Flickors problem känns inte igen

Det finns studier som visar att diagnosen adhd/add oftare ställs på pojkar än på flickor, även i de fall då flickornas symtom är jämförbara med pojkarnas. Flickors huvudsakliga problem är dock ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter utan tydlig hyperaktivitet, det man brukar kalla add. Pojkar med adhd har också oftare en uppförandestörning och ett mer utagerande aggressivt beteende än flickor. Flickors symptom är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att planera, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på till exempel skola i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor tycks emellertid ha lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet förekommer det i ungefär lika hög grad hos båda könen.

Omgivningens svårigheter att identifiera och förstå flickornas svårigheter leder till att stöd, anpassning och diagnos ofta kommer senare för flickor än för pojkar. De flickor som stämmer in på gängse adhd-beskrivningar riskerar också att uppfattas och att uppfatta sig själva som alltför avvikande från den klassiska flickrollen. Priset flickorna betalar är ofta att de inte kan utnyttja sina resurser i skolan och andra situationer. I tonåren får flickor med adhd/add oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar.

Vuxna kvinnor

Det har hittills varit så att det är fler kvinnor i vuxen ålder som söker hjälp för adhd/add-problematik än det finns flickor som har uppmärksammats för det i barndomen. Eftersom kvinnornas beskrivningar av sina svårigheter skiljer sig från männens riskerar de att få fel diagnos. Kvinnorna har i mindre utsträckning än män uppmärksammats i barndomen för svåra beteendeproblem och därmed misslyckad skolgång. Däremot kan kvinnor som utreds och diagnostiseras i vuxen ålder ofta berätta om skolsvårigheter och misslyckanden, som beror på igångsättningssvårigheter och koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Detta har sällan uppmärksammats av omgivningen. När det finns skyddande faktorer som hög begåvning, en stödjande familj och bra social förmåga maskerar detta ofta svårigheterna. Dessa blir då uppenbara först när vuxenlivets krav på självständighet ökar och man ska klara såväl studier, arbetsliv som familjeliv.

Kvinnor söker ofta hjälp via psykiatriska mottagningar, socialtjänst, etc. för andra bekymmer än de grundläggande/ursprungliga problemen.

En specifik erfarenhet från kliniskt arbete med kvinnor är att det verkar finnas ett samband mellan hormoner och adhd. Det är vanligt att problematiken förstärks i tonåren och kvinnor med adhd mår ofta bra under graviditeten.

Diagnos, stöd och behandling

Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Kunskap både hos individen själv och hos omgivningen är viktig. Detta gäller både för barn och vuxna. Kunskapen är nyckeln till förståelse av problemen och kan leda till ett insiktsfullt bemötande av svåra beteenden. Spiraler av negativa konsekvenser, skam och skuld kan brytas.

Diagnos är viktig som grund för behandling, särskilt om man tänker på medicinsk sådan. De diagnostiska kriterier som används idag är dock inte anpassade till skillnader mellan könen eller till de uttryck som svårigheterna tar sig i vuxen ålder. Med åldern blir impulsiviteten som regel mindre, medan uppmärksamhetsproblemen kvarstår. Hyperaktiviteten kan också bli mer en känsla av rastlöshet än ett manifesterat beteende. Detta är viktigt att ha i åtanke när diagnos diskuteras.

En bred kartläggning av förmågor och svårigheter är nödvändig för att kunna ge rätt form av stöd i boendefrågor, ekonomi, studier och arbete. En sådan kartläggning och diagnos kan också utgöra en grund för att förstå sig själv och sin historia.

Den behandling som ges vid adhd/add, förutom medicinering, har hittills främst anpassats till pojkars behov. Föräldrar och lärare får lära sig hur man kan bemöta och styra hyperaktiva, utagerande beteenden. Flickor, som ofta framför allt har uppmärksamhetsproblem, behöver annat stöd hemma och i klassrummet. Stöd till flickor och kvinnor bör inriktas på uppmuntran av ansträngning och prestationer. De behöver också hjälp att utveckla sina sociala förmågor för att kunna skaffa och behålla vänner. Flickor behöver stöd och uppbackning för att stärka tron på sig själva. De behöver hjälp att fokusera på sina starka sidor. Även för flickor och kvinnor kan det finnas behov av anpassad studiegång och därefter vägledning i yrkesval och mer tillrättalagda anställningar.



nu får det dock vara slut på diagnossnacket ett tag.

Vad har annars hänt i mitt liv? egentligen ganska mkt men det skulle bli allt för krävande att skriva det nu. antar att det kommer att komma fram lite pö om pö ändå, men jag kan iaf berätta att jag och Jens separerade efter påsk i år, vilket innebar att jag flyttade in hos min syster med familj i deras hus tills det att jag för några månader sen fick min alldeles egna lilla etta som jag älskar utöver allt annat, den är helt perfekt, planlösningen är oslagbar och den känns stor, den enda nackdelen skulle väl vara att jag inte har någon balkong till mina plantor men det överlever jag nog. Allt annat är ju perfekt! Jag rymmer ju till och med mitt gigantiska köksbord och dubbelsäng så varför klaga? dessutom är standarden riktigt bra och grannarna är fantastiska :D


Sen så har jag träffat en kille som heter Sebastian och är från Arjeplog men även han bor här på byn sen något år tillbaka. Jag kan verkligen säga att han är den mest fantastiska kille jag någonsin har stött på, det finns inte en dag som går utan att han förundrar och/eller generar mig för den delen ;) Han är verkligen underbar på fler sätt än vad som går att beskriva och det är inget jag bara säger för att jag skulle vara i ett rosa töcken av nyförälskelse utan det är faktiskt så: Tidigare så hade jag nog faktiskt gett upp hoppet lite om killar, jag hade fått för mig att det var så djupt rotat i dom att dom inte kunde kommunicera, att dom inte kunde visa känslor och att dom absolut inte kunde visa det mest grundläggande som jag kände att jag behövde. Men tji fick jag, Sebastian har verkligen vänt upp och ner på min uppfattning och min känslomässiga värld. Med han så går det inte en enda dag där jag hinner fundera över vad han känner eller tycker, vad som upptar hans tankar eller helt enkelt vill, hoppas tror och drömmer om. Det är en fantastisk känsla att ha en relation där allting bara flyter på i en mysig miljö av kommunikation, känslor, romantik och livsglädje. Nu låter det verkligen som att jag sitter och blåljuger, som att det är för bra för att vara sant men så är det verkligen inte. Under den tiden vi har varit tillsammans så har vi hunnit vara med om mer motgångar och medgångar än vad jag någonsin förut har varit med om på så pass kort tid, men vi har tagit oss igenom det och mkt tack vare just dom egenskaperna jag nyss beskrev.

En relation är inte enbart en dans på rosor och våran är inget undantag utan det handlar om hur man hanterar det som avgör utgången av det hela, och vi lär oss och utvecklas på daglig basis.Vilket faktiskt är helt rätt, livets mening är väl just det att hela tiden utvecklas och driva framåt?

Sen kan jag för övrigt upplysa er om att han är en jäkel på romantik,speciellt vardagsromantik. jag känner mig oftast totalt lost och vet inte hur jag ska reagera eller hantera allt men det är en härlig känsla, att även mina gränser vidgas och jag lär mig mer och mer om att öppna upp mig och våga visa mina verkliga känslor, utan några band eller återhållsamhet och det om något är fantastiskt så det bara sjunger om det. Jag kommer ofta på mig själv med att förundras över vars han får allt ifrån, hur han kommer på den söta dikten, eller den urgulliga handlingen, vad i hans historia som har format han till en sån människa som jag faktiskt måste säga är riktigt sällsynt.

Men men, nu måste jag nog lägga ner det här, känns som att jag kan hålla på att förklara min lycka i evigheter, att det aldrig tar slut, vilket i sig är en riktigt bra grej. Men jag har ju faktiskt något som heter självbehärskning, iaf ibland ;)

Jag vill åtminstone avsluta det hela med att jag känner mig tillfreds med livet, att det flyter på och att jag är tacksam över vars jag är idag, och hur jag mår. Jag kunde faktiskt inte ha gissat på att jag en dag skulle stå där jag nu idag är. Det är så jäkla skönt! som att jag har vunnit och tillslut lyckats bekämpa det som har varit mitt svarta moln i så många, många år.

Jag hoppas att alla någon gång i sitt liv hamnar där och verkligen får känna på hur det känns att bara sprudla.

All kärlek!

<3