stress,ansvar och roadtrip
Idag är en sån där dag med riktig höstkänsla, jag älskar det men upptäckte även att jag blev lite nere av någon skum anledning. Har ingen aning om varför och jag antar att det kommer att gå över tillslut. Lite en känsla av förlust, fast iofs så kanske jag omedvetet sörjer sommaren, trots att jag faktiskt har längtat till hösten och mörkret.
Jag känner mig lite velig, eller ja, Som att jag har allt för många alternativ i tillvaron. Men just nu känns det som att allting läggs på hyllan fram tills operationen och återhämtningen är avklarad. Är bara 3 veckor kvar och inget av det jag vill göra är någon idé att påbörja innan.
Jag blev erbjuden jobb för nån månad sen som jag tackade ja till, vi fixade alla papper och diverse grejer men nu verkar allt ha runnit ut i sanden, efter x antal samtal där man har ringt för att kolla när jag kan börja och om han fortfarande var intresserad, lika många försäkringar har jag fått om snart, snart, snart. nu sist sa han att han skulle ringa upp sen för han var stressad. Det har nu gått flera veckor... Jag vete tusan alltså, ska jag verkligen fortsätta ringa och hoppas, känna mig som en idiot eller ska ja helt släppa det och gå vidare? har ju kollat upp om en plan B som är fixad så alternativ finns ju.oavsett hur fantastiskt det där jobbet hade varit så känner jag mig dåligt behandlad, och det sätter som ingen bra grund för ett väl fungerande arbete. Oseriöst beteende kan man då minst sagt säga..
Jag får väl se vad som sker, som sagt, allting hamnar på hyllan tills efter operationen, då får jag ta ett beslut och se vilken väg jag ska välja.
I annat fall så kan jag alltid trösta mig med att allting faktiskt händer av en anledning. Det kan bara vara svårt att se det just då.
Eget ansvar är något jag grunnar på mkt nu, och delat ansvar. Hur ska man ha det egentligen? är jag så jäkla konstig som tycker att det är en viktig grej? Att man kan hjälpas åt att ta ansvar i den gemensamma tillvaron, och att man anstränger sig för att ta tag i sin egna, för som sagt, är man flera så är det flera som påverkas av dom andras handlingar, eller brist på handlingar.
Tänk, hur skulle en arbetsplats se ut om ingen tog ansvar utan alla förlitade sig på att någon annan skulle göra det? då skulle ju aldrig någonting bli gjort.
Det tänket kan tillämpas i många andra situationer också.
Jag har för övrigt insett att operationen faktiskt skrämmer mig, jag som var totalt orädd vid den första operationen är skiträdd nu? jag fattar nada, och ändå har jag läste på ganska mkt om den och det är inga större, rent livsfarliga grejer som kan inträffa, däremot finns det sjukt många komplikationer som man kan åka på, är väl kanske dom som skrämmer mig mest, jag ser inte fram emot att vara praktiskt taget invalidiserad i flera veckor, om jag har otur. Det beror ju lite på om dom även kommer att sy ihop musklerna. Då blir det mkt, mkt värre har jag hört. Men eftersom det är en stor bukplastik dom ska göra så brukar det oftast innebära att dom även syr ihop musklerna för att organen ska få tillbaka det stödet som man oftast har förlorat. Tiden får väl utvisa helt enkelt, jag försöker trösta mig med att om jag har överlevt livet hittills så kommer jag även att överleva det där. :)
Igår så for jag och min gamla bästis från högstadiet på roadtrip, det var så jäkla nice! frihet och lycka ala de lux, gamla minnen som flödade och en jäkla massa skratt.
Det är helt sjukt att man efter så många år kan inse att tiden inte har gjort någon skillnad förutom att vi har fått oss lite mer erfarenheter och insikt, vi är kanske inte precis lika blåögda och oerfarna längre men vi är åtminstone lika galna och sprudlande när vi väl ses. Och det där att kunna snacka om allt, att det bara rullar på utan ansträngning. Lufta sig och lyssna. Det var en obeskrivlig blandning av harmoni och lättnad. Lite som att en del av trycket jag har haft i mig fick lätta åtminstone en dag.
Det kanske är den nya medicinen mot stress? dra iväg på en roadtrip med någon nära, surra tills munnen är alldeles torr, skratta tills tårarna sprutar och lyssna tills öronen blöder. Då hinner du inte ens känna efter hurvida du är stressad eller inte.
Lider ni av samma problem som jag så testa! lätt värt ett försök iaf ;)
Massor med krama!
<3
Jag känner mig lite velig, eller ja, Som att jag har allt för många alternativ i tillvaron. Men just nu känns det som att allting läggs på hyllan fram tills operationen och återhämtningen är avklarad. Är bara 3 veckor kvar och inget av det jag vill göra är någon idé att påbörja innan.
Jag blev erbjuden jobb för nån månad sen som jag tackade ja till, vi fixade alla papper och diverse grejer men nu verkar allt ha runnit ut i sanden, efter x antal samtal där man har ringt för att kolla när jag kan börja och om han fortfarande var intresserad, lika många försäkringar har jag fått om snart, snart, snart. nu sist sa han att han skulle ringa upp sen för han var stressad. Det har nu gått flera veckor... Jag vete tusan alltså, ska jag verkligen fortsätta ringa och hoppas, känna mig som en idiot eller ska ja helt släppa det och gå vidare? har ju kollat upp om en plan B som är fixad så alternativ finns ju.oavsett hur fantastiskt det där jobbet hade varit så känner jag mig dåligt behandlad, och det sätter som ingen bra grund för ett väl fungerande arbete. Oseriöst beteende kan man då minst sagt säga..
Jag får väl se vad som sker, som sagt, allting hamnar på hyllan tills efter operationen, då får jag ta ett beslut och se vilken väg jag ska välja.
I annat fall så kan jag alltid trösta mig med att allting faktiskt händer av en anledning. Det kan bara vara svårt att se det just då.
Eget ansvar är något jag grunnar på mkt nu, och delat ansvar. Hur ska man ha det egentligen? är jag så jäkla konstig som tycker att det är en viktig grej? Att man kan hjälpas åt att ta ansvar i den gemensamma tillvaron, och att man anstränger sig för att ta tag i sin egna, för som sagt, är man flera så är det flera som påverkas av dom andras handlingar, eller brist på handlingar.
Tänk, hur skulle en arbetsplats se ut om ingen tog ansvar utan alla förlitade sig på att någon annan skulle göra det? då skulle ju aldrig någonting bli gjort.
Det tänket kan tillämpas i många andra situationer också.
Jag har för övrigt insett att operationen faktiskt skrämmer mig, jag som var totalt orädd vid den första operationen är skiträdd nu? jag fattar nada, och ändå har jag läste på ganska mkt om den och det är inga större, rent livsfarliga grejer som kan inträffa, däremot finns det sjukt många komplikationer som man kan åka på, är väl kanske dom som skrämmer mig mest, jag ser inte fram emot att vara praktiskt taget invalidiserad i flera veckor, om jag har otur. Det beror ju lite på om dom även kommer att sy ihop musklerna. Då blir det mkt, mkt värre har jag hört. Men eftersom det är en stor bukplastik dom ska göra så brukar det oftast innebära att dom även syr ihop musklerna för att organen ska få tillbaka det stödet som man oftast har förlorat. Tiden får väl utvisa helt enkelt, jag försöker trösta mig med att om jag har överlevt livet hittills så kommer jag även att överleva det där. :)
Igår så for jag och min gamla bästis från högstadiet på roadtrip, det var så jäkla nice! frihet och lycka ala de lux, gamla minnen som flödade och en jäkla massa skratt.
Det är helt sjukt att man efter så många år kan inse att tiden inte har gjort någon skillnad förutom att vi har fått oss lite mer erfarenheter och insikt, vi är kanske inte precis lika blåögda och oerfarna längre men vi är åtminstone lika galna och sprudlande när vi väl ses. Och det där att kunna snacka om allt, att det bara rullar på utan ansträngning. Lufta sig och lyssna. Det var en obeskrivlig blandning av harmoni och lättnad. Lite som att en del av trycket jag har haft i mig fick lätta åtminstone en dag.
Det kanske är den nya medicinen mot stress? dra iväg på en roadtrip med någon nära, surra tills munnen är alldeles torr, skratta tills tårarna sprutar och lyssna tills öronen blöder. Då hinner du inte ens känna efter hurvida du är stressad eller inte.
Lider ni av samma problem som jag så testa! lätt värt ett försök iaf ;)
Massor med krama!
<3
BTW! bilderna är från våran Roadtrip , galet med allt regn
