Välkommen till min blogg

Jag fattar helt ärligt inte vars det kommer ifrån,första vändan var jag helt förbryllad,min hud gjorde helt plötsligt bara en helomvändning en dag och började svida och rent av bränna och hetta så pass mkt av minsta beröring så att det ibland kändes som att det rent utav var en riktigt eldslåga som brände sönder huden på mig,sen var det stunder då det mer kändes som att jag hade bränt mig riktigt,riktigt miss piggy - style med stramande och extremt osmidig hud med rejäl sveda om minsta lilla söm låg och skavde eller om något med ens lite tyngd vilade på huden. Jag kan säga att jag var grymt lättad när det tillslut försvann och jag nästan hann glömma bort upplevelsen, tills det blev så en andra gång och nu en tredje.Det är som att det blir värre och värre för varje gång och mer och mer läggs till listan av frågetecken. 

 

För ett tag sen hamnade jag i en rejäl svacka med mkt förvirring och vilsenhet, mkt uppgivenhet och panikångest över insikten att jag aldrig kommer att hinna i mål i tid .Jag har totalt låtit målet försvinna ur sikte och låtit det tillslut försvinna långt bakom en kulle medans jag själv har bromsat in och lurat mig själ till att sakta in, plocka in allt och alla som jag ar stött på längs kanten på vägen och ställt dom framför mig och fokuserat på dom så jag har sluppit se hur min guide till målet har blivit mer och mer diffus allt eftersom avståndet har blivit större. hur det för varje dag som jag har suttit där med matteboken framför mig har kommit längre och längre bort , hur det för varje liten bokstav och siffra i varje tal har förminskats i takt med att avståndet har ökat i takt med att jag allt eftersom har bromsat in mer och mer tills jag tillslut bara en dag upptäcker att jag helt har stannat upp och att allt är stilla och vägen framför mig är helt tom och jag står där och känner mig lite ställd över att det var så  pass enkelt, att det inte krävdes mer än att helt enkelt bara sakta bromsa in för att tillsut släppa helt.jag har ingen tankeverksamhet med något som helst mål just ,ingen tanke av vikt eller strategi eller ens betydelse existerar utan jag konstaterar bara att nu är jag där,nu har jag gett upp . Men det känns inte så katastrofalt som ni säkert tycker att det ska göra,jag ser det som något som var nödvändigt,även om jag är utan mål för tillfället och känner mig som ett blankt papper så ser jag det som en början till något nytt.något som kan ha stor chans till att faktiskt lyckats och bli något väldigt bra i slutändan.det var nog en nödvändighet hela processen och att jag själv faktiskt har valt det fast jag inte har riktigt velat säga det, eller ens i tanken vågat formulera det i en mening.en mening där jag har tänkt tanken och känt känslan hela vägen och faktiskt visat lite jäkla styrka och mod till att se sanningen för vad den är och varit ärlig till åtminstone mig själv och vad jag vill och känner att jag klarar av och kan bibehåla motivation till något sånär på egen hand

 

så nu är jag fortfarande vilsen, jag vet fortfarande inte vem jag är numera.om det verkligen är så att jag nu är den där hemska omotiverade människan som jag har känt krypa fram under en lång period och förfärats över. Jag känner mig som en egoist sen jag släppte taget om min illusion om styrka och tvånget att ha den för mig själv och andra,jag känner att jag tappar min kontakt och engangemang till människorna runtom mig och kommer ingen nära längre förutom den människa som jag delar min vardag med och som jag på många sätt känner att jag vågar vara mer öppen gentemot och att jag börjar i små steg att släppa in åtminstone en människa än så länge till det som jag inte har vågat låta någon komma ens i närheten av tidigare av rädsla för att dom  i sådana fall tillslut ska slå sönder det och rasera det enda som jag har lyckats behålla och haft som kvar oskatt.Det är så mkt lättare att leva tillsammans nu när jag har tagit bort masken som bara har varit falsk och en distraktion.men utöver det så kan jag inte längre finnas där och engagera mig i alla som jag förut har försökt göra.så jag flyr,och jag blir en egoist och jag tänker på och analyserar enbart mig själv numera.

 

Och jag sitter fast i en svacka som jag inte är redo att komma ur än,som jag måste processa klart för att sätta ihop mig igen nu  när mina prioriteringar så gravt har förändrats till varandras nästan exakta motsatser och det verkar ta ett tag innan jag har accepterat mig själv,och förlåtit mig för dom val och förändringar som jag har gjort.jag känner mig fortfarande som en hemsk människa, och jag har svårt att sluta slå på mig själv för att jag nu väljer att hålla mig lite mer avsides medans jag listar ut hur jag nu gör för att hålla en balans som funkar för mig och det jag måste göra. men först måste alla berg och dalar lugna ner sig någon gång , jag kommer att jubla av lättnad den dagen jag helt plötsligt slipper sitt och tokböla eller helt plötsligt skrika mitt svar på en helt oskyldig fråga.men jag tror att den börjar närma sig, nu när jag väl har börjat ge efter på mitt gamla sätt och tänk och faktiskt börjat pröva en helt ny väg och nya förhållningssätt gentemot andra och mig själv.så jag gör väl framsteg iaf, åtminstone fram tills det här med huden kom som en käftsmäll för några dagar sen..

 

just nu gör det faktiskt som mest ont om jag går på toa eller om jag ska ta en dusch, för den delen.tryck mot naken och oskyddad hud, den smärtan den känns kan jag säga B-), bomullskläder fungerar rätt bra, men alla sömmar på kläderna känns till och från som att det borde bildas sår av dom, fast det inte ens syns ett litet märke eller rodnad när man kollar där .mina händer och fötter har börjat göra mer och mer ont och i handflatorna och under fotsulorna bränner det som mer i. men det är ju faktiskt inte ohanterbart iaf.det låter nog extremt mkt värre än vad det är och jag försöker tränga bort det och inte känna efter så mkt, för jag vet ju sen tidigare att det som tur är inte varar längre än nån dag. sen igår kväll så har lederna i händerna börjat göra riktigt ont  när jag böjer dom.och mina naglar bränner till då och då. jag har googlat för kung och fosterland men det mer stjälpte än hjälpte,smärtan i huden kan beror på ca en miljard olika grejer så det skulle väl säker ta år att utreda, om jag nu inte skulle lyckas åka på nån av dom som hävdar att det är inbillat och sitter i psyket.så jaq har vägt det fram och tillbaka ikväll och jag tror huden får vänta tills jag är klar med det här, så länge huden håller sig på den här smärtnivån så går  det ju helt klart att vänta med det till ett bättre tillfälle och jag vet ju att det snart helt plötsligt kmmer att ha försvunnit lika plötsligt som det kom :D

 

Alltså! nu när jag satte smileyn bakom den där sista meningen så blev jag sådär tvärglad och flinade till sådär helt från ingenstan, jag tror jag har lyckats med att ventilera bort ganska mkt mer än vad ens jag hade kunnat föreställa mig när jag började skriva B-) sååå! jag ber om ursäkt för alla slarvfel osv som kommer att finnas i det här inlägget  för jag har absolut ingen lust och är alldeles för hungrig för att orka börja om från början med att läsa och korrigera allt och nöta det i nån timma..nä godis,plättar och film  kändes mkt mer lockande måste jag säga :P

 

KRAM!

Vilka tankar har jag? Vad är det som får mig att snurra runt i tillvaron utan möjlighet till att stanna?
Varför känner jag mig numera allt som oftast så trött och sliten? "Som smör utskrapat på en allt för stor skiva bröd" men ändå utan förmåga eller ro till att sova så regelbundet som jag borde eller när jag ska?
Vad är det som skrämmer mig? eller handlar det ens om rädsla? Det kanske är oro? fast det är ju egentligen samma sak, skillnaden är väl bara att dom representerar olika styrkor av en och samma känsla.
Är det rastlöshet som pockar och sliter? Men bottnar det då i dom känslorna jag nyss beskrev eller är det fristående?
Är det stress eller helt enkelt nyfikenhet och/eller förvånansvärt nog livsglädje som manifesteras på ett inte så normalt/vanligt eller rakt och logiskt sätt?
Har det kanske med återfallet att göra? mitt? eller är det kanske Sebastians? Är det rädslan och insikten från hans återfall som gnager? Insikten om hur snabbt allt kan förändras, hur skört ett människoliv verkligen är och känslan av en total maktlöshet som jag tidigare aldrig ens har snuddat i utkanten av.

Sebastians återfall satte mig i en sits jag aldrig förut har varit i, rollerna var för första gången ombytta och jag blev totalt överrumplad och chockad över det nya perspektivet som med det följde. jag fick för första gången känna all den smärta som min syster,broder,mamma och pappa måste ha känt i alla dessa år. Jag fick känna skräcken, sorgen ilskan och en känsla av total hopplöshet som inte var av denna värld, men värst av allt var sorgen, sorgen som är omöjlig att beskriva med ord. Den bottenlösa, tårindränkta och totalt invalidiserande sorgen som brutalt och smärtsamt slet mig helt itu. En sorg som enbart lämnade kvar spillror och dammkorn i en tomhet som än idag skrämmer mig mer än vad jag kan uttrycka i ord.
Men med sorgen kom även insikten, en insikt som jag nu vet att jag behövde men som just då höll på att totalt förgöra mig.
Att inse hur självisk jag har varit, fast jag alltid har intalat mig själv om det motsatta höll på att dränka mig i en flod av förtärande skam, gränslös ångest och en avsky som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig en människa kan uppleva och ändå lyckas behålla förståndet något så när intakt.

Jag fick i ett slag uppleva,känna och tänka allt som jag har ignorerat, undvikit,motat bort eller helt enkelt varit oförmögen/inkapabel till att i alla år förstå eller ens vilja vidröra.

Jag kallar mig själv för medmänniska....Det sägs ju att man i slutändan alltid lurar sig själv mest och jag kan numera verkligen känna att det är en sanning väl värd att tänka på.

Jag har fortfarande mardrömmar och även stunder på dagen där jag minns när jag stod just utanför dörröppningen till Sebastians lägenhet. Med hans pappa och dennes sambo vaktande,beskyddande och avvisande mellan oss med blickar fyllda av skräck,förebråelse.beslutsamhet och framför allt ilsa Jag minns fortfarande allt för tydligt Sebastians ansikte som syntes ovanför hans pappas ena axel.Ett ansikte med ögon som var formade av en enorm sorg, dränkta i bottenlös förtvivlan och totalt tömda på minsta tecken av liv och ens minsta lilla bit av den Sebastian som jag kände och älskade. En blick helt tömd på all vilja, all själ och som enbart utstrålade en panisk skräck som var skrämmande att se och ta in, en blick fylld av vädjan och desperation, ett stumt rop på hjälp i ett blekt ansikte,enbart nyanserat av dom knallröda spåren från alla tårar som han fällt men som till slut helt hade sinat.

När jag minns den stunden, den bilden så känner jag också allt jag då kände, precis i den stunden, och jag återupplever med full kraft den obeskrivliga smärtan och bottenlösa känslan av förlust som jag därifrån gick hem med. Jag är totalt övertygad om att jag lämnade kvar en bit av mitt hjärta där, att en del som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka lossnade och lämnades där framför dörren på stengolvet. Jag kanske innerst inne redan då anade att han faktiskt skulle dö samma dag eller så kanske jag bara desperat försöker finna förklaringar, ursäkter och en logik eller ordning i allt kaos som den dagen skapade.

Jag inser nu när jag skriver allt det här att det är helt solklart att allt handlar om rädsla och ångest, obearbetade saker sen återfallen som jag bara har försökt undvika att ta itu med och sortera.Det är nästan löjligt att allt som krävdes bara var att skriva ner allt för att få en öppning i kaoset och komma till en insikt eller slutledning som tydligen var helt omöjlig för mig att finna i allt kaos av tankar ,känslor och förvirring som nu har varit min verklighet så länge. Det enda jag har gjort i många,många veckor har varit att ducka, hoppa , dyka och på alla sätt försöka finta bort mig själv och skjuta upp det hela, undvikit att utsätta mig för smärtan som jag hela tiden har vetat om och hela tiden känt pocka men ändå lyckats hålla i schack och förhindra från att tränga fram, istället har jag försökt hitta på olika flyktvägar, bortförklaringar i stress, press,krav, matte, prov, känslor och förvirring. Dolt och mörkat allt i ett enda långt led av nya haranger med bortförklaringar, idéer och lösningar som bara har varit illusioner och bedrägerier, för mig själv allra mest.

Till och med tacksamheten och insikten över att Sebastian faktiskt överlevde och ännu finns i mitt liv har fått överskuggas totalt av all energi som jag har lagt på att fly från smärtan av att bearbeta allt det traumatiska som hände.

Jag skäms samtidigt som jag bara vill skratta över ironin.

Dock så känns det faktiskt inte som att det måste vara så negativt som det hela automatiskt låter utan det känns som att jag nog ska se på det som en rädsla sprungen ur kärlek och en insikt som på många, trots väldigt smärtsamma sätt har gjort mig fri.

Jag är nog rädd för att jag inte ska ta tillvara på varje minut,sekund och andetag här och nu. Att mitt kontrollbehov åter igen ska få full kontroll, stjäla min ännu färska och ovana vilja och även förmåga till att leva här och nu.

Jag är rädd för att jag inte ska ta tillvara på möjligheterna till att sona och gottgöra. Jag är rädd för att det ska vara för sent att säga, visa och släppa fri alla tankar, känslor och gester som jag alltid har burit på, men aldrig vågat eller velat släppa ut.
Jag är rädd för att tiden ska flyga förbi alldeles för fort och att jag trots all nyvunnen vilja, ambitioner och insikt inte ska ha vågat ta det sista steget och komma till skott.

Att jag inte ska hinna samla ihop mig, alla mina känslor och tankar och återigen kasta mig ut i livet, utan masker och ridåer.Totalt blottad,sårbar men ändå starkare och förhoppningsvis helt fri från allt ältande,alla lögner, all ångest,skam och negativt bagage som blytungt har följt med i spåren av all smärta,alla övergrepp och självförakt och klander som därefter har följt, all egoism, missbruk och oförståelse, men framförallt all vilsenhet och sökande efter trygghet som jag totalt har låtit mitt liv domineras av.

Jag är rädd för att vakna upp med känslan av tomhet och förlust, som jag fruktar mer än något annat.

Jag är rädd för att förlora dom i min närhet som jag älskar över allt annat enbart för att jag inte har tagit tillvara på tiden och vågat göra och förändra allt som jag så poetiskt målar upp nu när jag skriver.

I bakhuvudet ekar fortfarande en fras som jag allt för ofta har använt som förklaring och ursäkt i livet . "det är en sak att veta, en helt annan sak att verkligen känna, det är inte gjort i en handvändning och enklare sagt än gjort" Det kanske låter bra med all insikt, alla tankar och alla otaliga känslor som jag målande har beskrivit här. Men att tillämpa det och verkligen våga,orka och vilja känna och förändras till det, ge det mer än bara fina,stora och egentligen lika tomma ord som luft. Det är en helt annan femma, och det om något är jag fullt medveten om kommer att bli en utmaning utan dess like för mig.

Men jag vill, och jag vågar. Så! nu är det bara för mig att se till att ta och organisera ihop alla tankar och känslor som jag har släpat fram här idag och sätta igång med förändring istället för att bo kvar i efterverkningarna av återfallen och isolera mig med mina inte alltid så effektiva eller givande tankegångar B-)

Kram på er!