jag skulle bara få ur mig en känsla..
Jag låg i soffan med ångest, blängde på datorn med skräck-rädsla-oro och viljestyrka, försökte frammana lite jävlar anamma för att komma förbi allt det negativa och ta tu med det hela, det jag vet att jag behöver-måste-står och faller på, ventilera-den där ventilationen som efter några dagar från händelsen till fnöske skedde är livsviktig för mig att få ur. Jag tänkte jag sätter ord på rädslan som förlamar mina händer och fingrar, som ser till att jag fastnar framför skärmen tvekandes.
Jag tänkte en bild, och ett peptalk till mig själv, få ut draken ur grottan och tvinga den stå i ljuset,- tvinga den dit för att göra den mindre, mindre skrämmande, mindre förlamande.
Det visade sig att jag hade så mkt mer att skriva om just det, en mindre novell-jag och mina noveller, min icket existerande förmåga till att hålla saker kortfattade, inte ens nu..Det jag bävade för, det jag måste ta itu med, väldigt väldigt snart, det hamnade i skymundan för min beskrivning och ventilation om den övermäktiga processen det är för mig att ta mig dit, den beskrivningen tog totalt över allt. så jag printar den även här i min blogg, så jag alltid har den kvar- instagram är inte trygghet, det känns som att jag lätt kan förlora en del av min historia, mitt liv om jag inte flyttar det till säkerheten i min blogg, jag riskerar att för alltid glömma en del som senare kan visa sig behövas i min framtid, som kanske kommer att vara en viktig påminnelse men som jag riskerar att glömma alldeles för lätt tillslut,och kanske för evigt-om jag inte aktivt försöker säkra den.
Så jag kopierar in den här, den få bli farstun, ridån som glider åt sidan,förberedelsen inför det jag sen måste hålla fokus på och ta itu med, men inte ikväll- jag orkar inte mer-varför ska allt ta så mkt energi?minsta lilla grej suger musten ur mig, varje ord och tanke som snuddar vid ämnet som gör mig ledsen, okontrollerbart ledsen, och sårad,och rädd - men inte längre hatisk, -om jag nu någonsin verkligen var det.Hat är ett alldeles för starkt ord, och medlidande är ett alldeles för svagt-som tyvärr verkar vara det jag heller väljer att känna...
men nog om det, här är det...
