Välkommen till min blogg

Den finns där när jag slår upp ögonen på morgonen, fölljer mig hela dagen och existerar på samma sätt som en andra puls, vilket är den vars rytm livet mitt rör sig efter.Det är den som under en enda dag kan ha tagit mig på vad som känts som hundtratals nöjesparksturer, men alltihop utan att ens ha behövt gå utanför dörren  .

 

Vissa dagar känns det som att jag totalt ska uppslukas av ångest, som att den drar en hinna över mig på samma sätt som jag brukade dra täcket över mig när jag var liten och rädd och världen kändes alldeles för stor, Den har altid varit och är ännu den största orsaken till att mina vakna nätter alltid har varit så många, och den är fortfarande den största orsaken till all min ensamhet- som jag sagt förut- oftast även är självvald, men inte alltid rolig eller frivillig- utan helt enkelt tryggast och mest energisparande. Skyddandes mot allt det jag vet/tror/är/sker och är speciellt rädd för när det är som värst,trygg från tankarna på att mina murar inte håller, att folk ser rätt in i mig och kan läsa all min ångest och rädsla - och då även döma...

 

Jag önskar att jag hade kunnat slippa det , att jag aldrig hade behövt upptäcka allt för väl vad ordet ångest betyder och innebär. Att jag aldrig mött vad som senare skulle visa sig bli min ständiga följeslagare i livet, som alltid har varit det enda som jag någonsin har kunnat vara säker på i alla år. Den enda faktorn som jag med all säkerhet alltid har vetat kommer att finnas där,som aldrig har svikit eller övergett mig utan som alltid har vänta på mig när jag väl har vaknat.

 

Tyvärr..

 

Jag skulle kunna ge allt jag äger och har för möjligheten till att återigen känna mig något sånär trygg och kunna styra mig ur dom här perioderna då allt är extra svårt, då varenda liten grej känns tusen gånger mer än i  "normala" fall..

 

Jag avskyr all den här ångesten som i kombo med min kreativa hjärna kan förvandla vad som från början kanske var av en lekstugas storlek, men beroende på måendet helt plötsligt kan ha uppgått till ett slotts proportioner. Ångesten som i ett ord sagt av någon annan- kan tolka in ytterligare 8000 - allt beroende på hur jag mår, om jag är glad eller om jag är ledsen, om jag är fundersam och orolig /osäker eller om jag känner mig trygg -säker i alla dom olika delarna av livet.

 

Jag önskar att ord inte hade sårat, att jag enkelt hade kunnat bortsta av mig dom. Att jag hade haft kunskapen om hur man gör för att inte beröras av andra människor så mkt- vetat hur det är man gör för att inte slås ner till marken gång på gång, eller eldas upp till gränslös oro över människors ord och handlingar, hur man på ett vettigt sätt kan  koppla bort dom, eller ner .Jag hade kunnat ge allt för att orka ha ett välfungerande liv igen, ett där jag orkade tänka tanken på att gå utanför dörren , ett där jag återigen hade satt igång ljudet på mobilen och haft den framme, istället för att som nu konstant ha den på ljudlös för att slippa ångesten över att inte kunna svara när människor ringer och vill prata, slött samtala utan tunga ämnen men som jag ändå inte orkar med att hålla flytande, orkar samla ihop mig nog till att kunna genomföra utan att brisera eller vara frånvarande i och som jag heller inte vet hur jag ska förklara så att folk förstår - inte tar illa upp,eller fnyser åt saken och anser att den är löjlig.

 

Jag önskar jag hade haft en tvättmaskin, att inte avståndet till tvättstugan hade känts så övermäktigt utmanande med sin öppenhet som den numera gör, så pass mkt så att att berget av smutstvätt har fått växa till en proportion som suger all luft ur mig och känns totalt övermäktig varje gång jag måste titta på det. . Jag önskar jag hade orkat diska bort dom där muggarna någon gång som gör så att jag egentligen aldrig har diskat klart också önskar jag att jag hade kunnat sanera lägenheten - bli fri från all denna kvävande ångest som ligger som en hinna över allt,att jag hade orkat sluta röka under fläkten och kanske fått börja känna mig fräsch igen . Jag önskar att jag hade kunnat återgå till att ha persiennerna öppna,om så bara för någon timma uan att ha konstant ångest över det - att jag hade kunnat få tillbaka åtminstone dom få framsteg som jag faktiskt hade gjort innan det havererade.

 

Jag önskar för mkt just nu, men inte ens det känns okej- för jag gör inget åt det, inte just nu,inte mer än en massa planer med diverse...

 

jag gör inget- för just nu kan jag inte.men jag vill och ska se till så att det förändras, på något sätt ska det gå att återigen ha näsan ovanför vattenytan.