Välkommen till min blogg

här försöker jag tömma min hjärna, alla tankar som snurrar runt och runt. jag är varken mer eller mindre, bättre eller sämre utan helt enkelt bara Jag.

ett tag sen sist..

Publicerad 2017-01-30 18:33:00 i Allmänt,

Nu är det ett bra tag sen sist! Jag kan inte undvika att skratta lite då jag läser mitt senaste inlägg, Oj!vad substanser kan påverka ens hjärna, jag minns att jag trodde att allt var så solklart, som att jag hade världens klaraste uppenbarelse och äntligen förstod mig på livet..oj så fel jag hade.

Det känns som att det är en eon sen jag sist skrev men riktigt så illa är det inte, jag har bara varit för upptagen av droger och sen att hålla mig vid liv..

Det är väl dryga två år sen allt började gå snett, nästan precist. det började med sebastians svek som totalt höll på att förstöra mig, knäcka mig helt och jag trodde aldrig jag skulle kunna återhämta mig från det, nu vet jag att det gick, äntligen kan jag säga att jag är helt fri han, men det var bara början på det hela..det riktiga startskottet var nog på alla hjärtans dag, då jag träffade en människa som i mitt stadium då var den farligaste jag någnsin kunde ha mött, jag var för svag då för att säga nej och tog ett återfall och klev på igen, men det såg jag inte då. jag trodde det inte var någon fara och att det bara skulle bli den rykaren, och sen som så många gånger förut bar behöva gå igenom ångesten dagen efter och sen kunna återgå till min vanliga vardag.Men den här gången blev det inte så, jag var för svag och kunde inte. efter några dagar så blev det igen, och på den vägen gick det under väldigt lång tid, efter några nära döden upplevelser så försökta jag verkligen att komma tillbaka till mitt vanliga liv, men det var så otroligt svårt den här gången, självkänslan och måendet var i botten och det blev bakslag på bakslag, jag ska inte gå in på detaljer men det var kämpigt. vi kan lämna det så, jag kom till den punkten att jag inte såg någon annan väg än att lägga in mig på behandling, så långt bort ifrån älvsbyn som det endast gick. jag var tömd,utarmad,less,ledsen och sliten. jag var ärrad både på utsidan och inuti. så jag försökte allt vad jag kunde men det var inte nog, jag fixade max en vecka. sen var jag där igen. bara jag inte hade börjat med opiater tänker jag nu. men egentligen så vet jag att det inte spelar nån roll, oavsett vad så hade det gått som det gjorde, jag mötte en annan kille och trodde det var lösningen, det var det inte utan det var helt tvärtm. jag kämpade mig bort och mötte en annan som verkade så underbar. oj!så jäkla fel man kan ha, han var om möjligt ännu värre, och allt kantades av alkohol och droger, den enda fristaden jag hade fanns hos min bästa kompis som heter oskar, när jag inte hade ätit på tre dagar så såg han till att jag åt. då jag grät över all ensamhet och utnyttjande jag upplevde så var han där och torkade mina tårar, han var den som fick mig att skratta när tårarna rann som mest men tyvärr så räckte det inte, en människan kan bara göra så mkt och sen så var det inte hans uppgift att laga mig, utan det var ju min.
 
Tillslut blev jag sjuk, jag hostade på nätterna och ibland även på dagarna. Han som jag räknade som min pojkvän väckte mig vissa nätter och sa att jag måste ringa sjukan på morgonen. Jag lovade det varje gång men på morgonen så var hostan borta och jag ansåg mig ha så mkt annat att göra, så det sköts upp. det fortsatte så nån månad, hostan på nätterna rev sönder mitt bröst och jag började även hosta på dagarna, tillslut orkade jag knappt stiga upp ur sängen än mindre gå ut med killens hund och ta trapporna upp utan att måsta stanna och vila. och jag lovade alla, jag skulle ringa vårdcentralen sen,bara sen. Jag ska bara... Men så kom veckan då jag sov på Oskars soffa eftersom jag hade lånat ut min lägenhet till Alex polare och dennes hund, och Alex hade spårat så pass mkt så jag undvek han och hans lägenhet. Jag minns inte själv allt som skedde den veckan utan har bara fått det återberättat av oskar och fått reda på ledtrådar då jag har läst igenom min smshistrik från den tidpunkten.
 
Men vi kan summera det såhär, jag blev sjuk,riktigt riktigt sjuk, och det snabbt. Jag svimmade och yrade, hade skyhög feber och kunde tillslut inte gå till toan själv än mindre stå upp och duscha. Oskar ville ringa sjukan men jag vägrade tydligen gång på gång, i slutet så var jag nästan mer död än levande och oskar trotsade mig tillslut och ringde ambulansen mitt i natten, ca 5 på morgonen-jag minns inget av det här. men tydligen var Micke-alex polare med då ambulansen kom och fick hjälpa mig in i den, Alex kommer jag inte ihåg vars oskar sa att han var, men men. oviktigt såhär i efterhand.Jag åkte i ilfart till akuten i piteå där dom blev tvungen att intubera mig och gud vet vad, har fått höra allt dom gjorde i efterhand men mitt minne är skadat sen det hela så jag minns inte alla detaljer längre,därför det är bra att skriva det lilla jag kommer ihåg nu,innan det också har glömts bort :) Saken var att jag var riktigt ,riktigt sjuk när jag kom in och det var på håret att jag klarade mig till Piteå. Dom ringde mina föräldrar och syster som ilade till sjukhuset för att vaka över mig. prognosen var riktigt dålig så att säga.
 
Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha känts för dom...
 
Jag kom in med en dubbelsidig lunginflammation och rejäl stafylkockinfektion som gjorde att mina lungor kollapsade och började smälta, jag kunde inte längre andas på egen hand och hade svällt up till en michellingubbe..
 
För att försöka korta ner hela förloppet så kan vi säga såhär, tre gånger gav läkarna upp. tillslut var sista chansen att jag blev inkopplad i en ecmo-maskin och sen fick hoppas på en plats på ecmo-avdelningen i stockholm. jag hölls tungt nersövd under hela den akuta tiden, innan jag flögs till stockholm så hann jag med att vara i umeå å thoraxavdelningen, där dom även kopplade in mig i maskinen. Hela tiden åtföljd av mina förtvivlade föräldrar..
 
Jag fick komma till stckholm där jag även tillslut väcktes up och helvetet startade för mig, eller hur jag nu ska säga. det var ingen rolig period.
 
Jag vaknade upp i en maskin och kunde inte röra mig,tala eller känna mina fötter, inte på ett normalt sätt iaf. det enda jag kände i dom var helt otroliga nervsmärtor som gjorde att jag skrek inombords så fort dom ens nuddades av en vindpust...jag kunde inte längre sitta upp eller gå.
 
det kändes ärligt talat som att livet var över, att jag skulle bli ett rullstolsbundet kolli..
 
riktigt så illa blev det iaf inte, jag råkade ut för lite motgångar där nere bla ett tarrmvred som fick gigantiska proportioner och tvingade mig till op två gånger, jag hade sladdar och dränage över hela kroppen och nålar i hals och varenda jäkal lem...
 
tilllslut blev jag iaf så pass bra så dom kunde koppla ur mig ur ecmo och jag blev lastad på ett plan (eller var det helikopter?) till sunderbyn och IVAavdelningen där. Jag började sakta men säkert repa mig och trivdes verkligen med personalen,dom var bra även i stockholm men i sunderbyn blev jag tilslut så pass bra så jag kunde vara mer aktiv med personalen och vara mer som en människa, även om jag var sängliggandes och inte knde tala, människor som tex Jonas och hon som lurade mig med en piggelinglass är ansikten som jag fortfarande kommer ihåg. Tyvärr blev det ett bakslag även där som fick mig att måsta börja om på ruta ett. Jag drbbades av ett blödande magsår som blödde så kraftigt så att läkrna inte kunde se hålet och laga det, dom sa till mina föräldrar att dm inget mer kunde göra utan att det då var upp till mig, över 30 påsar blod senare så lyckades dom tillslut laga det och efter en vecka så vaknade jag upp med det enda minnet av att jag hade spytt en fontän av blod,sen blev det svart. Så jag fick börja om från början igen men repade mig allt eftersom, tillslut fck jag en talventil och fick öva på att prata och andas utan respirator.
 
sakta men säkert gick det framåt, jag fick träna på att sitta på sängkanten och glädjen var ju den dag då jag äntligen kunde sitta i en stol som man kunde förvandla till brits oh blev rullad ut i friska luften. det var eufori!
 
tillslut kunde dom koppla bort respiratorn och börja ta bort dränage och infarter och tillslut blev jag förflyttad till infektionsavdelningen i väntan på flytt till rehab i piteå.
 
Jag hade fortfarande syrgas och var tvungen att få dialys via halsen fyra timmar varannan dag, jag blev även sondmatad fortfarande men kämpade med att försöka lära mig äta igen och röra mig..
 
tyvärr hade dom inte så mkt resurser där så sittträningen och det hamnade på paus tillsvidare och det enda jag tränade var högra armen då jag lyfte min mugg, min vänstra hade hunnit bli stel.
 
Efter två veckor fick jag komma till Piteå och rehabavdelning 2B, det var där det riktiga jobbet började, jag kan inte påstå att det var lätt tan smärtan och sömnlösheten tärde på mig, det var träning två gånger per dag och jag ville bara skrika av frustration, tillslut var jag redo att för första gången på många ,många månader stå upp, hälsenorna och allt hade blivit korta så jag kunde inte ställa ner fötterna helt, och när man inte har någon djupkänsel eller finkänsel så är det omöjligt att veta vars man har fötterna och jag hade även lyckats få droppfot, första försöket var ren och skär smärta, efter två sekunder så skrek jag att jag ville lägga mig ner igen, men sen gick det lättare och lättaare för varje försök och tillslut kunde jag stå med hjälp av en returner.från det så gick allting framåt, jag kunde skippa syrgasen,sonden och sluta med dialysen . Tillslut kunde jag sitta upp i rullstol och så småningom även gå med rullator och på den vägen gick det. personalen på avdelningen ska ha stort tack!
 
Allt rullade på och tillslut den 20 december så blev jag utskriven och hemskickad till mina föräldrar då jag inte längre hade kvar min lägenhet, den sas upp då jag låg i sunderbyn och ingen hade någon aning om hur länge jag skulle måsta ligga på sjukhus. Så mamma och pappa hade röjt plats i sitt kontor för min sjukhussäng och jag fick komma dit efter över 6 månaders sjukhusvistelse, ända sen den 12 juni....
 
Jag fick hemtjänst som skulle komma först två gånger men sen tre gånger per dag och lägga om mina sår, träna med mig och hjälpa mig på med stödstrumpor.
 
Det har varit en lång resa men just nu sitter jag i mitt kök i min alldeles egna lilla etta och skriver det här, så. livet blev inte så illa som jag trodde ändå. Jag har fått nya perspektiv och prioriteringar, det som var så livsviktigt då ser nu så himla skrattretande ut. Jag rehabiliteras fortfarande och har både hemtjänst och rullator men jag lever iaf, och mår faktiskt ganska så bra.
 
Jag tog mig igenom lunginflammation,lungkollaps med smältningar, hjärtsvikt,leversvikt och njursvikt, stafylkockinfektion och blodförgiftning,blödande magsår,tarmvred och ecmo-maskin..förlust av människor men vinst av familj,och även om mitt hjärta pumpar lite dåligt på höger sida så kunde det ändå ha varit värre.Jag har tappat allt mitt hår och alla mina naglar men numer så växer det iaf istället för att bara tappas så snart har jag tillbaka mitt forna burr, åh jag ska verkligen inte gå in på hur fåfäng jag känner mig vissa dagar!haha
En gång ville jag verkligen dö, men numera kan jag faktiskt säga att jag njuter av att leva, även om livet inte är och aldrig någonsin kommer att bli detsamma, men det saknar jag nog ändå inte ändå. Och en vacker dag så är jag helt säker på att jag återigen kommer att kunna gå som förut, helt utan ruklator :D
 
Det finns så mkkt detaljer från min sjukdomstid som jag vill berätta men det får bli i ett senare inlägg, det här får räcka för nu det har tagit nog med kraft, jag orkar inte så mkt nu för tiden men sånt går altid att bygga upp igen, som sagt, jag lever ju iaf och jag ville bara skriva det här så ni vet att jag faktiskt överlevde och tack vare min familj och min bästa vän så har livet ändå känts ganska så riktigt,trots alla hinder.:D
 
Jg orkar inte läsa igenom och fixa alla stavmissar så ni får ursäkta det, skyller på att vissa knappar är tröga och hjäran är lite kollrig.haha!
 
Kram så länge, skriver snart igen.

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-03-29 22:38:55

Kommer någon uppdatering snart igen? Nyfiken hur alllt går för dig. Petade till över.fb messenger men osäker om du ser den, såg ut som du ev inaktiverat igen. Ta hand om dig iaf! /D

Svar: oj! shit vad kommentarer jag har missat! sorry! /men allt går iaf bra måste jag säga och fb är inaktiverat atm :D
Kaffo

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-03-29 22:46:14

Försöker.mig.förstå hur den här kommentarfunktionen fungerar men går visst inget vidare. Hoppas du har det bra i varje fall och att du nu ser det här så småningom nånstans i kommentarsfönster eller mail. Glömde i vanlig ordning fråga på fb i vintras hurman bär sig åt nå.dej de gånger du har fb inaktiverat :( /D

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-03-29 22:48:11

Hoppas du är på bättringsväg eller mår bra i vart fall. Och kika gärna in på messengern nån gång och prata lite :) Eller uppdatera här så nyfiken följare har lite läsning :)

Svar: haha alltså shit! jag har ju tagit bort fb och messenger ! absolut inte min mening att inte meddela folk det, har väl bara antagit att det inte spelar någon roll då jag ändå fortfarande har mail. har bara blivit så stressad över att måsta kolla fb non stop för att inte folk ska tro att man dissar dom så det är skönt med en paus :D har dock fortfarande instagram så där kan man ju nå mig om man inte har min mail :D
Kaffo

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kaffo

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela