Välkommen till min blogg

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta blogginlägg, hur jag ska få ur mig allt som kaosar runt i skallen just nu, satt just och väntade på att en sak i wow ska bli klar så jag kan logga ut, och kanske-eventuellt kasta mig direkt i säng, om jag inte drar ut på det och idlar som tidigare gånger . MEN! på tal om säng, så har jag faktiskt börjat sova i sängen igen, alltså verkligen I den, inte på överkastet med enbart en filt, eller på soffan, eller inte alls.

Utan nu har jag börjat sova I den...! babysteps..

och! persiennerna är öppna en stund iaf varje dag..och det går, faktiskt..

Jag och Per har skrivit med varandra varje dag sen det i fredags, för nån dag sen återvände han till behandlingshemmet, och ikväll så pratade vi på "riktigt" via telefonen dock, men..

Jag förstår bättre nu, nu kan jag faktiskt säga något om det hela, har fått alla svaren som jag inte hade i fredags, eller nån av dagarna sen dess.

-Att ångra något, hur ofta har jag inte gjort det?? miljontals gånger, ibland så illa så jag har försökt ta livet av mig. Så vem är jag att döma? Insåg ganska direkt att jag faktiskt nog kanske inte skulle ha agerat så mkt annorlunda om rollerna hade varit omvända..

Han ångrar beslutet, -först blev jag rädd,orolig- gruvade mig och undrade över om för mkt hade skadats, - tillit, den där ytterst viktiga grejen i min värld. - och tryggheten....den där jäkla tryggheten..

Att kunna lita på människorna i mitt liv, att dom är varaktiga och inte kommer att göra tvära svängar hit och dit, ena stunden finnas, andra stunden rata/stänga ute eller bara försvinna..

Varför har jag så svårt att hantera förändringar?

meeeen, jag har verkligen varit sjukt tacksam över dom fina vänner jag har i mitt liv dom här dagarna..Nog för att jag visste sen tidigare att jag hade ädelstenar i mitt liv, men nu fattar jag verkligen hur mkt jag faktiskt behöver människor och hur dålig jag är på att kunna vara själv på ett sunt sätt...

och hör och häpna så är faktiskt i princip all tvätt tvättad nu! har bara lite sängkläder kvar.och även det tack vare vänner som hoppade in och bokade/-lånade ut sin tvättstuga och hem åt mig, vänner som har hjälpt mig att frakta det, städa i lägenheten och rensa..

Men det har verkligen krävt mkt blod svett och tårar, speciellt tårar...

Per ska ansöka om permis iaf så får man se om/när han ev får en, ibland går saker bara fel, en massa små saker/händelser/skeenden som dock om dom sker vid helt fel tidpunkt, tillsammans kan skapa ett sånt här kaos. En sån här ångest och sorg, men jag ska väl vara glad att Per inte är någon som är rädd att lyfta såna ämnen ,varken när han har fel eller när han har gjort fel, det var en upptäckt som jag gjorde rätt tidigt i våran relation, som jag faktiskt hajjade till inför och blev ovant överraskad av på ett positivt sätt.

Han kanske verkar hård och envis för omgivningen men det är i princip så långt ifrån sanningen man kan komma, han är ändå en av dom mest mänskliga och mångsidiga karlarna jag har mött i mitt liv och det hårda som han visar utåt finns där av en anledning, av ett nödtvång, inte av ett frivilligt val..

Men men, nog om det, to be continued kan man väl säga..

På måndag kommer iaf Anders tillbaka från sin semester!! som jag har väntat och längtat, OCH! i måndags så kom sofia tillbaka!!
Det gör fortfarande ont, jag känner mig fortfarande inte starkast i världen och jag är ännu en gnutta rädd för omvärlden  ( eller kanske mer väldigt rädd för att vara ärlig), men det går då, det går till och med framåt och det känns sjukt skönt måste jag säga, allting händer av en anledning och jag börjar redan kunna ana syftet, eller livets poäng kanske mer, med den senaste händelsen..

Utöver det så är jag så sjukt tacksam över min familj, som jag hela tiden har känt har funnits där, som avvaktande har stått i bakgrunden och väntat och gett mig utrymme men ändå varit närvarande, i tanke och känsla. Som trots min vägran till att besvara telefonsamtal eller ringa upp, enbart genomsina försök har gett hela min värld (av en ettas storlek) känslan av att ändå vara älskad, att jag inte är bortglömd, ratad eller förskjuten av riktigt allt och alla här i världen - övergiven som ett hopplöst fall. Min älskade familj som genom några få enkla sms har gett mig tryggheten och vissheten att dom ändå finns kvar, att jag inte har förlorat allt - att det viktigaste faktiskt ännu existerar i mitt liv, och som en sorts trygg försäkran om att kanske inte riktigt hela världen bara ser ett misslyckande när dom ser på mig, även om jag själv inte kan hjälpa att göra det.....

 

Tänk alla dom där små smsen, som för mig verkligen har varit min räddare gällande all kommunikation och kontakt med omvärlden allt för länge, men nu börjar det kanske vända? jag tror det, jag hoppas det...

Love <3

Inatt gjorde Per slut, jag vet inte vad jag ska säga om det, om att han lämnade behandlingen och stack för att knarka i Piteå, eller vad jag ska säga om hur det slutade mellan oss, eller vad jag ska säga om något över huvud taget. Livet känns bara crap , på riktigt och helhjärtat crap..

 

I hate this.

 

Och nu är mitt hjärta på lockdown för alltid....

 

 

Egentligen så har jag alltid definierat mig som positiv,eller ja, en optimistisk realist stämmer nog mera...inte så att jag automatiskt väljer det negativa synsättet i vardagens saker iaf, jag vet inte vad jag ska säga som på något sätt kan förklara det jag vill ha fram, tanke och ord-bajsande känns det mest som  utan någon som helst röd tråd som följs..jag vill bara säga att nej! jag är fan inte sån här egentligen. och vill inte bli,eller vara heller för den delen....

 

Jag tycker den här svackan har varat alldeles tillräckligt länge nu, jag vill ha tillbaka mig själv,eller mitt "normala" läge på måeendeskalan..inte hålla på och gå i värsta djupa dalen dygnet runt..

 

jag trodde jag kunde det mesta om ångest men för några dagar sen så lärde jag mig något nytt- eller  blev påmind om något som jag glömt,

 

Jag beklagade mig för Per över att jag hade hamnat i något raka motsatta stadiet till hur det har varit dom senaste veckorna, om det nu inte har gått så långt så att jag kan börja säga månader nu?.

 

Jag har spenderat den senaste veckan med att sova,sova och återigen sova- förutom inatt dvs..

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men det har varit hemskt! på riktigt hemskt,först och främst pga tröttheten som har varit förlamande dom få timmar jag har varit vaken,, det har verkligen varit omöjligt för mig att göra något över huvud taget! på riktigt totalt omöjligt hur mkt jag än har försökt och verkligen behövt göra en del grejer, jag är tacksam att jag ens tog mig på affären så jag fick hem mat till mina extremt tomma förråd...

 

det har för tusan varit utmattande på gränsen till dödande bara att gå och fylla på vattenglaset...så jag löste det problemet genom att köpa hem drickor på erbjudande... ! (love ica)

 

jag har knappt orkat med att vända på mig då och då i min konstant enformiga sysselsättning - att se på tv...

 

det har känts helt surrealistiskt minst sagt, och detta delade jag tillslut med mig om till Per i en lång ytterst beklagande harang.... 

 

då upplyste han mig -kunnig om det mesta, som han är-att det nog berodde på ångesten!,vete tusan om jag aldrig har insett det tidigare eller om jag har hunnit glömma det? Jag kanske ändå har haft det rätt så bra om det nu är så det ligger till :D

 

 

Men! tydligen så kan man hamna i den "fasen" eller vad jag nu ska benämna den/det som när man har ångest, och jag kan då lugnt konstatera att jag hoppas att den äntligen är över nu iom natten som har varit.... !

 

 

 

 

 

 

 

 

...

 

 

Den finns där när jag slår upp ögonen på morgonen, fölljer mig hela dagen och existerar på samma sätt som en andra puls, vilket är den vars rytm livet mitt rör sig efter.Det är den som under en enda dag kan ha tagit mig på vad som känts som hundtratals nöjesparksturer, men alltihop utan att ens ha behövt gå utanför dörren  .

 

Vissa dagar känns det som att jag totalt ska uppslukas av ångest, som att den drar en hinna över mig på samma sätt som jag brukade dra täcket över mig när jag var liten och rädd och världen kändes alldeles för stor, Den har altid varit och är ännu den största orsaken till att mina vakna nätter alltid har varit så många, och den är fortfarande den största orsaken till all min ensamhet- som jag sagt förut- oftast även är självvald, men inte alltid rolig eller frivillig- utan helt enkelt tryggast och mest energisparande. Skyddandes mot allt det jag vet/tror/är/sker och är speciellt rädd för när det är som värst,trygg från tankarna på att mina murar inte håller, att folk ser rätt in i mig och kan läsa all min ångest och rädsla - och då även döma...

 

Jag önskar att jag hade kunnat slippa det , att jag aldrig hade behövt upptäcka allt för väl vad ordet ångest betyder och innebär. Att jag aldrig mött vad som senare skulle visa sig bli min ständiga följeslagare i livet, som alltid har varit det enda som jag någonsin har kunnat vara säker på i alla år. Den enda faktorn som jag med all säkerhet alltid har vetat kommer att finnas där,som aldrig har svikit eller övergett mig utan som alltid har vänta på mig när jag väl har vaknat.

 

Tyvärr..

 

Jag skulle kunna ge allt jag äger och har för möjligheten till att återigen känna mig något sånär trygg och kunna styra mig ur dom här perioderna då allt är extra svårt, då varenda liten grej känns tusen gånger mer än i  "normala" fall..

 

Jag avskyr all den här ångesten som i kombo med min kreativa hjärna kan förvandla vad som från början kanske var av en lekstugas storlek, men beroende på måendet helt plötsligt kan ha uppgått till ett slotts proportioner. Ångesten som i ett ord sagt av någon annan- kan tolka in ytterligare 8000 - allt beroende på hur jag mår, om jag är glad eller om jag är ledsen, om jag är fundersam och orolig /osäker eller om jag känner mig trygg -säker i alla dom olika delarna av livet.

 

Jag önskar att ord inte hade sårat, att jag enkelt hade kunnat bortsta av mig dom. Att jag hade haft kunskapen om hur man gör för att inte beröras av andra människor så mkt- vetat hur det är man gör för att inte slås ner till marken gång på gång, eller eldas upp till gränslös oro över människors ord och handlingar, hur man på ett vettigt sätt kan  koppla bort dom, eller ner .Jag hade kunnat ge allt för att orka ha ett välfungerande liv igen, ett där jag orkade tänka tanken på att gå utanför dörren , ett där jag återigen hade satt igång ljudet på mobilen och haft den framme, istället för att som nu konstant ha den på ljudlös för att slippa ångesten över att inte kunna svara när människor ringer och vill prata, slött samtala utan tunga ämnen men som jag ändå inte orkar med att hålla flytande, orkar samla ihop mig nog till att kunna genomföra utan att brisera eller vara frånvarande i och som jag heller inte vet hur jag ska förklara så att folk förstår - inte tar illa upp,eller fnyser åt saken och anser att den är löjlig.

 

Jag önskar jag hade haft en tvättmaskin, att inte avståndet till tvättstugan hade känts så övermäktigt utmanande med sin öppenhet som den numera gör, så pass mkt så att att berget av smutstvätt har fått växa till en proportion som suger all luft ur mig och känns totalt övermäktig varje gång jag måste titta på det. . Jag önskar jag hade orkat diska bort dom där muggarna någon gång som gör så att jag egentligen aldrig har diskat klart också önskar jag att jag hade kunnat sanera lägenheten - bli fri från all denna kvävande ångest som ligger som en hinna över allt,att jag hade orkat sluta röka under fläkten och kanske fått börja känna mig fräsch igen . Jag önskar att jag hade kunnat återgå till att ha persiennerna öppna,om så bara för någon timma uan att ha konstant ångest över det - att jag hade kunnat få tillbaka åtminstone dom få framsteg som jag faktiskt hade gjort innan det havererade.

 

Jag önskar för mkt just nu, men inte ens det känns okej- för jag gör inget åt det, inte just nu,inte mer än en massa planer med diverse...

 

jag gör inget- för just nu kan jag inte.men jag vill och ska se till så att det förändras, på något sätt ska det gå att återigen ha näsan ovanför vattenytan.

Nu har det gått två veckor sen Per åkte på avgiftning och sen vidare på behandling, det känns fortfarande wierd, inte alltid så lätt. Men!

 

Jag har klarat det förut och jag kommer att klara det igen.

 

Det är lite sjukt ändå, jag hinner just återhämta mig och finna ett visst nöje i att vara själv efter allt med Sebastian-som för övrigt spenderade förra sommaren på behandling.

Men då helt plötsligt,verkligen från ingenstans så kommer Per in i bilden, och trots min "motsträvighet" eller rädsla eller vad man nu ska kalla det så har han blivit långvarigt kvar i mitt liv- helt klart för att stanna...

 

Jag hade träff med Sofia och Anders idag och ämnet dök upp, att det ändå är lite lustigt-vad är det för några karlar som jag hittar mig där det är två somrar på raken som jag får spendera själv med den andre på behandling? meeen, jag kunde ändå inte hjälpa att tänka att oavsett det,så är skillnaden mellan dom två så ofantligt stor så att ens försöka jämföra dom är omöjligt, dom är inte ens i samma division..

 

Så jag tänker helt enkelt att det är en jäkla lustig slump, som ändå gör mig lite ledsen, men sjukt spänd på framtiden.

 

5 veckor kvar...sen så får Per permis för första gången, det är ju då definitivt något att se fram emot. Under tiden så har jag mitt eget arbete att göra, komma igång med aktiviteterna igen, släppa min självvalda isolering som har haft sin funktion, och kommer att ha det ett tag till, men som det ändå är dags att börja säga hejdå till för att bejaka livet lite mer.

 

Nog för att jag älskar min lägenhet, men så jäkla ösig är den inte. ..

och oavsett hur mkt jag ändå gillar att vara själv, så är det skillnad på ensamhet och ensamhet, den som har varit har väl mer varit en panisk självvald -helt för att undvika smärta-ensamhet. nu är det som dags för lite sundare val/balans av ensamhet och sociala tillställningar-åtaganden..

 

Jag vete tusan varför jag ens kom på att skriva om just det här nu, när det inte alls var min plan från första början, men men, 

det behövdes väl också ventileras ut, sätta pränt på tankar kan ju göra dom mer verkliga, och kanske lättare pusha på mig till att ta tag i mitt sökande utåt efter mänsklig kontakt igen.

 

Thank god för Madde säger jag bara!

 

Kram alla!

Det här är inte min historia att berätta, varken nu eller senare. Men med nu detta sagt så kände jag ändå efter att ha pratat med en viss person idag, -(vi kan för att inte lämna ut han helt kalla han för Lars), då han kom hem från en väldigt nära släktings begravning, ett starkt behov av att få ventilera ur mig en massa känslor och ytligt beröra något så stort som en människas livsöde- ja hela dess existens..

 

Ett behov av att få ventilera ur mig all ångest och smärta som för varje gång jag hör hans- Lars, berättelse om sin uppväxt och familj bara ökar allt mer och mer. Ventilera ur mig allt detta som bara får mig till att vilja slita han intill mig och låsa fast han i den största kram jag endast kan ge, för inga ord räcker till. Det svenska språket, eller ja - alla världens språk är alldeles för otillräckliga och känns enbart allt för lama, utan nog med kraft eller läkelseförmåga i sig för att kunna skänka ens den allra minsta gnutta av tröst.

 

Ett behov av att skriva av mig, lasta ur mig smärtan av alla dom återberättade fysiska slagen mot hans kropp, slag som då även jag har känt. Lasta ur mig all den dagliga verbala misshandeln av han som person, som människa och unik skapelse och som har fått mig till att vilja kunna vrida tillbaka klockan och skydda han, åtminstone kunna säga åt honom att han inte längre behövde känna sig så otroligt ensam - att allting tilllslut kommer att bli bra, att alltihop har ett slut och att han var(är) värdefull. Jag känner ett helt övermäktigt behov av att få skrika ur mig alla dessa slag som genom år efter år har fått ärra hans kropp och i samma veva även har skurit långa revor i hans själ och till stor del trasat sönder den nästan helt, där endast några få minnen, några ynkliga i antalet år har lyckats med att trots allt detta som skett åren efteråt -  har hållit den samman och inte för alltid låtit den gå förlorad-för evigt förstörd.

 

Jag vet inte riktigt vars berättelsen skulle ha fått ta sin början och jag har heller ingen som helst aning om vars den kommer till att ta slut, men i vissa fall är det inte alltid slutet som är det viktigaste utan det är början. För det är början som verkligen har kraften, som är av allra största betydelse. Som gör slutet och allting däremellan logiskt och kan ge en förklaring - och förhoppningsvis även förståelse, men ännu bättre - en förlåtelse, möjlighet att komma till. Så länge bara någon är villig att lyssna....

 

Jag vet inte vars jag skulle ha börjat berättelsen om jag var i Lars skor, vilket av alla minnen och händelser i barndomen som blev avgörande milstolpar i livet, vilken händelse som vände allt och gjorde en relativt levnadsglad och öppen pojke, till en inåtvänd och sluten man med milshöga murar runt om sig med en tjocklek av samma kaliber som mount everest fot.

 

Kanske skulle jag ha börjat där hans storebror dog innan han ens hade fyllt 10, en händelse som startade något inne i både hans mamma och hans pappa - något som senare skulle visa sig vara allt för avgörande för och starten av - en kedjereaktion med händelser som i slutändan blev förödande för hans uppväxt från äldre pojke till man.

 

Eller så kanske berättelsen skulle ha fått ta sin början då han var 12 år och hans pappa dog, en av dom få - om inte kanske den enda människa som han någonsin helhjärtat har älskat och känt total samhörighet med. vars pappa som tog med honom på besök till ryssland, som lärde honom språket och allt om hans bakgrund - ja helt enkelt allt om hans rötter.

Han som lärde honom om etik och moral, och gav honom en början till hur en äkta gentleman är - men som han själv har finslipat och slutfört.

Han som fick honom att skratta och som berättade historier om allt och ingenting, men som betydde hela världen för en liten pojke - där familjen var det han visste och kunde, men som i en kreativ hjärna med gränslös fantasi som hans inte längre blev det enda.

 

Eller så kanske berättelsen skulle ha börjat då hans våldsamme och extremt manipulerande och dominerande styvfader kom in i bilden och blev början på många och allt för ofta - extremt smärtsamma år för Lars.

Då mkt förstördes inom honom som barn, men som genom det även tvingade fram en mental styrka utan dess like. En moral som är långt över skyarna högre än dom flesta i hans ålder som jag har mött. 

En styvfader som tvingade honom till att växa upp allt för fort och som med vilja försökte bryta ner honom - dock utan att någonsin lyckas helt. Styvfadern som försökte göra sig själv så stor genom våld, genom att trampa och trycka ner - försöka omvända, skapa hängivenhet och sidor på det mest brutala sätt som finns. Som försökte skapa respekt genom rädsla och försöka vinna över -  eller kanske enbart förgöra.

 

Eller skulle den ha börjat hos hans mamma som redan nedbruten efter sin ena sons död - ingeting sa, ingenting ville se och kanske ingenting heller hade förmått att göra. En mamma som misslyckades med sin största uppgift i livet - att skydda sina barn från ont.

Mamman som än idag inte vill, kan eller ej heller kanske förmår inse sanningen och vad den gjorde med ett av hennes livs största mirakel till underverk - sitt barn.

Som vägrar se sin del, sin skuld och sina brister - som har haft sin del i hur allt numera ser ut och är. Som har vägrat acceptera sina skyldigheter och som totalt har brustit i sin ansvarsförmåga och vägrat axla sin roll som den viktiga pusselbit som hon är till att i framtiden kanske kunna läka allt det som så brutalt har skadats.

 

Kanske någon gång i framtiden kan allting läkas, kanske kommer pojken återigen att ha en familj att fira jul med  - och inte som nu för tiden, fått fira den ensam - ratad, förskjuten, men med åtminstone en självkänsla, en rak rygg och högburet huvud, inte längre kuvad- aldrig mera tyst...

 

Det finns som sagt så mkt att säga, ett helt livsöde att återberätta,ja en hel familjs - men den är som sagt inte min att ge. Det enda jag kan göra är att skriva av mig, lasta ur lite - göra plats för mer, om det nu skulle finnas mer att lasta på och jag kommer alltid genom hela livet att göra det med glädje och tacksamhet över ynnesten som människorna här i livet har gett mig och förhoppningsvis i framtiden även kommer fortsätta med att ge..

 

Kärlek,acceptans och förståelse, men framförallt att ha en vilja till är några av livets nyckelord enligt mig iaf.

 

Kram!

 

 

 

 

 

 

 

Just nu känner jag mig riktigt jävla kränkt, kränkt och minst sagt förbannad! Jag upptäckte just av en ren slump en sak.... Det finns en "människa" som jag efter att ha nekat några gånger tillslut tillät bli min vän på FB i Mars i år, jag kände inte människan och infon som stod på dess sida delade bara med sig om att den var älvsbybo osv så jag blev tillslut nyfiken och accepterade dess ihärdiga vänförfrågan. DET får jag idag bitter ångra, alldeles nyss så upptäckte jag att det är  mitt otrogna och extremt kontrollerande ex Sebastian som har spionerat på mig under namnet Karl Fredrik i månader nu, och jag som trodde att jag äntligen var fri, att han hade släppt mig!!

 

Behöver jag nämna att jag blev panikslagen, och helt ärligt en gnutta rädd, det blir bara sjukare och sjukare det här och jag orkar fan inte mer, jag orkar inte att behöva vara på min vakt dygnet runt non stop, att inte kunna lita på folk längre, inte längre våga acceptera nya bekantskaper varken online eller snart irl pga hans jäkla förbannade snokande!

 

Jag vill fly byn, resa bort till någonstans där jag kan få andas, komma undan för en stund, kunna andas för iaf en liten stund, våga ha persiennerna öppna utan att oroa mig för om någon står utanför med en kikare i handen. Jag vill kunna kommunicera med nytt folk igen, på samma sätt som jag en gång i tiden kunde göra,men numera inte vågar för jag vet aldrig bakom vilken människa som sebastian väntar.

 

Jag HATAR, att han fortfarande kan kontrollera mig, och jag avskyr att jag nu för första gången känner uppriktig rädsla. Det har blivit för galet nu, bägaren har runnit över och jag vet inte hur jag ska kunna slita bort hinnan av smärta och oro som har kommit.

 

Jag vill bara få vara FRI!!

 

 

Tidigare i veckan så var Per på studiebesök på ett behandlingshem som glädjande nog verkar passa han som handen i handsken, jag är så sinnessjukt glad över att se han exalterad inför/över något, det är som natt och dag motför när vi träffades för x antal månader sen. Det känns helt sinnessjukt att det igår var 3 månader sen jag vågade ta steget och träffa han, tänk vad olika omständigheter och timing kan göra? :)

 

Vi har ofta surrat runt just detta, att om vissa saker inte hade skett i våra liv, helt åtskiljt från varandra, så hade vi aldrig stått där vi står idag. Som nya människor, energifyllda, positiva, rakryggade och inte längre nedbrutna, tärda, nedslagna och redo att kasta in handduken. Tänk vad saker kan förändras fort! :)

 

Förra veckan så fick jag en text som Per hade skrivit åt mig gällande just detta, jag blev mer än tårögd av att läsa den och jag kan inte säga annat 'än att han om någon är bra med ord, det han hade skrivit summerade allt så bra, så nära och så ärligt.

 

Jag älskar han verkligen, djupt och innerligt <3

 

Här är iaf texten som jag fick :)

 

Born with a broken soul determined not to be saved-
Then i met you, and  stopped from digging my own grave-
Looked up from my tomb, a bright future stared back-
All of my regrets, those feelings i used to lack-
No longer a hollow machine so shining metal black-
Instead you saw a good one, a simple one, a real one- Made me see in me another soul, one worthy of being saved-
Not a jagged and depraved, in the ragged clutches of its own pain-

 

<3

 

Tydligen så har folk än i dag svårt att se förbi det yttre hos människor, se förbi det uppenbara och lägga märke till allt som ligger dolt bakom, det som är kärnan och grunden hos människor. Tydligen så är ytlighet fortfarande ett stort problem bland folk runtomkring mig och jag lider med dom, men mest lider jag med dom som blir drabbade av det . Idag så tänker jag dock försöka göra en liten del för att förändra den situationen åtminstone för en människa, försöka göra det jag kan för att omginingen ska kunna få upp ögonen och se det som jag har fått se och fortfarande ser. Jag kan inte ändra hela världen, men jag kan och vill göra allt jag endast kan för att dela med mig av det lilla som jag kan och som jag har haft ynnesten att få insikt om och upptäcka.

 

Idag blir det dock en latmansversion, men som jag ändå tycker räcker, den säger allt ,även om jag hade kunnat skriva tusentals grejer till.säkert en hel roman, men som säkert bara hade gjort så att folk hade tappat intresset och missat det viktiga.

 

Så idag så kopierar jag bara mitt svar från www.ask.fm, där det var någon som undrade när jag hade tänkt göra slut med min pundarpojkvän eftersom hen ansåg att jag förtjänade något som var så mkt bättre...

 

så här är svaren. Läs dom,- och alla ni som har känt samma sak som frågeställaren, ta på allvar till er det jag skriver och inse att det är ren fakta, varför skulle jag glorifiera eller ljuga? gör ett  försök att riva ner era murar av fördomar och trångsynthet och våga släpp in lite vänlighet och öppenhet mot omgivningen och ALLA medmänniskor, inte bara dom som passar in i era luftslott...

 

Fråga: Ska du inte dumpa din pundarkille?

 

Fråga: Du förtjänar ju bättre

Låten han gav till mig mig, återanvände han till hon.

 

Hon sa orden: "alltså,Jag har aldrig någonsin mött någon som dig förut."

Exakt samma ord som jag sa åt han när jag och Sebastian först träffades.

 

Sak på sak, upprepades från våran historia.

 

Det startade en process och fick mig till att verkligen börja tänka igen, chocka igång tankeverksamheten som dom senaste månaderna ,kanske senaste året har varit lamslagen av overload och chock och tillslut avstannat av alla motstridigheter, alla kamper, av att alltid höra att jag har fel,tänker fel,fungerar fel.

 

Det skadar en- det kan oundvikligen inte göra annat. även om jag har försökt att hålla ihop, rädda det som har kunnats. men det kommer att ta tid att kunna bli hel, om det ens någonsin går.

 

Men nu vet jag varför det blev så mkt skada, så mkt smärta och så otroligt mkt sorg. Så mkt som togs och gavs och smulades sönder till inget.

 

Det har fått mig till att sluta grubbla över vad som var äkta och vad som var falskt - och istället lett till att jag har förlikat mig med att alltihop var en Illusion - ett luftslott

 

Det var en illusion, ett spel. alla ord var lika tomma som luft- alla handlingar var uträknade-i förväg uttänkta-för att fylla olika behov som enbart var hans.

 

Var det därför alla dikterna och rimmen som i början flödade och som jag älskade och konstant förundrades över ,-helt plötsligt bara dog ut-och sen enbart fanns kvar som diffusa minnen från en svunnen tid- alltid saknade, för evigt borta..?

 

Var det därför dom istället byttes ut mot hån och kränkningar, verbala slag mot mitt psyke och min själ. Sönderplockandet av mitt värde,min rätt till mig. min integritet och rätt till respekt,och framförallt - min rätt till att känna mig trygg i mitt eget hem? Ebbade hans lager av välvalda ord och komplimanger ut så pass fort ? Nådde han allt för snabbt botten av skattkistan-  så han tillslut inte hade något annat val än att släppa fram det som på riktigt var sjukt?

 

Jag ser nu ett mönster, som jag önskar inte hade funnits- Jag sörjer en kärlek som jag kände och gav - men aldrig fick känna tillbaka.

 

Det enda han gav mig var tomma ord och luft.

 

Han älskade aldrig mig på riktigt- han älskade bara det som jag gav till honom. Uppmärksamhet, Sex, pengar, Nikotin, Massage;frukost på sängen,presenter, Mysmiddagar och helt enkelt - uppmärksamhet och tillfredsställande av olika behov och drifter - alla hans.

 

Men sen när jag i slutet av den här sommaren blev långtidssjuk och inte längre kunde ge han allt detta -

då började han söka och finna det på andra håll och allt jag från den stunden fick höra, var ett upprepande av allt som jag inte längre kunde ge, alla behov som jag inte längre kunde uppfylla, att jag inte längre var mig själv -sprallig och idérik med impulspåhitt och aktiviteter, Sjukdom var inte tillräcklig förklaring, det var något fel på mig, jag var deprimerad, inte mig själv,annorlunda, förändrad-allt det nötte han in i mig och gav mig dåligt samvete över,-medans han samtidigt satt på FB-Dejtingsidor-kik-appar och snapchat. jag vet inte exakt hur många eller när, jag vet bara några som är bekräftade det räcker, jag vill inte veta mer- jag vill inte höra mer eller läsa mer.

 

Jag vill bara sörja....

 

Varje gång jag har gråtit sen upptäckten så har jag gråtit pga smärtan av vetskapen, smärtan i att kunna mönstret. Smärtan i att historian upprepar sig ..

 

Jag har grinat och sörjt alla händelser och upplevelser som jag hänfördes av och upplevde som unika för oss-magiska och speciella - bara har varit luft och en del av ett mönster av upprepning.

 

Jag har sörjt falskheten , dubbelspelandet och illusionerna som han målade upp. jag har bannat min idioti och blåögdhet och att jag inte lyssnade på min kropp, min magkänsla, intuition och framförallt-min familj.Jag har sörjt alla drifter-som han genom sina handlingar har dödat och tagit bort. jag sörjer saknaden av det som jag kanske aldrig mer kommer att kunna återfå. Jag sörjer förlusten av mig själv-som jag tillät han att ta.och jag bannar mig själv för det. varje dag, varje sekund med en sån obeskrivlig ångest och frustration-bottnad i en sån djup - på riktigt avgrundslös känsla av maktlöshet och förlust.

 

Jag har sörjt att den friska sebastian -som kom fram i somras på behandlingen, försvann och tillslut har jag även sörjt hoppet om hans återkomst som allt eftersom sinade tills det en dag var borta.

 

Jag har ångrat all tid som har förpillts på intighet, all energi och engagemang som har samlats ihop och gång på gång dränerats. All uppoffring som många gånger har fått mig att knäa, alla pengar som har getts och utlånats- och säkert nu aldrig kommer att återställas. Alla numera tomma förråd i mitt liv som jag har tillåtit han att härja fritt i- utan tanke på mina egna behov.

 

Jag har varit så otroligt arg! ,på han-på hon-för deras dubbelspelande och falskhet. För att han har förstört ett minne från den värdefullaste högtiden jag har. Till en början varit gränsande till hatisk över vad hans dubbelspelande har krossat,hatisk över ilskan som smärtan av sanningen har gett-som hans tankar och handlingar under jul har lett till. Den enorma Ilskan över att han hela tiden egentligen var någon annanstans-  hos hon har fått mig att vilja vråla av vanmakt men i grunden mest av sorg. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort det, på något sätt glömma . Att jag hade sluppit att för alltid måsta ha det med mig som ett svart minne av Jul, ett minne  som för alltid kommer att ha förändrat min syn på det enda i livet som jag har haft heligt. Som förut alltid har varit obefläckat, vitt, oskyldigt, och genom åren lika översvämmat av magiska och kärleksfyllda förväntningar som när jag var liten -men inte nu.

 

Jag har känt en sån avgrundsdjup sorg och självförakt.

 

Jag har känt en sån enorm saknad- efter mig själv, efter en kram och äkta medmänsklighet och närhet. Efter mjukhet och värme mot min hud istället för iskall kyla och hårda och tomma skal..

 

och jag har krupit ihop och slutit mig av rädsla -för att någonsin igen släppa in någon i mitt liv, till mitt innersta,där jag återigen riskerar samma hänynslösa och sönderslitande behandling av allt som en gång var värdefullt där i.

 

och jag ryggar tillbaka av fruktan för nätterna, för tankarna, minnena och drömmarna, där allt återupprepas som en evig slinga. alla händelser, alla upplevelser, alla känslor, alla ord och framförallt all tomhet...

 

Det jag inte gav-lät jag han ta.

 

och nu kan jag bara känna mig tom ,dränerad på allt - förutom en på riktigt bottenlös sorg och saknaden av en enorm förlust - mig själv.

 

Det är sant, jag har förändrats, jag känner inte längre igen min hjärna eller alla tankespår och mönster- minns faktiskt inte sist jag gjorde det. Jag har blivit sjuk, inte mig själv - sjukt föder sjukt kanske.

 

Men en sak har han dock inte kunnat ta bort helt, och det är min stolthet.

 

Jag får dock påminna mig om det, att räta på ryggen och lyfta på huvudet,påminna mig om att  trots alla hans anklagelser , snokande, lyssnande genom brevinkast, kikare,vridande i,inläsande,keyloggers,lösenordsletande och upprepningar och beskyll - så var det aldrig jag som var otrogen eller satt på dejtingsidor. utan det var han.

 

tala om att kasta sten i glashus.

 

självklart hade jag min del i fel och brister, i grälen som vi hade, it takes two too tango så att säga, och två för att gräla och diskutera . Jag har inte varit och är ingen ängel. Men det finns faktiskt vissa gränser som inte ens jag går över..

 

jag känner rädsla inför vetskapen om vad den här texten kanske kan leda till, rädsla inför vetskapen om risken för smutskastning,förvridande, bortförklaringar och utpekande av mig som sjuk och falsk, risken för att kanske även den här gången bli printad på pastebin  till andras nöje och spä..

 

Jag fattar helt ärligt inte vars det kommer ifrån,första vändan var jag helt förbryllad,min hud gjorde helt plötsligt bara en helomvändning en dag och började svida och rent av bränna och hetta så pass mkt av minsta beröring så att det ibland kändes som att det rent utav var en riktigt eldslåga som brände sönder huden på mig,sen var det stunder då det mer kändes som att jag hade bränt mig riktigt,riktigt miss piggy - style med stramande och extremt osmidig hud med rejäl sveda om minsta lilla söm låg och skavde eller om något med ens lite tyngd vilade på huden. Jag kan säga att jag var grymt lättad när det tillslut försvann och jag nästan hann glömma bort upplevelsen, tills det blev så en andra gång och nu en tredje.Det är som att det blir värre och värre för varje gång och mer och mer läggs till listan av frågetecken. 

 

För ett tag sen hamnade jag i en rejäl svacka med mkt förvirring och vilsenhet, mkt uppgivenhet och panikångest över insikten att jag aldrig kommer att hinna i mål i tid .Jag har totalt låtit målet försvinna ur sikte och låtit det tillslut försvinna långt bakom en kulle medans jag själv har bromsat in och lurat mig själ till att sakta in, plocka in allt och alla som jag ar stött på längs kanten på vägen och ställt dom framför mig och fokuserat på dom så jag har sluppit se hur min guide till målet har blivit mer och mer diffus allt eftersom avståndet har blivit större. hur det för varje dag som jag har suttit där med matteboken framför mig har kommit längre och längre bort , hur det för varje liten bokstav och siffra i varje tal har förminskats i takt med att avståndet har ökat i takt med att jag allt eftersom har bromsat in mer och mer tills jag tillslut bara en dag upptäcker att jag helt har stannat upp och att allt är stilla och vägen framför mig är helt tom och jag står där och känner mig lite ställd över att det var så  pass enkelt, att det inte krävdes mer än att helt enkelt bara sakta bromsa in för att tillsut släppa helt.jag har ingen tankeverksamhet med något som helst mål just ,ingen tanke av vikt eller strategi eller ens betydelse existerar utan jag konstaterar bara att nu är jag där,nu har jag gett upp . Men det känns inte så katastrofalt som ni säkert tycker att det ska göra,jag ser det som något som var nödvändigt,även om jag är utan mål för tillfället och känner mig som ett blankt papper så ser jag det som en början till något nytt.något som kan ha stor chans till att faktiskt lyckats och bli något väldigt bra i slutändan.det var nog en nödvändighet hela processen och att jag själv faktiskt har valt det fast jag inte har riktigt velat säga det, eller ens i tanken vågat formulera det i en mening.en mening där jag har tänkt tanken och känt känslan hela vägen och faktiskt visat lite jäkla styrka och mod till att se sanningen för vad den är och varit ärlig till åtminstone mig själv och vad jag vill och känner att jag klarar av och kan bibehåla motivation till något sånär på egen hand

 

så nu är jag fortfarande vilsen, jag vet fortfarande inte vem jag är numera.om det verkligen är så att jag nu är den där hemska omotiverade människan som jag har känt krypa fram under en lång period och förfärats över. Jag känner mig som en egoist sen jag släppte taget om min illusion om styrka och tvånget att ha den för mig själv och andra,jag känner att jag tappar min kontakt och engangemang till människorna runtom mig och kommer ingen nära längre förutom den människa som jag delar min vardag med och som jag på många sätt känner att jag vågar vara mer öppen gentemot och att jag börjar i små steg att släppa in åtminstone en människa än så länge till det som jag inte har vågat låta någon komma ens i närheten av tidigare av rädsla för att dom  i sådana fall tillslut ska slå sönder det och rasera det enda som jag har lyckats behålla och haft som kvar oskatt.Det är så mkt lättare att leva tillsammans nu när jag har tagit bort masken som bara har varit falsk och en distraktion.men utöver det så kan jag inte längre finnas där och engagera mig i alla som jag förut har försökt göra.så jag flyr,och jag blir en egoist och jag tänker på och analyserar enbart mig själv numera.

 

Och jag sitter fast i en svacka som jag inte är redo att komma ur än,som jag måste processa klart för att sätta ihop mig igen nu  när mina prioriteringar så gravt har förändrats till varandras nästan exakta motsatser och det verkar ta ett tag innan jag har accepterat mig själv,och förlåtit mig för dom val och förändringar som jag har gjort.jag känner mig fortfarande som en hemsk människa, och jag har svårt att sluta slå på mig själv för att jag nu väljer att hålla mig lite mer avsides medans jag listar ut hur jag nu gör för att hålla en balans som funkar för mig och det jag måste göra. men först måste alla berg och dalar lugna ner sig någon gång , jag kommer att jubla av lättnad den dagen jag helt plötsligt slipper sitt och tokböla eller helt plötsligt skrika mitt svar på en helt oskyldig fråga.men jag tror att den börjar närma sig, nu när jag väl har börjat ge efter på mitt gamla sätt och tänk och faktiskt börjat pröva en helt ny väg och nya förhållningssätt gentemot andra och mig själv.så jag gör väl framsteg iaf, åtminstone fram tills det här med huden kom som en käftsmäll för några dagar sen..

 

just nu gör det faktiskt som mest ont om jag går på toa eller om jag ska ta en dusch, för den delen.tryck mot naken och oskyddad hud, den smärtan den känns kan jag säga B-), bomullskläder fungerar rätt bra, men alla sömmar på kläderna känns till och från som att det borde bildas sår av dom, fast det inte ens syns ett litet märke eller rodnad när man kollar där .mina händer och fötter har börjat göra mer och mer ont och i handflatorna och under fotsulorna bränner det som mer i. men det är ju faktiskt inte ohanterbart iaf.det låter nog extremt mkt värre än vad det är och jag försöker tränga bort det och inte känna efter så mkt, för jag vet ju sen tidigare att det som tur är inte varar längre än nån dag. sen igår kväll så har lederna i händerna börjat göra riktigt ont  när jag böjer dom.och mina naglar bränner till då och då. jag har googlat för kung och fosterland men det mer stjälpte än hjälpte,smärtan i huden kan beror på ca en miljard olika grejer så det skulle väl säker ta år att utreda, om jag nu inte skulle lyckas åka på nån av dom som hävdar att det är inbillat och sitter i psyket.så jaq har vägt det fram och tillbaka ikväll och jag tror huden får vänta tills jag är klar med det här, så länge huden håller sig på den här smärtnivån så går  det ju helt klart att vänta med det till ett bättre tillfälle och jag vet ju att det snart helt plötsligt kmmer att ha försvunnit lika plötsligt som det kom :D

 

Alltså! nu när jag satte smileyn bakom den där sista meningen så blev jag sådär tvärglad och flinade till sådär helt från ingenstan, jag tror jag har lyckats med att ventilera bort ganska mkt mer än vad ens jag hade kunnat föreställa mig när jag började skriva B-) sååå! jag ber om ursäkt för alla slarvfel osv som kommer att finnas i det här inlägget  för jag har absolut ingen lust och är alldeles för hungrig för att orka börja om från början med att läsa och korrigera allt och nöta det i nån timma..nä godis,plättar och film  kändes mkt mer lockande måste jag säga :P

 

KRAM!

Vilka tankar har jag? Vad är det som får mig att snurra runt i tillvaron utan möjlighet till att stanna?
Varför känner jag mig numera allt som oftast så trött och sliten? "Som smör utskrapat på en allt för stor skiva bröd" men ändå utan förmåga eller ro till att sova så regelbundet som jag borde eller när jag ska?
Vad är det som skrämmer mig? eller handlar det ens om rädsla? Det kanske är oro? fast det är ju egentligen samma sak, skillnaden är väl bara att dom representerar olika styrkor av en och samma känsla.
Är det rastlöshet som pockar och sliter? Men bottnar det då i dom känslorna jag nyss beskrev eller är det fristående?
Är det stress eller helt enkelt nyfikenhet och/eller förvånansvärt nog livsglädje som manifesteras på ett inte så normalt/vanligt eller rakt och logiskt sätt?
Har det kanske med återfallet att göra? mitt? eller är det kanske Sebastians? Är det rädslan och insikten från hans återfall som gnager? Insikten om hur snabbt allt kan förändras, hur skört ett människoliv verkligen är och känslan av en total maktlöshet som jag tidigare aldrig ens har snuddat i utkanten av.

Sebastians återfall satte mig i en sits jag aldrig förut har varit i, rollerna var för första gången ombytta och jag blev totalt överrumplad och chockad över det nya perspektivet som med det följde. jag fick för första gången känna all den smärta som min syster,broder,mamma och pappa måste ha känt i alla dessa år. Jag fick känna skräcken, sorgen ilskan och en känsla av total hopplöshet som inte var av denna värld, men värst av allt var sorgen, sorgen som är omöjlig att beskriva med ord. Den bottenlösa, tårindränkta och totalt invalidiserande sorgen som brutalt och smärtsamt slet mig helt itu. En sorg som enbart lämnade kvar spillror och dammkorn i en tomhet som än idag skrämmer mig mer än vad jag kan uttrycka i ord.
Men med sorgen kom även insikten, en insikt som jag nu vet att jag behövde men som just då höll på att totalt förgöra mig.
Att inse hur självisk jag har varit, fast jag alltid har intalat mig själv om det motsatta höll på att dränka mig i en flod av förtärande skam, gränslös ångest och en avsky som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig en människa kan uppleva och ändå lyckas behålla förståndet något så när intakt.

Jag fick i ett slag uppleva,känna och tänka allt som jag har ignorerat, undvikit,motat bort eller helt enkelt varit oförmögen/inkapabel till att i alla år förstå eller ens vilja vidröra.

Jag kallar mig själv för medmänniska....Det sägs ju att man i slutändan alltid lurar sig själv mest och jag kan numera verkligen känna att det är en sanning väl värd att tänka på.

Jag har fortfarande mardrömmar och även stunder på dagen där jag minns när jag stod just utanför dörröppningen till Sebastians lägenhet. Med hans pappa och dennes sambo vaktande,beskyddande och avvisande mellan oss med blickar fyllda av skräck,förebråelse.beslutsamhet och framför allt ilsa Jag minns fortfarande allt för tydligt Sebastians ansikte som syntes ovanför hans pappas ena axel.Ett ansikte med ögon som var formade av en enorm sorg, dränkta i bottenlös förtvivlan och totalt tömda på minsta tecken av liv och ens minsta lilla bit av den Sebastian som jag kände och älskade. En blick helt tömd på all vilja, all själ och som enbart utstrålade en panisk skräck som var skrämmande att se och ta in, en blick fylld av vädjan och desperation, ett stumt rop på hjälp i ett blekt ansikte,enbart nyanserat av dom knallröda spåren från alla tårar som han fällt men som till slut helt hade sinat.

När jag minns den stunden, den bilden så känner jag också allt jag då kände, precis i den stunden, och jag återupplever med full kraft den obeskrivliga smärtan och bottenlösa känslan av förlust som jag därifrån gick hem med. Jag är totalt övertygad om att jag lämnade kvar en bit av mitt hjärta där, att en del som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka lossnade och lämnades där framför dörren på stengolvet. Jag kanske innerst inne redan då anade att han faktiskt skulle dö samma dag eller så kanske jag bara desperat försöker finna förklaringar, ursäkter och en logik eller ordning i allt kaos som den dagen skapade.

Jag inser nu när jag skriver allt det här att det är helt solklart att allt handlar om rädsla och ångest, obearbetade saker sen återfallen som jag bara har försökt undvika att ta itu med och sortera.Det är nästan löjligt att allt som krävdes bara var att skriva ner allt för att få en öppning i kaoset och komma till en insikt eller slutledning som tydligen var helt omöjlig för mig att finna i allt kaos av tankar ,känslor och förvirring som nu har varit min verklighet så länge. Det enda jag har gjort i många,många veckor har varit att ducka, hoppa , dyka och på alla sätt försöka finta bort mig själv och skjuta upp det hela, undvikit att utsätta mig för smärtan som jag hela tiden har vetat om och hela tiden känt pocka men ändå lyckats hålla i schack och förhindra från att tränga fram, istället har jag försökt hitta på olika flyktvägar, bortförklaringar i stress, press,krav, matte, prov, känslor och förvirring. Dolt och mörkat allt i ett enda långt led av nya haranger med bortförklaringar, idéer och lösningar som bara har varit illusioner och bedrägerier, för mig själv allra mest.

Till och med tacksamheten och insikten över att Sebastian faktiskt överlevde och ännu finns i mitt liv har fått överskuggas totalt av all energi som jag har lagt på att fly från smärtan av att bearbeta allt det traumatiska som hände.

Jag skäms samtidigt som jag bara vill skratta över ironin.

Dock så känns det faktiskt inte som att det måste vara så negativt som det hela automatiskt låter utan det känns som att jag nog ska se på det som en rädsla sprungen ur kärlek och en insikt som på många, trots väldigt smärtsamma sätt har gjort mig fri.

Jag är nog rädd för att jag inte ska ta tillvara på varje minut,sekund och andetag här och nu. Att mitt kontrollbehov åter igen ska få full kontroll, stjäla min ännu färska och ovana vilja och även förmåga till att leva här och nu.

Jag är rädd för att jag inte ska ta tillvara på möjligheterna till att sona och gottgöra. Jag är rädd för att det ska vara för sent att säga, visa och släppa fri alla tankar, känslor och gester som jag alltid har burit på, men aldrig vågat eller velat släppa ut.
Jag är rädd för att tiden ska flyga förbi alldeles för fort och att jag trots all nyvunnen vilja, ambitioner och insikt inte ska ha vågat ta det sista steget och komma till skott.

Att jag inte ska hinna samla ihop mig, alla mina känslor och tankar och återigen kasta mig ut i livet, utan masker och ridåer.Totalt blottad,sårbar men ändå starkare och förhoppningsvis helt fri från allt ältande,alla lögner, all ångest,skam och negativt bagage som blytungt har följt med i spåren av all smärta,alla övergrepp och självförakt och klander som därefter har följt, all egoism, missbruk och oförståelse, men framförallt all vilsenhet och sökande efter trygghet som jag totalt har låtit mitt liv domineras av.

Jag är rädd för att vakna upp med känslan av tomhet och förlust, som jag fruktar mer än något annat.

Jag är rädd för att förlora dom i min närhet som jag älskar över allt annat enbart för att jag inte har tagit tillvara på tiden och vågat göra och förändra allt som jag så poetiskt målar upp nu när jag skriver.

I bakhuvudet ekar fortfarande en fras som jag allt för ofta har använt som förklaring och ursäkt i livet . "det är en sak att veta, en helt annan sak att verkligen känna, det är inte gjort i en handvändning och enklare sagt än gjort" Det kanske låter bra med all insikt, alla tankar och alla otaliga känslor som jag målande har beskrivit här. Men att tillämpa det och verkligen våga,orka och vilja känna och förändras till det, ge det mer än bara fina,stora och egentligen lika tomma ord som luft. Det är en helt annan femma, och det om något är jag fullt medveten om kommer att bli en utmaning utan dess like för mig.

Men jag vill, och jag vågar. Så! nu är det bara för mig att se till att ta och organisera ihop alla tankar och känslor som jag har släpat fram här idag och sätta igång med förändring istället för att bo kvar i efterverkningarna av återfallen och isolera mig med mina inte alltid så effektiva eller givande tankegångar B-)

Kram på er!

Jag satt idag och pratade med en vän om det här med barn, hon själv har alltid velat ha barn men har tyvärr fått uppleva flera missfall, vilket är så otroligt tragiskt! Jag önskar verkligen att hon får sin önskan uppfylld och att hon får chansen att vara den underbara mamma som jag vet att hon skulle bli <3

I samma veva som vi pratade om hennes upplevelser och tankar så kom vi även in på mitt beslut om att inte skaffa barn.

För mig har det alltid varit en självklarhet ända sen jag var liten att inte skaffa barn, mamma har berättat att jag alltid har sagt och varit fast besluten att inte skaffa barn, att jag inte har känt att det har varit något för mig. Den övertygelsen finns ännu lika stark och numera överväger jag faktiskt att sterilisera mig.

Jag hade en period efter det att mitt första syskonbarn hade fötts som jag faktiskt ifrågasatte mitt beslut och kände att det ändå kunde vara ganska mysigt med ett barn, jag började också fundera över om det är något essensiellt i en människas liv som jag väljer bort om jag inte skaffar barn. Det var en period med mkt tankar, mkt funderingar och faktiskt ett beslut med min dåvarande sambo att ge det ett försök. Jag tror mkt av det beslutet berodde på att jag visste med fullständig övertygelse att han skulle bli en sån grymt bra pappa, han är verkligen en sån som är född till det och skulle han få barn så vet jag att dom skulle bli hela hans värld. Men jag måste också säga att jag nu är glad att det inte hann bli något barn, efter vi separerade så insåg jag hur mkt jag hade velat göra det för hans skull, självklart ville jag också till en viss del, men jag skulle aldrig ha kunnat ge barnet allt det den behövde. Inte så att jag inte skulle ha älskat den, men mitt hela fokus och person skulle den nog aldrig ha kunnat få, det låter hemskt men det är sant.

Jag insåg när jag var väldigt ung att jag aldrig skulle kunna bli en mamma, inte en sån som jag tycker att barn förtjänar.

Själv är jag alldeles för rastlös, jag älskar rutiner men jag är beroende av min själständighet, Jag har inte "lekt" av mig på långa vägar färdigt än, jag vill flytta runt, resa, starta eget och suga i mig så mkt upplevelser och kunskap som endast är möjligt innan jag dör, och i mina planer så finns det ingen plats för barn, och det kanske får mig att låta som en väldigt självisk människa, men jag ser det mer som att jag helt enkelt inte är född till eller ska vara en mamma. Alla föds vi olika och med olika drömmar och åsikter om vad livet ska handla om, och för mig har det alltid handlat om min personliga utveckling och upplevelser, barn har aldrig funnits på kartan för mig.

Man kan ju inte heller tänka att alla människor på jorden bör skaffa barn, det skulle bli en helt sinnessjuk överbefolkning då, och den vi redan har räcker.

Jag ser det som en positiv grej att jag faktiskt har insett vad för någon sorts människa jag är, vad som är mina styrkor och mina svagheter. När jag har observerat min syster genom livet och hennes resa till man och barn så har jag även insett vilka egenskaper som är livsviktiga för att kunna komma dit.

Min syster är verkligen gjord för att vara mamma och fru, hon är den mest helhjärtade, osjälviska och pedagogiska mamma jag någonsin har stött på, och det säger jag inte bara för att hon är min syster. Självklart är hon inte perfekt, det är ingen. Men jag är så sinnessjukt imponerad och stolt över hon, för att det krävs en alldeles speciell person för att kunna skaffa barn och verkligen ge dom all tid och kärlek som dom förtjänar utan att någonsin beklaga sig, ångra sig eller göra det med en suck, för syrran är det en sån självklarhet, det faller sig så naturligt att det är barnen det ska handla om, inte så att hon glömmer bort sig själv eller sin man, definitivt inte. Men hon prioriterar som jag verkligen tycker att man ska. Hon stannar hellre hemma med familjen och har myskväll än far ut med kompisarna och drar en krogrunda eller propsar på att få vara barnfri hela tiden för att kunna få andas. Hon är en sån mamma som gör det hon vill göra men även ser till att anpassa det så att hela familjen kan vara med varandra samtidigt och göra det tillsammans.

Själv vet jag inte om jag skulle kunna göra så pass bra ifrån mig, jag har ingen aning om hur jag skulle bete mig eller fungera, jag hoppas självklart att jag skulle ha blivit en lika bra mamma, men jag är också så pass realistisk så att jag inser att risken är ganska stor att det inte skulle bli så.

Jag har en sån stark övertygelse om vad barn bör få uppleva när dom växer upp och hur deras miljö ska vara, att dom alltid ska känna sig älskade och få växa upp i en trygg miljö utan kaos, en miljö där dom kan utvecklas i lugn och ro och få vara barn, utan att introduceras i vuxenvärlden alldeles för tidigt. I och med att jag har den tron, och det kravet, så vet jag också att jag oavsett det inte kan garantera att kunna ge det, för jag är den jag är, jag är av naturen ganska vild av mig, även om jag definitivt inte är det på samma sätt eller samma utsträckning längre, men som jag tidigare beskrev, så har jag alldeles för mkt i mig som också gör risken stor för att eventuella barn skulle få en ganska ombytlig barndom, och det vill jag definitivt inte.

Trygghet och kärlek är nyckelorden.

Mkt av mitt beslut baseras också på mina egna upplevelser, jag vet vad det kan göra med barn om föräldrarna inte har varit redo eller velat ha barn. Allt för många i min vänskapskrets genom åren har berättat om sina upplevelser och vad det har gjort med dom, jag själv har mina privata upplevelser om vissa svårigheter som kan uppstå om man skaffar barn utan att riktigt ha insett vad det innebär eller varit kapabel att till fullo kunna hantera det.

Det kanske verkar som att rädsla är en stor del i mitt beslut, och det stämmer nog. Jag är livrädd för att inte kunna ge det som jag själv anser är en självklarhet när det kommer till barn. Och rädslan grundar sig i det jag vet om mig själv, ibland räcker det inte med en önskan om att kunna göra det som är rätt utan ibland måste man faktiskt helt enkelt inse fakta och ta det för vad det är, att man kanske helt enkelt inte är kapabel till det. Ett liv, ett barn, är ingenting att ta lätt på, och det är definitivt inte något man ska våga chansa med att man "kanske" kan ge den det den behöver, eller att man "kanske" är redo, eller "kanske" fixar det. Eftersom jag inte med 110% procents övertygelse känner att jag kan och har en stark möjlighet till att ge ett barn allt det den behöver, så kan jag inte tillåta mig själv att skaffa ett, att riskera dens mående och liv för att jag kanske har tur och faktiskt eventuellt lyckas bli en bra mamma som ger barnet en helt fantastisk barndom.

Det är alldeles för stora risker för att det ens ska kunna övervägas.

Jag vet inte, men för mig känns det rätt och som ett moget beslut att inte skaffa barn med tanke på den jag är. Jag har alltid haft svårt att acceptera att vissa människor skaffar barn som dom byter underkläder, utan att tänka på vad som krävs, och vad ett barn förtjänar och vad det innebär. Det där oansvariga tänket som är helt sinnessjukt.

Iofs så kanske jag är för hård i mitt tänk runt barn, men för mig är det en sån jäkla självklarhet hur ett barn ska ha det, och vad den inte ska behöva uppleva eller känna.

Så nej, jag vill inte ha barn och jag känner mig trygg i det beslutet, för mig är det verkligen det rätta och jag ser hellre fram emot att få se syskonbarnen växa upp och vara moster och kanske i framtiden även faster.

och med det sagt så tar jag nog och avrundar det här inlägget, massor med kärlek till er alla <3

När jag var 16 så flyttade jag hemifrån och hamnade i Piteå för att börja gymnasiet, Jag hade tagit mig in på hotell och restaurangprogrammet som alltid hade varit min dröm, även om mat på många sätt alltid har varit min fiende så har jag alltid älskat att tillaga det. Det låter skevt, men egentligen så är det inte så ologiskt om man tänker efter.

Att flytta hemifrån är nog för dom flesta en väldigt stor och omtumlande grej, det var samma för mig. Jag var totalt överväldigad av friheten, av ansvaret och av livet över huvud taget. Att helt och hållet få bestämma över sig själv var en fruktansvärt stor grej.

Det säger nog sig självt att man får äta väldigt mkt när man går hotell och restaurang och för mig blev det en explosion av matorgier.Tillslut så hände det en massa grejer på en och samma gång, uppbrott, ny relation, anstormning av ångest, fester mm och jag kom till den punkten jag aldrig trodde att jag skulle nå. Jag började svälta mig själv. på matlagningslektionerna åt jag för syns skull men sen for jag direkt och spydde upp det, hemma åt jag inget, om inte min kille eller någon av kompisarna tvingade mig, då blev det lite där varje tugga var mättad med obeskrivlig ångest.

Jag festade på helgerna, det var nog där jag fick i mig mest kalorier under den perioden, men ni kan tänka er hur det går när man festar på tom mage? allting spårade totalt, det blev många vändor på akuten, många gånger då jag spydde tills det kom blod och extremt många självmordsförsök, det var vid den tidpunkten jag slutade skära mig för att enbart hantera ångesten utan istället började skära mig med mer av ett mål, för att försöka dö, för att försöka klara av att skära av mig handlederna. Folk kanske tror att det är en lätt grej, ett snabbt snitt, men så är det inte, det är fruktansvärt mkt senor och nerver som ska av för venerna kryper undan, jag kan tänka mig att om man har en skalpell så går det snabbt, men testa med en brödkniv..i slutet av min självskadeperiod så lyckades jag nästan, jag hade skurit så rejält längs med min handled och arm så att man kunde vika upp den nästan som en bok, jag fick rejäla skador och fick akut åka till sunderbyn och operera, men jag dog inte, jag förblödde inte, och vet ni vad det skumma var? att jag kände mig så jäkla värdelös, för att jag inte ens kunde fixa en sån "enkel" grej som att ta livet av mig.

nu medans jag skriver det här så sitter jag och kollar på mina handleder, mina ärr är förknippade med så många minnen, nu för tiden kan titta på dom utan att bli ledsen eller förtvivlad.

Numera ser jag det som min dagbok, varje ärr har sin egen historia,
Jag vet, det låter lite skevt.

Hur som haver, jag har lyckats skada senor så jag har fått operera mig, jag har kapat så mkt nerver så att jag fortfarande har dålig känsel på många ställen, speciellt vid tummarna.Jag kan fortfarande vakna upp i panik när jag sover och har lyckats drömma om den gången jag försökte hänga mig själv.

Överdoser av sömntabletter och all möjlig skit har jag testat, vet ni förresten om att det finns en handbok till hur man tar livet av sig på internet? den läste jag mkt det sista året. och jag lyckades ändå inte. Nu i efterhand så tänker jag att jag nog egentligen, innerst inne hade en liten gnista kvar som faktiskt inte ville dö, utan att jag bara inte fixade att hantera att leva. Det var för övermäktigt. Det finns en anledning till varför jag aldrig dog, även om det har varit nära många gånger.

Men nu spårade jag iväg från ämnet känns det lite som. Jag höll på att svälta mig själv, gick ner i vikt och kände mig stark, för jag hade kontrollen, trodde jag iaf

efter många månader av att svälta mig själv och spy, skära mig och festa så var det något som hände, jag började må lite, lite bättre. Tillslut började jag äta igen, men då slog det över totalt. Det var som att jag försökte dränka mina sorger med mat istället, totalt tvärtom motför tidigare. Ni kan tänka er vad det resulterade i? en enorm viktökning kombinerat med självförakt och hat, ångest, en massiv konstant känsla av att ha tappat kontrollen och en panisk, manisk tankegång runt mat hela tiden.

Det blev mitt liv i flera år, allt snurrade bara runt mat, det var det enda jag kunde tänka på och det var galet. Jag förstår inte nu varför ingen såg något, att det var något sjukt över mitt beteende, att jag behövde hjälp med det. Efter det att min farbror dog så började jag gå på vuxenpsykiatrin i Piteå och där fick jag en psykolog som var guld för mitt tillfrisknande, hon har jag gått i 9 år hos, dom sista tre åren har det dock varit väldigt sällan eftersom jag numera mår så pass bra så att det inte ger mig något längre, i somras så avslutade vi våran kontakt helt. Och det kändes fantastiskt. Att jag har kommit så långt och mår så bra. Hon märkte iaf snabbt vilket sjukt förhållningssätt jag hade till mat och hon påbörjade en lång process till att förändra den, det har tagit många år och jag är ännu inte klar och kommer nog aldrig att bli det. Mitt synsätt kommer nog alltid att vara lite skevt. Men det är klart mkt bättre nu. Många i familjen och bland vännerna kallar mig dock för feeder, vilket faktiskt kan stämma. För mig har mat blivit så kopplat till känslor så när jag vill visa att jag bryr mig om någon så bjuder jag dom på mat, eller fika B-)

Under åren på gymnasiet så var jag i kontakt med droger lite då och då, men det var först när jag var ca 21-22 som det blev mer ofta, och tillslut utvecklade sig till ett beroende som jag underhöll dagligen. Första drogen jag tog var Hasch, det var en bong som gick runt på en fest och en polare visade mig hur jag skulle göra, jag kan säga att jag spydde som en gris, och sen blev jag hungrigare än hungrigast, behöver jag påpeka att jag aldrig fastnade för den drogen? Den andra drogen var Amfetamin, första gången jag tog den så var det två kompisar som satte sig och slog i mig den, och wow! jag blev så sjukt nöjd med tillvaron, kände mig så jäkla tillfreds, som att det inte fanns ett bekymmer i världen, jag blev totalt avslappnad och efter det så var jag fast på den. Men det var först när jag flyttade ifrån min sambo och jag stötte på internetdrogen mephedrone som allt spårade, Jag blev kär i den, det är fortfarande den farligaste känslan jag någonsin har varit med om, jag kunde inte kontrollera mig själv, jag blev en slav under den. Och jag vet än idag, att om jag någonsin skulle hamna i samma rum som någon som hade den och erbjöd mig den så finns det inte en kraft på hela jorden som skulle kunna hindra mig från att ta den. Och det är något som skrämmer mig.

Det kanske låter som att jag har tappat tråden nu igen när jag börjar skriva om mitt drogmissbruk, men så är inte fallet, det kanske låter sjuk men mitt drogberoende blev min räddning.

När jag började missbruka dagligen så slutade jag skära mig, all ångest försvann, eller minimerades kraftigt så jag ville inte längre dö, även om ett drogmissbruk i sig är ett långsamt självmord.

Jag började må bra, eller ja, kanske inte bra, uppenbarligen när man pysslar med droger. men jag fick det jag behövde för att kunna bryta ett mönster som jag hade varit slav i under så många långa år. Jag slutade fokusera på mat, det var inte längre det viktigaste i världen utan jag började få upp ögonen för omgivningen och vad som fanns i livet, jag var inte längre rädd för allt och jag kunde ärligt känna många dagar att jag mådde bra, eller ja, bättre. Man mår ju som sagt aldrig egentligen riktigt bra när man missbrukar. men om man jämför med när jag skar mig och spydde och sen med när jag drogade så var jag nog rent utav sagt lycklig när jag missbrukade. Vilket fall som, allt är ju egentligen en illusion men drogerna var just det jag behövde för att kunna bryta mitt tankesätt och vana, och det räddade mig.

Alla som har läst min blogg vet hur det gick med mitt drogmissbruk och vägen ut ur det, så jag går inte in på detaljer gällande det, men det var iaf det som på ett sjukt sätt påbörjade mitt tillfrisknande. Min psykolog har sagt i efterhand att hon tror att det egentligen, trots allt har räddat mig, eftersom det verkar som att jag har skadat ganska mkt i hjärnan, speciellt så har jag rubbat något så att jag praktiskt taget inte har någon ¨ångestbild längre, den är så drastiskt reducerad så den är näst intill obefintligt. Tydligen så är den enda logiska förklaringen till det drogmissbruket. Så idag tackar jag mina val, mitt liv. och tar återigen och proklamerar att allting händer av en anledning.

Idag lever jag, på riktigt. Jag spyr inte varje dag, jag gråter mig inte till sömns, jag går inte runt och håller på att explodera av ångest konstant, jag vill inte längre dö, istället vill jag leva så mkt som möjligt medans tid ännu finns, jag är helt enkelt lycklig och jag är så sinnessjukt glad över att jag överlevde den mörka delen av mitt liv, för nu känns det verkligen som att jag allt som oftast lever i himmelriket. Det är nog svårt för folk som inte har varit i sitsen själv att förstå, men det är som natt och dag.

Jag känner lite att min hjärna blev slut nu, så jag måste nog avrunda det hela nu, jag har säkert utelämnat en massa eller rättare sagt glömt, men i sådana fall så dyker det säkert upp någon annan dag, i ett annat inlägg. så ha det så bra alla, och ta till er att allting faktiskt händer av en anledning, oavsett hur mörkt det verkar just då.

Kram på er!

Det var ett tag sen jag sist skrev något här nu, anledningen till det är att jag har gjort min bukplastik, man har inte varit sådär sjukt intresserad av att sitta med en laptop i knäet då B-)

Operationen gick iaf fruktansvärt bra, bättre än förväntat. Kirurgen var nöjd och sa att jag tydligen kommer att få ett helt rakt ärr och att hon inte behövde sy ihop musklerna, jag har tydligen en sjukt stabil bukvägg. Naveln blev tydligen en liten navel för hon gillar att göra små navlar, jag kan säga så här mkt. I onsdags när jag var och tog stygnen så blev jag helt lyrisk, det här är första gången på massor med år som jag har en navel som inte ser ut som en ledsen smiley. Det är dom små sakerna här i livet som gör mig lycklig B-)

Så nu sitter jag med en gördel som jag ska använda i tre månader för att få bästa resultatet, den är lite frustrerande ibland men klart hanterbar. Bilder kommer väl senare.

När jag satt på bussen till Sunderbyn så började jag tänka på min vikthistoria, hur allt blev som det blev, och det som fortfarande är aktuellt för mig och framförallt hur min framtid kommer att se ut.

Min största skräck är att komma upp i vikten som fängslade mig igen, skulle det ske så har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle ta mig till.

När jag var liten så var jag normalviktig, mamma och pappa hade fullt sjå med att försöka få i mig lite mat mellan varven, jag hade en tendens att flänga runt väldigt mkt. Men sen hände något, Samma år som jag skulle fylla 6 så flyttade vi till en by som heter Abborrträsk, jag vet inte om det var flytten eller mobbingen men jag började helt plötsligt gå upp i vikt, mamma och pappa gjorde det dom trodde var det rätta, att försöka kontrollera matintaget. Min syster och bror hade också problem med maten, dom blev också mobbade och var lika eller kanske mer olyckliga än jag.

Jag växte upp med att man åt frukost lunch och middag, inget annat förutom om man inte var bortbjuden eller om det var lördag kväll, då brukade vi få godis eller chips. Ibland kunde mamma och pappa dock lyxa till det med att ta in en älgfile´eller ribs och steka som kvällsfika, jag minns även med glädje dom gånger mamma hade köpt hem färska champinjoner som hon stuvade och la på hårdbrödsmackor. Maten för mig blev en komplicerad sak, med rädsla och skam, jag var rädd för att bli påkommen, jag var rädd för att ta extra när någon såg för jag visste att det skulle kommenteras och jag var livrädd för att dom på skolan skulle kommentera min vikt. Köttbullen var ett konstant inslag i tillvaron, andra tillmälen också, och det nötte ner mig. För några år sen for jag och syrran hem till våra föräldrar för att rensa ut lite gammalt material från när vi gick i skolan i Abborrträsk och där hittade jag dagböcker som hade skrivits i dom där små anteckningsböckerna som man fick i skolan förr. Varje sida handlade om att jag ville dö, att jag inte trivdes i skolan, att jag ville flytta och att jag hatade mig själv. Allt brast för mig när jag läste det, jag eldade upp böckerna och hoppades på något sätt att det skulle läka såren inom mig men dom är fortfarande färska, jag jobbar ständigt med att glömma, eller ja, kanske inte glömma utan mer bearbeta, men känslan av maktlösheten och hatet över att en människa som är 8 år ska behöva känna så eldar på mig och jag kan inte släppa, inte än. Men tids nog så kommer jag nog över det, och kan vända det till något positivt. Fast det tro jag nog att jag redan har gjort, allt det som jag har upplevt har gjort mig till den människan jag är idag, och idag är jag stolt över mig själv och jag är stark. Jag tror mobbingen har gjort så att jag har fått en grej som många saknar, en empati och förståelse för folks olikheter, ett synsätt som gör så att jag kan hantera alla, oavsett vad om jag måste och vill. Det finns alltid något hos alla som gör så att dom är fina människor, oavsett vad som överskuggar deras liv eller beteende.Jag kan sätta mig in i deras situationer och liv, åtminstone till en viss del, och det gör att jag förstår och utifrån det kan acceptera hur människor är och varför.

Vilket fall som, jag vet inte när det började men någon gång i lågstadiet så började mina skamkänslor ta över totalt, jag brukade smygköpa godis så att inte mamma och pappa skulle få reda på det och hetsäta, jag kunde få sån ångest över mitt utseende och äcklas så att jag tillslut började jag spy när det blev för mkt. Jag vet inte vars jag fick idén ifrån men jag upptäckte att det då kändes bättre, jag har många minnesglimtar från när jag står i skogen och stoppar fingrarna i halsen medans tårarna rinner, hur jag paniskt försökte få upp det som jag trodde var roten till allt det onda.

Allt eftersom åren gick så viktpendlade jag rätt bra, ångesten fanns där hela tiden och jag var olycklig, sommaren var nog den bästa tiden. Det var då jag levde upp och kunde slippa åtminstone lite av all rädsla, då arbetade jag hemma, hjälpte till med djuren, skogen, gården och slåttern, som dock inte var min favoritsysselsättning men det var mkt skratt den tiden, mkt tid med mormor, morfar, mamma och pappa, arbetet svetsade samman oss. Även om min barndom var hård, och jag många gånger hatade den. så fanns det ändå en grundkänsla av samhörighet och kärlek inom familjen, vi drog inte alltid jämnt, långt därifrån men vi fanns där för varandra.

Jag blev konstant rädd för allt när jag var liten, skogen var min tillflyktsort. Där kunde jag drömma mig bort, sköta om min bäck som jag älskade och plocka stenar som jag samlade på, plocka ihop gamla rostiga burkar, äta blåbär och stirra i evigheter på vattnet i sjön.

Människor började skrämma mig efter det att vi flyttade, innan var jag framåt och hälsade på allt och alla, lekte med alla jag kunde hitta och var totalt orädd. Men det förändrades, säkert av många anledningar, tillslut så blev jag rädd för att träffa människor själv, jag fick en vän i abborrträsk som blev min pelare, som jag alltid gömde mig bakom när det blev andra människor inblandade, som jag såg upp till och som blev min lärare när det kom till hur man fungerar bland jämnåriga och äldre. Hon är fortfarande en bra vän till mig och det har hänt några gånger att vi har skrattat åt allt jäkelskap som vi hittade på, vi var två outsiders som hann vara med om många extrema och galna grejer.

När jag kom upp i tonåren så eskalerade mina tankar runt mat och vikt, jag fortsatte att äta och spy men när jag kom upp i tonåren så blev det svårare. Jag var livrädd för att någon skulle märka något, jag gjorde det aldrig då det fanns folk i närheten, vilket dock ledde till att jag fick problem med fruktansvärt starka ångestkänslor. Livet i övrigt var kaotiskt, inte att förglömma alla hormoner som stormade. Men det här att jag inte hade någon kontroll längre, för jag fixade inte att sluta äta, jag var tvungen att spy för att kunna kontrollera, och det blev mer sällan jag kunde göra det utan att riskera upptäckt, oftast gjorde jag det bara hemma men iom att jag började skola i Arvidsjaur så fick jag också en bästa kompis som jag hängde med dygnet runt, vi var med folk och härjade, sov över hos varandra konstant och var allmänt stökiga tonåring, det som jag hade använt för att kontrollera min vikt och mående blev svårare och svårare att utöva. Det dök upp nya problem i min tillvaro och tillslut blev allt för mkt.

Helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta hemma med en av mina stenar, den var ganska avlång och hade tre vassa sidor, som att det var en stor flisa som hade slagits loss från något större. Jag satte den mot handleden och började dra den fram och tillbaka, trycka hårdare och hårdare tills huden började skavas bort och allt eftersom så kom blodet och jag kände hur fibrerna i huden gick sönder, och då! då började äntligen ångesten att lätta. Jag fokuserade så mkt på att skada mig själv, att känna fysisk smärta att jag slutade känna ångesten som hela tiden annars stormade och tryckte i mig.

Efter det var jag fast på att skada mig själv, tillfoga mig smärta på dom sätt jag kunde, med säkerhetsnålar, knivar, slagsmål, you name it.

Mitt problem med vikten och maten fortsatte ändå, men ångesten gick att kontrollera på ett helt annat sätt, jag fortsatte att spy när jag kände mig som mest äcklig, när jag kände att jag hade ätit alldeles för mkt, då var det verkligen det enda som kunde hjälpa för just dom ångestkänslorna, men annars så skar jag mig för allt vad jag var värd.

Jag känner att det finns sjukt mkt kvar av den här historien att berätta, men det får bli nästa gång. Jag trodde inte att det skulle röra upp så mkt känslor inom mig som det nu har gjort så jag behöver ta en paus, smälta alla minnen som dök upp. Det är det här jag älskar med att blogga, skriva av sig allt som dyker upp. Jag får perspektiv på saker och en möjlighet att analysera som jag annars inte får.

Det blir lättare att förstå, att komma till ro och inse hur händelser i mitt liv har hört ihop med varandra. Det är något jag aldrig lyckas med när jag bara tänker, för då går det för snabbt och jag tappar tråden konstant och tankarna virvlar vidare till andra minnen, andra perioder, andra människor utan att jag lyckas hålla fast vid något. Förutom om jag tar min medicin, men det har jag inte hunnit göra än vilket kanske märks ;)

Men men, ha det så bra alla och älska er själva för den ni är, både det bra och det dåliga, för annars skulle inte du vara just du.

kram! <3

ikväll blev det lite övertid på caféet men jag klagar inte, är så sinnessjukt roligt där, igår var det fullsmockat i köket, med tanke på hur litet det är så gjorde alla verkligen ett grymt bra jobb. Jag började förresten tänka på en sak idag, hur snabbt allting växlar för mig.Ena stunden så känner jag bara yes! det här går ju hur bra som helst och andra stunden är jag nästan gråtfärdig för att det känns som att min kunskapsnivå är för låg.

Det är nog tur då att det faktiskt växlar rätt fort, om några månader så kommer det nog att kännas mkt mer stabilt, när jag har kommit in i allt ordentligt och självförtroendet har byggts upp. Jag tror nog att dom allra flesta är lite mer osäker på sina kunskaper när man börjar på ett nytt ställe, eller?

Hur som haver, det går framåt i stora kliv. Har faktiskt skrattat hela dagen och det känns underbart, jag börjar slappna av mer med personalen och dom börjar slappna av mer med mig så nu är ångesten på en klart hanterbar nivå varje morgon.

Undra när jag ska slippa den egentligen? eller det kanske är att hoppas på för mkt, huvudsaken är väl att den håller sig på en låg nivå?

Ibland kan jag bli lite frustrerad faktiskt, jag vet att jag har gjort stora framsteg och att jag inte alls är på samma nivå i måendet och osäkerheten som för några år sen men ändå så är jag inte nöjd, ändå så känner jag att det ska gå att bli bättre gällande det, att det ska finnas en till nivå. En nivå som är bättre och mer smärtfri.

Men det där tror jag också egentligen bara är en illusion, är det verkligen så att andra är ångestfria? grubblar inte även dom och oroar sig för nya saker lite då och då. Ifrågasätter inte dom sin prestation ibland och grämer sig över hurvida något blev bra gjort eller inte? Någon av ni som läser det här kanske kan svara på det? eller åtminstone berätta hur det fungerar för er. jag tar gärna emot era upplevelser så jag kanske får lite bättre perspektiv på min tillvaro :D

Utöver praktiken så rullar allt på, jag har jobbat på att fylla upp min nya frys och det är ju ett projekt i sig, ett som jag verkligen njuter av. Jag längtar så sjukt mkt tills jag har får pengar den här månaden så jag kan köpa mer ingredienser och testa lite nya saker. Ideérna är många iaf B-)

För övrigt så är det bara en vecka kvar tills operation, undra varför jag inte kan släppa min nervositet? när jag gjorde min gastric bypass så var jag inte alls nervös men nu ska jag tydligen vara det dubbelt upp. Logiken alltså... men men, det blir nog skitbra i slutändan, bara jag lyckas banka in det i min tjocka skalle någon gång.

Medicineringen min går bra nu, efter lite prövande fram och tillbaka så har dom värsta biverkningarna nu försvunnit och jag känner att jag kan andas ut, det var några tuffa dar förra veckan då jag inte riktigt hade koll på koordinationen men det är över nu som tur är. Det visade sig att jag fick börja på en ganska så hög dos så när vi skar ner på den så försvann dom. Jag kan säga så här mkt, jag vill bara le tills kinderna värker!

Det är så sinnessjukt stor skillnad på mig inombords nu så det går inte med ord att beskriva, äntligen kan jag bara vara och det är så jäkla härligt! Jag sitter lite då och då och småskrockar för mig själv när jag tänker på hur mamma och pappa kommer att reagera nästa gång jag far hem och hälsar på. Dom har alltid tyckt att jag har varit en surrhumla som aldrig kan vara tyst eller stilla så dom kommer nog att få sig en smärre chock, men på ett bra sätt :)

Först igår så insåg jag hur mkt rastlösheten nog har påverkat mig och mina vanor. Sen jag började med medicinen så har jag praktiskt taget slutat småäta, jag har inget behov av det på samma sätt. Jag kan se en film utan att behöva ha något att knapra på för att kunna behålla fokus, jag kan sitta själv hemma utan att gå och kolla i skafferiet titt som tätt och det är en ganska underbar grej. Numera satsar jag på att mysa till det på kvällskvisten med något gott och rent njuta av det, inte bara stoppa i mig det i förbifarten utan att egentligen ens hinna känna smaken. Det är mkt som ändras nu och det känns skönt, befriande och spännande. Jag gillar när det händer saker, i omgivningarna och mig själv så nu jäklarns har jag fullt upp med att ta in allt och registrera det.

Det känns som läge nu att avrunda det här, börjar få slut på grejer att skriva och risken finns väl att det bara blir ännu mer svammel om ingenting om jag försöker att tvinga mig. Det gäller väl att inse när det är nog.

Ha det så bra alla och ta hand om er och era nära.

Kram kram