Välkommen till min blogg

Alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag väl har återvänt till detta ställe och för första gången på flera år ens tänkt på det! Jag tror dock inte det här är rätt läge till att göra något nytt ,längre,uppdaterat inlägg om livet och hur allt är nu.hur jag är , utan det får nog vara till någon annan dag.skriver detta inlägg mest för att jag hoppas att det ska lägga sig i bakhuvudet som en påminnelse om vad som komma skall.. 😀✌️

Det var ett tag sen jag sist skrev här märker jag, är inte bara brevvänner min jag har försummat när det kommer till skrivandet! Men men, vet inte riktigt vars jag ska börja faktiskt. Som jag skrev tidigare så träffade jag josef i vintras och blev störtförälskad! 💗❤️💖Synd nog så varade det inte hela livet som man alltid tror, just nu är det slut mellan oss och jag har hamnat på sjukan igen.

 

Känns lite förvirrat atm, jag trodde jag tog rätt beslut då jag gjorde slut med han för nästan en och en halv månad sen men då för två veckor sen så började jag återigen höra röster från morgon till kväll-och som vanligt inga positiva precis.. Jag har hört röster till och från i några månader som jag har kopplat ihop med stressen och ångesten som jag alltid har levt med men som eskalerade efter att jag blev rånad och misshandlad i hemmet natten till midsommar.

 

Grejen är väl bara att jag inte vet varför det helt plötsligt tippade över såhär, en teori är att min självmedicinering med benso kan vara anledningen och att jag bara tvärkapade DN när jag började närma mig datumet för cs mottagningsmötet på psyk och att atn har orsakat det hela. 

 

Låg hemma i en vecka och bara skakade och då slog det mig att mitt beslut att göra slut med josef kan ha grundats på fel anledningar, att rösterna jag har "hört" har haft för stor påverkan på mig och mitt tankesätt, det blev som att jag tillslut trodde att han medvetet psykade mig, att han var ute efter att skämma ut mig och att han aldrig hade älskat mig utan att jag var ett enda stort experiment från allra första början.. Ja ni hör ju själv hur galet det låter...

 

Jag har väl aldrig påstått att jag frisk va? Men jag måst dock tillägga att han verkligen är en fin människa och nu sen jag blev sjuk har han varit guld värd ❤️ jag trodde verkligen att jag hade en halvpsykos då jag låg hemma men nu så vet jag inte längre. Det kändes inte riktigt som det men just nu är jag så osäker på allt. 

Medans jag har hört rösterna så har jag ändå lyckats sova varje natt och i normala fall så brukar ju dom försvinna så fort jag har sovit men inte den här gången utan istället så har jag hört hur i princip alla människor i mitt liv har lurat, bedragit mig och plockats bort ur min värld. Så tillslut har jag inte haft någon annan kvar än syrran. Men igår så ringde iaf Alex! Det var ett tag sedan  sist och då insåg jag att han faktiskt inte var bortplockad så han ska mest troligt komma på besök imorgon.! Sn så har även robban hört av sig och sagt en massa vettiga saker och han är int håller bortplockad har jag märkt så det går sakta men säkert framåt iaf. 

 

Nu känner jag mig dock jäkligt ambivalent när det t kommer till alla dom som är bortplockade, Josef är bla en av dom som sagt så det känns jobbigt att inte ens kunna lite på den som jag har spenderat så många månader och upplevelser med. LP-gänget är också några som jag har svårt att få tillbaka tilliten till. Och sen så hjälper det inte att jag är inlagd med en massa folk som jag känner och är väldigt osäker på och inte vet vars jag har. 

 

Känns som att det inte är mkt jag är säker på numera, som att det är något viktigt jag missat eller missar. Typ som att jag är instängd i min värsta mardröm. 

 

Har blivit räddare än vanligt, känns som hela jag skaka av rädsla till och från. Säkert också pga av n hel del avtändning. Har ju fått nya medlemmar diciner och fått sluta med en del som tex elvansen osv. 

 

Så allt känns jäkligt skumt just nu. 

 

Just nu så önskar jag bara att jag hade kunnat känna mig trygg. Öppna alla oöppnade brev hemma så jag slapp tänka på dom, städa och tvätta,,kunna låsa om mig ❤️💖💗

 

Men sån jäkla tur har jag ju inte utan jag har väl säkert sån jäkla otur så att jag blir här minst lika länge som sist, även om jag hoppas som fan att det inte blir så. Har inte tid eller ro till att ligga här i evigheter. Dessutom så klarar inte min ekonomi det heller. Men så länge jag ligger på lpt så är det iaf gratis så, finns både för och nackdelar med det hela. En positiv grej är iaf att jag har fått tillbaka Ann-Sofie som samtalskontakt så det känns superbra! 

 

Måste nog sluta skriva nu, blev tom i skallen men får väl jobba på att skriva oftare här medans jag ligger inne iaf ✌️🤔🤗

 

 

 

som jag har skrivit tidigare i bloggen så hade jag ju i princip förträngt alla såna känslor,eller rättare sagt önskan ,önskan att slippa känna mig ensam,att slippa konstant känna mig  mindre värd, ,som en outsider.helt enkelt slippa slukas upp och gå under av att jag isolerar mig hela dagarna,men nu har det äntligen gått över till något glädjande! för ett par veckor sen så träffades jag och josef hos ett par gemensamma bekanta och det ena ledde till det andra underbara och nu är jag störtkär. Så redan i år har jag haft den bästa nystarten på året på länge, har varit rätt isolerad dom senaste åren så har inte haft någon egentligen anledning att ens fira nyår och haft någon anledning att se framåt men nu har jag bla blivit kär, kommit närmare mina bästa vänner igen osv så nu kan vi återigen umgås som förr ,aningens sweet! inte sånt som kräver en massa planering i förväg utan numera kan jag äntligen umgås sporadiskt med alla igen.❤️känns bara som att livet är bra just nu, så jag kan väl egentligen inte klaga på något speciellt,att vara förälskad var något som jag hade hunnit glömma bort hur Det känns men jag är överlycklig över att återigen kunna känna det. Fast jo. Något negativt har väl hänt också. en surgubbe som jag trodde var min vän och bor i trappuset bredvid,han har klagat till piteåbo att jag har haft en fest och att folket som var där ska vara kriminella och trashankar fast det inte ens stämmer också skrev han igår att han skulle ringa min mamma och berätta allt och så gjorde han även med min moster, så hela min familj är ju orolig tack vare han bara för att jag inte ville ha sex med han och inte var intresserad av en gammal gubbe på 70 år! då tokflippar han och har anmält mig till piteåbo tydligen och ska  se till att få mig vräkt. vi tippar på att han är sotis för att jag och josef blev tillsammans för det började i exakt samma veva, önskar verkligen såna här gånger att jag hade lyssnat på mamma tidigare.. 

 

har så mkt jag skulle kunna avslöja om han och hans dubbelspel med polisen och människor i hans närhet osv men ska fan inte ta och sjunka ner till hans bottennivå, för skulle jag ha fått göra vad jag velat mot han så hade jag fan sett till att kastreara han genom att skära av snasen, då får han känna hur kul det är hålla på som han gör fast då hamnar jag ju i finkan också. kan dock vara värt om det skulle bero på det .. Haha aja

han kastar iaf sten i glashus och jag har sms bevis för allt så krävs det kommer jag att visa dom.

 

nu har jag fått spy ur mig lite nykärlek och även lite galla så nu känner jag mig jättennöjd! :D hoppas allt är bra med alla <3

Jag vet jag är sämst på att uppdtera numera men jag har haft ganska fullt upp :-)jag har blivit värsta maniska människa då det kommer till att virka mormorsrutor och göra filtar,det är ju tur att min broder och syster håller igång och producerar barn så man kan göra babyfiltar! 

 

annars så har det inte hänt mkt,livet är rätt så lugnt just nu, har till och med kommit så långt så att min samtalskontakt inte tycker att jag behöver komma varje vecka längre! verkar som att "traumat" från då jag blev sjuk är färdigutrett och avklarat! så nu ska jag bara fara dit varannan vecka.

 

tänker som såhär att om samtalskontakten tycker att mitt liv verkar stabilt och lugnt så pass så att vi inte har något att prata om egentligen så måste det ju räknas som något bra! :-)

 

har ju blivit sjukpensionär nu så jag vet inte riktigt vad man ska göra av livet, medsen gör så att jag inte riktigt samma go längre, är inte så rastlös längre så impulsiviteten ställer inte längre till det eller får mig att göra en massa utflykter till folk eller fixa i lägenheten. men det är väl bara ett tecken på att medicinen verkligen fungerar. ligger nu på 70 mg elvanse på morgonen och 30 mg till lunch.den kanske funkar lite väl bra till och med.men fokuset är då på topp när jag gör något!har inte en massa tankar som snurrar runt och distraherar mig.skönt som tusan kan jag säga, däremot så avtar medicinens verkan lite för fort, vid tretiden känns det som förut då allt i mig var kaos och jag blir rastlös och ibland trillar jag dit på impulsiviteten men det är ändå ganska lindrigt åste jag säga och jag har ändå över en halv dag då jag mår finemangs!

 

vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, har lärt känna nya vänner här som verkligen är awesome, det känns skönt att det faktiskt går att lära känna nya människor utan att behöva gå på krogen för att få känna samhörighet med folk.

 

btw så har jag insett att vissa människor är mkt mer ensamma än jag på ett helt annat sätt,det är lite tragiskt men det enda man kan göra är ju att finnas där för dom .

 

har btw haft lyxen att ha max (min systerson) här två helger på raken! andra helgen gick vi på bio och såg sune vs sune ! jag rekommenderar den verkligen! den var hysteriskt kul.det har känts jättemysigt att ha han här, det känns som att vi börjar få tillbaka bandet mellan oss som typ försvann då jag knarkade,han är en guldklimp <3 får se när hans lillebror kommer att sova över här, han vill det men syrran är orolig över hur han skulle klara det då han aldrig har sovit borta förut, så planen är att kanske syrran och tor sover över här tillsammans första gången så han kan känna sig trygg. vilket fall som så ser jag jättemkt fram emot det! <3 

 

vet inte om jag har så mkt mer att säga nu, som sagt livet är rätt lugnt numera så det händer inte så mkt som är värt att skriva om :-)

 

jag och min brevvän från usa firade 1 års pen-pal firande! haha, han är helt fantastiskt rolig och intressant, ställer djupa frågor och öppnar verkligen upp sig om sitt liv, dessutom är han en tatuerare så han skickar lite då och då en tavla som han har målat eller små söta kort som är skitfina, han har till och med gjort ett bokmärke åt mig! är väl inte precis standard att få sånt och bli överlycklig över det men det är kul att han lägger ner tid på att skapa dom och överraska mig. har insett att han och jag är rätt så lika faktiskt, vi har samma musiksmak ,gillar typ samma filmer osv, sen har han också levt ett kaosigt liv med alkohol,droger,kvinnor osv men har som jag övergått till att ha ett relativt normalt liv, även om det först inte var hans val riktigt men han gör det bästa av situationen. är helt sjukt att jag numrerar breven från han och kopierar mina svar och sparar dom för jag tänker att jag kanske vll blicka tillbaka och minnas nån gång i framtiden, så luntan har blivit rätt så stor kan jag säga.tror det är 25 brev som han har hunnit skicka till mig, synd att posten är så seg bara, ibland tar det en månad att få ett brev....

 

jaja,nog om det. nu är det tomt i min skalle!

 

så jag tackar för mig och avslutar nu det här. lev lyckligt och ta hand om er! <3 kram kram

 

Egentligen så ska jag stiga upp och göra mig klar för att ta emot besök av mamma och pappa för att sen åka och gratta min svåger på hans 40-års dag men jag har en viktig grej att berätta. En som jag aldrig hade vågat hoppas på!, 😀 

 

I onsdags då jag var på rehabträningen så beslutades det jag trott varit omöjligt Jag fick efter lite tester åka hem med fotskenan i handen istället för på foten!! Tydligen så har jag äntligen fått tillbaka tillräckligt mkt med rörelseförmåga i foten för att klara av att hålla den uppe och inte låta den svänga i sidled av sig själv! Wohoo säger jag bara!! I'm so fucking happy!! 😍 😍 

 

Äntligen kan jag tex köpa riktiga vinterskor och slipper ha kylan som förvärrar mina nervsmärtor osv! Woop Woop! 

 

Så det var faktiskt det jag drömde om då jag vaknade, att jag hade köpt nya skor. Hahaha. 

 

Så sjukt men lite förståeligt 😀✌️👌

 

Kram alla! 

Nu har jag äntligen lyckats komma ihåg att sätta mig ner och göra ett försök till en mer seriös uppdatering! :-)

 

vet inte riktigt vad jag ska skriva dock förutom att jag trivs som fisken i vattnet här i stan, älskar verkligen min nya lägenhet och närheten till vännerna, och på tal om vänner så bev det ju bara en extra bonus då jag flyttade att även en kompis frå älvsbyn gjorde detsamma (jenny lotus) så helt plötsligt så har jag hamnat i en näst intill daglig rutin av kaffedrickande,veapande och häng :-) <3

 

hon är verkligen en av dom mest underbara människorna som finns och helt klart en av dom bästa människorna från älvsbyn :-)

 

jag trodde ju liksom jag hade kapat med allt gammalt men har insett att det inte riktigt har stämt då tex jenny fortfarande känns ok att ha kvar i livet, men då är hon ju också en männniska av rätt kaliber och med rätt sorts levnadssätt :-)

 

sen så har även jag och jens umgåtts en del vilket har varit roligt! så han är också fortfarande kvar därifrån, men resten har det varit noll kontakt med i princip, vilket förutom en massa småsaker som tex mormors gamla lampa och sånt inte är något som stör . önskar bara jag hade haft möjlighet att ta tillbaka alla saker som blev kvarglömda där. men det är ju ändå bara saker egentligen så inte världens undergång. kan inte precis påstå att jag saknar så mkt därifrån.

 

Däremot så kan jag säga att den mest konstiga vänskap har uppstått sen jag flyttade! eller ja, konstig låter så allvarligt men för att vara två människor som för typ 3 år sen avskydde varandra så måste det väl rent utav kallas lite udda. menn roligt! vi råkade stöta på varandra då jag låg inlagd på sjukan och vi båda hade väl förändrats en hel del och insåg även det i varandra så det var en intressant början på en potentiellt bra vänskap :-)så efter det har det blivit en del häng och en massa messande vilket har varit intressant och roligt!

 

jag klagar då inte iaf.

 

utöver vänrelationer så är det dock lugnt på andra fronter, verkar som att jag har blivit lite rädd för allt vad relationer eller dejtande heter och tackar hellre nej och helgarderar mig än vågar mig ut på marknaden och riskerar att eventuellt bli bränd .Tror också det här med högerfoten ställer till det rätt mkt med min självkänsla, men även det blir väl bättre nån gång. annars får jag helt enkelt leva som nunna resten av livet, vilket har gått bra dom senaste två åren so why not?! haha.

 

men nog skrivet om detta, nu veckan som var så var jag på en teamutvärdering på öppenvårdsrehab för att se om jag eventuelt ska få börja träna där två gånger i veckan * ca 5 timmar vilket jag får! så det känns ruskigt bra! då kanske jag lyckas träna upp mina förmågor ännu mer så imorgon går taxin klockan 8.45 mot sjukan! sen så var jag i kontakt med smärtläkaren i torsdags, jag pratade med han om att jag vill sluta äta metadon och istället sätta igång och trappa ur den vilket han faktiskt gick med på! så numera äter jag endast 10 mg per dag och det har gått hur bra som helst. har ändå inte känts som att metadonet har funkat senaste året eller så och då har det inte känts som någon ide att äta det då den gör mig så jäkla trött. sen så ska jag även få göra en ny tiamin-infusion period och se om något mer händer med mina nerver i väntan på operationen som han har satt igång processen för nu. 

 

steg ett är tydligen att man måste träffa en kurator eller psykolog som ska godkänna en för den, sen om hen gör det så är steget efter det att se till så att jag inte har några pågående infektioner i något av såren som jag har kvar och sen är det fritt fram att operera in tens-apparaten längs ryggraden och sen hålla tummarna för att den botar mina nervsmärtor!

 

jag känner mig dock en hel del nervös. har för många skräck-minnen från då jag var sjuk och operationerna dom gjorde på mig då. med tanke på att jag bara får en epidural bedövning och ska vara vid medvetande då operationen görs så känns det mer än obehagligt. Har allt för många minnen av vad som försiggått då jag rullats in i operationssalar innan narkosen har skett för att det ska kännas tryggt. men men, jag överlever väl det också.

 

har jag sagt att jag älskar min låägenhet?? haha! den räknas som en 1½ men känns mer som en tvåa då den har separat sovrum och allt, och balkongen är enorm! och inglasad så i vinter kommer det nog att vara jäkligt nice! har redan kommit fram till allt julpyntande som ska ske där ute :-)

 

tror inte jag har så mkt mer att skriva just nu förutom att jag mår bra och känner mig mer positiv till livet än på många,många år så jag kan inte klaga på något atm!

 

hoppas att alla andra har lika tur och att ni njuter av det sista av sommaren <3

 

massor med kramar

 

 

Alltså! Det här blir ett ytterst kort inlägg då bara passar på medans jag väntar på taxin! Men! Jag har iaf flyttat ofc, fått ett helt nytt liv i en helt ny lägenhet som dessutom blev tapetserad och målad i veckan.! Så jag har terroriserat steif minst 8 timmar per dag då jag har hållt mig ur vägen för målaren 😋men det har varit sjukt Nice också! Jag har till och med hunnit med att ta på bikinin och kasta mig ut i vattnet och badat för första gången sen jag blev sjuk! Det var heeeelt underbart kan jag säga! Och vilken lyckoboost det har varit! Så nu är jag lite lätt bränd här och var över kroppen men med även ett leende inbränt på läpparna. Måste ju ge steif en eloge för att han har stått ut med mig dom här dagarna och även Dennis och Amanda! ❤️ Livet hade helt klart kunnat vara sämre ❤️ Slut på snabbuppdateringen!

woop woop säger jag bara! imorgon så får jag äntligen åka hem!!! är helt sjukt när man kommer på sig själv att säga just "hem" om dettta ställe vilket pinsamt nog har skett x antal gånger då jag varit med vänner och sagt att jag måste tillbaka i tid och använt frasen "jag måste hem till middagen"...

 

är 11 dagar kvar till flytt och än så länge har jag inte packat en pinal, det känns ju sådär lagomt awesome! meeen! jag har ju sjukt mkt att se fram emot så lite packningsstress käns ändå helt ok i utbyte mot ett mer aktivt liv och mer intensiv rehabilitering på vissa områden. 

 

men samtidigt måste jag säga att det är lite nervöst, iom att läkarna inte har trappat upp mig till min normala dos av elvanse så känner jag rädslan för att inte kunna kontrollera mina impulser och suget efter allt festande /drogande som har kommit tillbaka me full kraft så det känns inte längre som att jag flyttar på stabila grunder utan oron för återfall kommer nog förmodligen att ligga där i bakhuvudet och nöta ändå tills jag återigen är på rätt dos och får det lugn, noll med sug och kontroll över mina impulser som den medför.  can´t wait kan jag säga.

 

ska nte skriva något jätteinlägg den här gången utan ska pallra mig iväg till apoteket istället. har äntligen efter en veckas tortyr fått medicin utskriven för inflammationen i hälsenan/hälen, det krävdes att jag fick kontakta läkare i arvidsjaur för att få hjälp med den biten, skumt nog då man ändå ligger på ett sjukhus...

 

men men, alla har ju sin expertis så, kommer att sakna det familjära i arvidsjaur känner jag och lättheten som följer med att stället är litet nog så att all vårdpersonal tllslut känner en/känner igen en och ens medicinska historia så man slipper förklara allt om och om igen och trilskas och åka och träffa lkare fysiskt för minsta lilla grej.

 

den lyxen kommer nog inte att finnas här i piteå men allt har ju sina för och nackdelar, även så detta :)

 

mina drömmar har varit helt spåriga sistatiden, natten till igår rent smärtsam och natten till idag bara förvirrande, konstign och med en eftersmak av någonting fel.

längtar till stunderna då man sover utan at drömma, det är då morgonharmonin fungerar bäst.

 

aja, dags att sluta nu men kram alla!

 

Idag har jag legat inolagd på sjukan i 1n månad och 2 dagar, -för medifcinförgiftning typ och medicininställning- efter en doshöjning så fick jag spasmer i fötterna, eksem, och halluccinationer i form av röster som ENBART snackade negativt om/till ig i flera veckor innan jag fattade sambandet. trodde först att det totalt hade tiltat över för mig och att jag hade blivit schizofren gbilket kan yttra sig då man är runt 30 bast, meeeen, turligt nog så slapp jag iaf den diagnosen och nu är alla symptom borta, det tog några få dagar för eksemen att frsvinna och samma sak med spasmerna, rösterna däremot tog längre tid då medicinen behövde trappas ut försiktigt och inte abrubt som jag själv gjorde då jag kpplade ihop det hela, för då blev det bara sju tusen resor värre och ledde till totalt sammanbrott. om vi säger såhär, hade ujag vetat exakt vad läkaren hade skrivit ut för någon ny medicin åt mig så hade jag inte börjat med den över huvud taget för vi vet redan sen tidigare att jag är superöverkänslig då det ommer till sådana. har för övrigt även fått såret under foten inspekerat av en kirurg som tog beslutet att karva bort allt och skicka på biopsi så nu har jag ett ännu större sår plus en inflammation i hälsenan/hälen som är ett pain in the ass.

 

Men! för att ta något positivt så har jag lärt känna mkt nytt folk, fått några nya vänner i arvidsjaur och även utanför som jag lätt kommer att umgps med då jag väl ha5r skrivts ut! mkt trevligt må jag säga, sen punkt nr två fastb egentligen den största positiva saken för mig är att efter jag kom hit så fick jag reda på att jag fick en lägenhet mitt i centrala stan här i piteå som jag hade sökt.!

 

den räknas som en 1,5 men ser ut mer som en tvåa, ligger inte på bottenplan, har balkong i söderläge, gångavstånd till allt,framförallt hemmakväll ;) har ett rejält wsovrum, öppen planlösning på vardagsrum och kök, stor toa med till och med tvättmaskin,torktumlare och handukstorkare också ska jag få köpa av nuvarande hyresgäster deras persienner i alla fönster och deras stora dismaskin för 700 kr! lätt taget så att säga, sen är porten låst och med portkod så man slipper en massa onödigt spring så det känns softså den 25 maj flyttar jag in där! mina grönsaker kommer att må awesome på den balkongen kan jag då upplysa alla om, skulle till och med kunna förvandla den till ett extra sovrum!

 

har bilder på lägenheten men av respekt fördom nuvarande ägarna så lägger jag inte upp några, skulle iofs inte kunna göra det heller då dom bilderna är på min gamla mobil som jag råkade tappa i golvet och spräcka skären på så nu har jag enbart min nya sony xperia xa2 att använda men den är nice den också. men köket ser dåinte ut som ett klassiskt pitebokök utan skåpdörrarna ser ut att vara av något mörkt träslag fast väldigt modernt, lägenheten ser ljus och luftig ut och känns hel awesome så när jag väl kommer hem såär det att packa snabbt som tusan som gäller!vete tusan vad jag har lyckats göra men kan inte fixa mina stavningsfel atm utan att måsta skriva om hela meningar så ni får ursäkta alla fel i detta inlägg!

 

utöver allt detta så mår jag ok, känns jobbigt att dom ar tvungen att trappa ner min elvanse för att få den att inte underhålla sympyomen från den andra medicinen så just nu lligger jag på 30 mg mindre än vad jag brukar och det håller på att driva mig till vansinne6ts brant, eftermiddagarna oh kvällarna är jobbiga men de funkar men jag är orlig över att det kommer att bli tusen gånger jobbigare då jag komer hem.

 

Har för övrigt lärt känna världenas bästa människa till rumskompis som heter agnes(har fått hennes godkännande att omnämna hon) hon är från älvbyn och jag önskar att jag hade lärt känna henne under tiden då jag bodde där, då kanske mkt hade kunnat se annorlunda ut i mitt liv :-) meeeen, jag är tacksam för hon här och nu, hon förstår mig och jag förstår henne och ingen dömer den andre eller lanmärker på småsaker utan istället är det bara ren positivitet och kamratskap. något jag insett nu att dom snart två åren av sjukdom och rehabilitering har gjort mig svältfödd på, jag har nog saknat den sociala biten mer än vad jag har velat erkänna för ig själv men på ett sätt har jag väl även behövt den tiden till att ordna upp en massa i mig och runt mig så. men som sagt, då jag har legat inne med en massa fina männisor så har jag kommit till insikt plus att alla mina gamla goda bästisar och barndomsvänner har varit flitiga på att besöka mig och dra med mig ut så jag ahr blivit helt rrd och ofta gråtmild då jag har tänkt på vilken tur jag har som har fått ha dom i mitt liv under så många år och att dom alltid har stannat och funnits till i vått och torrt, tvåvägs och vid behov utan något hymlande eller åsikter då vi inte har kunnat ses utan människor som alltid har accepterat mig för den jag är oavsett hur jag har utvecklats <3.

 

sn måste jag ge en massa cred till min familj som har ställt upp in i det sista, som har hjälpt mig då insikten har varit långt borta för mig och som trots tårar,ångest och oro har klarat av att ta sig igenom den här tiden med mig. dom har inte förtujänat allt det onda som dom har fått möta men jag är djupt tacksam över att våran familj är så stark ,framförallt tillsammans. då kan ingenting hejda oss även om en individ faller så är resten där och håller en uppe <3 kan man begära mer av en famlj än det? vi är starka och våran kärlek till varandra, även om vi ofta suger på att uttryca den, är otroligt stark och något som vi vet om och bär mjed oss genom allt. 

 

På tal om familj så har för övrigt syrran fött so treduje son! han föddes en månad för tidigt och är väl nu ca 6 veckor gammal och pigg och kry förutom at han fått en liten höftskena som han ska ha i några veckor, men det gör inget för det klarar syrran och björn av så bra ovh de6 kommer inte att ge några större men, syrran hade samma sak då hon var liten och för hon har det då gått bra så då känns det mkt lugnare iaf för mig! -)

 

men sen nu kommer vi till det mest chockerande och glädjefyllda!!! till hösen- om nu allt går väl vilket jag håller tummar och tår för så kommer ag och syrran at bli fastrar för första gången då min käre lillebror och hans tjej sen över 10 år tillbaka nu väntar sitt första barn! halleluliah!!som jag har längtat efter den dagen då dom äntligen ska bilda familj, det krävdes x antal år av pikande och diskuterande fram och tillbaka om hurvida jag var skyldig att skaffa flre eller ej men tillslut så vann jag! haha, nä skämt åsido, domhade fått vänta tills den dag jag dog om dom hade hållt på de argumentet så nu känns det bara speedat lyckligt över att dom ntligen ska bli föräldrar, jag tror att dom som syrran och björn kommer at bli fantastiska föräldrar och verkligen vara gjorda för det som handen i handsken :-)så grattis till er alla mina köra syskon och respektive!! <3 love you all, och självklart även min kära mamma och pappa som är ett perfekt exempel på balans och stabilitet i en relation, jag hoppas att även jag en dag kommer att ha en lika bra relation som dom två har med varandra. <3 är det något dom alltid har varit bra på så är det att vara förebilder på dom allra viktigaste områdena <3 och som jag berättade för en kvinna här som undrade hur jag har kunnat hålla mig skuldfri genom alla år med misbruk och karlar som snyltat så är det helt tqack vare mamma och pappas uppfostran av oss där dom låärde oss vad som är viktigast i livet och vad man alltid ska prioritera först <3

 

utan dom lärdomarna så hade jag kunnat ha haft en mycket mer komplicerad tillvaro i mitt tillfrisknande än vad jag har , där skulder och ångest hade kunnat tynga ner mig dagligen och försvårat för mig att hålla mig på banan, vilket jag för övrigt borde kunna räkna i år nu, dock vet jag inte exakta datumet för då jag sist drogade pga attminnet mitt från tiden innan jag åkte in på sjukan 2016 är så diffust och splittrat.

 

men sist jag satt en nål  armen är iaf över två år nu, numera är det enbar5t sjukhuspersonalen som får göra det. haha.

 

märks det att jag är lycklig idag trots krämpor och skumma mardrömmar? ibland måste man kunna se det positiva i allt det negativa. :-)

 

men nu är det dags för mig att vsluta för den här gången och gå och ta mig en nya tekopp,socialisera lite med gänget här och fortsätta pyssla med mitt kuddöverdrag som ska målas färdigt!

 

kram på er alla som läser detta!

 

/Karro aka surrhumlan eller kaffo ;)

 

 

Idag har jag legat inolagd på sjukan i 1n månad och 2 dagar, -för medifcinförgiftning typ och medicininställning- efter en doshöjning så fick jag spasmer i fötterna, eksem, och halluccinationer i form av röster som ENBART snackade negativt om/till ig i flera veckor innan jag fattade sambandet. trodde först att det totalt hade tiltat över för mig och att jag hade blivit schizofren gbilket kan yttra sig då man är runt 30 bast, meeeen, turligt nog så slapp jag iaf den diagnosen och nu är alla symptom borta, det tog några få dagar för eksemen att frsvinna och samma sak med spasmerna, rösterna däremot tog längre tid då medicinen behövde trappas ut försiktigt och inte abrubt som jag själv gjorde då jag kpplade ihop det hela, för då blev det bara sju tusen resor värre och ledde till totalt sammanbrott. om vi säger såhär, hade ujag vetat exakt vad läkaren hade skrivit ut för någon ny medicin åt mig så hade jag inte börjat med den över huvud taget för vi vet redan sen tidigare att jag är superöverkänslig då det ommer till sådana. har för övrigt även fått såret under foten inspekerat av en kirurg som tog beslutet att karva bort allt och skicka på biopsi så nu har jag ett ännu större sår plus en inflammation i hälsenan/hälen som är ett pain in the ass.

 

Men! för att ta något positivt så har jag lärt känna mkt nytt folk, fått några nya vänner i arvidsjaur och även utanför som jag lätt kommer att umgps med då jag väl ha5r skrivts ut! mkt trevligt må jag säga, sen punkt nr två fastb egentligen den största positiva saken för mig är att efter jag kom hit så fick jag reda på att jag fick en lägenhet mitt i centrala stan här i piteå som jag hade sökt.!

 

den räknas som en 1,5 men ser ut mer som en tvåa, ligger inte på bottenplan, har balkong i söderläge, gångavstånd till allt,framförallt hemmakväll ;) har ett rejält wsovrum, öppen planlösning på vardagsrum och kök, stor toa med till och med tvättmaskin,torktumlare och handukstorkare också ska jag få köpa av nuvarande hyresgäster deras persienner i alla fönster och deras stora dismaskin för 700 kr! lätt taget så att säga, sen är porten låst och med portkod så man slipper en massa onödigt spring så det känns softså den 25 maj flyttar jag in där! mina grönsaker kommer att må awesome på den balkongen kan jag då upplysa alla om, skulle till och med kunna förvandla den till ett extra sovrum!

 

har bilder på lägenheten men av respekt fördom nuvarande ägarna så lägger jag inte upp några, skulle iofs inte kunna göra det heller då dom bilderna är på min gamla mobil som jag råkade tappa i golvet och spräcka skären på så nu har jag enbart min nya sony xperia xa2 att använda men den är nice den också. men köket ser dåinte ut som ett klassiskt pitebokök utan skåpdörrarna ser ut att vara av något mörkt träslag fast väldigt modernt, lägenheten ser ljus och luftig ut och känns hel awesome så när jag väl kommer hem såär det att packa snabbt som tusan som gäller!vete tusan vad jag har lyckats göra men kan inte fixa mina stavningsfel atm utan att måsta skriva om hela meningar så ni får ursäkta alla fel i detta inlägg!

 

utöver allt detta så mår jag ok, känns jobbigt att dom ar tvungen att trappa ner min elvanse för att få den att inte underhålla sympyomen från den andra medicinen så just nu lligger jag på 30 mg mindre än vad jag brukar och det håller på att driva mig till vansinne6ts brant, eftermiddagarna oh kvällarna är jobbiga men de funkar men jag är orlig över att det kommer att bli tusen gånger jobbigare då jag komer hem.

 

Har för övrigt lärt känna världenas bästa människa till rumskompis som heter agnes(har fått hennes godkännande att omnämna hon) hon är från älvbyn och jag önskar att jag hade lärt känna henne under tiden då jag bodde där, då kanske mkt hade kunnat se annorlunda ut i mitt liv :-) meeeen, jag är tacksam för hon här och nu, hon förstår mig och jag förstår henne och ingen dömer den andre eller lanmärker på småsaker utan istället är det bara ren positivitet och kamratskap. något jag insett nu att dom snart två åren av sjukdom och rehabilitering har gjort mig svältfödd på, jag har nog saknat den sociala biten mer än vad jag har velat erkänna för ig själv men på ett sätt har jag väl även behövt den tiden till att ordna upp en massa i mig och runt mig så. men som sagt, då jag har legat inne med en massa fina männisor så har jag kommit till insikt plus att alla mina gamla goda bästisar och barndomsvänner har varit flitiga på att besöka mig och dra med mig ut så jag ahr blivit helt rrd och ofta gråtmild då jag har tänkt på vilken tur jag har som har fått ha dom i mitt liv under så många år och att dom alltid har stannat och funnits till i vått och torrt, tvåvägs och vid behov utan något hymlande eller åsikter då vi inte har kunnat ses utan människor som alltid har accepterat mig för den jag är oavsett hur jag har utvecklats <3.

 

sn måste jag ge en massa cred till min familj som har ställt upp in i det sista, som har hjälpt mig då insikten har varit långt borta för mig och som trots tårar,ångest och oro har klarat av att ta sig igenom den här tiden med mig. dom har inte förtujänat allt det onda som dom har fått möta men jag är djupt tacksam över att våran familj är så stark ,framförallt tillsammans. då kan ingenting hejda oss även om en individ faller så är resten där och håller en uppe <3 kan man begära mer av en famlj än det? vi är starka och våran kärlek till varandra, även om vi ofta suger på att uttryca den, är otroligt stark och något som vi vet om och bär mjed oss genom allt. 

 

På tal om familj så har för övrigt syrran fött so treduje son! han föddes en månad för tidigt och är väl nu ca 6 veckor gammal och pigg och kry förutom at han fått en liten höftskena som han ska ha i några veckor, men det gör inget för det klarar syrran och björn av så bra ovh de6 kommer inte att ge några större men, syrran hade samma sak då hon var liten och för hon har det då gått bra så då känns det mkt lugnare iaf för mig! -)

 

men sen nu kommer vi till det mest chockerande och glädjefyllda!!! till hösen- om nu allt går väl vilket jag håller tummar och tår för så kommer ag och syrran at bli fastrar för första gången då min käre lillebror och hans tjej sen över 10 år tillbaka nu väntar sitt första barn! halleluliah!!som jag har längtat efter den dagen då dom äntligen ska bilda familj, det krävdes x antal år av pikande och diskuterande fram och tillbaka om hurvida jag var skyldig att skaffa flre eller ej men tillslut så vann jag! haha, nä skämt åsido, domhade fått vänta tills den dag jag dog om dom hade hållt på de argumentet så nu känns det bara speedat lyckligt över att dom ntligen ska bli föräldrar, jag tror att dom som syrran och björn kommer at bli fantastiska föräldrar och verkligen vara gjorda för det som handen i handsken :-)så grattis till er alla mina köra syskon och respektive!! <3 love you all, och självklart även min kära mamma och pappa som är ett perfekt exempel på balans och stabilitet i en relation, jag hoppas att även jag en dag kommer att ha en lika bra relation som dom två har med varandra. <3 är det något dom alltid har varit bra på så är det att vara förebilder på dom allra viktigaste områdena <3 och som jag berättade för en kvinna här som undrade hur jag har kunnat hålla mig skuldfri genom alla år med misbruk och karlar som snyltat så är det helt tqack vare mamma och pappas uppfostran av oss där dom låärde oss vad som är viktigast i livet och vad man alltid ska prioritera först <3

 

utan dom lärdomarna så hade jag kunnat ha haft en mycket mer komplicerad tillvaro i mitt tillfrisknande än vad jag har , där skulder och ångest hade kunnat tynga ner mig dagligen och försvårat för mig att hålla mig på banan, vilket jag för övrigt borde kunna räkna i år nu, dock vet jag inte exakta datumet för då jag sist drogade pga attminnet mitt från tiden innan jag åkte in på sjukan 2016 är så diffust och splittrat.

 

men sist jag satt en nål  armen är iaf över två år nu, numera är det enbar5t sjukhuspersonalen som får göra det. haha.

 

märks det att jag är lycklig idag trots krämpor och skumma mardrömmar? ibland måste man kunna se det positiva i allt det negativa. :-)

 

men nu är det dags för mig att vsluta för den här gången och gå och ta mig en nya tekopp,socialisera lite med gänget här och fortsätta pyssla med mitt kuddöverdrag som ska målas färdigt!

 

kram på er alla som läser detta!

 

/Karro aka surrhumlan eller kaffo ;)

 

 

Alltså! Jag måste bara få dela med mig av ett halleluja -moment som uppstod förra helgen! Kan fortfarande inte sluta jubla inombords!!
I ca 7-8 års tid så har jag till och från och i olika styrkor och situationer haft problem med att kroppen har jävlats på ett visst sätt. exakt när det startade är sen länge glömt. Så allt eftersom åren har gått så har bland mig,vänner,familj och läkare alla dess möjliga teorier avlöst varandra,varav en hel del logiska och välgrundade men inga som har lett till någon total lösning på problemet. Jag har alltid trott att det berodde på att mephedronet totalförstörde kroppen min. För vad jag kan minnas var det nån gång där omkring som problemet först visade sig,antingen då jag försökte sluta eller efter att jag hade lagt in mig på behandling.meeeen,som sagt.svårt att veta exakt och nu så spelar det inte heller längre någon roll för nu har iaf gåtan äntligen blivit knäckt!

Trots att mephedronet hela tiden har misstänkts vara den som startade det hela,att det var  något med just det drogmissbruket som sabbade något i min kropps normala signalsystem och som när som helst kunde triggas igång utan varken logik eller förvarning för att sedan mattas av eller helt försvinna för en period eller bara en liten stund.

 

Under dom efterföljande åren har det bara har dykt upp fler och fler saker som verkar ha kunna trigga igång det hela. Saker som extrem stress och pressade situationer, oordning, kaos, känslostormar, oro och att diverse mediciner,droger och allmänna blandningar av en del substanser har haft olika tendenser till att antingen trigga igång det eller lugna ner det...för att inte glömma att en tids sjukdom för några år sen ska ha fått det att totalhaverera ala de lux igen,det var nog den sista teorin....

Men! Vi hade alla fel! Totalt jäkla fel! Eller ja,inte riktigt. Det där att det förvärrades av en del saker stämde till viss del,iaf av preparat, men inte pga den anledning som vi trodde utan det hade mer att göra med att vissa saker både i sig självt men även i kombo med annat inte alltid är så välfungerande i allas kroppar och kan vara raka motsatsen till symbios.

Helt ärligt så har jag aldrig sett sambandet mellan att jag fick en medicinen utskriven och att allt det här började,förmodligen för att jag trodde att den var så harmlös och för att mitt liv just då var väldigt kaosigt så min uppmärksamhet låg pp andra saker. Det krävdes tydligen att jag skulle bli så pass allvarligt sjuk så att jag av ett naturligt sammanträffande slutade med den tillräckligt länge för att alla spår av den skulle lämna min kropp helt.så för första gången efter sju års relativt regelbundet knarrande av den så var jag fri den medicinen och tänkte inte speciellt mkt på det, för egentligen hade vi nog upptäckt hela sammanhanget redan för ett år sen om det inte hade varit för att jag iatället fick en annan medicin för samma problem som påverkade exakt samma område som min förra medicin.iofs så märkte jag att problemen kom tillbaka igen då jag hade legat på sjukhusen i ca 4 månader.men kopplade återigen inte ihop med med att jag just blivit insatt på en medicin som skulle hjälpa mig med problemet som jag hade ätit den andra medicinen för i 7 års tid. Jag hade vid det laget mer eller mindre övertygat mig själv om att det var något fysiskt i min kropp som hade blivit skadat och som förvärrades titt som tätt utan anledning och att jag faktiskt vid det laget hade gett upp allt hopp om att det någonsin skulle gå att lösas

Men så i slutet av denna sommar 2017 så valde jag helt ovetandes om vilken effekt det skulle visa sig ha att lägg av med denna medicin pga några biverkningar som jag intr gillade. Utan att då tänka på det så blev jag helt plötsligt återigen helt fri frånsett där problemet som var min numeriska ytan var fullt upptagen med att försöka hantera allt annat som pågick just då.

 

Så när det sen hade gått några veckor så ville jag börja om med den som jag hade haft tidigare i sju år eftersom jag kände att sömnbristen började bli ett för stort problem och den gamla medicinen hade fungerat så otroligt bra. Men det skulle jag aldrig ha gjort för i samma veva så kom hela skiten tillbaka med full kraft! Det kändes som en fet jäkla käftsmäll och jag insåg genast sambandet under alla dessa år! Det kändes exakt som då kroppen hade varit som värst och jag ville bara bryta ihop över att helt plötsligt återuppleva mitt forna helvete.och det var då pusselbitarna föll på plats och insikten kom, insåg för första gången exakt varför kroppen hade reagerat som den gjort under alla dessa år och efter att ha googlat lite om medicinen och halveringstiden,biverkningar,vad som kan krocka med den och andras upplevelser av den osv så insåg jag att jag äntligen hade  löst problemet! Och insåg att shit,allt jag tog denna gång var en tredjedel av min förra dagliga dos då jag BÖRJADE med medicinen, och reagerade ändå så kraftig av det lilla.. Inte undra på då att kroppen i omgångar blev helt åt faders i takt med att toleransen steg och så även doserna helt beroende på mående och sömn. Så efter att ha snackat med läkare och samtalskontakt och alla som har varit med under den resan så känner jag mig äntligen helt säker och inte längre orolig över om och när det ska ske igen.nu vet jag iaf att det inte är kroppen som är trasig utan att vissa mediciner helt enkelt inte är så jäkla bra för mig som jag ibland tror. ! Framtiden ser helt klart bra ut  igen och det är skönt att äntligen bara kunna känna mig som en normal jäkla människa återigen!eller ja,iaf om man räknar på det området iaf 😜haha sååå,nu har jag äntligen kunnat avsluta det kapitlet i mitt liv och rensat ut alla säkerhetsåtgärder, nojjor och hjärnspöken angående detta och kommit fram till att i framtiden så tar jag hellre sömnbrist än att experimentera något mer med mediciner som verkar på samma sätt som dessa två! Livet känns riktigt jäkla bra atm måste jag säga!

 

Ska uppdatera om allt annat som har skett och som händer i mitt liv senare när jag har tid och ork till att starta datorn och skriva på den istället för på telefonen men fram tills dess så vill jag bara säga god jul till alla! Och sända er en stor jäkla bautakram!!

 

Puss 😘💪✌😇

Alltså! ibland är världen allt bra skruvad! men den här gången måste jag säga att den är det på ett helt fantastiskt sätt!!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har inte prognosen för höger fot varit så värst ljust men i Torsdags så förändrades plötsligt det.

Jag var på HC då dom för hundrafemtioelfte gången frågade om jag fortfarande inte kan röra på foten vilket jag (för att vara ärlig lite less) svarade att nä det går fortfaarande inte. 

Men! kvinnan bad mig ändå försöka och vet ni vad???! DET GICK!!!!

 

Ingen stor rörelse men ändock en rörelse, hon bad mig röra den uppåt men den for neråt men vilket fall som, från att ha varit stendöd i över ett år så rörde den helt plötsligt lite på sig, typ kanske en cm,eller en halv, eller något i den stilen. Efter det har jag suttit dagligen och försäkrat mig om att det faktiskt inte bara var någon tillfällig masshallucination eller något i den stilen utan att det faktiskt var verkligt och ja, det verkar faktiskt som det! woop woop!! :-D

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner, är som fortfarande lite "misstänksam" och vågar faktiskt inte tillåta mig själv till att hoppas på för mkt- tänka att nu kommer jag garanterat att få tillbaka full rörlighet i högern också och börja planera om mitt liv igen efter en helt ny framtidsmöjlighet. Av någon anledning så tvingar jag mig själv till att hålla fjärilarna borta från magen och leendet från att vara permanent fastklistrat i ansiktet mitt. Jag är väl kanske egentligen ganska rädd, rädd att återigen hoppas och riskera allt inom mig som jag har byggt upp sen den dag jag vaknade upp på sjukhuset i solna. Vissa saker har varit av nödtvång, för att kunna ora ta mig igenom allt och för att inte totalt förlora mig själv eller min mentala hälsa. men det har också lett till att jag inte längre är lika snabb till att tro eller lita på något. jag är misstänksam, mot läkarna och deras kunskaper, mot prognoser och framsteg och jag synar varje litet tecken tusen gånger innan jag vågar acceptera att det faktiskt är ett framsteg. För jag vill inte förlora något mer av det lilla jag har kvar. Så jag får väl helt ekelt erkänna att det drag som jag aldrig lyckades skaffa mig förut, på gott och ont ändå tillslut har skapats inom mig. Misstro och misstänksamhet har som blivit en del av mitt liv, för att skydda det sista som jag inte kunde skydda förut,då det värsta jag kunde tänka mig var att leva ett liv som var bestående av det.

 

Men sen finns det skillnad på misstro och misstro också. 

Så jag får väl trösta mig med det på ett sätt.

Jag har alltid tidigare hellre föredragit att tro det bästa om allt och alla och riskera att bli bränd än att ständigt gå och vara misstänksam och hålla hela världen på avstånd, delar av det har jag väl numera förlorat. Men men, 

Allting i livet förädrar en ju alltid på något sätt, och sen finns det ingenting som säger att det som förändras inte sen kanske kommer att förändras igen. Men i över ett år så har jag skyddat mig själv och överlevt genom att hålla mig själv nere på jorden och inte har låtit mig slitas med i en känslomässig berg och dalbana i sånt som jag har kunnat kontrollera. Sen har det självklart varit tillfällen som har varit utom min kontroll, ingen är någonsin helt immun. Eller ja, kanske förutom människor som saknar empati dvs.

 

But who am i to say?

 

Men men! Var bara det jag ville berätta! har inte riktigt tid atm att skriva något mer men ska försöka komma ihåg att skriva lite mer sen här framöver!

 

kram kram!

 

PS!Nu har jag äntligen fått dit en google transate-knapp längst upp på förstasidan av min blogg om någon är sugen att läsa på något annat språk! DS

Gud alltså! Jag glömmer ju nu för tiden totalt bort att jag kan skriva av mig här okså och inte bara för hand i alla oräkneliga skrivböcker somm jag har B-)

Vilket fall som, vad har riktigt hänt sen sist?? Jo! Jag kan gå! iaf ganska så bra utan att behöva stöd , har gjort det inomhus i flera månader efter att jag av en ren slump upptäckte att jag faktiskt klarade av att gå några steg i köket utan att hålla i mig i en bänk eller liknande hela tiden. 

 

Det krävdes väl att jag skulle hålla på med min älskade matlagning för att jag skulle bli så upptagen med något annat i hjärnan att jag inte tänkte på att jag faktiskt släppte taget då jag skulle gå och hämta grejer och förkläde utan det var först när jag stod vid diskbänken och höll på att knyta snöret bakom ryggen som insikten om vad jag just hade gjort kom som en smäll! Första tanken var holy shit! gjorde jag just det där? sen kom tvivlet och ångesten över att jag inte kunde minnas exakt hur jag just hade tagit mig runt i köket och tillsist beslutsamheten- dags att göra ett medvetet försök för att se om det verkligen är så att jag kan gå utan stöd. 

 

Och vad tror ni hände? 

 

Jag klarade det! hur lätt som helst lyckades jag ta några steg utan att hålla i mig, tills tanken på att ramla och slå mig kom och fick mig att vackla till! Efter det var det jubel som gällde ett tag där jag ringde och informerade alla om vad som nyss hade skett! 

 

Fick lite förmaningar om att vara försiktig och inte göra det då jag är ensam men som ni vet, jag kan aldrig hålla mig ifrån att göra saker fast folk säger att jag inte får- på gott och ont, men i det här fallet bara gott! Övade till en början bara inomhus, då halkan ute gjorde det för farligt. Så under dagtid började jag parkera rullatorn på ett ställe och sen fick den stå där tills det blev natt då jag ställde den bredvid sängen eftersom jag vaknade så ofta på nätterna pga smärtan och då alltid gick upp och rörde på mig , tex till toan innan jag klarade av att gå och lägga mig igen och attt alla sömnmedel i min kropp kunde göra det till en riktigt farlig sysselsättning utan stöd. Men sen efter en tid så slutade jag även med rullatorn nattetid och efter det var det bara en tidsfråga innan inomhusrullatorn fick åka ut i förrådet. samma sak blev det med utomhusrullatorn så fort all is försvann. Då ringde jag min sjukgymnast och bönade och bad om att få testa gå med käpp utomhus och gåstavar vilket han först tveksamt gick med på men sen när han väl kom hit med grejerna som jag skulle få låna fick se hur pass bra det gick för mig även utomhus verkade bli lugnad och positivt överraskad och gick då villigt med på det. :-) men jag tyckte att en grå sjukhuskäpp kändes aningen "för sjuk" typ som att jag kände mig sjukare med den (tillfrisknandet sitter mkt i hjärnan min har jag märkt) än utan eller med en egen. Så jag fick tipset om att ansöka om pengar till att få köpa en käpp som jag hade hittat på nätet (en ihopfällbar käpp i svart metall och med kromat handtag) och jag hade turen nog att bli beviljad det! och mentalt så kände jag mig genast mindre sjuk och mer åt det "normala" hållet, inte lika utmärkande "sjuk" eller hur jag nu ska förklara det. Sen hade jag även turen att få mormors knappt använda gåstavar som Majvor sa fanns kvar då vi kom in på ämnet om att jag hade tänkt köpa ett par gåstavar också. Så då fick jag över pengar som gjorde att jag kunde köpa en del andra hjälpsamma grejer. bla en dubbel "värmesko" som lindrar min smärta lite, upptäckte av en slumpa då jag låg på sjukhusen att värme lindrade smärtan en del för mig men där fanns det uppblåsbara varma lufttäcken som man kunde bygga ett tält över fötterna med då min värmedyna enbart kunde värma från undersidan. Men väl hemma så fanns ju inte den möjligheten utan värmedynan har inte räckt till. Så nu ka jag återigen få värme snabbt och på den nivå som krävs runt hela fötterna! :-)

 

Men men, för att återgå till promenerandet. Ganska snabbt så övergav jag både käpp och gåstavar ute då alla gick på semester och inte kunde säga emot ;) och det har gått galant! risken finns väl fortfarande att jag kommer att behöva stöd i vinter då det blir halt men det återstår att se. i såna fall får jag väl flytta till ett ställe som inte har is när jag blir äldre! :D

 

Men, sen den 1/8 så har jag haft problem med en infektion i foten som har lett till att jag har blivit tvingad till att använda käpp igen om jag ska gå utomhus för att inte belasta såret under hälen där infektionen startade, läkarna säger att jag måste belasta såret så lite som möjligt så att det kan läka. Vilket var ok dom två första penicillinkurerna. Jag fick ändå gå en del men inte hårdträna som tidigare. Men mellan frsta och andra penicillinkuren så blossade infektionen upp ala de lux och spred sig upp till insidan av fotens fotknöl och lite ovanför. helt plötsligt en dag lkunde jag inte stödja på foten utan att nästan skrika av smärta vilket bara förvärrades allt mer under dagen så att jag tillslut då vi tog bort förbandet och såg hur illa det verkligen var fick sticka upp till vårdcentralen akut och ta sårodling,snabbsänka och bli satt på en ny penicillinkur.. sagt och gjort, åt den under den tid jag skulle och infektionen matades av igen så pass att jag trodde att den äntligen var borta igen.men nej, några dagar efter att jag hade avslutat kuren så svällde hela min fot, ankel och underben upp och blev en enda rejäl timmerstock med en boll på utsidan (som visade sig vara en blödning)  och med en boll längst ner som skulle föreställa en fot och som bara blev större och större under helgen och början av veckan. såååå, det slutade med ännu en akuttid och en sårodling, snabbsänka, och en ny penicillinkur som är längre och av en annan sort än den tidigare (magkrampssorten) som ska tas var sjätte timma... tydligen har infektionen spridit sig upp i benet denna gång och med det följde även en massa hårdare restriktioner, får enbart belasta foten då jag ska gå på toa i princip fram tills jag ska tillbaka och träffa läkarna den 2 Oktober, såå enbart högläge med foten gäller både då jag sitter och ser tv eller då jag går och lägger mig.så just nu känner jag mig lite som en fånge i mitt eget hem igen men men.

 

Aja, det läker ju tillslut. Har fått reda på att bakterien är samma som jag hade då jag blev så svårt sjuk så den kanske känner sig lite mallig mot penicillinet då den redan har råkat ut för typ tusen olika sorter..men, det är bara min tanke. Är väl förmodligen läget av såret och min nedsatta blodcirkulation i den foten som bidrar till att det här har tagit en sån jäkla yid och förmodligen kommer att ta nån vecka yill på sig att läka ut helt.

 

Utöver det så kan jag informera om att jag är såååå jäkla tacksam att nån smart läkare där nere på Karolinska faktiskt tänkte på att sätta in ADHD-medicin på mig när jag låg i ECMO-maskinen, tydligen kan dom se på alla maskiner om patienten är orolig osv så då fick han väl en AHA -upplevelse och satte in det igen, men den här gången så blev jag satt på Elvanse! Inse jublet inom mig då jag upptäckte att jag äntligen har fått en ADHD-medicin som inte ger mig en endaste biverkning utan istället har get mig mitt liv tillbaka både genom att lugna symptomen på ADHD och genom att den inte har en massa biverkningar som alla andra jag har prövat och som då har varit så allvarliga så jag har blivit fast i hemmet pga dom. Inse vilken frihet det ändå ger! och nu har vi dessutom hittat den perfekta dosen för mig som gör mitt påtvingade stillasittande för tillfället mkt lättare att hantera än om jag inte hade hunnit få till medicineringen innan jag åkte på infektionen :D på morgonen tar jag 70 mg och till lunch 30 mg och det har visat sig vara den gyllene medelvägen! 

 

Utöver det så mår jag faktiskt riktigt bra, alla inköp till lägenheten och kastande av alla dåliga minnen,gamla/slitna saker osv är i princip avklarade. känns grymt skönt att börja om på ny kula kan jag säga! och att slippa bli påmind om all gammal skit då jag är i min egen lägehet. 

 

Och på tal om lägenhet! Nu när jag börjar känna att rehabiliteringens slut närmar sig så har jag även börjat tänka på nästa steg i min framtid och kommit fram till en bra plan! Det blir att söka lägenhet i Piteå och flytta tillbaka dit och få tillbaka lite mer normalitet än vad jag kan få av att bo i denna lilla by :-) Känner mig redo att umgås med vänner igen och lära känna nytt folk och ev plugga! Om jag sen beslutar mig för att ta tag i omskolnings-projektet igen och flytta till Umeå dvs. men men, det blir ett senare beslut. Först och främst är det Piteå som gäller!

 

Kom just på att jag ju inte har uppdaterat något om hur det går med mina fötter, Vänster fot fick liv igen redan innan sommaren! kan vinkla den upp/ner,spreta på tårna -ja hela köret! så den behövs det ingen skena på längre och inte heller någon stödstrumpa utan eftersom jag nu kan pumpa runt blodet själv i det benet så är det numera i samma size som innan jag blev sjuk, dygnet runt :D det enda som inte har kommit tillbaka helt -men som ändå har förbättrats är djupkänseln och finkänseln. sen så är ju nervsmärtorna också kvar men dom lär jag mig sakta men säkert att leva med. har en plan på att kunna sluta med all smärtstillande förutom typ alvedon inom en relativt snar framtid om allt går som jag vill :-)

 

Höger fot däremot är fortfarande påverkat som förut. den känns i princip död förutom nervsmärtorna dvs :P.. men jag har gjort en neurografi som visade på att det nog kan röra sig om en polyneuropati men att det är osäkert då armarna är "väsenteligen normala" som läkaren skrev. Alltså betydde det att dom fick ta 15 rör med blod för att kolla upp en mängd sjukdomar och bla köra ett DNA-prov för att se om jag har något av det som kan orsaka polyneuropati, annars kommer det mest troligt att sluta med en critical illness-diagnos. som i sig inte säger annat än att dom inte vet vad som är orsaken till att jag har dom problem jag har förutom att det beror på att jag var så pass sjuk som jag var och var tvungen att vårdas så extremt under lång tid. Alttså en limbo-diagnos enligt mig men finns det inget svar att få så är det ju så. Dom kan ju inte ge en ett svar som dom inte har utan då får jag väl lära mig att leva med det helt enkelt. :-) men men har såååå mkt mer jag ahde velat skriva men har inte tid, måste återgå till att läsa ut min bok så jag kaqn påbörja nästa projekt!

 

men ha det så bra du som läser detta !

kramkram!

Jag vill bara inte längre andas,
För varje gång jag andas,så känns det precis som att allt ska gå i kras,
Som att allt ska gå sönder och inte längre gå att laga.
Som att allting bara blir ingenting.

Jag känner mig så fruktansvärt jävla trasig, och jag är inte längre säker på att jag vill bli lagad.
Jag vill bara sluta vara för jag orkar inte längre, och jag vill inte längre, försöka lagas.

Jag önskar bara att jag slapp känna mig på gränsen, non stop hela tiden,dygnet runt. Känna tårarna som brinner bakom ögonlocken, beredd på att vilken sekund som helst lossna i en flod som jag inte kan kontrollera, som bara blir svårare och svårare att stoppa. Jag är så otroligt less på att hela tiden känna mig så jävla skör och så osäker, att hela tiden känna paniken som ligger där bakom, och rädslan, fint ihopblandad med all den där jävla smärtan,i nerverna,i hjärtat, i själen.

Mitt inuti något som inte längre känns som mig.
jag vill inte längre vara,varken ensam eller bland folk, vill helst inte ens kommas ihåg, vill faktiskt inte vara något som helst, om jag hade fått välja, men det fick jag inte utan istället så måste jag leva detta jäkla sorgsna och otacksamma liv.

Jag tror det hade varit bättre om jag inte hade varit.

Nu är det ett bra tag sen sist! Jag kan inte undvika att skratta lite då jag läser mitt senaste inlägg, Oj!vad substanser kan påverka ens hjärna, jag minns att jag trodde att allt var så solklart, som att jag hade världens klaraste uppenbarelse och äntligen förstod mig på livet..oj så fel jag hade.

Det känns som att det är en eon sen jag sist skrev men riktigt så illa är det inte, jag har bara varit för upptagen av droger och sen att hålla mig vid liv..

Det är väl dryga två år sen allt började gå snett, nästan precist. det började med sebastians svek som totalt höll på att förstöra mig, knäcka mig helt och jag trodde aldrig jag skulle kunna återhämta mig från det, nu vet jag att det gick, äntligen kan jag säga att jag är helt fri han, men det var bara början på det hela..det riktiga startskottet var nog på alla hjärtans dag, då jag träffade en människa som i mitt stadium då var den farligaste jag någnsin kunde ha mött, jag var för svag då för att säga nej och tog ett återfall och klev på igen, men det såg jag inte då. jag trodde det inte var någon fara och att det bara skulle bli den rykaren, och sen som så många gånger förut bar behöva gå igenom ångesten dagen efter och sen kunna återgå till min vanliga vardag.Men den här gången blev det inte så, jag var för svag och kunde inte. efter några dagar så blev det igen, och på den vägen gick det under väldigt lång tid, efter några nära döden upplevelser så försökta jag verkligen att komma tillbaka till mitt vanliga liv, men det var så otroligt svårt den här gången, självkänslan och måendet var i botten och det blev bakslag på bakslag, jag ska inte gå in på detaljer men det var kämpigt. vi kan lämna det så, jag kom till den punkten att jag inte såg någon annan väg än att lägga in mig på behandling, så långt bort ifrån älvsbyn som det endast gick. jag var tömd,utarmad,less,ledsen och sliten. jag var ärrad både på utsidan och inuti. så jag försökte allt vad jag kunde men det var inte nog, jag fixade max en vecka. sen var jag där igen. bara jag inte hade börjat med opiater tänker jag nu. men egentligen så vet jag att det inte spelar nån roll, oavsett vad så hade det gått som det gjorde, jag mötte en annan kille och trodde det var lösningen, det var det inte utan det var helt tvärtm. jag kämpade mig bort och mötte en annan som verkade så underbar. oj!så jäkla fel man kan ha, han var om möjligt ännu värre, och allt kantades av alkohol och droger, den enda fristaden jag hade fanns hos min bästa kompis som heter oskar, när jag inte hade ätit på tre dagar så såg han till att jag åt. då jag grät över all ensamhet och utnyttjande jag upplevde så var han där och torkade mina tårar, han var den som fick mig att skratta när tårarna rann som mest men tyvärr så räckte det inte, en människan kan bara göra så mkt och sen så var det inte hans uppgift att laga mig, utan det var ju min.

 

Tillslut blev jag sjuk, jag hostade på nätterna och ibland även på dagarna. Han som jag räknade som min pojkvän väckte mig vissa nätter och sa att jag måste ringa sjukan på morgonen. Jag lovade det varje gång men på morgonen så var hostan borta och jag ansåg mig ha så mkt annat att göra, så det sköts upp. det fortsatte så nån månad, hostan på nätterna rev sönder mitt bröst och jag började även hosta på dagarna, tillslut orkade jag knappt stiga upp ur sängen än mindre gå ut med killens hund och ta trapporna upp utan att måsta stanna och vila. och jag lovade alla, jag skulle ringa vårdcentralen sen,bara sen. Jag ska bara... Men så kom veckan då jag sov på Oskars soffa eftersom jag hade lånat ut min lägenhet till Alex polare och dennes hund, och Alex hade spårat så pass mkt så jag undvek han och hans lägenhet. Jag minns inte själv allt som skedde den veckan utan har bara fått det återberättat av oskar och fått reda på ledtrådar då jag har läst igenom min smshistrik från den tidpunkten.

 

Men vi kan summera det såhär, jag blev sjuk,riktigt riktigt sjuk, och det snabbt. Jag svimmade och yrade, hade skyhög feber och kunde tillslut inte gå till toan själv än mindre stå upp och duscha. Oskar ville ringa sjukan men jag vägrade tydligen gång på gång, i slutet så var jag nästan mer död än levande och oskar trotsade mig tillslut och ringde ambulansen mitt i natten, ca 5 på morgonen-jag minns inget av det här. men tydligen var Micke-alex polare med då ambulansen kom och fick hjälpa mig in i den, Alex kommer jag inte ihåg vars oskar sa att han var, men men. oviktigt såhär i efterhand.Jag åkte i ilfart till akuten i piteå där dom blev tvungen att intubera mig och gud vet vad, har fått höra allt dom gjorde i efterhand men mitt minne är skadat sen det hela så jag minns inte alla detaljer längre,därför det är bra att skriva det lilla jag kommer ihåg nu,innan det också har glömts bort :) Saken var att jag var riktigt ,riktigt sjuk när jag kom in och det var på håret att jag klarade mig till Piteå. Dom ringde mina föräldrar och syster som ilade till sjukhuset för att vaka över mig. prognosen var riktigt dålig så att säga.

 

Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha känts för dom...

 

Jag kom in med en dubbelsidig lunginflammation och rejäl stafylkockinfektion som gjorde att mina lungor kollapsade och började smälta, jag kunde inte längre andas på egen hand och hade svällt up till en michellingubbe..

 

För att försöka korta ner hela förloppet så kan vi säga såhär, tre gånger gav läkarna upp. tillslut var sista chansen att jag blev inkopplad i en ecmo-maskin och sen fick hoppas på en plats på ecmo-avdelningen i stockholm. jag hölls tungt nersövd under hela den akuta tiden, innan jag flögs till stockholm så hann jag med att vara i umeå å thoraxavdelningen, där dom även kopplade in mig i maskinen. Hela tiden åtföljd av mina förtvivlade föräldrar..

 

Jag fick komma till stckholm där jag även tillslut väcktes up och helvetet startade för mig, eller hur jag nu ska säga. det var ingen rolig period.

 

Jag vaknade upp i en maskin och kunde inte röra mig,tala eller känna mina fötter, inte på ett normalt sätt iaf. det enda jag kände i dom var helt otroliga nervsmärtor som gjorde att jag skrek inombords så fort dom ens nuddades av en vindpust...jag kunde inte längre sitta upp eller gå.

 

det kändes ärligt talat som att livet var över, att jag skulle bli ett rullstolsbundet kolli..

 

riktigt så illa blev det iaf inte, jag råkade ut för lite motgångar där nere bla ett tarrmvred som fick gigantiska proportioner och tvingade mig till op två gånger, jag hade sladdar och dränage över hela kroppen och nålar i hals och varenda jäkal lem...

 

tilllslut blev jag iaf så pass bra så dom kunde koppla ur mig ur ecmo och jag blev lastad på ett plan (eller var det helikopter?) till sunderbyn och IVAavdelningen där. Jag började sakta men säkert repa mig och trivdes verkligen med personalen,dom var bra även i stockholm men i sunderbyn blev jag tilslut så pass bra så jag kunde vara mer aktiv med personalen och vara mer som en människa, även om jag var sängliggandes och inte knde tala, människor som tex Jonas och hon som lurade mig med en piggelinglass är ansikten som jag fortfarande kommer ihåg. Tyvärr blev det ett bakslag även där som fick mig att måsta börja om på ruta ett. Jag drbbades av ett blödande magsår som blödde så kraftigt så att läkrna inte kunde se hålet och laga det, dom sa till mina föräldrar att dm inget mer kunde göra utan att det då var upp till mig, över 30 påsar blod senare så lyckades dom tillslut laga det och efter en vecka så vaknade jag upp med det enda minnet av att jag hade spytt en fontän av blod,sen blev det svart. Så jag fick börja om från början igen men repade mig allt eftersom, tillslut fck jag en talventil och fick öva på att prata och andas utan respirator.

 

sakta men säkert gick det framåt, jag fick träna på att sitta på sängkanten och glädjen var ju den dag då jag äntligen kunde sitta i en stol som man kunde förvandla till brits oh blev rullad ut i friska luften. det var eufori!

 

tillslut kunde dom koppla bort respiratorn och börja ta bort dränage och infarter och tillslut blev jag förflyttad till infektionsavdelningen i väntan på flytt till rehab i piteå.

 

Jag hade fortfarande syrgas och var tvungen att få dialys via halsen fyra timmar varannan dag, jag blev även sondmatad fortfarande men kämpade med att försöka lära mig äta igen och röra mig..

 

tyvärr hade dom inte så mkt resurser där så sittträningen och det hamnade på paus tillsvidare och det enda jag tränade var högra armen då jag lyfte min mugg, min vänstra hade hunnit bli stel.

 

Efter två veckor fick jag komma till Piteå och rehabavdelning 2B, det var där det riktiga jobbet började, jag kan inte påstå att det var lätt tan smärtan och sömnlösheten tärde på mig, det var träning två gånger per dag och jag ville bara skrika av frustration, tillslut var jag redo att för första gången på många ,många månader stå upp, hälsenorna och allt hade blivit korta så jag kunde inte ställa ner fötterna helt, och när man inte har någon djupkänsel eller finkänsel så är det omöjligt att veta vars man har fötterna och jag hade även lyckats få droppfot, första försöket var ren och skär smärta, efter två sekunder så skrek jag att jag ville lägga mig ner igen, men sen gick det lättare och lättaare för varje försök och tillslut kunde jag stå med hjälp av en returner.från det så gick allting framåt, jag kunde skippa syrgasen,sonden och sluta med dialysen . Tillslut kunde jag sitta upp i rullstol och så småningom även gå med rullator och på den vägen gick det. personalen på avdelningen ska ha stort tack!

 

Allt rullade på och tillslut den 20 december så blev jag utskriven och hemskickad till mina föräldrar då jag inte längre hade kvar min lägenhet, den sas upp då jag låg i sunderbyn och ingen hade någon aning om hur länge jag skulle måsta ligga på sjukhus. Så mamma och pappa hade röjt plats i sitt kontor för min sjukhussäng och jag fick komma dit efter över 6 månaders sjukhusvistelse, ända sen den 12 juni....

 

Jag fick hemtjänst som skulle komma först två gånger men sen tre gånger per dag och lägga om mina sår, träna med mig och hjälpa mig på med stödstrumpor.

 

Det har varit en lång resa men just nu sitter jag i mitt kök i min alldeles egna lilla etta och skriver det här, så. livet blev inte så illa som jag trodde ändå. Jag har fått nya perspektiv och prioriteringar, det som var så livsviktigt då ser nu så himla skrattretande ut. Jag rehabiliteras fortfarande och har både hemtjänst och rullator men jag lever iaf, och mår faktiskt ganska så bra.

 

Jag tog mig igenom lunginflammation,lungkollaps med smältningar, hjärtsvikt,leversvikt och njursvikt, stafylkockinfektion och blodförgiftning,blödande magsår,tarmvred och ecmo-maskin..förlust av människor men vinst av familj,och även om mitt hjärta pumpar lite dåligt på höger sida så kunde det ändå ha varit värre.Jag har tappat allt mitt hår och alla mina naglar men numer så växer det iaf istället för att bara tappas så snart har jag tillbaka mitt forna burr, åh jag ska verkligen inte gå in på hur fåfäng jag känner mig vissa dagar!haha

En gång ville jag verkligen dö, men numera kan jag faktiskt säga att jag njuter av att leva, även om livet inte är och aldrig någonsin kommer att bli detsamma, men det saknar jag nog ändå inte ändå. Och en vacker dag så är jag helt säker på att jag återigen kommer att kunna gå som förut, helt utan ruklator :D

 

Det finns så mkkt detaljer från min sjukdomstid som jag vill berätta men det får bli i ett senare inlägg, det här får räcka för nu det har tagit nog med kraft, jag orkar inte så mkt nu för tiden men sånt går altid att bygga upp igen, som sagt, jag lever ju iaf och jag ville bara skriva det här så ni vet att jag faktiskt överlevde och tack vare min familj och min bästa vän så har livet ändå känts ganska så riktigt,trots alla hinder.:D

 

Jg orkar inte läsa igenom och fixa alla stavmissar så ni får ursäkta det, skyller på att vissa knappar är tröga och hjäran är lite kollrig.haha!

 

Kram så länge, skriver snart igen.

jag har alltid varit ganska obrydd om risker och eventuella konsekvenser för mig som person,mitt liv eller min kropp och psyke. Jag har som aldrig känt behovet av att vara rädd om kig själv eller värdesätta att vara lite försiktig och försöka skydda mig så mkt som möjligt utan att totalt kväva behovet av att få veta,se uppleva allt nytt som självklart samtidigft har skrämt skiten ur mig och då tvingat mig till att hålla på wing it metoden förutom dom perioder i livet då rädslan totalt har hållt mig fången och stängt in migutan någera som helst risker i livet men ej heler inga positiva upplevelser och saker som triggat min i vanliga fall konstanta nyfikenhet.och fantasi. det som faktiskt alltid i slutändan och totalt mot alla som helst odds har tvingat ut mig och möta alla frågetecken och problemmed krockande behov som ett ständigt frågetecken utan att någonsin ha greppat ens någon form av grundläggande görhållningsregel i det totalt övermäktiga och fullkomligt konstanta förvirrande och helt baserat på slump -värld av interaktioner med andra människor. hade jag inte på ett skevt sätt nog haft ett behov av mänsklig kontakt och stimulans från omvärlden så hade det nog inte förvånat mig om jag hade levt mitt liv som eremit, liksom jag la ju en rätt bra grund för ett sånt leverne redan som liten hemma i skogen, då vänner inte existerade och livet i skogen innebar mer arbete än lek och där familjen mest var en ytlig upplevelsa av allt annat än nerhet och mer innebörden av kaos,då jag så ofta som möjligt flydde in i skogen,till tystnaden,lugnet,,tryggheten och oförändlighetenavsaknaden av stäbndiga frågetecken frmkallade av saker,händelser och beteenden som aldrig fick några svar utan bara vara ologiska,konstiga och gav känslan av tanförskap, att jag som inte hörde till när jag inte förstod prinsiperna och dom olika tillvägagångssätten,formuleringarna och orden i instruktioner som mina syskon altid förstod vad jag uppfattade som direkt men som säkert egentligen tog lite tidäven för dom. då bev jag förpassad till köket där jag inte behövde fatta en massa konsiga instruktioner eller,försöka memorera ett oändligt myller av namn på olika vertyg och spakar och rattningstekniker på alla olika fordon som jag varken kunde para ihop med namn,märke eller ens rätt kategori.utan istället fick jag vara där jag inte behövde kunna allt genom att noga älta om och om igen tills det satt ui rggraden och hade övats på i evigheter utan istället så var jag där känsla ,smak och doft var det enda som betydde något, det enda stället där förmågan att lätt kunna memorera och lagra instruktioner och olika information nästan kunde anses som en nackdel som hämmmade det som alltid har hålts som viktigast-fantasi och eget tänkande, att ha ideerna och viljan att modet att våga ta risker,tänja på gränserna och helt på eget sätt utforska området. Men som p´ett sätt blev det enda i livet som jag faktiskt lyckades bemästra till en något sånär fullkomlig kunskap och trygghetsområde.därefter kom böcerna,alla dessa böcker med berättelser och sagor som var min egen värld som bara jag och mamma till fullo förstod och hade behov av ,och som kontinuerligt lärde mig innebörden och förståelsenpå en del av dom där orden som jag kände igen,hört någonstans i den dagliga jargongen,men aldrig förklarats eler lyckats klura ut innebörden av genom att iakkta.omgivningens respons via val av ord och handling på det hela,så med det i tanken så känns det som att den mest logiska och fullkomligt passande valett i ivet hade varit att leva som eremit, med all träning i tysta miljöer,där uppslukande av en berättelse stal alla försök till konversation, där djurens läten var till lika del utan möjlighet att någonsin kunna l'lära sig att förstå som alla dessa identitetslösa ord i folkvimmlet då byn samlades som aldrig någonsin fick någon förkalring eller innebörd föräns först då jag mer räknades höra dom vuxna till än och sen länge passerat barndomen.i miljöer där tysgtnad var en röd tråd,det enda ständiga inslaget och mest grundläggande av hela mitt livs grund så kan man tycka att jag borde ha formats efter den,och blivit en del av tystnaden. men istället för den logiska utveclingen så anammade jag av någon ologisk och fortfarande ännu lika obesvarade anledning ett naturligt läge där jag ständigt pratade även om ingen människa ens fanns inom enmils omkrets, kanske som en naturlig reaktion för att dämpa den där ständga känslan av att inte höra till,av ensamhet och ständig avsaknad av ett och under så många år otillfredsställt behov,sug,längtan efter att höra till,dela med sig,med av allt som jag bar själv,att ha ett samförstånd och djupodlad kontakt och då även känsla av tillhörighet och trygghet,förståelse och kanske fått slippa känslan av ständig ensamhet,utanförsap och som att jag inte hörde till utan på något sätt hade just jag blivit felkonstruerad då jag sattes ihop.

Så idag lever jag med harmoniska minnen och saknad av barndomens tysta men ändoc trygga miljöer,men lever bland männsikor i miljöer som är allt ifrån tystautan där tystnad skapar en känsla av rädsla,otrygghet och behovet att vara städigt beredd på något, ,på vad all sin ensamhet och avsaknad av mänsklig värme ändå skänkte mig känslan av trygghet med all sin enkelhet och oföränderlighet ,som enbart skiftade färg och form som en ständig genklang till dom fyra årstidernas ständiga och oföränderliga skiftande som sen det att världen skapades alltid till samma oföränderliga och tidslösa takt lika rytmiskt nu som då och som för evigt alltid komer att fortsamma exakt likadant som alltid i fullkomlig och på något sätt enormt uråldriga symbios som fanns redan innan våran planet skapades och som jordens hjärtslag kan föra ut ekot av sin puls via till även dom plantor som annars skulle ha förtvinat utan möjlighet till närheten ocgh fysiska sammanlänkningen via rotsystemet.

Tystnaden, den som alltid har varit min barndoms enda källa och innebörd av trygghet,som inom mig skapade egenskaper och lockade fram behov av att fylla ut all denna enorma tomhet med ord, som även om talad av mig för mig gav ett barn en anledning till att vidbehålla den lilla lågan och hoppet som den symboliserade om att en dag få kunna byta ut allt tystnadens tomhet och alla mina överflödiga ord högt uttalade till mig själv med en annan mnniskas röst,en annan människas klang och tanar,iderer och samtalsämnen som ständigt locade till att fortsätta lyssnaäven om det utlöste konstanta ffloder av ord från barnet som inte längre kände sig fullt lika ensam, om så även bara för en kort och intensiv period,aldrig varaktig,aldrig trygghet eller säker,en självklarhet som nog aldrig komer attt förvärvas. men som erfarenheterna har visat på tas för ch anses vara en egenskap som skapar oförståelse,som skrämmer och måste anses som onaturligt och inte fullt nrmal, som ger känslan av utanförskap återigen lika mkt makt,att inte höra till,att jag måste vara defekt,inte som
någonting logiskt eller lika mkt värt och av samma sort som alla andra människor. utan istället anses som något att peka på och visa om så fort ryggtavlan min är min mur mot skratten som ekar sig fram,blandat med olika ord,benämningar av mig som något annorlund,omänskligt eller felskapt. inte ens anses ha en själ som räknas som hel eller en skalle lika värdig i all sin mystik och briljans som dom som hör till dom som genom sin ständiga upprepande av lika ofständigt skiftande mäbniskors munnar bestämmer allt värde i livet.även på jag som ingen än idag någonsn har försökt förstå sig på och accepterat som lika värde trots olikheter som bara är just det.olikheter.inte defekter.


så ja, först tänkte jag helt radera den här texten som skrevs ihop inatt under timmar av förändrat sinnestillstånd och verklighetsuppfattning som bara upplevdes som genuina och verkliga för mig, men som redan har frambringat hånskratt, och spott och spä,där ord som sinnessjuk,och,bevis på galenskap redan har fått mig att skämmas och av rädsla för att bli definitionen av glåporden och etsa fast känslan av skam och etsa fast viljan att fly,att slippa undan och försöka glömma behovet,orden,förtvivflan och känslan av att vara ständigt iakttagen som ett djur aldrig sett förut och därmed satts i bur fr att sen aldrig mer komma ut,utan tillhörig,bara fylld med förståelsen av alla olikheter och som defineras som något konstigt,något farligt,inte normalt.inte naturligt utan dömt att alltid ses på med oförstånd och rädsla ,och via den tanken och via oförståend tagna slutsatsen stänga alla dörrar och försök till att ens tänka tanken på att det finns en chans att kunna kommunicera med varandra och därmed för alltid utdöma till utanförskap,ensamhet och att inte höra till någonstans i världen,utan att alltid leva en bit utanför,alla grupper,alltid ensam, utan någon tillhörighet här i världen och där skällsorden under lång tid var något som kändes glädjefyllt jämfört med känslorna som skratten frambringade.

men mne, här är texten iaf.

orkar inte renskriva dne utan behöver prioritera att flyh måendet som sakta men säkert har krupit sig på under morgonen och just nu känns som att dne antingen kommer att kväva mig eller få mig att bryta ihop i tårar..

det var enklare att hata ... att kunna känna rättfärdigad ilska och självklart både på gott och ont låta det hålla mig uppe,levandes och ändå något sånär rakryggad igenom den dåvarande livskrisen eller hur tusan jag nu ska benämna den...

 

det var så sjukt mkt enklare under den tiden....

 

då hat var det enda som fick mig till att överleva, även fast hela kroppen la av och ville i en helt annan riktning...

 

iofs så hatar jag fortfarande, men numera endast mig själv, för den jag har blivit, dom tillbakakliv jag steg för steg har gått och för alla dom medvetet självsaboterande beslut som jag har tagit, beslut som jag bör ha tänkt på att jag faktiskt är bättre än, att jag verkligen åtminstone VET bättre än så...veta och känna är enorma skillnader,har alltid varit och kommer alltid att vara det i min värld iaf, jag känner alldeles för mkt och följer återigen det spåret,trots att jag ändå är en logikförespråkare-hur tusan nu det går ihop??!

 

Det här är ingen bortförklaring, eller på något sätt ett försök till att giltighetsförklara det hela ,utan mer mitt sätt att faktiskt medvetet använda mig av något positivt som livet faktiskt har lärt mig - att misstagen blir en gnutta enklare att leva med om jag öppet berättar om dom och inte stänger in allt som en panikslagen mussla (om dom nu ens kan bli det).. men jag vet iaf vars det gick fel för min egen del, direkt då jag återigen sökte tryggheten före självkänslan,och det att jag valde karlar som jag visste inte skulle leda till något bra i slutändan men trots det ändå valde att beblanda mig med och även i samma veva som det började om med många gamla vanor,bla att dricka ....vilket väldigt snabbt blev alldeles för ofta igen och att jag även då bara bytte ut en sak för en annan-dock lika självdestruktivt skadlig och förödande för allt vad som en gång i tiden kan ha kallats för mig ,men numera bara mest kan summeras som en illusion eller bara skal., men jag kunde allt oftare ändå aldrig känna mig nöjd med något, utan istället tillämpade samma taktik nu som jag även gjorde under tonårstiden(plus några år till) att om jag inte uppnådde det jag eftersträvade så tog jag det "bara" ett steg längre,sedan ett till och efter det ännu ett, tills jag i dagsläget nästan har kommit till en punkt där jag inte bara känner mig lost och utan mål-utan faktiskt på riktigt känner att jag även har tappat bort mig själv helt,hela min kärna och identitet,ibland känns det så hopplöst borta,förtappat och oåterkallerligt förlorat - en brutal konsekvens av något som jag redan egetnligen visste fanns som en reell risk,eller iaf åtminstone hade kunnat ana,förutspå.om jag bara hade tänkt efter före..eller åtminstone tänkt igenom det den allra minsta lilla dutt...den där jäkla impulskontrollen som aldrig har funnits under min uppväxt eller för den delen genom i princip hela livet förutom dom senaste ett och ett halvt - två åren då jag hade min adhd-medicin som visade mig en helt ny värld invändigt,tankemässigt och själsligt ..men avsaknaden av den och en massa annat kaos osv i kombo med min numera totala avsaknad av stolthet eller kanske mer självkänsla,och dessutom självförtroende har totalförstört över fem år av framsteg, insikt- och vad jag då faktiskt trodde jag tilllslut hade lyckats förvärva-en viss del av klokhet...

 

jag känner mig konstant krossad, helt jäkla totalt krossad och nästan- för att sno anders finurliga kommentar "endast vara redo för slakthuset på en gång".. han menar det dock inte så utan säger det alltid med glimten i ögat, jag däremot har svårt att hålla mig och min mun ifrån att på allvar instämma dom gångerna,även om jag vet att han inte tänker så på allvar eller ser på min situation som någon så pass ohjälplig-utan nog bara vill munta upp mig.vilket jag älskar med personal som faktiskt är totalt kapabla att göra det/försöka/eller ens komma på idén att skämta lite med en med tanke på vilken nisch det är..min puls och andning känns då mer i ordning när jag har träffat såna än motsatsen iaf.

 

Men på tal om Anders som jag säkert har skrämt en liten dutt i sommar pga hur det för varje gång vi setts har varit allt mer och mer tårar för varje fråga som jag inte har kunnat svara på eller tillföra någon hoppfull ide eller tanke runt,

 

som säker har tagit en del på han men också totalt slagit ner mig i golvet för varje gång då jag har insett hur landet faktiskt verkligen ligger till....

 

Då jag allt eftersom har insett att jag inte längre kan svara ens på dom simplaste av hans frågor ,att jag inte längre kan dölja allt som nöter,bryter ner,knäcker mig och riktigt plågsamt utdraget sliter sönder varje fiber i min kropp, att jag inte ens kan känna eller längre se ens den minsta lilla bild eller tänka åtminstone en liten tanke om någon möjlighet,idé eller taktik för att kunna skapa mig en potentiell framtid där jag mår bra och känner att jag betyder något här i världen,tillför något istället för att dagligen bara känna mig som en parasit på allt och alla,på omgivning,vänner, familj,samhället... eller hopp om att allting någon gång iaf kommer och måste bli bättre.,jag önskar att jag fortfarande åtminstone hade haft kvar en önskan om hur min framtid skulle kunna se ut eller ens kunnat se en glimt av en målstolpe oavsett hur diffus den hade varit,men istället för allt det upptäcker att jag bara inte ens kan kontrollera något så simpelt som min egen kropp längre utan istället måste ta infallen av tårar som jäklat totalförlamar mig,-och det enbart genom vissheten sommedföljer dom,insikten om all den där sorgen,smärtan och paniken som jag är totalt oförmögen att hantera och som alltid ger mig samma vidriga jäkla känsla av total kontrollförlust och en överväldigande vilja till att bara ge upp allt...

 

skräcken inför att behöva känna så och även inse att det bara har blivit allt oftare...jag vet inte vad mer jag kan skriva för att försöka förklara känslan....

 

men för att återgå till mitt misstag,eller tre personers jävligt jävliga snedsteg ala mobbare på sandlådenivå deluxe,en "hämnd" som dock inte gjorde någon som helst "positiv" skillnad... iaf inte för mig....förutom att det kolossalt har påverkat min syn  på mig själv till att bli ännu sämre....

 

 

Jag vet inte egentligen vad jag ska säga om det hela, men att jag kanske tog något som kan ses som ett ändå relativt logiskt steg i en kedja av händelser i år,som trots logiken ändå inte på något sätt kan användas som en ursäkt för det jag gjorde, som vi gjorde ....och som fortfarande flera veckor efter ännu äter upp mig och överröser mig med skam ,och spär på ångesten jag vaknar upp med alldeles för ofta numera och som sen håller mig vaken trots att jag bara vill gråta av trötthet vissa kvällar.Ångesten som sen bara har blivit allt värre och värre ju mer fyllor det har blivit, ju mer ångest och allt det negativa måendet som i slutändan alltid har följt i alkoholens spår, iaf för min del...

 

 

jag önskar jag fortfarande hade haft rätt att hata,att jag hade kunnat ha något att hålla fast vid,minsta lilla fnöske-fast egentligen så önskar jag kanske allra mest att jag inte hade känt ett tvång att hata någon,varken han eller som det sen successivt har blivit dom senaste månaderna -enbart mig själv och det allt mer och mer och fått mig att verkligen känna avsky inför alla dom hjärndöda, eller för att citera min kära mor "blåögda" valen som jag har gjort i år,men sen känslan av att vara totalt förtjänt av allt det negativa som dom tärande och totalt förstörande av allt inom mig  valen har lett till..valen som jag har gjort fullt medveten om riskerna men ändå totalt har struntat i allt mer och mer allt eftersom jag har plöjt mig djupare och djupare i den nedåtgående måendespiralen som verkligen kan personifiera moment 22...

 

jag hade kunnat skriva en hel roman på 500 sidor känns det som, men nu orkar jag inget mer, det är väl den enda nackdelen med att dela med sig och sätta ord på känslor - för att kunna göra det så måste man känna efter,och nu orkar jag verkligen inte mer av den varan..

 

meeeeen. trevlig helg iaf på er ! <3

 

 

råkade se en bild som jag bara direkt kände att jag ville lägga upp här, den summerade verkligen denna natts rastlösa tankespår och bitterhet(läs:ilska blandad med självförbråelse men ändock förståelse dock utan någon tillstymmelse till förlåtelse) ej heller någon som helst tanke på att själsligt kunna acceptera eller godta allt det jävliga , rent utav jävligt elaka och dumma,nej!idiotiska sakerna som dom totalt hjärn- och hjärtlösa människorna i mitt liv genom åren har gjort. Först genom att kämpa sig in i mitt liv nästan maniskt och sedan totalt söndra det på så otroligt många olika sätt och med så verkligt skrämmande reella och förvånansvärt djupa sår som följd, för att sedan helt sonika bara promenera ut ur det utan några spår av vad dom gjort eller några former av följder vad jag vet. medans det för min del inte har varit annat än en lång rad av följder och spår som nu för tiden ibland gör mig riktigt jäkla förbannad. Att allt det helt enkelt på något sätt ska ta och accepteras och anses att ha varit okej och bör försöka förlikas med som sådant får mig att vilja skrika.!... folk säger att man måste kunna förlåta för att gå vidare och för att själv kunna läka. men nej! vissa saker är oförlåtliga. och jag kan inte förlåta något som inte någon ens har försökt att ta kontakt och be om förlåtelse för..då känns det verkligen som att jag skulle tappa en viktig del av mig själv ,.eller flera.. men mest den jag värnar allra högst just nu,- min självrespekt..den del som jag ännu har kvar även om jag dagligen får kämpa med att hålla den kvar och försöka hitta nya vägar och sätt som låter den att återigen växa..men men,för att återgå till det som jag inledde det här inlägget med: "en bild säger mer än tusen ord", så får det den här gången inte bli något längre utlägg i form av mindre novell utan nu avslutar jag med att infoga världens bästa ordbild för inatt iaf,

det är länge sen jag skrev något här nu fast det egentligen har skett så otroligt mkt som faktskt har varit värt att skriva om dom senaste månaderna.

 

Tror jag har lite torgskräck även via internet till en viss del, tanken på att kommunicera käns vissa dagar helt övervälmande av någon skum anledning..

 

kan börja med att säga att jag numera är totalt medicinfri! dock gick lite av den planeringen totalt i stöpet- hatar verkligen att måsta byta läkare.....men vad ska man göra när min läkare sen tio (eller kanske mer) år tillbaka blir sjukskriven och borta i drygt ett år nu-saknar hon faktiskt o jag ska vara ärlig, hon hade ett sånt guligt sätt varje gång vi träffades, jag visste alltid vad hon skulle inleda samtalet med och kunde under en period rabbla det utantill i skallen när hon satte igång- som om hon följde ett manus, eller kanske mer ett direktiv...aja ,hon var underbar och lyssnade verkligen när jag pratade och beskrev problemen och fördelarna med dom olika mediciner som jag prövade ut i flera års tid.

 

min nya läkare däremot verkade mest vilja bli av med mig så fort som möjligt, på mindre än tjugo minuter så hade han klargjort faktum och lösningar som skulle fixa allt..enligt han ... kände mig som en överkörd älgko eller nåt, alla hans ordinationer var saker som jag i hela mitt liv har haft stora problem med - olika rädslor, ångest,panikatacker, kroppsliga och känslomässiga problem som alla skulle behöva uthärdas/utlösas i dom olika rekommendationerna som han hade...är det så konstigt att jag kände mig som en piss i missisippi, ett namn på listan som behövde avklaras fortast möjligast där han enbart skummade igenom mitt liv med problematiken och bildade sig en totalt felaktig uppfattning som jag inte hann med att förklara för han bara körde på. ..behöver jag nämna att jag tillslut bröt ihop i värsta panikångestattacken med efterverkningar som varade i flera dagar.. var etremt länge sen jag kände mig så jäkla maktlös...

 

uscha säger jag bara!

 

kommer aldrig mer sätta min fot inne på hans kontor med dom citrongula fotöljerna, citron...-det passar verkligen in bra på han.....

 

och jaaaa, jag vet att jag låter bitter, men det är jag också! flera månaders planerande och förväntan/hoppfullhet bara mosades totalt...

 

det har tagit fram tills nu i helgen att återhämta mig och kunna börja tänka på nya alternativ...

 

såååå. jag har kommit fram till att flytta! så fort per behagar att betala dom utlovade pengarna till låsbytet så säger jag upp lägenheten och säljer allt i den (ja förutom minnesföremålen då) och flyttar så långt bort från tryggheten,slentrianen,skiten och hopplösheten som är det enda som finns här.

 

älvsbyn är fint på många sätt, men jag är inte gjord för den- jag behöver frihet och få tillbaka mitt positiva tänkande och slippa det misstänksamma , intriger,drama och skitsnacks-tänket som jag tyvärr både har anammat och utsatts för under dom fem år som jag har bott här.

 

Numera finns det ingen anledning för mig att stanna kvar längre, varför fortsätta existera i något som förtär en när det inte finns någon anledning till det längre, har fått inse att socionomdrömmen är körd, det gjorde alla sjukdomar, kriser och kaos som har varit dom senaste två åren- och extra mkt det allra senaste (gud vad jag hoppas att nästa år blir ett bättre år för det här har varit way too much!

 

inte undra på att kroppen la av,nu har jag verkligen fått förståelse för påståendet att man kan dö av hjärtesorg och kris-jag var faktiskt riktigt orolig där ett tag då jag inte ens orkade gå till toan nästan och alltid fick pausa i trapporna upp till lägenheten-det var vidrigt! nu är jag dock inte undernärd länge iaf, börjar nästan ha proportionerna av en michellingubbe istället! sååå.så fort jag har fått ordning på ekonomin och kan inhandla löpardojor och träningskläder så sa jag stoppa processen och återuppta löpträningen som jag verkligen saknar sjukt mkt atm.speciellt vinterjoggandet-det om något är harmoni! rensa tankarna och samtidigt njuta av tystnaden och mörkret <3

 

om jag inte sätter igång med det relativt snart så får jag börja gå runt naken, har näst intill inga plagg alls som passar längre, har fått äkta fjällströmshöfter nu..... vissa dagar vill ajg bara grina av ångesten, och ätandet har börjat bli ett problem igen varenda gång-invändig brottningsmatch varje gång...

 

 sååå, nu är frågan vars jag ska flytta? funderar faktiskt på jämtland! det området känner jag ju igen litegrann iaf, och har jag tur kanske morsan ch farsan kan låna ut sin sommarbostad tills jag hittar något eget. meeeen,vad ska jag sen göra? är väl det som är den stora frågan som ska redas ut på diverse möten imorgon- bollande med agneta och anders bla :)

 

hur som haver så har jag iom beslutet fått tillbaka lite jävlar anamma. !

 

vägrar kapitulera och bli en bitter gammal tant som driver alla på ålderdomshemmet till vansinne med sitt rabblande av allt som inte blev av, som skippades och sen ångrades när det var alldeles för sent...

 

jag har försummat mkt det senaste året, speciellt min familj som jag älskar så otroligt mkt  trots min frånvaro, jag har helt enkelt inte orkat se oron,besvikelsen,ångesten i deras ögon- dom har haft nog av sånt under dom 10? åren med självskadebeteende och nästan rutinartade besök på akuten och diverse självmordsförsök...

 

min frånvaro har säkert skadat en del, men jag tror ändå att jag valde det minst dåliga alternativet...

 

hoppas jag..

 

tids nog så faller allt på plats..

 

inser nu att jag håller på att skrivaen hel roman så jag får nog avrunda nu och fortsätta nån annan dag/kväll då jag har ork och motivation till att berätta allt...

 

jag trodde mitt hjärta var förstört efter sebastian och pers härjningar med det och sönderslitande av allt vad tillit till män heter men nu börjar jag sakta men säkert känna att det läker, att jag kan börja se positivt på omgivningen igen och människorna, istället för att paniskt undvika av rädsla för att förlora ännu mer av min själ-för att låta lite sådär lagomt dramatisk... :P

 

men nu säger jag iaf god natt, sov gott och dröm söta drömmar- händerna på täcket! ;)

 

kram världen!

 

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta blogginlägg, hur jag ska få ur mig allt som kaosar runt i skallen just nu, satt just och väntade på att en sak i wow ska bli klar så jag kan logga ut, och kanske-eventuellt kasta mig direkt i säng, om jag inte drar ut på det och idlar som tidigare gånger . MEN! på tal om säng, så har jag faktiskt börjat sova i sängen igen, alltså verkligen I den, inte på överkastet med enbart en filt, eller på soffan, eller inte alls.

Utan nu har jag börjat sova I den...! babysteps..

och! persiennerna är öppna en stund iaf varje dag..och det går, faktiskt..

Jag och Per har skrivit med varandra varje dag sen det i fredags, för nån dag sen återvände han till behandlingshemmet, och ikväll så pratade vi på "riktigt" via telefonen dock, men..

Jag förstår bättre nu, nu kan jag faktiskt säga något om det hela, har fått alla svaren som jag inte hade i fredags, eller nån av dagarna sen dess.

-Att ångra något, hur ofta har jag inte gjort det?? miljontals gånger, ibland så illa så jag har försökt ta livet av mig. Så vem är jag att döma? Insåg ganska direkt att jag faktiskt nog kanske inte skulle ha agerat så mkt annorlunda om rollerna hade varit omvända..

Han ångrar beslutet, -först blev jag rädd,orolig- gruvade mig och undrade över om för mkt hade skadats, - tillit, den där ytterst viktiga grejen i min värld. - och tryggheten....den där jäkla tryggheten..

Att kunna lita på människorna i mitt liv, att dom är varaktiga och inte kommer att göra tvära svängar hit och dit, ena stunden finnas, andra stunden rata/stänga ute eller bara försvinna..

Varför har jag så svårt att hantera förändringar?

meeeen, jag har verkligen varit sjukt tacksam över dom fina vänner jag har i mitt liv dom här dagarna..Nog för att jag visste sen tidigare att jag hade ädelstenar i mitt liv, men nu fattar jag verkligen hur mkt jag faktiskt behöver människor och hur dålig jag är på att kunna vara själv på ett sunt sätt...

och hör och häpna så är faktiskt i princip all tvätt tvättad nu! har bara lite sängkläder kvar.och även det tack vare vänner som hoppade in och bokade/-lånade ut sin tvättstuga och hem åt mig, vänner som har hjälpt mig att frakta det, städa i lägenheten och rensa..

Men det har verkligen krävt mkt blod svett och tårar, speciellt tårar...

Per ska ansöka om permis iaf så får man se om/när han ev får en, ibland går saker bara fel, en massa små saker/händelser/skeenden som dock om dom sker vid helt fel tidpunkt, tillsammans kan skapa ett sånt här kaos. En sån här ångest och sorg, men jag ska väl vara glad att Per inte är någon som är rädd att lyfta såna ämnen ,varken när han har fel eller när han har gjort fel, det var en upptäckt som jag gjorde rätt tidigt i våran relation, som jag faktiskt hajjade till inför och blev ovant överraskad av på ett positivt sätt.

Han kanske verkar hård och envis för omgivningen men det är i princip så långt ifrån sanningen man kan komma, han är ändå en av dom mest mänskliga och mångsidiga karlarna jag har mött i mitt liv och det hårda som han visar utåt finns där av en anledning, av ett nödtvång, inte av ett frivilligt val..

Men men, nog om det, to be continued kan man väl säga..

På måndag kommer iaf Anders tillbaka från sin semester!! som jag har väntat och längtat, OCH! i måndags så kom sofia tillbaka!!
Det gör fortfarande ont, jag känner mig fortfarande inte starkast i världen och jag är ännu en gnutta rädd för omvärlden  ( eller kanske mer väldigt rädd för att vara ärlig), men det går då, det går till och med framåt och det känns sjukt skönt måste jag säga, allting händer av en anledning och jag börjar redan kunna ana syftet, eller livets poäng kanske mer, med den senaste händelsen..

Utöver det så är jag så sjukt tacksam över min familj, som jag hela tiden har känt har funnits där, som avvaktande har stått i bakgrunden och väntat och gett mig utrymme men ändå varit närvarande, i tanke och känsla. Som trots min vägran till att besvara telefonsamtal eller ringa upp, enbart genomsina försök har gett hela min värld (av en ettas storlek) känslan av att ändå vara älskad, att jag inte är bortglömd, ratad eller förskjuten av riktigt allt och alla här i världen - övergiven som ett hopplöst fall. Min älskade familj som genom några få enkla sms har gett mig tryggheten och vissheten att dom ändå finns kvar, att jag inte har förlorat allt - att det viktigaste faktiskt ännu existerar i mitt liv, och som en sorts trygg försäkran om att kanske inte riktigt hela världen bara ser ett misslyckande när dom ser på mig, även om jag själv inte kan hjälpa att göra det.....

 

Tänk alla dom där små smsen, som för mig verkligen har varit min räddare gällande all kommunikation och kontakt med omvärlden allt för länge, men nu börjar det kanske vända? jag tror det, jag hoppas det...

Love <3

Inatt gjorde Per slut, jag vet inte vad jag ska säga om det, om att han lämnade behandlingen och stack för att knarka i Piteå, eller vad jag ska säga om hur det slutade mellan oss, eller vad jag ska säga om något över huvud taget. Livet känns bara crap , på riktigt och helhjärtat crap..

 

I hate this.

 

Och nu är mitt hjärta på lockdown för alltid....

 

 

Egentligen så har jag alltid definierat mig som positiv,eller ja, en optimistisk realist stämmer nog mera...inte så att jag automatiskt väljer det negativa synsättet i vardagens saker iaf, jag vet inte vad jag ska säga som på något sätt kan förklara det jag vill ha fram, tanke och ord-bajsande känns det mest som  utan någon som helst röd tråd som följs..jag vill bara säga att nej! jag är fan inte sån här egentligen. och vill inte bli,eller vara heller för den delen....

 

Jag tycker den här svackan har varat alldeles tillräckligt länge nu, jag vill ha tillbaka mig själv,eller mitt "normala" läge på måeendeskalan..inte hålla på och gå i värsta djupa dalen dygnet runt..

 

jag trodde jag kunde det mesta om ångest men för några dagar sen så lärde jag mig något nytt- eller  blev påmind om något som jag glömt,

 

Jag beklagade mig för Per över att jag hade hamnat i något raka motsatta stadiet till hur det har varit dom senaste veckorna, om det nu inte har gått så långt så att jag kan börja säga månader nu?.

 

Jag har spenderat den senaste veckan med att sova,sova och återigen sova- förutom inatt dvs..

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men det har varit hemskt! på riktigt hemskt,först och främst pga tröttheten som har varit förlamande dom få timmar jag har varit vaken,, det har verkligen varit omöjligt för mig att göra något över huvud taget! på riktigt totalt omöjligt hur mkt jag än har försökt och verkligen behövt göra en del grejer, jag är tacksam att jag ens tog mig på affären så jag fick hem mat till mina extremt tomma förråd...

 

det har för tusan varit utmattande på gränsen till dödande bara att gå och fylla på vattenglaset...så jag löste det problemet genom att köpa hem drickor på erbjudande... ! (love ica)

 

jag har knappt orkat med att vända på mig då och då i min konstant enformiga sysselsättning - att se på tv...

 

det har känts helt surrealistiskt minst sagt, och detta delade jag tillslut med mig om till Per i en lång ytterst beklagande harang.... 

 

då upplyste han mig -kunnig om det mesta, som han är-att det nog berodde på ångesten!,vete tusan om jag aldrig har insett det tidigare eller om jag har hunnit glömma det? Jag kanske ändå har haft det rätt så bra om det nu är så det ligger till :D

 

 

Men! tydligen så kan man hamna i den "fasen" eller vad jag nu ska benämna den/det som när man har ångest, och jag kan då lugnt konstatera att jag hoppas att den äntligen är över nu iom natten som har varit.... !

 

 

 

 

 

 

 

 

...

 

 

Den finns där när jag slår upp ögonen på morgonen, fölljer mig hela dagen och existerar på samma sätt som en andra puls, vilket är den vars rytm livet mitt rör sig efter.Det är den som under en enda dag kan ha tagit mig på vad som känts som hundtratals nöjesparksturer, men alltihop utan att ens ha behövt gå utanför dörren  .

 

Vissa dagar känns det som att jag totalt ska uppslukas av ångest, som att den drar en hinna över mig på samma sätt som jag brukade dra täcket över mig när jag var liten och rädd och världen kändes alldeles för stor, Den har altid varit och är ännu den största orsaken till att mina vakna nätter alltid har varit så många, och den är fortfarande den största orsaken till all min ensamhet- som jag sagt förut- oftast även är självvald, men inte alltid rolig eller frivillig- utan helt enkelt tryggast och mest energisparande. Skyddandes mot allt det jag vet/tror/är/sker och är speciellt rädd för när det är som värst,trygg från tankarna på att mina murar inte håller, att folk ser rätt in i mig och kan läsa all min ångest och rädsla - och då även döma...

 

Jag önskar att jag hade kunnat slippa det , att jag aldrig hade behövt upptäcka allt för väl vad ordet ångest betyder och innebär. Att jag aldrig mött vad som senare skulle visa sig bli min ständiga följeslagare i livet, som alltid har varit det enda som jag någonsin har kunnat vara säker på i alla år. Den enda faktorn som jag med all säkerhet alltid har vetat kommer att finnas där,som aldrig har svikit eller övergett mig utan som alltid har vänta på mig när jag väl har vaknat.

 

Tyvärr..

 

Jag skulle kunna ge allt jag äger och har för möjligheten till att återigen känna mig något sånär trygg och kunna styra mig ur dom här perioderna då allt är extra svårt, då varenda liten grej känns tusen gånger mer än i  "normala" fall..

 

Jag avskyr all den här ångesten som i kombo med min kreativa hjärna kan förvandla vad som från början kanske var av en lekstugas storlek, men beroende på måendet helt plötsligt kan ha uppgått till ett slotts proportioner. Ångesten som i ett ord sagt av någon annan- kan tolka in ytterligare 8000 - allt beroende på hur jag mår, om jag är glad eller om jag är ledsen, om jag är fundersam och orolig /osäker eller om jag känner mig trygg -säker i alla dom olika delarna av livet.

 

Jag önskar att ord inte hade sårat, att jag enkelt hade kunnat bortsta av mig dom. Att jag hade haft kunskapen om hur man gör för att inte beröras av andra människor så mkt- vetat hur det är man gör för att inte slås ner till marken gång på gång, eller eldas upp till gränslös oro över människors ord och handlingar, hur man på ett vettigt sätt kan  koppla bort dom, eller ner .Jag hade kunnat ge allt för att orka ha ett välfungerande liv igen, ett där jag orkade tänka tanken på att gå utanför dörren , ett där jag återigen hade satt igång ljudet på mobilen och haft den framme, istället för att som nu konstant ha den på ljudlös för att slippa ångesten över att inte kunna svara när människor ringer och vill prata, slött samtala utan tunga ämnen men som jag ändå inte orkar med att hålla flytande, orkar samla ihop mig nog till att kunna genomföra utan att brisera eller vara frånvarande i och som jag heller inte vet hur jag ska förklara så att folk förstår - inte tar illa upp,eller fnyser åt saken och anser att den är löjlig.

 

Jag önskar jag hade haft en tvättmaskin, att inte avståndet till tvättstugan hade känts så övermäktigt utmanande med sin öppenhet som den numera gör, så pass mkt så att att berget av smutstvätt har fått växa till en proportion som suger all luft ur mig och känns totalt övermäktig varje gång jag måste titta på det. . Jag önskar jag hade orkat diska bort dom där muggarna någon gång som gör så att jag egentligen aldrig har diskat klart också önskar jag att jag hade kunnat sanera lägenheten - bli fri från all denna kvävande ångest som ligger som en hinna över allt,att jag hade orkat sluta röka under fläkten och kanske fått börja känna mig fräsch igen . Jag önskar att jag hade kunnat återgå till att ha persiennerna öppna,om så bara för någon timma uan att ha konstant ångest över det - att jag hade kunnat få tillbaka åtminstone dom få framsteg som jag faktiskt hade gjort innan det havererade.

 

Jag önskar för mkt just nu, men inte ens det känns okej- för jag gör inget åt det, inte just nu,inte mer än en massa planer med diverse...

 

jag gör inget- för just nu kan jag inte.men jag vill och ska se till så att det förändras, på något sätt ska det gå att återigen ha näsan ovanför vattenytan.

Nu har det gått två veckor sen Per åkte på avgiftning och sen vidare på behandling, det känns fortfarande wierd, inte alltid så lätt. Men!

 

Jag har klarat det förut och jag kommer att klara det igen.

 

Det är lite sjukt ändå, jag hinner just återhämta mig och finna ett visst nöje i att vara själv efter allt med Sebastian-som för övrigt spenderade förra sommaren på behandling.

Men då helt plötsligt,verkligen från ingenstans så kommer Per in i bilden, och trots min "motsträvighet" eller rädsla eller vad man nu ska kalla det så har han blivit långvarigt kvar i mitt liv- helt klart för att stanna...

 

Jag hade träff med Sofia och Anders idag och ämnet dök upp, att det ändå är lite lustigt-vad är det för några karlar som jag hittar mig där det är två somrar på raken som jag får spendera själv med den andre på behandling? meeen, jag kunde ändå inte hjälpa att tänka att oavsett det,så är skillnaden mellan dom två så ofantligt stor så att ens försöka jämföra dom är omöjligt, dom är inte ens i samma division..

 

Så jag tänker helt enkelt att det är en jäkla lustig slump, som ändå gör mig lite ledsen, men sjukt spänd på framtiden.

 

5 veckor kvar...sen så får Per permis för första gången, det är ju då definitivt något att se fram emot. Under tiden så har jag mitt eget arbete att göra, komma igång med aktiviteterna igen, släppa min självvalda isolering som har haft sin funktion, och kommer att ha det ett tag till, men som det ändå är dags att börja säga hejdå till för att bejaka livet lite mer.

 

Nog för att jag älskar min lägenhet, men så jäkla ösig är den inte. ..

och oavsett hur mkt jag ändå gillar att vara själv, så är det skillnad på ensamhet och ensamhet, den som har varit har väl mer varit en panisk självvald -helt för att undvika smärta-ensamhet. nu är det som dags för lite sundare val/balans av ensamhet och sociala tillställningar-åtaganden..

 

Jag vete tusan varför jag ens kom på att skriva om just det här nu, när det inte alls var min plan från första början, men men, 

det behövdes väl också ventileras ut, sätta pränt på tankar kan ju göra dom mer verkliga, och kanske lättare pusha på mig till att ta tag i mitt sökande utåt efter mänsklig kontakt igen.

 

Thank god för Madde säger jag bara!

 

Kram alla!

Det här är inte min historia att berätta, varken nu eller senare. Men med nu detta sagt så kände jag ändå efter att ha pratat med en viss person idag, -(vi kan för att inte lämna ut han helt kalla han för Lars), då han kom hem från en väldigt nära släktings begravning, ett starkt behov av att få ventilera ur mig en massa känslor och ytligt beröra något så stort som en människas livsöde- ja hela dess existens..

 

Ett behov av att få ventilera ur mig all ångest och smärta som för varje gång jag hör hans- Lars, berättelse om sin uppväxt och familj bara ökar allt mer och mer. Ventilera ur mig allt detta som bara får mig till att vilja slita han intill mig och låsa fast han i den största kram jag endast kan ge, för inga ord räcker till. Det svenska språket, eller ja - alla världens språk är alldeles för otillräckliga och känns enbart allt för lama, utan nog med kraft eller läkelseförmåga i sig för att kunna skänka ens den allra minsta gnutta av tröst.

 

Ett behov av att skriva av mig, lasta ur mig smärtan av alla dom återberättade fysiska slagen mot hans kropp, slag som då även jag har känt. Lasta ur mig all den dagliga verbala misshandeln av han som person, som människa och unik skapelse och som har fått mig till att vilja kunna vrida tillbaka klockan och skydda han, åtminstone kunna säga åt honom att han inte längre behövde känna sig så otroligt ensam - att allting tilllslut kommer att bli bra, att alltihop har ett slut och att han var(är) värdefull. Jag känner ett helt övermäktigt behov av att få skrika ur mig alla dessa slag som genom år efter år har fått ärra hans kropp och i samma veva även har skurit långa revor i hans själ och till stor del trasat sönder den nästan helt, där endast några få minnen, några ynkliga i antalet år har lyckats med att trots allt detta som skett åren efteråt -  har hållit den samman och inte för alltid låtit den gå förlorad-för evigt förstörd.

 

Jag vet inte riktigt vars berättelsen skulle ha fått ta sin början och jag har heller ingen som helst aning om vars den kommer till att ta slut, men i vissa fall är det inte alltid slutet som är det viktigaste utan det är början. För det är början som verkligen har kraften, som är av allra största betydelse. Som gör slutet och allting däremellan logiskt och kan ge en förklaring - och förhoppningsvis även förståelse, men ännu bättre - en förlåtelse, möjlighet att komma till. Så länge bara någon är villig att lyssna....

 

Jag vet inte vars jag skulle ha börjat berättelsen om jag var i Lars skor, vilket av alla minnen och händelser i barndomen som blev avgörande milstolpar i livet, vilken händelse som vände allt och gjorde en relativt levnadsglad och öppen pojke, till en inåtvänd och sluten man med milshöga murar runt om sig med en tjocklek av samma kaliber som mount everest fot.

 

Kanske skulle jag ha börjat där hans storebror dog innan han ens hade fyllt 10, en händelse som startade något inne i både hans mamma och hans pappa - något som senare skulle visa sig vara allt för avgörande för och starten av - en kedjereaktion med händelser som i slutändan blev förödande för hans uppväxt från äldre pojke till man.

 

Eller så kanske berättelsen skulle ha fått ta sin början då han var 12 år och hans pappa dog, en av dom få - om inte kanske den enda människa som han någonsin helhjärtat har älskat och känt total samhörighet med. vars pappa som tog med honom på besök till ryssland, som lärde honom språket och allt om hans bakgrund - ja helt enkelt allt om hans rötter.

Han som lärde honom om etik och moral, och gav honom en början till hur en äkta gentleman är - men som han själv har finslipat och slutfört.

Han som fick honom att skratta och som berättade historier om allt och ingenting, men som betydde hela världen för en liten pojke - där familjen var det han visste och kunde, men som i en kreativ hjärna med gränslös fantasi som hans inte längre blev det enda.

 

Eller så kanske berättelsen skulle ha börjat då hans våldsamme och extremt manipulerande och dominerande styvfader kom in i bilden och blev början på många och allt för ofta - extremt smärtsamma år för Lars.

Då mkt förstördes inom honom som barn, men som genom det även tvingade fram en mental styrka utan dess like. En moral som är långt över skyarna högre än dom flesta i hans ålder som jag har mött. 

En styvfader som tvingade honom till att växa upp allt för fort och som med vilja försökte bryta ner honom - dock utan att någonsin lyckas helt. Styvfadern som försökte göra sig själv så stor genom våld, genom att trampa och trycka ner - försöka omvända, skapa hängivenhet och sidor på det mest brutala sätt som finns. Som försökte skapa respekt genom rädsla och försöka vinna över -  eller kanske enbart förgöra.

 

Eller skulle den ha börjat hos hans mamma som redan nedbruten efter sin ena sons död - ingeting sa, ingenting ville se och kanske ingenting heller hade förmått att göra. En mamma som misslyckades med sin största uppgift i livet - att skydda sina barn från ont.

Mamman som än idag inte vill, kan eller ej heller kanske förmår inse sanningen och vad den gjorde med ett av hennes livs största mirakel till underverk - sitt barn.

Som vägrar se sin del, sin skuld och sina brister - som har haft sin del i hur allt numera ser ut och är. Som har vägrat acceptera sina skyldigheter och som totalt har brustit i sin ansvarsförmåga och vägrat axla sin roll som den viktiga pusselbit som hon är till att i framtiden kanske kunna läka allt det som så brutalt har skadats.

 

Kanske någon gång i framtiden kan allting läkas, kanske kommer pojken återigen att ha en familj att fira jul med  - och inte som nu för tiden, fått fira den ensam - ratad, förskjuten, men med åtminstone en självkänsla, en rak rygg och högburet huvud, inte längre kuvad- aldrig mera tyst...

 

Det finns som sagt så mkt att säga, ett helt livsöde att återberätta,ja en hel familjs - men den är som sagt inte min att ge. Det enda jag kan göra är att skriva av mig, lasta ur lite - göra plats för mer, om det nu skulle finnas mer att lasta på och jag kommer alltid genom hela livet att göra det med glädje och tacksamhet över ynnesten som människorna här i livet har gett mig och förhoppningsvis i framtiden även kommer fortsätta med att ge..

 

Kärlek,acceptans och förståelse, men framförallt att ha en vilja till är några av livets nyckelord enligt mig iaf.

 

Kram!

 

 

 

 

 

 

 

Just nu känner jag mig riktigt jävla kränkt, kränkt och minst sagt förbannad! Jag upptäckte just av en ren slump en sak.... Det finns en "människa" som jag efter att ha nekat några gånger tillslut tillät bli min vän på FB i Mars i år, jag kände inte människan och infon som stod på dess sida delade bara med sig om att den var älvsbybo osv så jag blev tillslut nyfiken och accepterade dess ihärdiga vänförfrågan. DET får jag idag bitter ångra, alldeles nyss så upptäckte jag att det är  mitt otrogna och extremt kontrollerande ex Sebastian som har spionerat på mig under namnet Karl Fredrik i månader nu, och jag som trodde att jag äntligen var fri, att han hade släppt mig!!

 

Behöver jag nämna att jag blev panikslagen, och helt ärligt en gnutta rädd, det blir bara sjukare och sjukare det här och jag orkar fan inte mer, jag orkar inte att behöva vara på min vakt dygnet runt non stop, att inte kunna lita på folk längre, inte längre våga acceptera nya bekantskaper varken online eller snart irl pga hans jäkla förbannade snokande!

 

Jag vill fly byn, resa bort till någonstans där jag kan få andas, komma undan för en stund, kunna andas för iaf en liten stund, våga ha persiennerna öppna utan att oroa mig för om någon står utanför med en kikare i handen. Jag vill kunna kommunicera med nytt folk igen, på samma sätt som jag en gång i tiden kunde göra,men numera inte vågar för jag vet aldrig bakom vilken människa som sebastian väntar.

 

Jag HATAR, att han fortfarande kan kontrollera mig, och jag avskyr att jag nu för första gången känner uppriktig rädsla. Det har blivit för galet nu, bägaren har runnit över och jag vet inte hur jag ska kunna slita bort hinnan av smärta och oro som har kommit.

 

Jag vill bara få vara FRI!!

 

 

Tidigare i veckan så var Per på studiebesök på ett behandlingshem som glädjande nog verkar passa han som handen i handsken, jag är så sinnessjukt glad över att se han exalterad inför/över något, det är som natt och dag motför när vi träffades för x antal månader sen. Det känns helt sinnessjukt att det igår var 3 månader sen jag vågade ta steget och träffa han, tänk vad olika omständigheter och timing kan göra? :)

 

Vi har ofta surrat runt just detta, att om vissa saker inte hade skett i våra liv, helt åtskiljt från varandra, så hade vi aldrig stått där vi står idag. Som nya människor, energifyllda, positiva, rakryggade och inte längre nedbrutna, tärda, nedslagna och redo att kasta in handduken. Tänk vad saker kan förändras fort! :)

 

Förra veckan så fick jag en text som Per hade skrivit åt mig gällande just detta, jag blev mer än tårögd av att läsa den och jag kan inte säga annat 'än att han om någon är bra med ord, det han hade skrivit summerade allt så bra, så nära och så ärligt.

 

Jag älskar han verkligen, djupt och innerligt <3

 

Här är iaf texten som jag fick :)

 

Born with a broken soul determined not to be saved-
Then i met you, and  stopped from digging my own grave-
Looked up from my tomb, a bright future stared back-
All of my regrets, those feelings i used to lack-
No longer a hollow machine so shining metal black-
Instead you saw a good one, a simple one, a real one- Made me see in me another soul, one worthy of being saved-
Not a jagged and depraved, in the ragged clutches of its own pain-

 

<3

 

Tydligen så har folk än i dag svårt att se förbi det yttre hos människor, se förbi det uppenbara och lägga märke till allt som ligger dolt bakom, det som är kärnan och grunden hos människor. Tydligen så är ytlighet fortfarande ett stort problem bland folk runtomkring mig och jag lider med dom, men mest lider jag med dom som blir drabbade av det . Idag så tänker jag dock försöka göra en liten del för att förändra den situationen åtminstone för en människa, försöka göra det jag kan för att omginingen ska kunna få upp ögonen och se det som jag har fått se och fortfarande ser. Jag kan inte ändra hela världen, men jag kan och vill göra allt jag endast kan för att dela med mig av det lilla som jag kan och som jag har haft ynnesten att få insikt om och upptäcka.

 

Idag blir det dock en latmansversion, men som jag ändå tycker räcker, den säger allt ,även om jag hade kunnat skriva tusentals grejer till.säkert en hel roman, men som säkert bara hade gjort så att folk hade tappat intresset och missat det viktiga.

 

Så idag så kopierar jag bara mitt svar från www.ask.fm, där det var någon som undrade när jag hade tänkt göra slut med min pundarpojkvän eftersom hen ansåg att jag förtjänade något som var så mkt bättre...

 

så här är svaren. Läs dom,- och alla ni som har känt samma sak som frågeställaren, ta på allvar till er det jag skriver och inse att det är ren fakta, varför skulle jag glorifiera eller ljuga? gör ett  försök att riva ner era murar av fördomar och trångsynthet och våga släpp in lite vänlighet och öppenhet mot omgivningen och ALLA medmänniskor, inte bara dom som passar in i era luftslott...

 

Fråga: Ska du inte dumpa din pundarkille?

 

Fråga: Du förtjänar ju bättre

Låten han gav till mig mig, återanvände han till hon.

 

Hon sa orden: "alltså,Jag har aldrig någonsin mött någon som dig förut."

Exakt samma ord som jag sa åt han när jag och Sebastian först träffades.

 

Sak på sak, upprepades från våran historia.

 

Det startade en process och fick mig till att verkligen börja tänka igen, chocka igång tankeverksamheten som dom senaste månaderna ,kanske senaste året har varit lamslagen av overload och chock och tillslut avstannat av alla motstridigheter, alla kamper, av att alltid höra att jag har fel,tänker fel,fungerar fel.

 

Det skadar en- det kan oundvikligen inte göra annat. även om jag har försökt att hålla ihop, rädda det som har kunnats. men det kommer att ta tid att kunna bli hel, om det ens någonsin går.

 

Men nu vet jag varför det blev så mkt skada, så mkt smärta och så otroligt mkt sorg. Så mkt som togs och gavs och smulades sönder till inget.

 

Det har fått mig till att sluta grubbla över vad som var äkta och vad som var falskt - och istället lett till att jag har förlikat mig med att alltihop var en Illusion - ett luftslott

 

Det var en illusion, ett spel. alla ord var lika tomma som luft- alla handlingar var uträknade-i förväg uttänkta-för att fylla olika behov som enbart var hans.

 

Var det därför alla dikterna och rimmen som i början flödade och som jag älskade och konstant förundrades över ,-helt plötsligt bara dog ut-och sen enbart fanns kvar som diffusa minnen från en svunnen tid- alltid saknade, för evigt borta..?

 

Var det därför dom istället byttes ut mot hån och kränkningar, verbala slag mot mitt psyke och min själ. Sönderplockandet av mitt värde,min rätt till mig. min integritet och rätt till respekt,och framförallt - min rätt till att känna mig trygg i mitt eget hem? Ebbade hans lager av välvalda ord och komplimanger ut så pass fort ? Nådde han allt för snabbt botten av skattkistan-  så han tillslut inte hade något annat val än att släppa fram det som på riktigt var sjukt?

 

Jag ser nu ett mönster, som jag önskar inte hade funnits- Jag sörjer en kärlek som jag kände och gav - men aldrig fick känna tillbaka.

 

Det enda han gav mig var tomma ord och luft.

 

Han älskade aldrig mig på riktigt- han älskade bara det som jag gav till honom. Uppmärksamhet, Sex, pengar, Nikotin, Massage;frukost på sängen,presenter, Mysmiddagar och helt enkelt - uppmärksamhet och tillfredsställande av olika behov och drifter - alla hans.

 

Men sen när jag i slutet av den här sommaren blev långtidssjuk och inte längre kunde ge han allt detta -

då började han söka och finna det på andra håll och allt jag från den stunden fick höra, var ett upprepande av allt som jag inte längre kunde ge, alla behov som jag inte längre kunde uppfylla, att jag inte längre var mig själv -sprallig och idérik med impulspåhitt och aktiviteter, Sjukdom var inte tillräcklig förklaring, det var något fel på mig, jag var deprimerad, inte mig själv,annorlunda, förändrad-allt det nötte han in i mig och gav mig dåligt samvete över,-medans han samtidigt satt på FB-Dejtingsidor-kik-appar och snapchat. jag vet inte exakt hur många eller när, jag vet bara några som är bekräftade det räcker, jag vill inte veta mer- jag vill inte höra mer eller läsa mer.

 

Jag vill bara sörja....

 

Varje gång jag har gråtit sen upptäckten så har jag gråtit pga smärtan av vetskapen, smärtan i att kunna mönstret. Smärtan i att historian upprepar sig ..

 

Jag har grinat och sörjt alla händelser och upplevelser som jag hänfördes av och upplevde som unika för oss-magiska och speciella - bara har varit luft och en del av ett mönster av upprepning.

 

Jag har sörjt falskheten , dubbelspelandet och illusionerna som han målade upp. jag har bannat min idioti och blåögdhet och att jag inte lyssnade på min kropp, min magkänsla, intuition och framförallt-min familj.Jag har sörjt alla drifter-som han genom sina handlingar har dödat och tagit bort. jag sörjer saknaden av det som jag kanske aldrig mer kommer att kunna återfå. Jag sörjer förlusten av mig själv-som jag tillät han att ta.och jag bannar mig själv för det. varje dag, varje sekund med en sån obeskrivlig ångest och frustration-bottnad i en sån djup - på riktigt avgrundslös känsla av maktlöshet och förlust.

 

Jag har sörjt att den friska sebastian -som kom fram i somras på behandlingen, försvann och tillslut har jag även sörjt hoppet om hans återkomst som allt eftersom sinade tills det en dag var borta.

 

Jag har ångrat all tid som har förpillts på intighet, all energi och engagemang som har samlats ihop och gång på gång dränerats. All uppoffring som många gånger har fått mig att knäa, alla pengar som har getts och utlånats- och säkert nu aldrig kommer att återställas. Alla numera tomma förråd i mitt liv som jag har tillåtit han att härja fritt i- utan tanke på mina egna behov.

 

Jag har varit så otroligt arg! ,på han-på hon-för deras dubbelspelande och falskhet. För att han har förstört ett minne från den värdefullaste högtiden jag har. Till en början varit gränsande till hatisk över vad hans dubbelspelande har krossat,hatisk över ilskan som smärtan av sanningen har gett-som hans tankar och handlingar under jul har lett till. Den enorma Ilskan över att han hela tiden egentligen var någon annanstans-  hos hon har fått mig att vilja vråla av vanmakt men i grunden mest av sorg. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort det, på något sätt glömma . Att jag hade sluppit att för alltid måsta ha det med mig som ett svart minne av Jul, ett minne  som för alltid kommer att ha förändrat min syn på det enda i livet som jag har haft heligt. Som förut alltid har varit obefläckat, vitt, oskyldigt, och genom åren lika översvämmat av magiska och kärleksfyllda förväntningar som när jag var liten -men inte nu.

 

Jag har känt en sån avgrundsdjup sorg och självförakt.

 

Jag har känt en sån enorm saknad- efter mig själv, efter en kram och äkta medmänsklighet och närhet. Efter mjukhet och värme mot min hud istället för iskall kyla och hårda och tomma skal..

 

och jag har krupit ihop och slutit mig av rädsla -för att någonsin igen släppa in någon i mitt liv, till mitt innersta,där jag återigen riskerar samma hänynslösa och sönderslitande behandling av allt som en gång var värdefullt där i.

 

och jag ryggar tillbaka av fruktan för nätterna, för tankarna, minnena och drömmarna, där allt återupprepas som en evig slinga. alla händelser, alla upplevelser, alla känslor, alla ord och framförallt all tomhet...

 

Det jag inte gav-lät jag han ta.

 

och nu kan jag bara känna mig tom ,dränerad på allt - förutom en på riktigt bottenlös sorg och saknaden av en enorm förlust - mig själv.

 

Det är sant, jag har förändrats, jag känner inte längre igen min hjärna eller alla tankespår och mönster- minns faktiskt inte sist jag gjorde det. Jag har blivit sjuk, inte mig själv - sjukt föder sjukt kanske.

 

Men en sak har han dock inte kunnat ta bort helt, och det är min stolthet.

 

Jag får dock påminna mig om det, att räta på ryggen och lyfta på huvudet,påminna mig om att  trots alla hans anklagelser , snokande, lyssnande genom brevinkast, kikare,vridande i,inläsande,keyloggers,lösenordsletande och upprepningar och beskyll - så var det aldrig jag som var otrogen eller satt på dejtingsidor. utan det var han.

 

tala om att kasta sten i glashus.

 

självklart hade jag min del i fel och brister, i grälen som vi hade, it takes two too tango så att säga, och två för att gräla och diskutera . Jag har inte varit och är ingen ängel. Men det finns faktiskt vissa gränser som inte ens jag går över..

 

jag känner rädsla inför vetskapen om vad den här texten kanske kan leda till, rädsla inför vetskapen om risken för smutskastning,förvridande, bortförklaringar och utpekande av mig som sjuk och falsk, risken för att kanske även den här gången bli printad på pastebin  till andras nöje och spä..