Välkommen till min blogg

Jag upptäckte en sak idag, ibland krockar ens skyldigheter med ens rättigheter.

För mig har det skapat ännu mer kaos, fast jag just nu är frustrerad, förtvivlad, ledsen och arg så kan jag ändå inte bortse från mina skyldigheter och faktiskt erkänna att dom den här gången är större än mina rättigheter.

Att åsidosätta sig själv för någonting större är väl en vettig realitet egentligen men det tar ändå inte bort det faktum att jag blir bitter, känner mig maktlös och utan rättigheter, att jag inte har något värde, att jag inte får välja själv. Det är kanske det där med att det är så många jag i hela tankegången som skruvar till det så mkt.

Jag kanske mer borde tänka på dom, dom som jag har skyldigheter till, dom som jag ska värna och bry mig om.

Allting handlar inte om mig, det ska inte göra det och speciellt inte en sån här gång, men det tar ändå inte bort det faktum att det känns bittert och svider.

Idag KÄNNER jag mig värdelös, verkligen som utan värde, fast jag vet att det egentligen inte är så. Men, beslutet är fattat nu, startdatum är fixat så nu är det bara lite saker som måste hinnas med, landa, reda ut och stabilisera mig innan kriget startar. eller hur man nu ska säga.

Idag är en ovanligt tumultartad dag i min värld, och den har lett till många insikter. Både mer svårhanterliga och några hanterbara.

Jag hatar att vara osäker, att inte veta vad som kommer att ske, hur det kommer att bli men jag måste komma ihåg att allting händer av en anledning och tro på att det kommer att bli bra tillslut.

När-var-hur

Det är något jag får se.

Jag var fångad i mig själv, uteslöt mig själv från omgivningen och allt som kunde rasera den lilla kontroll jag hade kvar.

Enda gångerna jag var social, vågade mig ut ur lägenheten, gick genom stan osv var när jag var full, då tystades den där rösten som hela tiden sa åt mig att jag var värdelös, hatad, utskrattad, bortgjord. Då var jag fri, "levande" vågade ta plats och vara "som alla andra".Så det blev min "medicin" fast samtidigt förstörde det de lilla jag hade kvar, det blev ett moment 22 . Tillslut klarade jag inget utan att vara påverkad, utan alkohol så stannade jag inne, i min trygga värld, utan risker men även utan att leva. Sakta malde jag ner mig själv till ingenting, till en spillra, jag försvann. Tillslut tog jag ett stort beslut, jag riskerade min trygghet, mitt skydd, jag blev ensam, flyttade ifrån min sambo och vi gjorde slut.

Jag spårade totalt, började festa varje dag och sket i att handla mat, la runt 600 spänn på nudlar, toalettpapper och nikotin, sällan något mer, istället köpte jag dunkar med sprit, återuppväckte mitt "intresse" för andra droger, fortsatte att experimentera och tyckte att en helt ny värld öppnades, en där jag mådde "bra", vågade mig ut, gick ner i vikt, blev herren på täppan! , jag trodde faktiskt det, nu vet jag annorlunda.

Innan fängslade jag mig själv genom att fysiskt stänga inne mig, försökte fly undan omgivningen och mig själv. sen blev drogerna min "räddning", det som fick liv i mig, fast jag på ett sätt sakta dog. Jag fängslades igen, fast den här gången av något ännu värre.

Mitt beroende är så förknippat med förakt, utanförskap och outgrundlig sorg.Så extremt mkt ilska och maktlöshet som fortfarande ibland totalt överväldigar min familj, mina vänner och även mig själv.

Idag är en dag jag mindes det, kanske på grund av alla besked jag har fått.

På något sätt måste jag tvinga mig själv att försöka se det positiva i allt, att acceptera.

Kunna se att jag trots allt har tagit mig långt, att det har varit tre steg framåt och två steg bakåt men att det oftast har gått  framåt i den takt jag antar att det behöver ta.

Av någon anledning så sitter jag här och känner ett starkt behov av att dela med mig om det här, fast jag egentligen behöver lägga mig ner.

Att det känns så otroligt viktigt förbryllar mig faktiskt lite.

Hur jag var och vad som egentligen hände försvann ur huvudet någon gång, jag vet inte när. Men idag behövde jag nog påminnas om det för att veta att jag ändå är på väg åt rätt håll. Oavsett allt.

Jag har fortfarande svårt att hantera bakslag, att ge mig själv en chans. Att känna värde och uppskatta den jag är, just nu.

Jag är inte felfri, vilket jag på något barnsligt sätt fortfarande vill vara och eftersträva. Ibland glömmer jag bort att jag inte kan vara mer än människa, att det inte är något fel i det.

Alla mina drömmar, som jag faktiskt numera har, är uppnåeliga, kanske inte när eller hur jag vill, men jag vet att jag på något sätt kommer att lyckas med det. För oavsett hur jag har levt vilka val jag har eller inte har gjort så har det lett till vars jag är nu, inombords, i tanken, i känslan. jag HAR DRÖMMAR numera, vilket aldrig existerade innan jag gjorde alla "fel". Numera vill jag leva, inte dö.

Det säger mig mkt, och tröstar mig. Jag mår ändå faktiskt rätt bra numera.

Dock är det alldeles för lätt att bilda sig en uppfattning och döma mig baserat på valen jag har gjort, men det är svårare att ställa frågan varför och försöka förstå. Och det drar ibland ner mig, ibland glömmer jag bort att jag måste lära mig att acceptera det, att inte alla är redo eller kapabla till något annat.

Att även andra handlar på sitt sätt av en anledning, att dom också har sina problem och grubblerier, sina egna demoner att hantera.

Okunskap föder rädsla sägs det väl?

Jag kan förstå det, och jag känner ofta rädsla, men numera vet jag varför, och jag gör något åt det. Jag tar "tjuren vid hornen" så mkt jag endast kan för det är det enda sättet.

Att försöka förstå någon annan kräver rätt mkt, jag varken söker eller ger medlidande men jag uppskattar medkänsla.

Det finns så mkt att lära sig, att veta, att förstå gällande allt och alla och det är inte alltid så lätt att våga försöka eller engagera sig eller ens att dela med sig av sig själv.

Men att försöka förstå andra och sig själv är prislöst, jag lyckas inte alltid men jag lär mig sakta men säkert och förhoppningsvis ska jag kunna göra det bättre allt eftersom.

Jag vet inte allt, idag är det kaos, men det jag känner, och mina tankar kan aldrig försvinna eller föringas, för dom är lika värdefulla och viktiga som dina, och det är fruktansvärt viktigt att jag påminner mig själv om att vi båda är komplexa personer, med många lager och olika liv men lika värdefulla.

Att påminna mig själv om allt detta är en kamp, tyvärr så händer det inte alltid att jag kommer ihåg eller lyckas med det, men jag slutar inte försöka så länge jag har lite vett kvar.

Att våga förstå, och se verkligheten är inte alltid lätt, men någonting oundvikligt om man verkligen vill leva.

Det finns många beslut att ta närmaste tiden, jag ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning för jag har ingen aning om hur det kommer att sluta, men jag hoppas iaf på att medkänsla är något som kommer att dominera mig, och dom det berör.

Både jag och du har skyldigheter, men även många rättigheter, glöm aldrig det!

kram

Jag satt och bläddrade i den nu och hittade nästan direkt den här texten, den satt fruktansvärt bra och stämmer nog egentligen.

25 Maj

Lycklig blir man genom sina egna ansträngningar, när man har lärt sig vad lyckan består av: enkla vanor, ett visst mått av mod, ett visst mått av självförsakelse och framför allt ett rent samvete. Lyckan är ingen vag dröm, det är jag säker på nu.

/George Sand

Att begrunda idag: "Allt som gör dig nedstämd, allt som du är rädd för, är ingenting annat än hjärnspöken och kan omöjligt göra dig någon skada. Res dig därför från dina jordiska bekymmer, från nedstämdhet, misstroende, rädsla och allt som hindrar dig i ditt nya liv. Stig upp och möt i stället skönhet, glädje, frid och kärlekens goda verk. Stå upp från de döda och gå in i livet. Alla dina gamla synder blir förlåtna om du lever och arbetar med Gud. Låt ingenting hindra ditt nya liv. Lär dig att förstå mer och mer av det nya sättet att leva."

Den här texten passade verkligen som handen i handsken efter det jag skrev igår, helt galet att det kan gå så fruktansvärt upp och ned hela tiden. Men jag är glad att jag har börjat skriva av mig allt, för skumt nog så hjälper det.

Jag vet inte varför den frågeställningen har dykt upp så mkt i mitt huvud dom senaste dagarna, jag lever inte i misär, på gränsen eller helt galet.

Som jag har påpekat tidigare så har jag det tryggt och stabilt, men är det kanske just då man verkligen sätter igång att klaga? då man har det för bra, för mkt tid över till att grubbla, sucka och längta efter att något ska hända, att man kunde komma på en skitbra aktivitet att göra eller bara sticka iväg på en impulsresa, bara något som gjorde så att jag verkligen KÄNNER att jag lever, och inte bara går runt med någon sorts accepterande tråkighet, suckandes och jämförandes mig själv med någon torr engelsk adelskvinna som har alldeles för mkt frititd.

Jag vete tusan, inatt höll dom här tankarna mig vaken till klockan ett, sen vaknade jag klockan sju fortfarande grubblandes på samma grej. Det är så galet fel på något sätt, Jag borde inte klaga, vet faktiskt inte ens om det verkligen är tillåtet men jag måste nog få ur mig det nu innan det här går helt snett.

Jag hade en massa radikala planer inatt, grubblade mkt över vänner som har förändrat sina liv, men som sen har gått tillbaka till det gamla för att dom har upplevt samma känslor som jag har nu. Varför ska det vara så fruktansvärt tråkigt majoriteten av tiden när man är på rätt spår? jag vet att livet inte kan vara en fest dygnet runt längre men är det verkligen vettigt att man ska ha max en grej per månad att se fram emot?

Att man dom resterande 29 dagarna bara går runt och suckar, tittar ut genom fönstret, grubblar och hoppas att den där enda händelsen verkligen blir superbra, för annars orkar jag inte tänka på morgondagen, eller att varje jäkla dag ska se likadant ut.

Jag saknar så mkt, men har även fått så mkt, jag vet jag ska vara tacksam. jävligt glad över vars jag har hamnat, men just nu är det bara svårt att känna det, det går upp och ner, men helt plötsligt är det totalt utförsåknings-ner.

jag vill inte ens dra täcket över huvudet längre, jag vill gräva ner mig 9 meter under jorden, ta bort min facebook, slänga mobilen åt helvetet och prata med maskarna eller något för det här duger inte!

jag blir tokig av att älta, att längta och att hoppas, att önska att jag någon gång verkligen hela tiden kommer att kunna uppskatta att vara skötsam och ha det tråkigt, men det blir ju aldrig så!

det enda jag blir är bitter, och arg men framförallt riktigt jävla ledsen.

Varför kan jag inte vara mer åt det stabila hållet, jordnära och tacksam, för jag får inte glömma att vara tacksam.jävligt tacksam, vilket jag egentligen, längst inne är. Men inte alltid, inte just nu, Jag vill göra revolt, mot mig själv, göra något galet. Hitta på något spännande, Uppleva något som får pulsen att stiga och ögonen att vidgas av gläde, adrenalin. Pulsera av liv!

och inte vara ett torrt, tråkigt, grått litet asplöv som envist klänger sig fast vid grenen bara för att det är så man gör. det är det man ska vilja.

Det känns bara som att jag går miste om en massa, att livet far förbi mig men att jag inte ens märker det. att jag står och stampar på samma ställe och undrar över vad fan som hände.

Det är bara för mkt nu, alldeles för mkt i min egna själupptagna värld.

Jag blir så ARG på mig själv!