Välkommen till min blogg

jag har funderat på en sak som jag idag tvärsurrade lite med syrran om, undra varför vi barn oftast försöker anstränga oss för att visa pappa att vi verkligen älskar han men för mamma gör vi inte samma sak. Tolka nu inte det här fel, vi älskar både mamma och pappa lika mkt, men av någon anledning så tar vi mamma för en självklarhet, vi antar att hon redan vet att vi älskar hon och därför inte behöver visa det lika mkt. Pappa däremot har vi aldrig förut visat ömhet för eftersom vi ärligt talat var rädda för han när vi var yngre. Nu vet vi att vi inte hade behövt vara det och om vi hade förstått då det vi vet nu så hade allt varit mkt enklare. Kanske är det som gör att dom här grubblerierna dyker upp, nu när man vet att det är "fritt fram" att prata, reta och krama pappa så vill man göra det i överflöd, ungefär som att en propp har släppt.

Dock känner jag att mamma också behöver uppskattning ibland, och det förtjänar hon verkligen. Jag är oftast alldeles för duktig på att ta folk för givet, att inte visa uppskattning och omtanke utan "anta" att dom vet att jag bryr mig om dom.

Fast det är väl då jag måste försöka tänka om, liksom jag gillar när folk bryr sig om mig så då får jag väl anta att folk runtomkring mig också gillar att få en komplimang, en kram eller helt enkelt bara ett telefonsamtal.

kramar: Har grubblat på det också, varför har jag sådant problem med dom? jag blir alltid lika överrumplad när någon kramar mig, jag vet inte vad jag ska göra och det känns lite obehagligt. är få gånger jag ens vet om det är lämpligt att krama någon eller inte, förutom när jag är full dvs, då vill jag krama alla....även om dom inte vill krama mig. haha

Nej men skämt åsido, dom enda jag verkligen kan krama utan någon form av tankeställare, obehag eller funderation är faktiskt mormor, max, sanna och jens. Jag minns när jag for in på behandlingen och jag började gå på möten och sådant, folk kramas hela tiden! jag visste aldrig vad jag skulle göra och blev riktigt stressad av det, skumt att man kan bli det av en sak som ska vara bra och positiv, men för mig var det aldrig det. bara obehagligt.

På senare tid har jag tänkt att jag måste börja bli mer avslappnad, hitta det positiva i närhet och försöka riva ner lite murar och kramas för allt vad jag är värt, eller något.

På tal om avslappning, en sak som är positiv som har kommit ur återfallet är att jag är mkt mer avslappnad nu, värken i axlar och nacke är borta och jag kan faktiskt äta frukosten framför tvn numera och är inte absolut tvungen att ha radion på konstant. Jag tror fan jag hann bli aningen manisk innan återfallet, grejen var bara att jag inte märkte det. Jag hade så hårda rutiner så jag nästan inte kunde göra något på dagarna och då hamnade jag verkligen i slentrian och tristess med en massa maniska inslag.

Tur jag har lyckats hitta något positivt i det hela, som tex nu. egentligen skulle jag fara och träna efter frukosten men det slutade med att jag stod i träningskläder och bakade en chokladkaka. Det härliga med det var att världen faktiskt inte gick under och om en timma så kommer jag att vara svettig till tusen för det går faktiskt att träna på eftermiddagen....

ja alltså "allting händer av en anledning" eller?, jag lever fortfarande ett tag till och just här och nu - Idag, så känner jag verkligen att jag LEVER, och inte bara vobblar runt i existensen som en liten amöba.

Idag är en bra dag och jag tar tillvara på den, för vem vet vad som händer imorgon.

kram (se, nu fick jag till det)

Idag var jag till min CRA-människa som frågade mig vad vi nu ska göra, vad vi ska ha för någon plan och av någon anledning så blev jag otroligt frustrerad av den fråga, jag förstår att hon menade det som något positivt och att hon bara vill mig väl och hjälpa men det är inget "vi" egentligen, känns inte som det iallafall, hon har gett mig verktyg för att jag ska kunna hålla mig på rätt väg men det är jag som måste se till att komma ihåg att använda dom. Det finns egentligen inget mer kvar. Så "vi" vete tusan, när klockan är fem och hon går hem så slipper hon bry sig, hon kan juh faktiskt inte göra det här åt mig utan det är jag.

Man ska inte vara självisk eller narcissist och dom här tankarna idag känns alldeles för nära det "oj! det är så synd om mig för att någon försöker hjälpa mig". Jag har tänkt och agerat själviskt och det är riktigt skruvat att jag till och med blir arg på den som försöker hjälpa mig. Fast egentligen är jag nog mest arg på mig själv, och fruktansvärt besviken. Varför kunde jag inte bara ha lyssnat på mig själv, varför var jag tvungen att chansa? det är lika idiotiskt som att spela rysk roulette.

jag har tänkt på det här med att stå själv mycket, det kanske märks. Från första början när jag kom in på möten och diverse så har jag blivit matad med att man inte klarar det här själv, att utan möten och hjälp så är jag praktiskt taget dödsdömd, att ingen är stark nog att klara det på egen hand.

Även fast det ibland känns bra att sk vara med i gemenskapen, vilken gemenskap det nu än är så är det i grund och botten så att jag står själv, på ett sätt väljer jag det. Jag målar upp en illusion där jag tror/ försöker känna att jag tillhör något. oavsett om det är den drogfria sidan eller den andra fast jag innerst inne vet att det inte är så. Jag drar mig ofta undan, och vissa drar sig undan mig. Och vissa gånger och gällande vissa saker så spelar det ingen roll hur många man har runt sig. Jag måste helt enkelt fixa det själv.

Det är kanske pga att jag har haft det i huvudet i tre dagar nu som jag inte kunde behärska mig när jag träffade min kontakt, för jag vet. jag kan inte skylla det här på någon annan än mig själv och då tycker jag inte heller att det är något "vi" nu när jag tar nya tag och försöker fixa det. Jag måste fixa det. på mitt sätt. Hela uttrycket känns som ett skämt, "Vi" gah jag vet inte. förmodligen är jag barnslig, orättvis och allmänt korkad men det är så jag för tillfället tänker.

Det känns så löjligt på ett sätt, men ändå inte. Ansvar och konsekvenser är det som gäller. jag gjorde fel, ingenting kan göra det ogjort men det hjälper inte heller att sitta på fyra olika möten och prata om det om och om igen, vrida vända och analysera. jag vet vars det fallerade, jag såg och kände, till och med tänkte och fast varningsignalerna ringde högt så ville jag inte lyssna, jag valde att inte bry mig, eller rättare sagt, jag brydde mig, grejen var bara att jag inte brydde mig om mig själv.

Alkohol: jag trodde jag skulle kunna dricka utan risk för att sticka till kranen för att handla tjack. Trodde att det inte skulle vara någon fara, att det värsta suget äntligen hade gått över.

Jag hoppades och försökte intala mig att det skulle gå bra och det var det dummaste jag hade kunnat göra. hade jag lyssnat på mig själv hade det inte blivit såhär. men jag tänkte på något skumt sätt att det var värt risken, att orsaken till att jag utsatte mig för det var viktigare och mer betydelsefull än mig och min drogfrihet. Jag blev övermodig och trodde att jag kunde klara det. Men nu vet jag hur svag jag är. Det kanske var det jag behövde lära mig.

Vad är det första man får lära sig? tro aldrig att du är botad.

jag måste totalt ha missat den punkten för någonstans trodde jag väl att jag var det, för det gick så enkelt för det mesta. Jag trodde jag hade lärt mig impulskontroll och att jag äntligen ahde kommit upp ur min "sug-svacka"

Men inte.

Så vad nu? jag säger samma sak som jag har sagt hela dagen idag. Jag ska fortsätta på samma ställe som jag var på innan det här, denna händelse ska inte förstöra spåret jag var inne på men det betyder inte heller att jag försöker ignorera det som har hänt eller glömma det. Utan helt enkelt bara att jag går vidare. Jag fortsätter åt samma håll som tidigare. För vad ska jag annars göra?ge upp?

skulle inte tro det. Men jag har inte heller tänkt tillåta att jag ska spendera all min energi, tid och tankeverksamhet till att ha ångest/ sörja eller försöka analysera mer gällande det som hände, det är förbi och nu ser jag framåt. Hur stora konsekvenserna av mitt handlade i slutändan blir dröjer det ett tag till innan jag vet men jag får ta det som dom kommer och göra det bästa av det. Ingenting är omöjligt och det här ska inte få förstöra allt. Hoppet är väl det sista som lämnar människan, eller?

Jag vet inte varför, men idag är glad fast det är helg, jag ser fram emot något och är faktiskt nästan på topp.
Solen skiner, jag har satt igång en bra playlist och planerar för fullt. Jag gillar att planera tror jag, ha något att se fram emot och bygga upp lite förväntan, det är nog min grej, må bra vill väl alla och det här är tydligen ett av mina sätt att göra det.

Snart ska jag iväg och köpa en gigantisk "burk" som jag har hittat på en affär här i Älvsbyn, den kommer att bli riktigt sweet som godisburk tror jag, dessutom var den snygg så den ska få en plats bredvid tvn som just nu behöver något bredvid sig. Imorgon ska vi väl sticka på emmas godisbutik och shoppa loss så vi kan fylla den. Alltid roligt att bränna pengar av någon skum anledning, eller rättare sagt. roligt att ha pengar som man faktiskt kan bränna på sådant "onödigt" är härligt att ha en slant över till att vara impuls eller vad tusan som helst. och inte räkna varenda krona så man ska ha råd att festa eller dylikt. Numera undrar jag hur jag kunde överleva på mat och toapapper för 300-400 kr i månaden. helt galet.

jag vet inte varför, men idag känns bara som en grymt bra dag.

Syrran var här igår  och hjälpte mig sortera alla barnkläder som jag ska slänga upp på tradera, och fråga inte varför jag har 10 kartonger med barnkläder. jag skyller på syrran. hon fick ont om plats och lurade på mig skiten i tron om att jag skulle kunna tjäna grymt mkt pengar på dom, vilket jag iofs säkert kommer att göra om jag har tur men det är inte grejen. var iaf roligt att umgås och skratta lite, Jag var även till läkaren igår för femtielfte gången men nu vet jag vad som är fel mig. Har tydligen IBS så då slipper jag oroa mig . är inte cancer åtminstone! ;D

Kollade upp socker och grejer också, och i morse fick jag sticka dit med ett urinprov, vet dock inte varför. han skulle göra något test.

Aja, nog snackat om sjukdomar, Är dock skönt att veta vad som är fel, låter så krasst när man försöker förklara för någon varför man inte kan komma när man har bokat eller liknande och man "bara" skyller på magen. nu kan jag faktiskt sätta ett namn på det.

"ont i magen". måste nog tolkas som den kassaste ursäkten till att missa allt.

men men, är fortfarande nikotinfri och även fri från allt annat, förutom min choklad-mani då, men av någon anledning så fortsätter jag gå ner i vikt fast jag äter choklad varje dag. rekommenderar starkt mörk choklad med havssalt, grymt gott! :D

vad mer? tror det här räcker för idag, man blir lite kassare nu på uppdateringar men allt har sin tid och ordning i vilket det ska göras, ikväll blir det iaf middag och chokladdessert och sen massor med mys och omtanke.

förresten, har jag sagt att jag verkligen älskar jens? han är nog det närmaste man kan komma att vara perfekt.

För övrigt så lägger jag till en låttext här, hittade åt låten nu i min playlist och den är så klockren.

Finns det egentligen någon benämning på när man har blivit lax-fanatiker? Jag är inne i en sådan period just nu, käkar lax varje dag, ibland för omväxlings skull även torsk och jag fattar inte varför. Lax smakar gott och är skitenkelt att göra men ändå? Jag har alltid föredragit kött av någon anledning men nu är det mkt fisk och fågel som gäller.  Dock finns risken att Jens snart matstrejkar så jag får nog vara lite försiktig.

Har förresten fått igång träffarna med min kontaktperson, hon verkar vara en grymt härlig människa så jag tror nog jag har haft tur. Sen så skiner solen idag, jag är faktiskt helt plötsligt pigg nu och sitter redan och taggar inför imorgon, då är det sjukgymnasten som gäller! jag tror nog att det här var ett bra initiativ från min CRA- kontakt faktiskt. Än så länge så gillar jag starkt att vara där. Känns som att jag verkligen får mkt hjälp med att uppnå bättre hälsa både gällande kroppen och sinnet.

Idag skulle jag och Jens hämta vårat Wii men det blev inte :( utan vi får snällt vänta tills imorgon istället. Fast vad gör det egentligen? den som väntar på något gott.....

Idag är det verkligen massor av möten, är hemma och mellanlandar nu. På ett sätt trivs jag med många möten, då vet jag att något händer. Men sen så blir det lite överbelastning också, att hinna, minnas och ha en åsikt om allt hela dagen.

Jag har avverkat min jobbcoach och kontaktperson, praktiken är avbruten och träffar med kontaktpersonen inplanerade. Snart är det dags att fara till sjukgymnasten, planera våren där och göra ett träningsprogram. btw, vägde mig idag, sen jag flyttade ut från avstampet så har jag gått ner 15 kg, inte illa ändå!
Efter sjukgymnasten så är det min CRA-träff så jag har förberett middagen så jag får kasta i mig den när jag kommer hem. Bör nog vara vrålhungrig vid det laget. För övrigt så har jag bytt ut min choklad mot hårda godisar nu, extremt gott kan jag säga! har återupptäckt gamla favoriter så jag kommer nog att fara till emmas godisbutik här på byn titt som tätt och fylla på förrådet.

Lakrits är riktigt sweet!

Fick även veta idag att jag och Jens ska vara barnvakt på fredag, ser fram emot det riktigt mkt även om det inte blir aktiv barnpassning utan bara vara i huset medans Max sover.

Är ändå trevligt bara att få lite miljöombyte några timmar :D

Annars så vet jag då inte, mår relativt bra, verkar som jag är i en sån period just nu. Jag är harmonisk till tusen konstigt nog. borde egentligen falla sönder av oro och stress men jag tror jag har börjat lära mig att finna lugnet i stormen ;D Är på ett sätt extremt skönt att kunna stanna upp och bara vara mitt i allt kaos.

För övrigt så skadade jag mig i morse, flängde en stor bit av tum-nageln, alltså jag tror det här är 8-10 :de skadan på fingrar/händer dom senaste två månaderna. Har blivit ovanligt klantig.

Den här sista punkten ska jag använda till att berätta om Max, och hur han på något sätt har förändrat mig och gett livet mer glädje.

Max föddes tolv dagar efter att jag hade lagt in mig på Behandlingshemmet, innan dess hade jag gjort försök att lägga ned på egen hand, sagt upp min lägenhet i stan, flyttat in hos syrran och "bestämt" mig. Men det fallerade.

Tillslut sökte jag in på Avstampet och syrran åkte in på sjukhuset bara någon dag efter med havandeskapsförgiftning. Det var tumultartat men förlossningen gick bra iaf, syrran fick ligga kvar på sjukhuset i några dagar men både hon och Max mådde bra.

Fast allt var kaos i min värld så var Max som sänd från himmlen, jag och syrran hade ett samtal någon gång, jag vet inte när. Där hon sa att om det är något som borde motivera mig till drogfrihet så bör det vara Max, att få vara en del i hans liv och att vilja vara det.

Det är så enkelt egentligen, att något så fint förtjänar att slippa bli utsatt för hemskheter. Det är juh en självklarhet. Så därför tänker jag ofta idag när jag kramar eller busar med han att livet är så mkt mer än missbruk och tragik. Det finns fantastiska saker i världen som bara väntar på att upptäckas, det finns så mkt mer att se, uppleva och glädjas över än vad man kan tro..

Max har väckt någon sorts beskyddar instinkt hos mig, kanske samma som jag brorsan och syrran har haft för varandra. Världen är hemsk ibland men en del av livet, jag hoppas bara att Max ska växa upp med vetskapen att i våran  familj där är han trygg, att han alltid har en fristad från omvärlden om det skulle behövas.

Jag kan iaf konstatera att första gången jag träffade han, när dom kom till Avstampet och hälsade på så vann han mitt hjärta för evigt. Han är nog en ängel :)

Eftersom min mamma inte vill återskapa sitt facebookkonto så är det här enda möjligheten för hon att se vårat tyggrejs på toan.

För övrigt tycker jag det blev riktigt sweet med "tygsaken"som jag valde tyg till, jens betalade och min svåger sydde

Teamwork for the win!

Sen hjälpte våran älskade vaktmästare oss med att sätta upp två speglar på toan så det börjar ta sig. Är bara massor kvar som ska fixas men det ser jag fram emot. Det är juh bara roligt att ha något att fokusera på.

Sen så har jag för övrigt gjort tjälknöl nu för första gången i mitt liv och resultatet fick godkänt av provsmakarna så nu har jag nedräkning tills jag får stoppa in sista i ugnen och sen gå och lägga mig!

På något sätt känns det som att den här punkten också redan är avverkad tidigare.

Blir som en sorts mix med flera av dom tidigare punkterna så jag känner inte att det behövs skrivas om igen.

För övrigt så har det inte varit någon praktik på hela veckan, har inte haft ork eller motivation till det. På måndag är det möten hela dagen som gäller, timma efter timma och sen får jag veta lite mer om vad som kommer att ske i framtiden, ska för övrigt träffa min potentiella kontaktperson då så det blir spännande, vet inte riktigt vad jag har för några förväntningar på det. Om jag ens har några. Vet knappt vad det innebär ens att ha en sådan så jag kommer att sticka dit med ett öppet sinne, det är nog det viktigaste.

Sen hoppas jag att den här svackan tar slut någon gång, jag vet att det blir bättre, frågan är bara när.

Som tur är så har jag några människor i vardagen som lyfter upp mig när jag inte själv orkar, dom är ovärderliga. Och Jens är en ängel, han får mig att skratta fast jag har gett mig fan på att tycka synd om mig själv och dra täcket över huvudet. han är verkligen en klippa och jag undrar ofta vars han hittar sin styrka till att fungera i vardagen, att hålla sig på rätt spår. Ibland försöker jag verkligen lära mig det han verkar ha greppat någonstans efter vägen, men än så länge har jag inte kommit på det helt.

Try and error eller något.

Egentligen saknar jag inget, eller ingen. men ändå allt och alla. vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Saknad är väl något som är en del av livet.

Jag har ett bra liv, jag bor inte på gatan, är utan mat eller kläder. Så jag ska inte klaga. Mitt liv är relativt fullvärdigt. Men på något sätt blir det så att ju mer jag fixar och ordnar mitt liv, mig själv så kommer det automatiskt högre krav. mer begär och suktande efter allt, eller kanske inte allt utan ökad mental stimulans.

Det kanske blir så när man inte behöver slåss för sin överlevnad. då måste man ha något annat att kämpa för, eller sikta på.

På ett sätt hade det varit skönt att ha något att engagera sig i, tex som upproret i Egypten. Känna att jag gör något som har en mening. Som betyder något. Är kanske det jag saknar, Meningen med livet, mänsklighetens ständiga fråga.

saknad måste jag nog alltid ha ändå för utan saknad så finns det juh ingen orsak att fortsätta eller existera. Om jag inte saknade något i mitt liv utan tyckte det var fullvärdigt redan så hade jag väl inte haft någon anledning att gå utanför dörren.

Eller jag vet inte riktigt,  kanske borde jag vara nöjd med allt som det är nu? som jag är. Fast då blir det juh att jag slutas utvecklas. Om jag skulle sakna något så är det väl utvecklingen. Att jag ständigt utvecklas. att se folk runtom mig göra det. Det är spännande och lärorikt. att folk faktiskt kan förändras det är upplyftande och riktigt härligt att se. Att man kan gottgöra och "botgöra", att det aldrig är för sent.

Nog för att jag gillar att sticka ner till jämtland och lugnet där eller hem till skogen så är nog min nya favoritplats faktiskt hundberget, det är så otroligt härligt att vara där uppe och jag blir lugn av det. Fast det är så otroligt högt upp så är det faktiskt riktigt avkopplande.

Vägen upp dit är jobbig men lätt värt det för utsikten där uppe är så otroligt mäktig!

Jag hoppas då att jag någon gång framöver lyckas ta mod till mig och faktiskt förflytta mig till kanten av platsen men det får bli något som jag tar itu med senare, tex om jag någon gång skulle få dödslängtan för jag kommer garanterat att svimma och trilla över kanten!