Välkommen till min blogg

Att känna sig lugn, aktiv, levande, glad, sprudlande och totalt nöjd är hur underbart som helst.
Att uppskatta dom små sakerna och göra det som man mår bra av är verkligen något som inte kan köpas för pengar, att tillåta sig själv komma i harmoni, slappna av, bara vara och njuta.

igår hade jag en sådan dag, och den sitter fortfarande kvar i kroppen. Jag verkligen ÄLSKAR den fasen man som hamnar i, bara man tillåter sig själv.

Så varför tar inte alla och gör det? varför gör inte jag det oftare? varför tar sig inte alla tid att gå undan, att göra något man vet att man mår bra av?

även om det tar en dag, eller några timmar, så är det väl värt "mödan".

Komma undan all stress, slå på en skiva, läsa ut den där boken man har försökt avklara i flera veckor, fiska, bada, sola eller bara gå i naturen.

Varför försöker man oftast inte ens att ge sig själv tiden och möjligheten till att må bra?

testa slå av mobilen, lämna den hemma och gå ut, utanför dörren. Hitta ditt eget smultronställe där du kan filosofera, drömma och njuta!

Jag hoppas att dom som läser detta gör det, försöker lägga alla måsten åt sidan en dag och helt enkelt bara vara för det är det lätt värt.

kram alla.

jag var med om en sak för ett tag sen som fick mig att grubbla, kanske för att det på något sätt ledde till mig själv, hur jag har fungerat.

Det var en händelse där en människa skämdes, över något som jag verkligen inte tycker man behöver skämmas för.

Det handlade om ett besök på bolaget, där en gemensam bekant hade handlat tre plattor öl inför semestern och det kom upp i närheten av en lokal präst.

varför skämdes den andra människan för att prästen hörde det? jag frågade och fick svaret att prästen hade varit instabil sista tiden, att den la sig i sådant som inte angick den, fördömde och hade åsikter om saker som den inte ens har med att göra.

Bara för att en människa av någon anledning själv mår dåligt, så ska det väl inte berättiga att den sprider rykten, baktalar och fördömer andra? och varför har den rätt att döma någon för att den går på bolaget? och det riktigt trista var att se hur den andra människan på något sätt blev tillintetgjord och arg, se hur skammen spred sig genom kroppen.

jag såg och anade det men kunde på något sätt inte föreställa mig att just den personen skulle skämmas över en sådan trivial sak som att dennes livskamrat gick på bolaget. Speciellt inte pga en präst som har alldels för lite att göra eftersom den tycker att sådan är något att bry sig eller skvallra om.

Men på något sätt kan jag såhär i efterhand förstå varför denna människa skämdes, för så fungerade jag också förut, så fungerar jag väl ännu lite. Jag har skämts över otroligt mkt, både stora och små saker, som tex att jag har börjat om att röka.

Men vad tusan! världen går inte under av att jag röker, och det är förjävligt att man ens ska behöva skämmas, att man på något sätt har blivit så påverkad av sin omgivning så man tror att man måste vara på ett visst sätt för att räknas som en "god människa" .

Att man helt plötsligt inte får vara mänsklig bara för att man måste passa in i en mall, och att man ska måsta anpassa sig till andra, böja sig efter vinden och ändra på något som inte behövs ändra, bara för att folk annars skvallrar och fördömer, och det ska tydligen vara giltigt, bara för att dom mår dåligt.

Men hur dåligt får dom inte människan som skäms att må? varför ska den känna att den har gjort/gör något fel fast det inte är så.

Okej att alkohol inte är bra för en människa och det finns många debatter om hurvida inte det också borde göras olagligt.

Men alltså!

Det är INTE olagligt, det är inte på något sätt förbjudet att handla öl till sin semester så varför ska den människan känna att den måste skämmas för det? varför ska den bli nertryckt och orolig? måsta akta sig för vem som får reda på något som är normalt, till och med ganska vanligt förekommande.

jag kan lova att dom inte är dom enda som köper öl till sin semester. Så varför skämmas? tydligen enbart för att prästen mådde dåligt och antagligen kommer att sprida ut det där överallt i sin närhet, men varför måste hon göra det? och hur är folket som lyssnar och har en åsikt om det funtade? varför ska någon anse sig ha rätt att kommentera någon annans vanor som inte är speciellt annorlunda.

En sak om dom hade handlat tjack till semestern, men det gjorde dom inte, det handlade om alkohol.
Och även om dom hade handlat tjack, vad har prästen med det att göra? och vad har alla dom som lyssnar på hon med det att göra?

och även om det gällde tjack så hade en vettig människa inte spritt det vidare, skvallrat, anklagat eller fördömt. den hade gått och anmält det till polisen och låtit dom ta hand om det.

jag blir så tokig på alla rykten, vad tusan. jag har själv så många gånger i livet lyssnat på sådana och även spritt vidare, men någon gång måste man växa upp. och åtminstone försöka sluta med sådant, sluta lyssna på skit och istället försöka sprida positiva saker/ upplevelser om folk.

För det känns bättre att berätta om hur underbart kul jag tycker att någon är, istället för att smitta ner luften med negativa ord och åsikter konstant.

Jag blir så arg på att folk ska kunna göra sådär, och att så många inte har styrkan att stå emot, att säga och inse att det är fel när folk pysslar med sådant där.

Och framförallt så gör det ont att se folk jag bryr mig om, tryckas ner, och inte klara av att borsta av sig det, stå rakryggad och säga ja, vi handlade på bolaget. och?! det är inget du ska bry dig om.

jag vill bara kunna ge dom styrkan att stå på sig, och verkligen KÄNNA att det inte är dom som gör fel, utan det är dom som anklagar och sprider vidare som gör totalt fel.

kanske blev det på något sätt att jag nu anklagar dom som skvallrar och mobbar/ sprider ut och förvränger. Men egentligen inte.

Att få någon annan att må dåligt för att man själv gör det är inte okej, och ska inte behöva vara det heller.

Sen tror jag alla behöver lära sig en viss distans, att sluta skvallra om och anmärka på allt som alla andra gör.
Som fokus ska man nog ha att se om sig själv först och ta hand om dom/det man älskar och bryr sig om.

Fast jag måste iaf säga till mig själv, till världen. att jag inte tycker det är okej att skvallra.

Folk som tycker det är okej bör använda tiden till något bättre, tex försöka ta itu med sig själv och problemen som gör att man känner detta behov av att trycka ner andra och sprida en massa skit.

På något sätt känns det som att jag kastar sten i glashus nu, bara för att jag inte har varit en icke ryktesspridare och säkert inte helt kommer att kunna att vara det i framtiden, men jag har åtminstone kommit så långt så jag kan undvika 90 % av ryktena, men någon gång kommer även jag att försäga mig.

Men det betyder inte att jag inte tycker det är fel att göra det, det är väl den här jäkla mänskliga biten som alla har, och därför vet jag att folk kommer fortsätta sprida rykten, för det är väldigt mänskligt. Men jag hoppas att folk försöker stanna upp och tänka innan, och att alla aktivt försöker hindra sig själv från att sprida sådant i framtiden, och inte medvetet och med ont uppsåt sprider allt dom hör och ser bara för att.

Som sagt, bara för att man själv mår dåligt så är det ingen bra grej att få andra att göra det.
Det är absolut inget som hjälper en själv och för att verkligen kunna må bra så kräver det att man tar steget och börja titta på sig själv, och inte alla runt omkring en.

Det känns som att jag har gått in i en osynlig vägg, och just nu är jag chockad över att den ens fanns. Jag är utmattad, grå, livlös och på något konstigt sätt allmänt låg.

Vars tog all motivation vägen? All energi och pepp? Är det här resultatet av den gångna veckan?

På något sätt är det nog en vettig tanke, det har varit full rulle konstant, plugg/arrangemang/bröllop/shopping/plugg/plugg/fixande/hjälpande osv och knappt någon sömn, jag har vaknat gråtandes flera nätter, andra nätter har jag vaknat och vandrat runt, eller helt enkelt klivit upp och gjort tidig morgon.

Just nu känns det dock som att alla reserver är slut, och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas fylla dom igen. Min högsta önskan just nu är att få sova ut, somna på kvällen och vakna sent dagen efteråt, utan att ha en massa avbrott.

Jag är nästan apatisk, på något sätt önskar jag att jag kunde gråta just nu, att jag kunde känna frustration, ilska, sorg, glädje eller vad tusan som helst, för det här kan inte vara bra.

Det är som ett vagt minne av hur det var förut, hur jag en gång fungerade och var.

jag kan inte ens skriva att det är obehagligt, för jag känner inte ens det. Vad har hänt egentligen?

vars har mitt känsloregister tagit vägen? har det bara utplånats?

varför känner jag INGENTING?

få missade nog mitt humör igår, det var inte på topp och jag hade lyckats gräva ned mig rätt djupt i mitt hål av självömkan med en stor mur av raseri.

På ett sätt kanske det var bra, tillslut exploderade jag, och då menar jag verkligen EXPLODERADE, vill inte veta vad grannarna tror.

Hur som haver, det ledde till något bra, riktigt bra faktiskt :D

man kan nog kalla det förståelse, och ett stort steg till bättre kommunikation för det var där det brast.

Jens hade tolkat mig totalt fel gällande det här (på något sätt känns det ändå lite bra såhär i efterhand att han inte kan läsa mig helt som en öppen bok än)

och jag tolkade självklart Jens fel som ett resultat av det, men vi snackade och tillslut kom man till det där välmående samtalet som bara för en närmare, som leder till insikt och förståelse och det var fruktansvärt härligt.

Jag undrar varför jag (tjejer kanske till och med) hela tiden tycker, eller kanske mer antar att killarna ska fatta ens vinkar, alla antydningar och försök till att dirigera saker åt "problemet" eller vad tusan man nu ska kalla det.

för ärligt talat så funkar det inte så, men innerst inne vill iaf jag på något konstigt sätt fortfarande att det ska vara så, att man inte ska behöva säga allt rätt ut eller förklara, för jag vill att det ska vara självklart, att det inte ska behöva påpekas, men verkligheten ser inte ut så.

Man måste förklara, förtydliga sig och sen repetera.

Det är precis som nu när jag pluggar, det är mkt repetition, mkt förklaringar som behövs och extremt mkt minne som måste lagras.

Varför tänkte jag inte så gällande det här? om det är något som inte är självklart så är det väl en relation, och balansen/kemin i den är aldrig detsamma som i relationerna man har haft innan.

Man måste lyssna, lära, minnas, diskutera och förklara i varje relation man går in i.

fast visst hade det varit smidigt om man hade kunnat skippa det, dock hade det nog inte blivit lika intressant och värdefullt då.

allting känns bra nu iaf, och det känns skönt att jag har fått bort det där lilla molnet som skuggade min vardag och relation till Jens.

Som sagt, han är underbar, så länge jag är det mot han.

för det handlar om att ge och ta, och skriker jag åt han, så skriker han tillbaka, ler jag åt han, så ler han tillbaka. och det är så det ska vara.

så idag är jag tillfreds och lugn,och inte ens huvudvärken kan förstöra denna dag. :D

Ensamhet är något som alla vet hur det känns, det är inte alltid en höjdare, ibland väljer man ensamhet ett tag för att man behöver det, kanske för att vila upp sig eller helt enkelt få en stund till att få tänka ifred.

Men sen finns det ofrivillig ensamhet, och det är definitivt inget som känns bra.

Jag har rört det här ämnet förut, att det är svårt att hantera ensamhet ibland, att jag känner mig ensam av olika anledningar.

Men på något sätt så är det ensamheten jag har känt dom senaste dagarna som är jobbigast, fine att jag inte kan träffa mina polare precis när som helst, det kan jag ta, det blir så när man helt plötsligt bor i olika kommuner och det är lika komplicerat för dom att ta sig hit som det är för mig att ta mig dit, man måste ha råd framför allt. och möjlighet att kunna avvara ett dygn eller två till det.

Men det jag känner här, i lägenheten fast jag lever tillsammans med Jens, det är olidligt, avskyvärt och ledsamt.

Hur kommer det sig att jag känner mig så oälskad, ovärd, hemsk, tjatig, komplicerad, bara för att jag vill ha närhet, inte bara ligga och kramas framför en film, utan äkta närhet, hitta på något utanför lägenheten, tillsammans bara vi två . varför ska det vara så svårt? och varför måste jag känna mig så hemsk som vill uppleva det?

varför ställer jag orimliga krav? varför känns det som att jag konstant talar till en vägg när det gäller det där?

är killar bara allmänt så? förmedlar jag mina behov på fel sätt eller vad tusan är det?
senaste dagarna så har jag på något självömkande sätt intalat mig att det är mig det är fel på, att han helt enkelt inte vill göra något med mig, bara vi två, antagligen för att han bara tycker jag är jobbig.

för några veckor sedan, och några gånger tidigare har vi pratat om det här, och han säger bara : ja men jag har försökt, du vill juh inte följa med till jimmy, eller DU vill inte fara på bio med jag jimmy och camilla, eller du vill inte följa med till mina föräldrar.

Nej tacka fan för det! jag vill ju att vi två ska göra något tillsammans, inte att det hela tiden ska måsta vara med en massa annat folk för att vi ska kunna fara och se bio, eller sticka och grilla eller vad tusan som helst.

Är jag så jävla hemsk att umgås med eller vad?

och det som gör ännu mer ont är att fast jag har försökt förklara, att jag också behöver känna mig uppskattad, att jag också behöver få frukost på sängen, en romantisk middag tillagad eller liknande, så skiter han i det. han bryr sig inte.

Det blir ingen förändring! och det svider hårdast, det gör ont och jag blir uppgiven, ledsen och tillslut förbannad, ska det måsta vara såhär?

varför ska det vara så svårt att göra något tillsammans? alla förslag jag har gett har ratats per automatik, allt jag har velat göra i sommar säger han nej till, och han föreslår inget själv,

han skiter fullständigt i det här känns det som, i mig och mina känslor, mina behov.

jag är ingen ängel själv men jag försöker tänka på han så ofta jag kan, jag gör speciella grejer för han som jag hoppas han tolkar som att jag verkligen bryr mig om han för jag vet att han säkert har samma behov av att få känna sig uppskattad som jag har.

han brukar bli glad över mina överraskningar, men han verkar totalt missa att jag kanske också behöver få känna mig uppskattad och ompysslad.

Är det något fel med att JAG också behöver det?

jag känner att jag skriver helt okontrollerat nu, som att jag mördar tangentbordet , men på något sätt känns det också som att hur mkt jag än skriver så får jag inte ur mig det jag känner, jag blir galen! och fruktansvärt ledsen, med ett litet inslag av panik.

vad tusan ska jag göra åt det här?

är det bara att svälja skiten åsidosätta mina egna behov och fortsätta som att det inte finns något ? inget behov, inga känslor, inget JAG.

allt ska bara handla om hans behov, hans känslor och hans förbannade jävla jobb.

varför kan han aldrig fråga mig hur det har gått med pluggandet? med provet eller utflykten?

jag blir så arg!

men också besviken, Jens är en underbar människa på så många sätt och han är den enda och första jag kan se mig spendera resten av mitt liv med. Bara han hade kunnat förstå hur hans ignorans påverkar mig, hur dåligt jag mår av det.

Fan vad många jag det blir hela tiden, men vad ska jag göra? ta bort mig, förminska mig, radera mig, bli till ingenting?

jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt.

den här ledigheten har varit kass, jag vill aldrig mer uppleva en ledighet tillsammans med han igen när det blir såhär, nästa gång det är långledigt tar jag ett tält och sticker till Piteå, det är då fan bättre än att totalt köra ner mig i självömkan och ensamhet här.

vad ska jag annars göra? börja gå på bolaget varje dag och dränka min ensamhet, ta in drogerna i mitt liv återigen bara för att behöva slippa känna mig så jävla ensam.

jag vet att jag inte kommer att göra det, fast det är riktigt lockande, droger och alkohol sviker en aldrig, man vet precis vad man får och det känns tryggt, men det är inte värt att riskera mitt liv för det.

idag kommer inga visdomsord eller vettiga funderingar för jag har inga att ge, just nu blev jag tom, blank, och helt slut. att vara arg och sårad tar alldeles för mkt energi så nu lägger jag ner.

Jag ska göra min jäkla creame cheese lax med potatis och äta den själv! sen går jag och lägger mig.