Välkommen till min blogg

Det var länge sen jag skrev i min blogg, eller ens tänkte på den. nu när jag kollade så fick jag nästan en käftsmäll, sista inlägget skrevs 2011, nu är det 2013 och jag försöker minnas allt som har hänt sen sist, Iofs så är det ju dock praktiskt taget en omöjlighet, man blir som man umgås känns det som. hur som haver, dra en ambitiös redovisning av det senaste året känns lite överambitiöst, så jag tänker det är lika bra att jag bara svammlar och skriver av mig som vanligt.

 

Just nu är det många omvälvande grejer som händer i mitt liv, jag vet inte ens vars jag ska säga att det började, eller vars det slutar för det vet jag inte. Men jag kan säga så mkt som att allt inte är av ondo, jag har alltid gillat att ha mkt att göra, helst fullsmockat tills jag går och lägger mig, för då kan jag känna att jag kan sova med gott samvete och jag undviker att röka och käka onyttigheter bara för att jag är rastlös. grejen är dock att jag egentligen bara blir mer och mer utmattad, allt bryts ner fort. Det är ungefär som när jag far ut och springer, jag matar och matar och fast lungorna tillslut skriker och låren krampar så fortsätter jag, för då känns det som att jag verkligen ha tagit i, som att jag har koll/kontroll. Jag blir lätt manisk, det är det som är min styrka på ett sätt, men även mitt fall. Jag går in i projekt och ideer helhjärtat och ger mitt allt för annars känner jag mig som en dålig människa, jag överanstränger mig själv men inser det inte förän jag redan har snubblat. Och sen ser jag det som ett bakslag också, att jag inte ens kunde härda ut och nå mina mål. Låter det som en ond spiral? jag håller med. Det är lite moment 22. För att jag ska vara engagerad och orka så måste jag satsa allt från början, för känner jag att det börjar rinna ut i sanden så drar jag mig undan och slickar mina sår.störtdyker för att på ett sätt ta tjuren vid hornen Många tänker nog nu: ja men det är väl bra? man ska satsa ordentligt och vara ambitiös. Men vad händer när man satsar allt, man tömmer varenda resurs av psykisk och fysisk energi och ändå bara känner att allt fallerar, att jag tappar kontrollen. Att inse att jag helt enkelt har tagit mig vatten över huvudet finns inte, den tankegången existerar inte utan jag ser det bara som ännu ett nederlag, att jag fortfarande inte är nog så bra och att jag fortfarande inte kan sköta ansvaret. det är en ond spiral som bara fortsätter och fortsätter.

 

Därför har jag som insett att nej, jag kan inte fixa allt, jag kan inte styra allt, jag kan inte LAGA allt. Att känna sig som en människa är ett riktigt brutalt uppvaknande, innerst inne vill man inte vara något så "trivialt" utan i all skevhet så försöker man ändå utmärka sig även om det bara gäller att förfalla mest, eller misslyckas mest. Ska jag krascha så ska jag krascha riktigt rejält, annars får det vara eller så kan jag ju lika gärna återfalla till gamla mönster. Om jag fortfarande minns dom, men det är väl som att cykla, har man en gång lärt sig det så är det inga problem, vanan sitter i.

 

Men vad gör man om vanan är att hela tiden trycka ner sig själv, att hela tiden hitta fel, att man faller tillbaka i spår som borde ha blivit bortglömda. Vad tusan gör man när man inte känner sig värd att existera, att vara. på gott och ont, bra som dåligt?

 

Jo jag bakar! jag blir manisk, jag blir fokuserad och har koll, jag får sömnbrist och blir peppad av det. Ser ni vars spiralen börjar nu igen? men jag lurar mig och tycker att det är en "positiv" nedgång, mer realistisk och naturlig som kommer att leda till insikt och anpassning. Men verkligheten är inte så, jag kör järnet återigen, och spelar åter igen dum när kroppen havererar och jag inte ens orkar lyfta min arm längre, ännu mindre prata och le. Jag blir ett skal som det tar evigheter av insikt, klander, besvikelse och mod att komma ut ur. Och sen är jag tillbaka på noll igen och spiralen sätter igång. Vad tusan alltså? eftersom jag vet allt det här så borde jag ju kunna undvika det, men uppenbarligen inte. På något sätt hoppas jag att det faktum att jag skriver ner det gör så att det fastnar åtminstone lite mer än om jag bara har flyktiga tankar som trängs undan av stress. Jag vet vad jag måste undika för att fixa att vara en människa, men frågan är bara hur? hur tusan gör alla andra för att orka allt? finns det en gyllene nyckel som jag inte har hittat eller en "yellow brick road" som inte är skyltad. Finns det ens någon som har lyckats? jag hoppas då det för jag tar gärna emot tips :) många bäckar små