Välkommen till min blogg

Låten han gav till mig mig, återanvände han till hon.

 

Hon sa orden: "alltså,Jag har aldrig någonsin mött någon som dig förut."

Exakt samma ord som jag sa åt han när jag och Sebastian först träffades.

 

Sak på sak, upprepades från våran historia.

 

Det startade en process och fick mig till att verkligen börja tänka igen, chocka igång tankeverksamheten som dom senaste månaderna ,kanske senaste året har varit lamslagen av overload och chock och tillslut avstannat av alla motstridigheter, alla kamper, av att alltid höra att jag har fel,tänker fel,fungerar fel.

 

Det skadar en- det kan oundvikligen inte göra annat. även om jag har försökt att hålla ihop, rädda det som har kunnats. men det kommer att ta tid att kunna bli hel, om det ens någonsin går.

 

Men nu vet jag varför det blev så mkt skada, så mkt smärta och så otroligt mkt sorg. Så mkt som togs och gavs och smulades sönder till inget.

 

Det har fått mig till att sluta grubbla över vad som var äkta och vad som var falskt - och istället lett till att jag har förlikat mig med att alltihop var en Illusion - ett luftslott

 

Det var en illusion, ett spel. alla ord var lika tomma som luft- alla handlingar var uträknade-i förväg uttänkta-för att fylla olika behov som enbart var hans.

 

Var det därför alla dikterna och rimmen som i början flödade och som jag älskade och konstant förundrades över ,-helt plötsligt bara dog ut-och sen enbart fanns kvar som diffusa minnen från en svunnen tid- alltid saknade, för evigt borta..?

 

Var det därför dom istället byttes ut mot hån och kränkningar, verbala slag mot mitt psyke och min själ. Sönderplockandet av mitt värde,min rätt till mig. min integritet och rätt till respekt,och framförallt - min rätt till att känna mig trygg i mitt eget hem? Ebbade hans lager av välvalda ord och komplimanger ut så pass fort ? Nådde han allt för snabbt botten av skattkistan-  så han tillslut inte hade något annat val än att släppa fram det som på riktigt var sjukt?

 

Jag ser nu ett mönster, som jag önskar inte hade funnits- Jag sörjer en kärlek som jag kände och gav - men aldrig fick känna tillbaka.

 

Det enda han gav mig var tomma ord och luft.

 

Han älskade aldrig mig på riktigt- han älskade bara det som jag gav till honom. Uppmärksamhet, Sex, pengar, Nikotin, Massage;frukost på sängen,presenter, Mysmiddagar och helt enkelt - uppmärksamhet och tillfredsställande av olika behov och drifter - alla hans.

 

Men sen när jag i slutet av den här sommaren blev långtidssjuk och inte längre kunde ge han allt detta -

då började han söka och finna det på andra håll och allt jag från den stunden fick höra, var ett upprepande av allt som jag inte längre kunde ge, alla behov som jag inte längre kunde uppfylla, att jag inte längre var mig själv -sprallig och idérik med impulspåhitt och aktiviteter, Sjukdom var inte tillräcklig förklaring, det var något fel på mig, jag var deprimerad, inte mig själv,annorlunda, förändrad-allt det nötte han in i mig och gav mig dåligt samvete över,-medans han samtidigt satt på FB-Dejtingsidor-kik-appar och snapchat. jag vet inte exakt hur många eller när, jag vet bara några som är bekräftade det räcker, jag vill inte veta mer- jag vill inte höra mer eller läsa mer.

 

Jag vill bara sörja....

 

Varje gång jag har gråtit sen upptäckten så har jag gråtit pga smärtan av vetskapen, smärtan i att kunna mönstret. Smärtan i att historian upprepar sig ..

 

Jag har grinat och sörjt alla händelser och upplevelser som jag hänfördes av och upplevde som unika för oss-magiska och speciella - bara har varit luft och en del av ett mönster av upprepning.

 

Jag har sörjt falskheten , dubbelspelandet och illusionerna som han målade upp. jag har bannat min idioti och blåögdhet och att jag inte lyssnade på min kropp, min magkänsla, intuition och framförallt-min familj.Jag har sörjt alla drifter-som han genom sina handlingar har dödat och tagit bort. jag sörjer saknaden av det som jag kanske aldrig mer kommer att kunna återfå. Jag sörjer förlusten av mig själv-som jag tillät han att ta.och jag bannar mig själv för det. varje dag, varje sekund med en sån obeskrivlig ångest och frustration-bottnad i en sån djup - på riktigt avgrundslös känsla av maktlöshet och förlust.

 

Jag har sörjt att den friska sebastian -som kom fram i somras på behandlingen, försvann och tillslut har jag även sörjt hoppet om hans återkomst som allt eftersom sinade tills det en dag var borta.

 

Jag har ångrat all tid som har förpillts på intighet, all energi och engagemang som har samlats ihop och gång på gång dränerats. All uppoffring som många gånger har fått mig att knäa, alla pengar som har getts och utlånats- och säkert nu aldrig kommer att återställas. Alla numera tomma förråd i mitt liv som jag har tillåtit han att härja fritt i- utan tanke på mina egna behov.

 

Jag har varit så otroligt arg! ,på han-på hon-för deras dubbelspelande och falskhet. För att han har förstört ett minne från den värdefullaste högtiden jag har. Till en början varit gränsande till hatisk över vad hans dubbelspelande har krossat,hatisk över ilskan som smärtan av sanningen har gett-som hans tankar och handlingar under jul har lett till. Den enorma Ilskan över att han hela tiden egentligen var någon annanstans-  hos hon har fått mig att vilja vråla av vanmakt men i grunden mest av sorg. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort det, på något sätt glömma . Att jag hade sluppit att för alltid måsta ha det med mig som ett svart minne av Jul, ett minne  som för alltid kommer att ha förändrat min syn på det enda i livet som jag har haft heligt. Som förut alltid har varit obefläckat, vitt, oskyldigt, och genom åren lika översvämmat av magiska och kärleksfyllda förväntningar som när jag var liten -men inte nu.

 

Jag har känt en sån avgrundsdjup sorg och självförakt.

 

Jag har känt en sån enorm saknad- efter mig själv, efter en kram och äkta medmänsklighet och närhet. Efter mjukhet och värme mot min hud istället för iskall kyla och hårda och tomma skal..

 

och jag har krupit ihop och slutit mig av rädsla -för att någonsin igen släppa in någon i mitt liv, till mitt innersta,där jag återigen riskerar samma hänynslösa och sönderslitande behandling av allt som en gång var värdefullt där i.

 

och jag ryggar tillbaka av fruktan för nätterna, för tankarna, minnena och drömmarna, där allt återupprepas som en evig slinga. alla händelser, alla upplevelser, alla känslor, alla ord och framförallt all tomhet...

 

Det jag inte gav-lät jag han ta.

 

och nu kan jag bara känna mig tom ,dränerad på allt - förutom en på riktigt bottenlös sorg och saknaden av en enorm förlust - mig själv.

 

Det är sant, jag har förändrats, jag känner inte längre igen min hjärna eller alla tankespår och mönster- minns faktiskt inte sist jag gjorde det. Jag har blivit sjuk, inte mig själv - sjukt föder sjukt kanske.

 

Men en sak har han dock inte kunnat ta bort helt, och det är min stolthet.

 

Jag får dock påminna mig om det, att räta på ryggen och lyfta på huvudet,påminna mig om att  trots alla hans anklagelser , snokande, lyssnande genom brevinkast, kikare,vridande i,inläsande,keyloggers,lösenordsletande och upprepningar och beskyll - så var det aldrig jag som var otrogen eller satt på dejtingsidor. utan det var han.

 

tala om att kasta sten i glashus.

 

självklart hade jag min del i fel och brister, i grälen som vi hade, it takes two too tango så att säga, och två för att gräla och diskutera . Jag har inte varit och är ingen ängel. Men det finns faktiskt vissa gränser som inte ens jag går över..

 

jag känner rädsla inför vetskapen om vad den här texten kanske kan leda till, rädsla inför vetskapen om risken för smutskastning,förvridande, bortförklaringar och utpekande av mig som sjuk och falsk, risken för att kanske även den här gången bli printad på pastebin  till andras nöje och spä..