Välkommen till min blogg

Alltså! ibland är världen allt bra skruvad! men den här gången måste jag säga att den är det på ett helt fantastiskt sätt!!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har inte prognosen för höger fot varit så värst ljust men i Torsdags så förändrades plötsligt det.

Jag var på HC då dom för hundrafemtioelfte gången frågade om jag fortfarande inte kan röra på foten vilket jag (för att vara ärlig lite less) svarade att nä det går fortfaarande inte. 

Men! kvinnan bad mig ändå försöka och vet ni vad???! DET GICK!!!!

 

Ingen stor rörelse men ändock en rörelse, hon bad mig röra den uppåt men den for neråt men vilket fall som, från att ha varit stendöd i över ett år så rörde den helt plötsligt lite på sig, typ kanske en cm,eller en halv, eller något i den stilen. Efter det har jag suttit dagligen och försäkrat mig om att det faktiskt inte bara var någon tillfällig masshallucination eller något i den stilen utan att det faktiskt var verkligt och ja, det verkar faktiskt som det! woop woop!! :-D

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner, är som fortfarande lite "misstänksam" och vågar faktiskt inte tillåta mig själv till att hoppas på för mkt- tänka att nu kommer jag garanterat att få tillbaka full rörlighet i högern också och börja planera om mitt liv igen efter en helt ny framtidsmöjlighet. Av någon anledning så tvingar jag mig själv till att hålla fjärilarna borta från magen och leendet från att vara permanent fastklistrat i ansiktet mitt. Jag är väl kanske egentligen ganska rädd, rädd att återigen hoppas och riskera allt inom mig som jag har byggt upp sen den dag jag vaknade upp på sjukhuset i solna. Vissa saker har varit av nödtvång, för att kunna ora ta mig igenom allt och för att inte totalt förlora mig själv eller min mentala hälsa. men det har också lett till att jag inte längre är lika snabb till att tro eller lita på något. jag är misstänksam, mot läkarna och deras kunskaper, mot prognoser och framsteg och jag synar varje litet tecken tusen gånger innan jag vågar acceptera att det faktiskt är ett framsteg. För jag vill inte förlora något mer av det lilla jag har kvar. Så jag får väl helt ekelt erkänna att det drag som jag aldrig lyckades skaffa mig förut, på gott och ont ändå tillslut har skapats inom mig. Misstro och misstänksamhet har som blivit en del av mitt liv, för att skydda det sista som jag inte kunde skydda förut,då det värsta jag kunde tänka mig var att leva ett liv som var bestående av det.

 

Men sen finns det skillnad på misstro och misstro också. 

Så jag får väl trösta mig med det på ett sätt.

Jag har alltid tidigare hellre föredragit att tro det bästa om allt och alla och riskera att bli bränd än att ständigt gå och vara misstänksam och hålla hela världen på avstånd, delar av det har jag väl numera förlorat. Men men, 

Allting i livet förädrar en ju alltid på något sätt, och sen finns det ingenting som säger att det som förändras inte sen kanske kommer att förändras igen. Men i över ett år så har jag skyddat mig själv och överlevt genom att hålla mig själv nere på jorden och inte har låtit mig slitas med i en känslomässig berg och dalbana i sånt som jag har kunnat kontrollera. Sen har det självklart varit tillfällen som har varit utom min kontroll, ingen är någonsin helt immun. Eller ja, kanske förutom människor som saknar empati dvs.

 

But who am i to say?

 

Men men! Var bara det jag ville berätta! har inte riktigt tid atm att skriva något mer men ska försöka komma ihåg att skriva lite mer sen här framöver!

 

kram kram!

 

PS!Nu har jag äntligen fått dit en google transate-knapp längst upp på förstasidan av min blogg om någon är sugen att läsa på något annat språk! DS