Ett Livsöde..
Det här är inte min historia att berätta, varken nu eller senare. Men med nu detta sagt så kände jag ändå efter att ha pratat med en viss person idag, -(vi kan för att inte lämna ut han helt kalla han för Lars), då han kom hem från en väldigt nära släktings begravning, ett starkt behov av att få ventilera ur mig en massa känslor och ytligt beröra något så stort som en människas livsöde- ja hela dess existens..
Ett behov av att få ventilera ur mig all ångest och smärta som för varje gång jag hör hans- Lars, berättelse om sin uppväxt och familj bara ökar allt mer och mer. Ventilera ur mig allt detta som bara får mig till att vilja slita han intill mig och låsa fast han i den största kram jag endast kan ge, för inga ord räcker till. Det svenska språket, eller ja - alla världens språk är alldeles för otillräckliga och känns enbart allt för lama, utan nog med kraft eller läkelseförmåga i sig för att kunna skänka ens den allra minsta gnutta av tröst.
Ett behov av att skriva av mig, lasta ur mig smärtan av alla dom återberättade fysiska slagen mot hans kropp, slag som då även jag har känt. Lasta ur mig all den dagliga verbala misshandeln av han som person, som människa och unik skapelse och som har fått mig till att vilja kunna vrida tillbaka klockan och skydda han, åtminstone kunna säga åt honom att han inte längre behövde känna sig så otroligt ensam - att allting tilllslut kommer att bli bra, att alltihop har ett slut och att han var(är) värdefull. Jag känner ett helt övermäktigt behov av att få skrika ur mig alla dessa slag som genom år efter år har fått ärra hans kropp och i samma veva även har skurit långa revor i hans själ och till stor del trasat sönder den nästan helt, där endast några få minnen, några ynkliga i antalet år har lyckats med att trots allt detta som skett åren efteråt - har hållit den samman och inte för alltid låtit den gå förlorad-för evigt förstörd.
Jag vet inte riktigt vars berättelsen skulle ha fått ta sin början och jag har heller ingen som helst aning om vars den kommer till att ta slut, men i vissa fall är det inte alltid slutet som är det viktigaste utan det är början. För det är början som verkligen har kraften, som är av allra största betydelse. Som gör slutet och allting däremellan logiskt och kan ge en förklaring - och förhoppningsvis även förståelse, men ännu bättre - en förlåtelse, möjlighet att komma till. Så länge bara någon är villig att lyssna....
Jag vet inte vars jag skulle ha börjat berättelsen om jag var i Lars skor, vilket av alla minnen och händelser i barndomen som blev avgörande milstolpar i livet, vilken händelse som vände allt och gjorde en relativt levnadsglad och öppen pojke, till en inåtvänd och sluten man med milshöga murar runt om sig med en tjocklek av samma kaliber som mount everest fot.
Kanske skulle jag ha börjat där hans storebror dog innan han ens hade fyllt 10, en händelse som startade något inne i både hans mamma och hans pappa - något som senare skulle visa sig vara allt för avgörande för och starten av - en kedjereaktion med händelser som i slutändan blev förödande för hans uppväxt från äldre pojke till man.
Eller så kanske berättelsen skulle ha fått ta sin början då han var 12 år och hans pappa dog, en av dom få - om inte kanske den enda människa som han någonsin helhjärtat har älskat och känt total samhörighet med. vars pappa som tog med honom på besök till ryssland, som lärde honom språket och allt om hans bakgrund - ja helt enkelt allt om hans rötter.
Han som lärde honom om etik och moral, och gav honom en början till hur en äkta gentleman är - men som han själv har finslipat och slutfört.
Han som fick honom att skratta och som berättade historier om allt och ingenting, men som betydde hela världen för en liten pojke - där familjen var det han visste och kunde, men som i en kreativ hjärna med gränslös fantasi som hans inte längre blev det enda.
Eller så kanske berättelsen skulle ha börjat då hans våldsamme och extremt manipulerande och dominerande styvfader kom in i bilden och blev början på många och allt för ofta - extremt smärtsamma år för Lars.
Då mkt förstördes inom honom som barn, men som genom det även tvingade fram en mental styrka utan dess like. En moral som är långt över skyarna högre än dom flesta i hans ålder som jag har mött.
En styvfader som tvingade honom till att växa upp allt för fort och som med vilja försökte bryta ner honom - dock utan att någonsin lyckas helt. Styvfadern som försökte göra sig själv så stor genom våld, genom att trampa och trycka ner - försöka omvända, skapa hängivenhet och sidor på det mest brutala sätt som finns. Som försökte skapa respekt genom rädsla och försöka vinna över - eller kanske enbart förgöra.
Eller skulle den ha börjat hos hans mamma som redan nedbruten efter sin ena sons död - ingeting sa, ingenting ville se och kanske ingenting heller hade förmått att göra. En mamma som misslyckades med sin största uppgift i livet - att skydda sina barn från ont.
Mamman som än idag inte vill, kan eller ej heller kanske förmår inse sanningen och vad den gjorde med ett av hennes livs största mirakel till underverk - sitt barn.
Som vägrar se sin del, sin skuld och sina brister - som har haft sin del i hur allt numera ser ut och är. Som har vägrat acceptera sina skyldigheter och som totalt har brustit i sin ansvarsförmåga och vägrat axla sin roll som den viktiga pusselbit som hon är till att i framtiden kanske kunna läka allt det som så brutalt har skadats.
Kanske någon gång i framtiden kan allting läkas, kanske kommer pojken återigen att ha en familj att fira jul med - och inte som nu för tiden, fått fira den ensam - ratad, förskjuten, men med åtminstone en självkänsla, en rak rygg och högburet huvud, inte längre kuvad- aldrig mera tyst...
Det finns som sagt så mkt att säga, ett helt livsöde att återberätta,ja en hel familjs - men den är som sagt inte min att ge. Det enda jag kan göra är att skriva av mig, lasta ur lite - göra plats för mer, om det nu skulle finnas mer att lasta på och jag kommer alltid genom hela livet att göra det med glädje och tacksamhet över ynnesten som människorna här i livet har gett mig och förhoppningsvis i framtiden även kommer fortsätta med att ge..
Kärlek,acceptans och förståelse, men framförallt att ha en vilja till är några av livets nyckelord enligt mig iaf.
Kram!
