Välkommen till min blogg

Jag insåg för några dagar sen att allting har förändrats, jag tänkte tillbaka på hur det kändes förra vintern, alla tankar och känslor jag hade, hur kluven jag var känslomässigt, hur mkt jag längtade tillbaka till Piteå fast jag inte ville, och jag insåg nu att det är borta, jag längtar inte längre tillbaka till Piteå, jag suktar inte längre efter umgänget där eller alla "händelser".

Vilken befrielse! Jag har äntligen sörjt klart verkar det som, jag hade nog glömt att allting tar sin tid,att alla större förändringar tar lång tid att smälta, iaf för mig.

Det känns grymt skönt att veta att jag har skapat mig ett riktigt liv här i Älvsbyn nu, ett där både hjärta och tanke är med och det underlättar tillvaron markant.

Så vad ska jag säga? jag är lycklig helt enkelt och det är verkligen inte helt fel ;)

Just nu är det som att jag har massor att skriva men inte vet vars jag ska börja, jag är ledsen, rädd, chockad, förvånad. ja allt!

Min kära vän sanna la upp några gamla bilder idag som egentligen, nu när jag tänker efter är helt hysteriskt roliga, men som inte fick den effekten hos mig. När jag såg dom så kändes det som att hjärtat skulle börja blöda, jag störtdök ner i någon avgrund som jag hade hunnit glömma, jag blev precis den jag var då, på korten. den rädda, osäkra, ångestmättade och deprimerade Karro.

Den som var rädd för att se sig själv i spegeln, att visa sig bland folk, att existera! Jag var helt enkelt rädd för mig själv.

framförallt för att jag så fort blev så förändrad, jag kände inte igen mig själv, när jag gick upp i vikt så fort var det inte bara utseendet som förändrades, utan själva jag, kärnan i mig. jag blev vilsen. och rädd.

på bilderna vägde jag mkt, inte min maxvikt som jag har haft men nära inpå.

Det var så jävla ofattbart, jag blev så rädd, och så ledsen när jag insåg hur den där leende människan egentligen mådde, kände.

Och jag trodde jag hade släppt det!

att det inte fanns längre, att jag hade tagit mig förbi det och gått vidare,

men det visade sig att jag bara hade grävt ner det och hoppats på att det skulle försvinna, tills år/väder/vind återigen tog det till ytan.

Så nu sitter jag här, adrenalinet flödar, som att kroppen är inställd på flykt, springa iväg och aldrig se mig om igen, eller slänga mig i sängen och dra täcker över huvudet, droga ner mig eller vad fan som helst, för att trycka undan detta.

men, vad tusan, jag vet att det inte funkar, det här är väl ett bevis för det, så, nu får jag helt enkelt traggla igenom tankarna och känslorna här, skriva av mig och veta att det tillslut faktiskt hjälper, lindrar och kommer att göra det mindre.

Just nu vet jag dock inte vad mer jag ska skriva, jag blev som blank, nu fick jag ur mig det värsta, men mer blir det väl sen när sanna har mailat mig bilderna så jag kan utmana mig själv och kolla på dom, verkligen känna efter, men mer förberett den här gången. och mina tankar kommer väl då i vanlig ordning att hamna här...

varför känns det som att jag står med ena foten på en sida och den andra på en helt annan, på något sätt krockar den jag vill vara med den jag är, eller rättare sagt, det livet jag vill ha är i konflikt med det livet jag har haft.

Det är som att jag hela tiden står och velar, ungefär som att jag vill behålla kakan men ändå äta upp den.

Det är så mycket negativt med Piteå, med livet jag levde där, med den jag fortfarande på något sätt blir igen så fort jag far dit.

Jag vill bo här i Älvsbyn, jag vill inte ha livet jag hade i Piteå igen, men ändå på något sätt så har jag svårt att släppa taget, släppa taget om vännerna där och händelserna som jag ibland sitter och suktar efter, glorifierar och önskar att jag också var med om.

Jag vet att det egentligen inte är så underbart som det på något sätt har blivit i mitt huvud. Som det verkar, det är ofta som så att skenet bedrar.

Här, där jag är nu, det är det näst intill perfekta stället för mig, det är här jag kan se mig ha en framtid. Inte i Piteå.

Så varför saknar jag staden så mycket ibland? varför saknar jag "friheten", impulsiviteten, intensiteten?

Varför saknar jag något som jag egentligen vet inte finns, som på något sätt har blivit en skenbild av hur det egentligen är.

varför suktar jag efter illusioner?

Och varför är det så svårt att släppa allt, att stänga dörren och gå vidare, kapa det där sista som begränsar mig, håller mig tillbaka i dörren. Varför kan jag inte bara gå ut och stänga den bakom mig för att sen sträva framåt, till mina mål, mina drömmar ?

Lämna staden även mentalt.

Varför får alla tankar på Piteå och folket där, ruljansen och historierna mig till att må så fruktansvärt dålig?

är det för att jag vet att jag inte kan vara med längre, att det skeppet har seglat, jag har tagit mig för långt fram för att kunna gå tillbaka, jag vill inte gå tillbaka, men ändå vill jag vara med, istället för att känna mig utanför, ensam och icket tillhörande till någonting, eller några.

Det känns som att jag har tappat min gamla tillhörighet för fort, att jag inte har hängt med, och helt plötsligt sitter jag här och inser att jag inte vet vars jag hör hemma. Vars är min tillhörighet nu? kommer jag aldrig att hitta en gemenskap igen, kommer jag aldrig att ha ett umgänge igen, kommer jag aldrig mer att ha någon/några att umgås med, att kunna gå över till en sväng eller helt enkelt bara hitta på något galet impulsivt med.

Kommer jag alltid att känna mig låst, utan möjlighet till något annat än att hålla uppe den här masken av falsk trivsel, av martytisk accepterande.

Jag vill skrika, men jag vet inte vad, jag vill gråta men jag vet inte varför.

jag kan aldrig återvända till Piteå, det skulle inte lösa något och det finns inget för mig där längre.

Logiskt borde jag väl kanske vara glad för det, att avståndet nu har blivit så pass stort. Men jag kan inte känna det, det enda jag känner är en sorg som river djupt i hjärtat, i själen.

Och det enda jag undrar om och om igen är, när ska det sluta? när ska det gå över?

När ska jag slippa alla tankar och alla känslor som jag tillåter begränsa mig.

När kan jag sluta sörja? när går det över?

satt på balkongen och började fundera, när tog jag min sista rykare? av någon anledning är jag helt ställd över att jag inte har tänkt på det förut, att det har gått så länge nu så jag har glömt.

Glömt bort det som en gång var det enda jag kunde tänka på, timma efter timma dag efter dag, det jag drömde om och hela tiden hade ett obeskrivligt sug efter.

Helt plötsligt kommer jag till insikt att det inte längre är så, och jag är förvånad.

Förvånad över att nålar och pumpar inte längre är det som dominerar mitt liv, mina tankar.

Men framförallt så känner jag mig glad, glad över att det äntligen har blivit så, att jag äntligen har kunnat lägga det åt sidan, inte bara bli av med det fysiskt, utan även mentalt.

Jag kan nog kalla det lättnad.

Det är skönt att känna resultat, få en sån här stor påminnelse om att det jag gör, det jag jobbar med och anstränger mig för att klara faktiskt fungerar, att det hjälper. att något hjälper.

Jag kan bara säga. GUD VAD SKÖNT!

Just nu känner jag verkligen sinnesro och tacksamhet.

tacksamhet till mig själv, till världen, till omgivningen och alla som påverkar mig i min vardag och gör så att jag än så länge faktiskt känner att det finns bättre, större och mer värdefulla saker här på jorden än droger.

det behövs nog inte säga så mkt mer, allt känns bra och underbart :D

kram

Att känna sig lugn, aktiv, levande, glad, sprudlande och totalt nöjd är hur underbart som helst.
Att uppskatta dom små sakerna och göra det som man mår bra av är verkligen något som inte kan köpas för pengar, att tillåta sig själv komma i harmoni, slappna av, bara vara och njuta.

igår hade jag en sådan dag, och den sitter fortfarande kvar i kroppen. Jag verkligen ÄLSKAR den fasen man som hamnar i, bara man tillåter sig själv.

Så varför tar inte alla och gör det? varför gör inte jag det oftare? varför tar sig inte alla tid att gå undan, att göra något man vet att man mår bra av?

även om det tar en dag, eller några timmar, så är det väl värt "mödan".

Komma undan all stress, slå på en skiva, läsa ut den där boken man har försökt avklara i flera veckor, fiska, bada, sola eller bara gå i naturen.

Varför försöker man oftast inte ens att ge sig själv tiden och möjligheten till att må bra?

testa slå av mobilen, lämna den hemma och gå ut, utanför dörren. Hitta ditt eget smultronställe där du kan filosofera, drömma och njuta!

Jag hoppas att dom som läser detta gör det, försöker lägga alla måsten åt sidan en dag och helt enkelt bara vara för det är det lätt värt.

kram alla.

jag var med om en sak för ett tag sen som fick mig att grubbla, kanske för att det på något sätt ledde till mig själv, hur jag har fungerat.

Det var en händelse där en människa skämdes, över något som jag verkligen inte tycker man behöver skämmas för.

Det handlade om ett besök på bolaget, där en gemensam bekant hade handlat tre plattor öl inför semestern och det kom upp i närheten av en lokal präst.

varför skämdes den andra människan för att prästen hörde det? jag frågade och fick svaret att prästen hade varit instabil sista tiden, att den la sig i sådant som inte angick den, fördömde och hade åsikter om saker som den inte ens har med att göra.

Bara för att en människa av någon anledning själv mår dåligt, så ska det väl inte berättiga att den sprider rykten, baktalar och fördömer andra? och varför har den rätt att döma någon för att den går på bolaget? och det riktigt trista var att se hur den andra människan på något sätt blev tillintetgjord och arg, se hur skammen spred sig genom kroppen.

jag såg och anade det men kunde på något sätt inte föreställa mig att just den personen skulle skämmas över en sådan trivial sak som att dennes livskamrat gick på bolaget. Speciellt inte pga en präst som har alldels för lite att göra eftersom den tycker att sådan är något att bry sig eller skvallra om.

Men på något sätt kan jag såhär i efterhand förstå varför denna människa skämdes, för så fungerade jag också förut, så fungerar jag väl ännu lite. Jag har skämts över otroligt mkt, både stora och små saker, som tex att jag har börjat om att röka.

Men vad tusan! världen går inte under av att jag röker, och det är förjävligt att man ens ska behöva skämmas, att man på något sätt har blivit så påverkad av sin omgivning så man tror att man måste vara på ett visst sätt för att räknas som en "god människa" .

Att man helt plötsligt inte får vara mänsklig bara för att man måste passa in i en mall, och att man ska måsta anpassa sig till andra, böja sig efter vinden och ändra på något som inte behövs ändra, bara för att folk annars skvallrar och fördömer, och det ska tydligen vara giltigt, bara för att dom mår dåligt.

Men hur dåligt får dom inte människan som skäms att må? varför ska den känna att den har gjort/gör något fel fast det inte är så.

Okej att alkohol inte är bra för en människa och det finns många debatter om hurvida inte det också borde göras olagligt.

Men alltså!

Det är INTE olagligt, det är inte på något sätt förbjudet att handla öl till sin semester så varför ska den människan känna att den måste skämmas för det? varför ska den bli nertryckt och orolig? måsta akta sig för vem som får reda på något som är normalt, till och med ganska vanligt förekommande.

jag kan lova att dom inte är dom enda som köper öl till sin semester. Så varför skämmas? tydligen enbart för att prästen mådde dåligt och antagligen kommer att sprida ut det där överallt i sin närhet, men varför måste hon göra det? och hur är folket som lyssnar och har en åsikt om det funtade? varför ska någon anse sig ha rätt att kommentera någon annans vanor som inte är speciellt annorlunda.

En sak om dom hade handlat tjack till semestern, men det gjorde dom inte, det handlade om alkohol.
Och även om dom hade handlat tjack, vad har prästen med det att göra? och vad har alla dom som lyssnar på hon med det att göra?

och även om det gällde tjack så hade en vettig människa inte spritt det vidare, skvallrat, anklagat eller fördömt. den hade gått och anmält det till polisen och låtit dom ta hand om det.

jag blir så tokig på alla rykten, vad tusan. jag har själv så många gånger i livet lyssnat på sådana och även spritt vidare, men någon gång måste man växa upp. och åtminstone försöka sluta med sådant, sluta lyssna på skit och istället försöka sprida positiva saker/ upplevelser om folk.

För det känns bättre att berätta om hur underbart kul jag tycker att någon är, istället för att smitta ner luften med negativa ord och åsikter konstant.

Jag blir så arg på att folk ska kunna göra sådär, och att så många inte har styrkan att stå emot, att säga och inse att det är fel när folk pysslar med sådant där.

Och framförallt så gör det ont att se folk jag bryr mig om, tryckas ner, och inte klara av att borsta av sig det, stå rakryggad och säga ja, vi handlade på bolaget. och?! det är inget du ska bry dig om.

jag vill bara kunna ge dom styrkan att stå på sig, och verkligen KÄNNA att det inte är dom som gör fel, utan det är dom som anklagar och sprider vidare som gör totalt fel.

kanske blev det på något sätt att jag nu anklagar dom som skvallrar och mobbar/ sprider ut och förvränger. Men egentligen inte.

Att få någon annan att må dåligt för att man själv gör det är inte okej, och ska inte behöva vara det heller.

Sen tror jag alla behöver lära sig en viss distans, att sluta skvallra om och anmärka på allt som alla andra gör.
Som fokus ska man nog ha att se om sig själv först och ta hand om dom/det man älskar och bryr sig om.

Fast jag måste iaf säga till mig själv, till världen. att jag inte tycker det är okej att skvallra.

Folk som tycker det är okej bör använda tiden till något bättre, tex försöka ta itu med sig själv och problemen som gör att man känner detta behov av att trycka ner andra och sprida en massa skit.

På något sätt känns det som att jag kastar sten i glashus nu, bara för att jag inte har varit en icke ryktesspridare och säkert inte helt kommer att kunna att vara det i framtiden, men jag har åtminstone kommit så långt så jag kan undvika 90 % av ryktena, men någon gång kommer även jag att försäga mig.

Men det betyder inte att jag inte tycker det är fel att göra det, det är väl den här jäkla mänskliga biten som alla har, och därför vet jag att folk kommer fortsätta sprida rykten, för det är väldigt mänskligt. Men jag hoppas att folk försöker stanna upp och tänka innan, och att alla aktivt försöker hindra sig själv från att sprida sådant i framtiden, och inte medvetet och med ont uppsåt sprider allt dom hör och ser bara för att.

Som sagt, bara för att man själv mår dåligt så är det ingen bra grej att få andra att göra det.
Det är absolut inget som hjälper en själv och för att verkligen kunna må bra så kräver det att man tar steget och börja titta på sig själv, och inte alla runt omkring en.

Det känns som att jag har gått in i en osynlig vägg, och just nu är jag chockad över att den ens fanns. Jag är utmattad, grå, livlös och på något konstigt sätt allmänt låg.

Vars tog all motivation vägen? All energi och pepp? Är det här resultatet av den gångna veckan?

På något sätt är det nog en vettig tanke, det har varit full rulle konstant, plugg/arrangemang/bröllop/shopping/plugg/plugg/fixande/hjälpande osv och knappt någon sömn, jag har vaknat gråtandes flera nätter, andra nätter har jag vaknat och vandrat runt, eller helt enkelt klivit upp och gjort tidig morgon.

Just nu känns det dock som att alla reserver är slut, och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas fylla dom igen. Min högsta önskan just nu är att få sova ut, somna på kvällen och vakna sent dagen efteråt, utan att ha en massa avbrott.

Jag är nästan apatisk, på något sätt önskar jag att jag kunde gråta just nu, att jag kunde känna frustration, ilska, sorg, glädje eller vad tusan som helst, för det här kan inte vara bra.

Det är som ett vagt minne av hur det var förut, hur jag en gång fungerade och var.

jag kan inte ens skriva att det är obehagligt, för jag känner inte ens det. Vad har hänt egentligen?

vars har mitt känsloregister tagit vägen? har det bara utplånats?

varför känner jag INGENTING?

få missade nog mitt humör igår, det var inte på topp och jag hade lyckats gräva ned mig rätt djupt i mitt hål av självömkan med en stor mur av raseri.

På ett sätt kanske det var bra, tillslut exploderade jag, och då menar jag verkligen EXPLODERADE, vill inte veta vad grannarna tror.

Hur som haver, det ledde till något bra, riktigt bra faktiskt :D

man kan nog kalla det förståelse, och ett stort steg till bättre kommunikation för det var där det brast.

Jens hade tolkat mig totalt fel gällande det här (på något sätt känns det ändå lite bra såhär i efterhand att han inte kan läsa mig helt som en öppen bok än)

och jag tolkade självklart Jens fel som ett resultat av det, men vi snackade och tillslut kom man till det där välmående samtalet som bara för en närmare, som leder till insikt och förståelse och det var fruktansvärt härligt.

Jag undrar varför jag (tjejer kanske till och med) hela tiden tycker, eller kanske mer antar att killarna ska fatta ens vinkar, alla antydningar och försök till att dirigera saker åt "problemet" eller vad tusan man nu ska kalla det.

för ärligt talat så funkar det inte så, men innerst inne vill iaf jag på något konstigt sätt fortfarande att det ska vara så, att man inte ska behöva säga allt rätt ut eller förklara, för jag vill att det ska vara självklart, att det inte ska behöva påpekas, men verkligheten ser inte ut så.

Man måste förklara, förtydliga sig och sen repetera.

Det är precis som nu när jag pluggar, det är mkt repetition, mkt förklaringar som behövs och extremt mkt minne som måste lagras.

Varför tänkte jag inte så gällande det här? om det är något som inte är självklart så är det väl en relation, och balansen/kemin i den är aldrig detsamma som i relationerna man har haft innan.

Man måste lyssna, lära, minnas, diskutera och förklara i varje relation man går in i.

fast visst hade det varit smidigt om man hade kunnat skippa det, dock hade det nog inte blivit lika intressant och värdefullt då.

allting känns bra nu iaf, och det känns skönt att jag har fått bort det där lilla molnet som skuggade min vardag och relation till Jens.

Som sagt, han är underbar, så länge jag är det mot han.

för det handlar om att ge och ta, och skriker jag åt han, så skriker han tillbaka, ler jag åt han, så ler han tillbaka. och det är så det ska vara.

så idag är jag tillfreds och lugn,och inte ens huvudvärken kan förstöra denna dag. :D

Ensamhet är något som alla vet hur det känns, det är inte alltid en höjdare, ibland väljer man ensamhet ett tag för att man behöver det, kanske för att vila upp sig eller helt enkelt få en stund till att få tänka ifred.

Men sen finns det ofrivillig ensamhet, och det är definitivt inget som känns bra.

Jag har rört det här ämnet förut, att det är svårt att hantera ensamhet ibland, att jag känner mig ensam av olika anledningar.

Men på något sätt så är det ensamheten jag har känt dom senaste dagarna som är jobbigast, fine att jag inte kan träffa mina polare precis när som helst, det kan jag ta, det blir så när man helt plötsligt bor i olika kommuner och det är lika komplicerat för dom att ta sig hit som det är för mig att ta mig dit, man måste ha råd framför allt. och möjlighet att kunna avvara ett dygn eller två till det.

Men det jag känner här, i lägenheten fast jag lever tillsammans med Jens, det är olidligt, avskyvärt och ledsamt.

Hur kommer det sig att jag känner mig så oälskad, ovärd, hemsk, tjatig, komplicerad, bara för att jag vill ha närhet, inte bara ligga och kramas framför en film, utan äkta närhet, hitta på något utanför lägenheten, tillsammans bara vi två . varför ska det vara så svårt? och varför måste jag känna mig så hemsk som vill uppleva det?

varför ställer jag orimliga krav? varför känns det som att jag konstant talar till en vägg när det gäller det där?

är killar bara allmänt så? förmedlar jag mina behov på fel sätt eller vad tusan är det?
senaste dagarna så har jag på något självömkande sätt intalat mig att det är mig det är fel på, att han helt enkelt inte vill göra något med mig, bara vi två, antagligen för att han bara tycker jag är jobbig.

för några veckor sedan, och några gånger tidigare har vi pratat om det här, och han säger bara : ja men jag har försökt, du vill juh inte följa med till jimmy, eller DU vill inte fara på bio med jag jimmy och camilla, eller du vill inte följa med till mina föräldrar.

Nej tacka fan för det! jag vill ju att vi två ska göra något tillsammans, inte att det hela tiden ska måsta vara med en massa annat folk för att vi ska kunna fara och se bio, eller sticka och grilla eller vad tusan som helst.

Är jag så jävla hemsk att umgås med eller vad?

och det som gör ännu mer ont är att fast jag har försökt förklara, att jag också behöver känna mig uppskattad, att jag också behöver få frukost på sängen, en romantisk middag tillagad eller liknande, så skiter han i det. han bryr sig inte.

Det blir ingen förändring! och det svider hårdast, det gör ont och jag blir uppgiven, ledsen och tillslut förbannad, ska det måsta vara såhär?

varför ska det vara så svårt att göra något tillsammans? alla förslag jag har gett har ratats per automatik, allt jag har velat göra i sommar säger han nej till, och han föreslår inget själv,

han skiter fullständigt i det här känns det som, i mig och mina känslor, mina behov.

jag är ingen ängel själv men jag försöker tänka på han så ofta jag kan, jag gör speciella grejer för han som jag hoppas han tolkar som att jag verkligen bryr mig om han för jag vet att han säkert har samma behov av att få känna sig uppskattad som jag har.

han brukar bli glad över mina överraskningar, men han verkar totalt missa att jag kanske också behöver få känna mig uppskattad och ompysslad.

Är det något fel med att JAG också behöver det?

jag känner att jag skriver helt okontrollerat nu, som att jag mördar tangentbordet , men på något sätt känns det också som att hur mkt jag än skriver så får jag inte ur mig det jag känner, jag blir galen! och fruktansvärt ledsen, med ett litet inslag av panik.

vad tusan ska jag göra åt det här?

är det bara att svälja skiten åsidosätta mina egna behov och fortsätta som att det inte finns något ? inget behov, inga känslor, inget JAG.

allt ska bara handla om hans behov, hans känslor och hans förbannade jävla jobb.

varför kan han aldrig fråga mig hur det har gått med pluggandet? med provet eller utflykten?

jag blir så arg!

men också besviken, Jens är en underbar människa på så många sätt och han är den enda och första jag kan se mig spendera resten av mitt liv med. Bara han hade kunnat förstå hur hans ignorans påverkar mig, hur dåligt jag mår av det.

Fan vad många jag det blir hela tiden, men vad ska jag göra? ta bort mig, förminska mig, radera mig, bli till ingenting?

jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt.

den här ledigheten har varit kass, jag vill aldrig mer uppleva en ledighet tillsammans med han igen när det blir såhär, nästa gång det är långledigt tar jag ett tält och sticker till Piteå, det är då fan bättre än att totalt köra ner mig i självömkan och ensamhet här.

vad ska jag annars göra? börja gå på bolaget varje dag och dränka min ensamhet, ta in drogerna i mitt liv återigen bara för att behöva slippa känna mig så jävla ensam.

jag vet att jag inte kommer att göra det, fast det är riktigt lockande, droger och alkohol sviker en aldrig, man vet precis vad man får och det känns tryggt, men det är inte värt att riskera mitt liv för det.

idag kommer inga visdomsord eller vettiga funderingar för jag har inga att ge, just nu blev jag tom, blank, och helt slut. att vara arg och sårad tar alldeles för mkt energi så nu lägger jag ner.

Jag ska göra min jäkla creame cheese lax med potatis och äta den själv! sen går jag och lägger mig.

jag analyserar och om-analyserar, eller kanske mer korrekt överanalyserar saker.

fast jag hela tiden säger att man måste sträva efter att ta sig framåt, att utvecklats så har jag på något sätt skippat tankegången att för att verkligen kunna utvecklas så måste man ta med sig det gamla, minnena, kunskaperna och lärdomarna.

jag vet inte om det har varit medvetet eller inte som jag på något sätt har försökt skippa det där, har tänkt att man någon gång måste släppa allt, lägga det bakom sig, och helst även glömma.

men det är fel, jag har tänkt helt galet gällande det, för att förstå nuet, och veta vars jag är påväg, och vem jag är, så måste jag på något sätt göra klart med mitt förflutna, ta tjuren vid hornen och beta mig igenom det, annars kommer jag aldrig att kunna utvecklas, för tar jag inte och går igenom det här, och verkligen kommer till den punkten då jag kan lägga det bakom mig,rent,tvättat och struket så kommer jag alltid på ett sätt att stanna i det förflutna, som det sägs ibland, att det förflutna hemsöker en, och kommer att göra det tills den dagen man vänder sig om och ställer sig ansikte mot ansikte mot det.

jag har velat utvecklas i en sån rasande takt så jag mer eller mindre har flytt, jag har sprungit från livet/verkligheten fast jag har försökt intala mig att det är till ett liv jag har försökt komma.

nu är jag inte så säker längre, det känns som att jag har kommit till en skiljelinje, att antingen tar jag tag i allt nu, eller så fortsätter jag att fly,

jag var i sunderbyn idag hos kuratorn, hade träffen som är obligatorisk innan min gastric bypass och det var då jag kom underfund med det,

hon sa att jag verkar ha koll och att jag är en sån som orädd ger mig in på grejer och att jag tar det jag vill ha, först blev jag stolt, men efteråt blev jag fundersam, ger jag verkligen ett sådant intryck som egentligen inte är jag?, verkar jag så orädd och säker, fast jag själv tycker att jag hela tiden är det motsatta.

när skaffade jag den där fasaden? var det bara just idag eller är det någt som har blivit senaste tiden, har jag byggt upp något som inte är den verkliga jag?

är jag övermodig? har jag för stora förhoppningar? för stora mål? vad är det som får mig att verka så orädd och framåt, fast egentligen den enda drivkraften jag har kommer ifrån min flykt, min flykt från mig själv.

känns som att tankarna rätt ofta snurrar,

hon frågade mig vad jag har för någon strategi, hur jag gör för att hantera mina upp och nedgångar, om jag har en plan som jag kan ta till efter operationen,

jag svarade att jag skriver,

jag skriver för allt vad jag är värd för det är enda sättet för mig att hantera allt, mitt sätt att kunna analysera, tänka igenom och inte totalt förlamas av känslor,

jag kan bli metodisk, analytisk och lugn av att skriva, här och nu.

det är min strategi, det är den enda jag vet nu men den är otroligt nog även nästan det enda som behövs,

efter skriverierna så är det Jens som hjälper, han ser saker på ett helt annat sätt än mig och han läser mig som ingen annan någonsin har kunnat.

Så jag har en bra strategi, iaf just nu, jag vill leva, verkligen leva, inte bara andas och existera, utan LEVA, uppskatta livet, allting runt omkring mig, jag vill uppleva så mkt, det är min strategi, att ha drömmar igen, och verklig vilja att kämpa för dom.

just idag blev en sån här konstig dag, men ändå bra, det blev kaos i mina tankegångar, men kanske ett bra kaos,  nu vet jag verkligen att jag måste genomföra det jag fick reda på häromdan, att jag måste ta itu med det, idag var bara en bekräftelse på det.

så imorgon vänder jag mig om och ställer mig ansikte mot ansikte med mitt förflutna, sen hur lång tid det kommer att ta det får vi se, det får helt enkelt ta det som behövs.

frågan är bara vars jag ska börja,  en sån här utredning är ingen liten grej att skriva ihop till, vars börjar man när man inte minns något?

dom sa : så långt tillbaka som du endast kan minnas, men från när minns jag? när jag var 13,14? annars är det bara små glimtar, inget konkret.

men när jag väl har börjat,då kanske jag kommer att minnas allt igen, som en kran som öppnas.

jag vet inte varför, eller jo det gör jag nog men på ett sätt känns det otroligt tungt bara tanken på vilken enorm grej det är att göra, dock har jag bra kontakter och skyddsnät, min jobbcoach är guld värd och har tänkt hjälpa mig med att få ut alla papper, och ge mig tid till att skriva det här, min historik/bakgrund/problematik.

vars börjar man och vars slutar man?

nu känns det lite som att jag gled ur spår, tappade tråden men det får vara, mina tankar är lite halvfärdiga/splittrade och ofokuserade just nu.

fast jag är trött och nedtyng av allt det där, så är jag ändå upplyft och glad, kuratorn gav mig klartecken för operationen och jag svängde förbi infektion på vägen ut, kollade om mina sista provsvar hade kommit än, vilket dom hade.

jag är nu officiellt friskförklarad! läkaren min och alla sköterskor där är guld värda och ska ha en stor eloge för allt, dom har verkligen varit förstående och medmänskliga, När det har känts som jag har stått ensammast i världen, som att jag har varit äcklig, bannlyst, hatad och värdelös så har dom alltid lyckats få mig att le, att se framåt  och inte gräva ner mig själv, dom har sett och behandlat mig som en människa och gett mig ett värde, eller rättare sagt värdighet, när jag själv inte kunde känna att jag hade det.

Dom accepterade mina felsteg, mina misstag och vände det inte emot mig, eller tryckte ner mig ännu mer utan dom gav mig lite hopp, några skratt och en vänlig blick.

blir jag någonsin miljonär så vet jag vars jag ska donera pengar.

jag vet inte varför, men bara av att tänka på alla som jobbar på den avdelningen så blev jag genast glad och upplyft, dom har nog gett mig mer än vad jag ens själv kan ana.

så jag avslutar nog mina funderingar nu, medans jag ännu ligger på topp.

idag var en betydelsefull dag, på fler än ett sätt.

undra varför det känns som att jag hela tiden ska vara så präktig? det är som att bara för att jag har påbörjat den här resan, eller vad tusan man nu ska kalla det, så försöker jag på något skumt sätt uppnå perfektion, fast jag vet att det inte finns något som kan kallas perfekt. Men ändå så måste jag försöka, varför egentligen? så länge jag är relativt tillfreds med tillvaron så borde väl det räcka?

självklart ska man alltid ha något att sträva efter, vissa mål och delmål, men vars ska jag sätta gränsen?

jag känner ibland att jag går lite till överdrift, och sen när jag inte klarar av att uppehålla dom förändringarna som jag har gjort så känner jag att det är ett misslyckande, att jag är ett misslyckande.

varför?

själv förespråkar jag inför andra att så länge man åtminstone har försökt allt vad man kan så ska det räcka, att man har gjort sitt bästa. Men när det gäller mig själv, då tänker jag inte så.

Egentligen sabbar jag juh bara mitt eget mående genom mina försök, och "misslyckanden" när jag tänker så. jag borde vara glad över att jag faktiskt klarade dom där månaderna nikotinfri och sen kunna sitta på balkongen och röka min cigg utan att få dåligt samvete över det, men det gör jag inte.

Jag tänker att jag unnar mig den där ciggen när jag vill ha den för det dör jag faktiskt inte av (iaf inte nu), men sen när jag har rökt den så tänker jag direkt, fan också, var det värt det? för nu är jag på något sätt inte lika bra.

men vad tusan alltså? ibland vill jag bara ge mig själv en käftsmäll, världen går inte under för att jag helt plötsligt inte är nikotinfri längre, men ändå känns det som det på något sätt, och tanken som direkt dyker upp är : vad ska alla nu tycka om mig? ser dom mig som ett misslyckande, är det kanske därför jag får dåligt samvete, för att jag tänker för mkt på vad alla andra ska tycka om mig.

någon gång hade det varit riktigt skönt om jag kunde släppa det där, sluta bry mig så mkt om vad alla andra tycker och tänker om mig, jag har ändå kommit en bit på vägen gällande det men ibland, som nu så faller jag tillbaka till det där.

jag tror grejen är också att jag trivs som präktig, det har jag alltid gjort, är väl därför jag har haft prestationsångest också, jag vill vara perfekt, jag vill att alla andra ska tycka att jag är perfekt och att det jag gör är helt fulländat varje gång, men rent logiskt sett så vet jag att det inte är en sak som gå att uppnå, det finns ingenting som är perfekt som sagt.

men ändå, djupt inom mig så är det ändå perfektion jag vill uppnå.
hur galet är inte det?

handlar det om att det är så jag tror att jag kan bli accepterad? att man måste vara perfekt för att få bli en uppskattad del av samhället?

så vad ska jag egentligen summera detta som, att jag alltid kan sträva men att jag ibland måste tillåta mig att faktiskt vara mänsklig. vilket egentligen är rätt och vettigt.

Det är så logiskt allt ibland, det är lätt att kunna tänka rätt, men att verkligen känna det, är en helt annan sak.
Jag vet att jag ska kunna ta den där ciggen utan dåligt samvete, men om jag känner mig rätt så kommer jag fortsätta att må "dåligt" över det ett bra tag till.

sådan är jag. det är väl kanske min mänskliga del som tar över där, men det får mig ändå inte att bli mindre irriterad över mig själv för tillfället.

Präktig i all ära, men ibland önskar jag att jag inte hade haft den här idén över vad det är, eller försökt att vara det.

jag började tänka på en bit av min histora nu, stod och kollade på allt folk utanför lägenheten och började av någon anledning tänka på hur allting hänger ihop, hur saker och ting har avlöst sig i mitt liv.

Hur allt var i början, introt till vars jag är nu kanske man kan kalla det.

Kommer ihåg när jag och syrran for hem för något år sedan och rensade en massa lådor med papper och böcker från lågstadiet. dagböcker som man skrev sporadiskt i då.

Jag brände allt, både för att jag hade hunnit glömma, eller kanske mer förtränga det som stod i dom. hur jag mådde och vad jag tänkte och för att jag inte klarade av att se det, läsa alla dom förtvivlade orden skrivna med den barnsliga handstilen jag då hade, det skar i mitt hjärta.

Redan när jag var 8 ville jag dö, jag trivdes inte i skolan, eller med så mkt annat för den delen heller.

första gången jag skar mig var jag 13, det blev ett beroende på något sätt, att se blodet och känna smärtan, detta utvecklade sig senare till ett antal självmordsförsök.

Jag fick lätt tag i hembränt, hur är inget jag har tänkt gå in på nu, inte än. det gör ännu alldeles för ont.

jag drack ofta ensam, utan att någon visste, bara för att det på något sätt hjälpte att smutta på den där flaskan.

Mina självmordsförsök blev mer och mer extrema, tillslut stal jag en massa tabletter av mamma, jag tror fortfarande inte att hon vet om det.

Jag blandade dom med alkohol, slocknade och sov i ett dygn, sen vaknade jag och kunde knappt stå, mådde så fruktansvärt illa, det slutade med att jag spydde oavbrutet i flera veckor, klarade inte av lukter, mat eller något.det var det första seriösa försöket.

jag hade även problem med just mat, ångest över hur jag såg ut, tyckte hela tiden att jag var för fet och för ful, och på ett sätt har jag samma problem än, fast med lite mer självdistans.

jag började spy upp mat när jag fick ångest över mitt utseende, jag försökte kontrollera mitt intag men klarade det inte. för jag har alltid älskat mat, tyckt att det har varit intressant och spännande med nya smaker, så därför blev det enklare att spy, vilket jag har gjort till och från genom åren.

tillslut kontrollerade mat, skärande och alkohol mitt liv.

Jag kunde inte sluta tänka på mig hela tiden, och vad jag trodde att alla andra tyckte om mig.

tillslut tyckte jag jävligt synd om mig själv, och ångesten förlamade mig totalt, dygnet runt. det enda som hjälpte var på något skumt sätt att trycka i mig mer mat, eller dricka alkohol, fast när jag blev för full så tappade jag all kontroll och skar mig ännu mer, vilket jag sedan hade ångest över, ärren radade upp sig, det blev på något sätt linjer som markerade alla olika händelser i mitt liv, jag minns fortfarande hur jag mådde och vad jag tänkte när jag numera tittar på mina armar .

när jag nu för tiden ser på dom så tycker jag det är synd att jag har dom, jag skäms inte, men dom väcker mkt frågor hos folk, till och med avsky hos vissa. men att skämmas över dom,det kan jag inte, dock tycker jag att det är fruktansvärt tragiskt att jag har dom. att jag en gång har mått så dåligt så jag har behövt göra mig själv så illa.

drogerna blev på ett sätt räddningen, jag kände ingenting under en lång period när jag drogade vilket ledde till att jag inte behövde skära mig något mer. jag övergav det beroendet för ett annat, som på ett sätt känns värre, men ändå inte.

Det finns NA- möten och 7000 olika sätt att få hjälp på när det gäller droger, det finns behandlingshem, manualer och steg. Och framförallt, resurser.

Går man till en läkare och säger att man är beroende av droger så får man direkt kontakt med drogterapeufter, blir erbjuden behandling, aktiviteter, "kurser" i att förstå sig på sitt drogbeteende och information om olika sätt att hantera sug på, hjälpt till att kunna sluta. det finns ställen som strömgården och avstampet, som är guld värda och verkligen behövs.

Men som självmordsbenägen så läggs inte samma resurser, skär man sönder sig själv så finns det inte samma skyddsnät.

jag fick en samtalskontakt, det var allt, och antidepressiva mediciner som gjorde mig till något annat än en människa.

tolka mig inte fel nu, min samtalskontakt som jag hade var guld värd, hon gick verkligen above and beyond, men det räckte ändå inte.

det krävdes droger för att jag skulle sluta skära och försöka ta livet av mig och på ett sätt starta vägen till tillfrisknande.

dock var jag tvungen att bottna med drogerna först, verkligen köra ner mig innan jag kunde ta emot hjälpen för att börja ta mig ur det, och på något ännu skummare sätt så har det varit enklare, enklare än om jag hade försökt komma till den här punkten i mitt liv fast utan narkotika, jag tror inte jag hade levt nu om inte allt hade blivit som det blev, men det känns konstigt, och på något sätt så fruktansvärt fel. att det har behövts allt det här, för att jag ska kunna börja försonas med mig själv, med mitt liv och för att jag ska kunna börja försöka förstå allt. och klara av att genomgå den resan.

det är väl på ett sätt det jag gör i denna blogg nu, jag försöker reda ut allt, gå igenom bit för bit allt i mitt liv för att förstå vem jag är, och hur jag blev den jag är.

jag har varit expert på att förtränga, minns fortfarande väldigt få grejer men det här är början iaf, till att hitta tillbaka till mig, och våga/orka/klara av att försonas.

och framförallt att acceptera.

det är på något sätt det svåraste, att acceptera allt, försonas med minnen och känslor och upplevelser.

det är många gånger jag måste intala mig själv att det är värt det, fast jag många gånger bara vill ta ett rejält kliv tillbaka och försöka dränka allt igen, dölja det under droger och alkhol, stänga av hjärnan, sluta fungera och bara skita i allt.

jag vill det ofta, speciellt idag, men jag har kommit så långt nu att jag vet, det är inte ett alternativ, jag kan inte gå tillbaka till att bli sån igen, jag kan inte oavsett hur ont alla dom här minnena, tankarna och funderingarna gör.

det är mkt kvar, en lång process som kommer att ta resten av mitt liv, men vad ska jag annars göra? alternativet är att sluta leva och ge upp allt, det är inget jag kan eller vill, jag måste klara det här.

så det är sådana här gånger som jag är fruktansvärt glad att jag har den här bloggen, den fungerar som substitut för alla kontakter jag inte längre har, ibland känns det ensamt, men hellre ensam med en blogg och ett rätt bra liv, än ensam med drogerna och omgiven av kaos.

hela jag skakar, och jag fattar inte riktigt varför, på något sätt känns allt overkligt, som att jag ser suddigt och har kopplat bort känslorna, men jag kan inte sluta skaka.

jag förstår mig inte på reaktionen, varför jag blir såhär. men jag vet varför.

Jag fick reda på att en vän dog inatt, en som jag inte kände superbra, men har haft tillräckligt många samtal och drogdimmiga stunder med.

tillräckligt för att det ska kännas fruktansvärt, att den lilla, vänliga, smågalna, utsatta, bräckliga människan ska ha dött.

jag vet inte hur än,  teorier finns det gott om, men förmodligen dog hon på ett sätt som kanske inte är det värsta, men ändå det mest tragiska.

Det var kanske väntat, men ändå inte, det hon slog i sig är riktigt farligt, det vet jag, men ändå tänkte jag aldrig att hon skulle dö. för hon hade klarat sig igenom så mkt.

det är bara så galet, och just nu vill jag sända en tanke till henne och hoppas att hon sitter högt där uppe utan problem och med en frid som har utraderat all smärta, sorg och lidande.

Hon kunde charma många, mig lyckades hon då göra det med. och hon förlängde mitt liv med många skratt.

R:I:P Marie

som vanligt så börjar jag fundera på saker när det är som mest omständigt att kunna skriva av sig allt, som tex när jag ska sova och datorn är avslagen eller som nu när jag sitter i badet, just nu blev det en sånhär överväldigande känsla att jag verkligen MÅSTE skriva av mig så jag slängde mig ur badet och sitter nu här i handduk, ibland är det allt bra galet.

Alla dom som ringde till mig, skrev eller person till person -flippade på mig när jag sa att jag inte ville gå igenom interferon behandlingen direkt använde att dom brydde sig om mig som argument till att attackera och trycka ner mig, ringakta mig som person och en vuxen individ. Men vad tusan alltså?!

först och främst, jag är en vuxen människa, jag gör misstag men jag har ändå rätt att bli respekterad och behandlad som en vuxen, vilket innebär både att jag får stå för mina val/misstag men även att folk ska respektera dom valen jag gör och inte bara köra över mig när jag väljer något som inte passar dom, eller klappa mig på huvudet när dom tycker att jag sköter mig "bra" ( enligt dom)

jag är en människa! som till och med otroligt nog är myndig, och inte helt okapabel till att ta hand om mig själv.

Men för att återgå till saken nu, jag är arg, fortfarande, det kanske märks? och jag tycker faktiskt att det är berättigat.

Om man nu får använda att man bryr sig om en människa som argument att flippa på dom, döma och försöka bestämma, tillrättavisa. Så då borde väl tekniskt sett (om jag nu hade tyckt att man verkligen får göra så, vilket jag inte gör) kunnat göra det gällande dom också.

Jag hade kunnat flippa på en människa, förnedra den och ta bort dens känsla av myndighet genom att fördöma dens val att inte genomgå en gastric bypass fast personen sakta håller på att äta ihjäl sig,

Jag hade kunnat ringa och flippa på människan som vägrar sluta stressa och röka fast kroppen och hjärtat håller på att lägga av pga det.

jag hade kunnat ta kontrollen över en annans liv, styra och ställa om vilka den ska umgås med eller inte, och det skulle vara berättigat, bara för att jag bryr mig.

låter det vettigt?

nej det tycker inte jag heller, för jag kan förstå varför någon inte vill göra en gastric bypass, jag kan förstå rädslan som är förknippad med det, och jag kan förstå hur vänner som inte är bra för en är svåra att slita sig ifrån, för ensamhet är ingen höjdare heller, och jag kan verkligen förstå varför en människa har svårt att sluta med ett beroende som inte gör annat än skadar en och jag kan fatta varför stress på ett sätt har blivit en människas behov i vardagen för att orka fungera. "ens värsta fiende men samtidigt ens bästa vän"...

jag försöker åtminstone förstå, därför kan jag inte sluta vara så arg, och bitter men framförallt besviken!

sen varför är det så att bara vissa har rätt att få reda på det som dom så hårt fördömer mig gällande? det är tydligen en sak som dom har rätt att lägga sig i och bestämmande gällande eftersom det är min familj, och mina vänner.

Men är det då bara vissa i familjen och vissa vänner som har rätt att få reda på det, och bilda sig en egen åsikt?

varför blev helt plötsligt dom "uteslutna" medlemmarna ur familjen och vänkretsen omyndigförklarade? har inte dom också rätt att veta? att få visa att dom är vuxna och klarar av att hantera det, på kanske ett mer moget sätt än vad resten av folket har gjort.

Varför är det en rättighet att lägga sig i vissas liv, och utesluta andra?

och sen när blev jag och min bror omyndighetsförklarade?

jag är förbannad och kränkt, ledsen och ångerfull.

Och det konstiga är, att i hela den här ruljansen så har dom lyckats få mig till att nedervärdera mig själv igen, att trycka ner mig och känna att jag har gjort fel,

att jag inte har rätt att göra mina egna val, att jag inte får bestämma, att jag inte kan, eller klarar det men framförallt, att jag har svikit alla igen.

att känna sig som att hela familjen är emot en, och att vissa vänner är det är hårt, det trycker ner en långt under jorden och ibland får jag en obeskrivlig panik över det, men på något sätt är det nu jag har börjat inse, att dom som jag trodde jag kunde lita på, som förstod mig och som jag förstod. kanske inte är mogna att ha den rollen i mitt liv, att jag måste försöka skaka av mig dom.

det känns så trist, att veta att JAG återigen genom mina val har gjort så att jag har förlorat det jag trodde var viktigast i världen, min familj.

Men jag vet också, att det inte bara är jag som har gjort fel, även om dom får mig att känna så och jag även har tillåtit det.

jag tycker bara det är synd, och det känns som att min bror, som jag älskar högt på denna jord, har hamnat i kläm, återigen, pga vi kvinnor, och pappa vet jag inte ens vars han är.

men jag är less nu, och det är nog dom också, och på något sätt känner jag att om dom inte ens för sig själv kan erkänna att dom gick över gränsen, att dom har gjort något fel i familje mobilen, ja då är det nog lika bra att lämna dom bakom mig, för jag kan inte gå framåt med folk som själv verkar stå kvar på samma ställe.

jag saknar min bror fruktansvärt mkt, men jag vågar inte ens höra av mig till han för det känns numera som att det är jag som har gjort fel, att jag inte har rätt att höra av mig till han, att det är jag som har bränt mina broar för det är jag som har gjort fel, igen och igen och igen. jag gör det hela tiden! det kanske även är jag som behöver mogna,

just nu vet jag varken ut eller in, det här håller på att spränga sönder mig inifrån och just nu är det här det bästa jag kunde komma på för att få ur mig lite av det.

jag är så ledsen så jag blir arg och så arg så jag blir ledsen, det är en ond cirkel som har slagit mig igen och den här gången har jag verkligen ingen aning om hur jag ska fixa det.

I morse for jag till sunderbyn för att påbörja min interferon/ribavirin- behandling, när jag kom dit så visade det sig att dom inte hade fått in svaren från umeå än gällande vilken genotyp jag hade (vilket dom måste veta för att kunna bestämma dos och behandlingslängd) så en sköterska ringde till labbet och då visade det sig att dom inte hade kunnat ta fram genotypen eftersom blodprovet jag lämnade när jag beslutade mig för att genomgå behandlingen var negativt!

Så jag fick lämna ett blodprov innan dom skickade hem mig så nu är det bara att vänta på svaret, om det också är negativt så blir jag friskförklarad!

Det känns helt sinnessjukt, från djupaste förtvivlan till största euforin på bara några timmar, jag har såklart veta om att sjukdomen kan läka ut av sig själv men jag trodde aldrig att det skulle hända mig, att jag skulle ha sån tur.

det är sådana här gånger jag verkligen, innerst inne känner att det är något som vakar över mig. Hur mkt tur får jag ha egentligen? är detta någon form av belöning för något? jag vete tusan men glad är jag, och tacksam.