Välkommen till min blogg

det var enklare att hata ... att kunna känna rättfärdigad ilska och självklart både på gott och ont låta det hålla mig uppe,levandes och ändå något sånär rakryggad igenom den dåvarande livskrisen eller hur tusan jag nu ska benämna den...

 

det var så sjukt mkt enklare under den tiden....

 

då hat var det enda som fick mig till att överleva, även fast hela kroppen la av och ville i en helt annan riktning...

 

iofs så hatar jag fortfarande, men numera endast mig själv, för den jag har blivit, dom tillbakakliv jag steg för steg har gått och för alla dom medvetet självsaboterande beslut som jag har tagit, beslut som jag bör ha tänkt på att jag faktiskt är bättre än, att jag verkligen åtminstone VET bättre än så...veta och känna är enorma skillnader,har alltid varit och kommer alltid att vara det i min värld iaf, jag känner alldeles för mkt och följer återigen det spåret,trots att jag ändå är en logikförespråkare-hur tusan nu det går ihop??!

 

Det här är ingen bortförklaring, eller på något sätt ett försök till att giltighetsförklara det hela ,utan mer mitt sätt att faktiskt medvetet använda mig av något positivt som livet faktiskt har lärt mig - att misstagen blir en gnutta enklare att leva med om jag öppet berättar om dom och inte stänger in allt som en panikslagen mussla (om dom nu ens kan bli det).. men jag vet iaf vars det gick fel för min egen del, direkt då jag återigen sökte tryggheten före självkänslan,och det att jag valde karlar som jag visste inte skulle leda till något bra i slutändan men trots det ändå valde att beblanda mig med och även i samma veva som det började om med många gamla vanor,bla att dricka ....vilket väldigt snabbt blev alldeles för ofta igen och att jag även då bara bytte ut en sak för en annan-dock lika självdestruktivt skadlig och förödande för allt vad som en gång i tiden kan ha kallats för mig ,men numera bara mest kan summeras som en illusion eller bara skal., men jag kunde allt oftare ändå aldrig känna mig nöjd med något, utan istället tillämpade samma taktik nu som jag även gjorde under tonårstiden(plus några år till) att om jag inte uppnådde det jag eftersträvade så tog jag det "bara" ett steg längre,sedan ett till och efter det ännu ett, tills jag i dagsläget nästan har kommit till en punkt där jag inte bara känner mig lost och utan mål-utan faktiskt på riktigt känner att jag även har tappat bort mig själv helt,hela min kärna och identitet,ibland känns det så hopplöst borta,förtappat och oåterkallerligt förlorat - en brutal konsekvens av något som jag redan egetnligen visste fanns som en reell risk,eller iaf åtminstone hade kunnat ana,förutspå.om jag bara hade tänkt efter före..eller åtminstone tänkt igenom det den allra minsta lilla dutt...den där jäkla impulskontrollen som aldrig har funnits under min uppväxt eller för den delen genom i princip hela livet förutom dom senaste ett och ett halvt - två åren då jag hade min adhd-medicin som visade mig en helt ny värld invändigt,tankemässigt och själsligt ..men avsaknaden av den och en massa annat kaos osv i kombo med min numera totala avsaknad av stolthet eller kanske mer självkänsla,och dessutom självförtroende har totalförstört över fem år av framsteg, insikt- och vad jag då faktiskt trodde jag tilllslut hade lyckats förvärva-en viss del av klokhet...

 

jag känner mig konstant krossad, helt jäkla totalt krossad och nästan- för att sno anders finurliga kommentar "endast vara redo för slakthuset på en gång".. han menar det dock inte så utan säger det alltid med glimten i ögat, jag däremot har svårt att hålla mig och min mun ifrån att på allvar instämma dom gångerna,även om jag vet att han inte tänker så på allvar eller ser på min situation som någon så pass ohjälplig-utan nog bara vill munta upp mig.vilket jag älskar med personal som faktiskt är totalt kapabla att göra det/försöka/eller ens komma på idén att skämta lite med en med tanke på vilken nisch det är..min puls och andning känns då mer i ordning när jag har träffat såna än motsatsen iaf.

 

Men på tal om Anders som jag säkert har skrämt en liten dutt i sommar pga hur det för varje gång vi setts har varit allt mer och mer tårar för varje fråga som jag inte har kunnat svara på eller tillföra någon hoppfull ide eller tanke runt,

 

som säker har tagit en del på han men också totalt slagit ner mig i golvet för varje gång då jag har insett hur landet faktiskt verkligen ligger till....

 

Då jag allt eftersom har insett att jag inte längre kan svara ens på dom simplaste av hans frågor ,att jag inte längre kan dölja allt som nöter,bryter ner,knäcker mig och riktigt plågsamt utdraget sliter sönder varje fiber i min kropp, att jag inte ens kan känna eller längre se ens den minsta lilla bild eller tänka åtminstone en liten tanke om någon möjlighet,idé eller taktik för att kunna skapa mig en potentiell framtid där jag mår bra och känner att jag betyder något här i världen,tillför något istället för att dagligen bara känna mig som en parasit på allt och alla,på omgivning,vänner, familj,samhället... eller hopp om att allting någon gång iaf kommer och måste bli bättre.,jag önskar att jag fortfarande åtminstone hade haft kvar en önskan om hur min framtid skulle kunna se ut eller ens kunnat se en glimt av en målstolpe oavsett hur diffus den hade varit,men istället för allt det upptäcker att jag bara inte ens kan kontrollera något så simpelt som min egen kropp längre utan istället måste ta infallen av tårar som jäklat totalförlamar mig,-och det enbart genom vissheten sommedföljer dom,insikten om all den där sorgen,smärtan och paniken som jag är totalt oförmögen att hantera och som alltid ger mig samma vidriga jäkla känsla av total kontrollförlust och en överväldigande vilja till att bara ge upp allt...

 

skräcken inför att behöva känna så och även inse att det bara har blivit allt oftare...jag vet inte vad mer jag kan skriva för att försöka förklara känslan....

 

men för att återgå till mitt misstag,eller tre personers jävligt jävliga snedsteg ala mobbare på sandlådenivå deluxe,en "hämnd" som dock inte gjorde någon som helst "positiv" skillnad... iaf inte för mig....förutom att det kolossalt har påverkat min syn  på mig själv till att bli ännu sämre....

 

 

Jag vet inte egentligen vad jag ska säga om det hela, men att jag kanske tog något som kan ses som ett ändå relativt logiskt steg i en kedja av händelser i år,som trots logiken ändå inte på något sätt kan användas som en ursäkt för det jag gjorde, som vi gjorde ....och som fortfarande flera veckor efter ännu äter upp mig och överröser mig med skam ,och spär på ångesten jag vaknar upp med alldeles för ofta numera och som sen håller mig vaken trots att jag bara vill gråta av trötthet vissa kvällar.Ångesten som sen bara har blivit allt värre och värre ju mer fyllor det har blivit, ju mer ångest och allt det negativa måendet som i slutändan alltid har följt i alkoholens spår, iaf för min del...

 

 

jag önskar jag fortfarande hade haft rätt att hata,att jag hade kunnat ha något att hålla fast vid,minsta lilla fnöske-fast egentligen så önskar jag kanske allra mest att jag inte hade känt ett tvång att hata någon,varken han eller som det sen successivt har blivit dom senaste månaderna -enbart mig själv och det allt mer och mer och fått mig att verkligen känna avsky inför alla dom hjärndöda, eller för att citera min kära mor "blåögda" valen som jag har gjort i år,men sen känslan av att vara totalt förtjänt av allt det negativa som dom tärande och totalt förstörande av allt inom mig  valen har lett till..valen som jag har gjort fullt medveten om riskerna men ändå totalt har struntat i allt mer och mer allt eftersom jag har plöjt mig djupare och djupare i den nedåtgående måendespiralen som verkligen kan personifiera moment 22...

 

jag hade kunnat skriva en hel roman på 500 sidor känns det som, men nu orkar jag inget mer, det är väl den enda nackdelen med att dela med sig och sätta ord på känslor - för att kunna göra det så måste man känna efter,och nu orkar jag verkligen inte mer av den varan..

 

meeeeen. trevlig helg iaf på er ! <3