nummer 19 – Detta ångrar jag.
vissa saker önskar jag att jag hade gjort annorlunda men tyvärr är det inget jag kan förändra nu i efterhand.
mkt i mitt beteende mot tex brorsan, omgivningen etc ångrar jag men det som har hänt har hänt. Jag försöker ta lärdom av det och inte göra om det igen men det är svårt att hela tiden vara medveten. Att stoppa sig själv innan man kliver över gränsen.
Men självklart dyker mkt upp då och då, små minnen som ger mig en grym känsla av obehag, ibland har jag svårt att förstå att jag har betett mig så eller att jag har blivit utsatt för sådana saker, vill på ett sätt distansiera mig från det och tänka att det inte har hänt men det är ju inte heller hållbart i längden.
Fly är något som jag var bra på och fortfarande är fast inte i lika stor utsträckning, jag försöker undvika att falla för den instinkten så mkt jag endast kan.
Att utmana mig själv och vinna när kroppen ställer in sig på automatisk flykt är krävande men ett måste. Som tex gällande praktiken och diverse sociala sammanhang.
Ibland kan jag få omänsklig ångest och ibland blir jag känslokall och tyst. Antar att själen inte orkar mer när det blir så, har börjat försöka lyssna på kroppen/mitt inre och ta hand om mig själv på ett helt annat sätt än någonsin förut men ångesten, denna överväldigande ångest som kommer ibland är brutal och det är oftast när den kommer som hjärnan släpper fram något gammalt minne. Ibland känns det bara som att jag hela tiden försöker fly från mig själv. Är nog dags att acceptera det jag minns av det förflutna helt och gå vidare.
För övrigt så börjar min praktik om idag! jag är riktigt glad över det, har längtat så fruktansvärt mkt! och jag känner att jag måste börja sätta igång och jobba på min socialfobi igen, en timma per dag är alldeles överväldigande men hellre det än ingen utmaning alls.
mkt i mitt beteende mot tex brorsan, omgivningen etc ångrar jag men det som har hänt har hänt. Jag försöker ta lärdom av det och inte göra om det igen men det är svårt att hela tiden vara medveten. Att stoppa sig själv innan man kliver över gränsen.
Men självklart dyker mkt upp då och då, små minnen som ger mig en grym känsla av obehag, ibland har jag svårt att förstå att jag har betett mig så eller att jag har blivit utsatt för sådana saker, vill på ett sätt distansiera mig från det och tänka att det inte har hänt men det är ju inte heller hållbart i längden.
Fly är något som jag var bra på och fortfarande är fast inte i lika stor utsträckning, jag försöker undvika att falla för den instinkten så mkt jag endast kan.
Att utmana mig själv och vinna när kroppen ställer in sig på automatisk flykt är krävande men ett måste. Som tex gällande praktiken och diverse sociala sammanhang.
Ibland kan jag få omänsklig ångest och ibland blir jag känslokall och tyst. Antar att själen inte orkar mer när det blir så, har börjat försöka lyssna på kroppen/mitt inre och ta hand om mig själv på ett helt annat sätt än någonsin förut men ångesten, denna överväldigande ångest som kommer ibland är brutal och det är oftast när den kommer som hjärnan släpper fram något gammalt minne. Ibland känns det bara som att jag hela tiden försöker fly från mig själv. Är nog dags att acceptera det jag minns av det förflutna helt och gå vidare.
För övrigt så börjar min praktik om idag! jag är riktigt glad över det, har längtat så fruktansvärt mkt! och jag känner att jag måste börja sätta igång och jobba på min socialfobi igen, en timma per dag är alldeles överväldigande men hellre det än ingen utmaning alls.
