nummer 25 – filosofisk utläggning.
Köksfilosofi surrade jag och min kära vän sanna aka sparven om häromdagen. Undra varför jag oftast lyckas med bedriften att faktiskt låta rätt vettig när det gäller att hjälpa polarna men när det kommer till mig själv så försvinner den tankegången på något sätt.
Som tex inatt, var riktigt nära att jag stack iväg och gjorde något jag säkert hade ångrat idag, Jag kunde faktiskt tänka logiskt, jag var nyvaken och ledsen, men logiken fanns där, dock ville jag inte egentligen tänka den utan bara känna att jag "levde", jag tog medvetet fram allt sug jag har, alla argument till varför jag borde kliva på igen och tryckte snyggt undan logiken allt eftersom jag tillät mig själv att sjunka längre och längre ner i måendet. Tillslut klädde jag på mig och satt med telefonen i handen.
Sen vet jag inte vad som hände, orken rann ur mig och jag vet inte vad som fick mig till att inte gå ut genom dörren eller ringa det där samtalet. Kanske en sorts kapitulation ändå, igen. Har faktiskt ingen aning vad som fick mig att sätta igång en film, ta fram ett vattenglas och vänta tills Jens kom hem.
Idag känns det bra att jag inte stack, att jag ändå stannade kvar för det är det här livet jag egentligen vill leva, men det känns som det är något som saknas hela tiden och jag vet inte vad det är.
Jag gillar att filosofera, ganska ofta grubblar jag över saker, disskuterar, och undrar. Det är väl ett sorts sätt för mig att hantera världen och försöka förstå den bättre. Vete tusan egentligen. Att grubbla över universum har alltid varit intressant, något jag kan förlora mig i. Kanske var det som hände inatt, att jag kollrade bort mig själv ungefär som jag snackar med polare så dom blir yra ibland. Jag kanske bara hade tur? jag vet faktiskt inte.
Som tex inatt, var riktigt nära att jag stack iväg och gjorde något jag säkert hade ångrat idag, Jag kunde faktiskt tänka logiskt, jag var nyvaken och ledsen, men logiken fanns där, dock ville jag inte egentligen tänka den utan bara känna att jag "levde", jag tog medvetet fram allt sug jag har, alla argument till varför jag borde kliva på igen och tryckte snyggt undan logiken allt eftersom jag tillät mig själv att sjunka längre och längre ner i måendet. Tillslut klädde jag på mig och satt med telefonen i handen.
Sen vet jag inte vad som hände, orken rann ur mig och jag vet inte vad som fick mig till att inte gå ut genom dörren eller ringa det där samtalet. Kanske en sorts kapitulation ändå, igen. Har faktiskt ingen aning vad som fick mig att sätta igång en film, ta fram ett vattenglas och vänta tills Jens kom hem.
Idag känns det bra att jag inte stack, att jag ändå stannade kvar för det är det här livet jag egentligen vill leva, men det känns som det är något som saknas hela tiden och jag vet inte vad det är.
Jag gillar att filosofera, ganska ofta grubblar jag över saker, disskuterar, och undrar. Det är väl ett sorts sätt för mig att hantera världen och försöka förstå den bättre. Vete tusan egentligen. Att grubbla över universum har alltid varit intressant, något jag kan förlora mig i. Kanske var det som hände inatt, att jag kollrade bort mig själv ungefär som jag snackar med polare så dom blir yra ibland. Jag kanske bara hade tur? jag vet faktiskt inte.
