Välkommen till min blogg

Ensamhet är något som alla vet hur det känns, det är inte alltid en höjdare, ibland väljer man ensamhet ett tag för att man behöver det, kanske för att vila upp sig eller helt enkelt få en stund till att få tänka ifred.

Men sen finns det ofrivillig ensamhet, och det är definitivt inget som känns bra.

Jag har rört det här ämnet förut, att det är svårt att hantera ensamhet ibland, att jag känner mig ensam av olika anledningar.

Men på något sätt så är det ensamheten jag har känt dom senaste dagarna som är jobbigast, fine att jag inte kan träffa mina polare precis när som helst, det kan jag ta, det blir så när man helt plötsligt bor i olika kommuner och det är lika komplicerat för dom att ta sig hit som det är för mig att ta mig dit, man måste ha råd framför allt. och möjlighet att kunna avvara ett dygn eller två till det.

Men det jag känner här, i lägenheten fast jag lever tillsammans med Jens, det är olidligt, avskyvärt och ledsamt.

Hur kommer det sig att jag känner mig så oälskad, ovärd, hemsk, tjatig, komplicerad, bara för att jag vill ha närhet, inte bara ligga och kramas framför en film, utan äkta närhet, hitta på något utanför lägenheten, tillsammans bara vi två . varför ska det vara så svårt? och varför måste jag känna mig så hemsk som vill uppleva det?

varför ställer jag orimliga krav? varför känns det som att jag konstant talar till en vägg när det gäller det där?

är killar bara allmänt så? förmedlar jag mina behov på fel sätt eller vad tusan är det?
senaste dagarna så har jag på något självömkande sätt intalat mig att det är mig det är fel på, att han helt enkelt inte vill göra något med mig, bara vi två, antagligen för att han bara tycker jag är jobbig.

för några veckor sedan, och några gånger tidigare har vi pratat om det här, och han säger bara : ja men jag har försökt, du vill juh inte följa med till jimmy, eller DU vill inte fara på bio med jag jimmy och camilla, eller du vill inte följa med till mina föräldrar.

Nej tacka fan för det! jag vill ju att vi två ska göra något tillsammans, inte att det hela tiden ska måsta vara med en massa annat folk för att vi ska kunna fara och se bio, eller sticka och grilla eller vad tusan som helst.

Är jag så jävla hemsk att umgås med eller vad?

och det som gör ännu mer ont är att fast jag har försökt förklara, att jag också behöver känna mig uppskattad, att jag också behöver få frukost på sängen, en romantisk middag tillagad eller liknande, så skiter han i det. han bryr sig inte.

Det blir ingen förändring! och det svider hårdast, det gör ont och jag blir uppgiven, ledsen och tillslut förbannad, ska det måsta vara såhär?

varför ska det vara så svårt att göra något tillsammans? alla förslag jag har gett har ratats per automatik, allt jag har velat göra i sommar säger han nej till, och han föreslår inget själv,

han skiter fullständigt i det här känns det som, i mig och mina känslor, mina behov.

jag är ingen ängel själv men jag försöker tänka på han så ofta jag kan, jag gör speciella grejer för han som jag hoppas han tolkar som att jag verkligen bryr mig om han för jag vet att han säkert har samma behov av att få känna sig uppskattad som jag har.

han brukar bli glad över mina överraskningar, men han verkar totalt missa att jag kanske också behöver få känna mig uppskattad och ompysslad.

Är det något fel med att JAG också behöver det?

jag känner att jag skriver helt okontrollerat nu, som att jag mördar tangentbordet , men på något sätt känns det också som att hur mkt jag än skriver så får jag inte ur mig det jag känner, jag blir galen! och fruktansvärt ledsen, med ett litet inslag av panik.

vad tusan ska jag göra åt det här?

är det bara att svälja skiten åsidosätta mina egna behov och fortsätta som att det inte finns något ? inget behov, inga känslor, inget JAG.

allt ska bara handla om hans behov, hans känslor och hans förbannade jävla jobb.

varför kan han aldrig fråga mig hur det har gått med pluggandet? med provet eller utflykten?

jag blir så arg!

men också besviken, Jens är en underbar människa på så många sätt och han är den enda och första jag kan se mig spendera resten av mitt liv med. Bara han hade kunnat förstå hur hans ignorans påverkar mig, hur dåligt jag mår av det.

Fan vad många jag det blir hela tiden, men vad ska jag göra? ta bort mig, förminska mig, radera mig, bli till ingenting?

jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt.

den här ledigheten har varit kass, jag vill aldrig mer uppleva en ledighet tillsammans med han igen när det blir såhär, nästa gång det är långledigt tar jag ett tält och sticker till Piteå, det är då fan bättre än att totalt köra ner mig i självömkan och ensamhet här.

vad ska jag annars göra? börja gå på bolaget varje dag och dränka min ensamhet, ta in drogerna i mitt liv återigen bara för att behöva slippa känna mig så jävla ensam.

jag vet att jag inte kommer att göra det, fast det är riktigt lockande, droger och alkohol sviker en aldrig, man vet precis vad man får och det känns tryggt, men det är inte värt att riskera mitt liv för det.

idag kommer inga visdomsord eller vettiga funderingar för jag har inga att ge, just nu blev jag tom, blank, och helt slut. att vara arg och sårad tar alldeles för mkt energi så nu lägger jag ner.

Jag ska göra min jäkla creame cheese lax med potatis och äta den själv! sen går jag och lägger mig.