historia
Just nu är det som att jag har massor att skriva men inte vet vars jag ska börja, jag är ledsen, rädd, chockad, förvånad. ja allt!
Min kära vän sanna la upp några gamla bilder idag som egentligen, nu när jag tänker efter är helt hysteriskt roliga, men som inte fick den effekten hos mig. När jag såg dom så kändes det som att hjärtat skulle börja blöda, jag störtdök ner i någon avgrund som jag hade hunnit glömma, jag blev precis den jag var då, på korten. den rädda, osäkra, ångestmättade och deprimerade Karro.
Den som var rädd för att se sig själv i spegeln, att visa sig bland folk, att existera! Jag var helt enkelt rädd för mig själv.
framförallt för att jag så fort blev så förändrad, jag kände inte igen mig själv, när jag gick upp i vikt så fort var det inte bara utseendet som förändrades, utan själva jag, kärnan i mig. jag blev vilsen. och rädd.
på bilderna vägde jag mkt, inte min maxvikt som jag har haft men nära inpå.
Det var så jävla ofattbart, jag blev så rädd, och så ledsen när jag insåg hur den där leende människan egentligen mådde, kände.
Och jag trodde jag hade släppt det!
att det inte fanns längre, att jag hade tagit mig förbi det och gått vidare,
men det visade sig att jag bara hade grävt ner det och hoppats på att det skulle försvinna, tills år/väder/vind återigen tog det till ytan.
Så nu sitter jag här, adrenalinet flödar, som att kroppen är inställd på flykt, springa iväg och aldrig se mig om igen, eller slänga mig i sängen och dra täcker över huvudet, droga ner mig eller vad fan som helst, för att trycka undan detta.
men, vad tusan, jag vet att det inte funkar, det här är väl ett bevis för det, så, nu får jag helt enkelt traggla igenom tankarna och känslorna här, skriva av mig och veta att det tillslut faktiskt hjälper, lindrar och kommer att göra det mindre.
Just nu vet jag dock inte vad mer jag ska skriva, jag blev som blank, nu fick jag ur mig det värsta, men mer blir det väl sen när sanna har mailat mig bilderna så jag kan utmana mig själv och kolla på dom, verkligen känna efter, men mer förberett den här gången. och mina tankar kommer väl då i vanlig ordning att hamna här...
Min kära vän sanna la upp några gamla bilder idag som egentligen, nu när jag tänker efter är helt hysteriskt roliga, men som inte fick den effekten hos mig. När jag såg dom så kändes det som att hjärtat skulle börja blöda, jag störtdök ner i någon avgrund som jag hade hunnit glömma, jag blev precis den jag var då, på korten. den rädda, osäkra, ångestmättade och deprimerade Karro.
Den som var rädd för att se sig själv i spegeln, att visa sig bland folk, att existera! Jag var helt enkelt rädd för mig själv.
framförallt för att jag så fort blev så förändrad, jag kände inte igen mig själv, när jag gick upp i vikt så fort var det inte bara utseendet som förändrades, utan själva jag, kärnan i mig. jag blev vilsen. och rädd.
på bilderna vägde jag mkt, inte min maxvikt som jag har haft men nära inpå.
Det var så jävla ofattbart, jag blev så rädd, och så ledsen när jag insåg hur den där leende människan egentligen mådde, kände.
Och jag trodde jag hade släppt det!
att det inte fanns längre, att jag hade tagit mig förbi det och gått vidare,
men det visade sig att jag bara hade grävt ner det och hoppats på att det skulle försvinna, tills år/väder/vind återigen tog det till ytan.
Så nu sitter jag här, adrenalinet flödar, som att kroppen är inställd på flykt, springa iväg och aldrig se mig om igen, eller slänga mig i sängen och dra täcker över huvudet, droga ner mig eller vad fan som helst, för att trycka undan detta.
men, vad tusan, jag vet att det inte funkar, det här är väl ett bevis för det, så, nu får jag helt enkelt traggla igenom tankarna och känslorna här, skriva av mig och veta att det tillslut faktiskt hjälper, lindrar och kommer att göra det mindre.
Just nu vet jag dock inte vad mer jag ska skriva, jag blev som blank, nu fick jag ur mig det värsta, men mer blir det väl sen när sanna har mailat mig bilderna så jag kan utmana mig själv och kolla på dom, verkligen känna efter, men mer förberett den här gången. och mina tankar kommer väl då i vanlig ordning att hamna här...
