fortsättning
När jag var 16 så flyttade jag hemifrån och hamnade i Piteå för att börja gymnasiet, Jag hade tagit mig in på hotell och restaurangprogrammet som alltid hade varit min dröm, även om mat på många sätt alltid har varit min fiende så har jag alltid älskat att tillaga det. Det låter skevt, men egentligen så är det inte så ologiskt om man tänker efter.
Att flytta hemifrån är nog för dom flesta en väldigt stor och omtumlande grej, det var samma för mig. Jag var totalt överväldigad av friheten, av ansvaret och av livet över huvud taget. Att helt och hållet få bestämma över sig själv var en fruktansvärt stor grej.
Det säger nog sig självt att man får äta väldigt mkt när man går hotell och restaurang och för mig blev det en explosion av matorgier.Tillslut så hände det en massa grejer på en och samma gång, uppbrott, ny relation, anstormning av ångest, fester mm och jag kom till den punkten jag aldrig trodde att jag skulle nå. Jag började svälta mig själv. på matlagningslektionerna åt jag för syns skull men sen for jag direkt och spydde upp det, hemma åt jag inget, om inte min kille eller någon av kompisarna tvingade mig, då blev det lite där varje tugga var mättad med obeskrivlig ångest.
Jag festade på helgerna, det var nog där jag fick i mig mest kalorier under den perioden, men ni kan tänka er hur det går när man festar på tom mage? allting spårade totalt, det blev många vändor på akuten, många gånger då jag spydde tills det kom blod och extremt många självmordsförsök, det var vid den tidpunkten jag slutade skära mig för att enbart hantera ångesten utan istället började skära mig med mer av ett mål, för att försöka dö, för att försöka klara av att skära av mig handlederna. Folk kanske tror att det är en lätt grej, ett snabbt snitt, men så är det inte, det är fruktansvärt mkt senor och nerver som ska av för venerna kryper undan, jag kan tänka mig att om man har en skalpell så går det snabbt, men testa med en brödkniv..i slutet av min självskadeperiod så lyckades jag nästan, jag hade skurit så rejält längs med min handled och arm så att man kunde vika upp den nästan som en bok, jag fick rejäla skador och fick akut åka till sunderbyn och operera, men jag dog inte, jag förblödde inte, och vet ni vad det skumma var? att jag kände mig så jäkla värdelös, för att jag inte ens kunde fixa en sån "enkel" grej som att ta livet av mig.
nu medans jag skriver det här så sitter jag och kollar på mina handleder, mina ärr är förknippade med så många minnen, nu för tiden kan titta på dom utan att bli ledsen eller förtvivlad.
Numera ser jag det som min dagbok, varje ärr har sin egen historia,
Jag vet, det låter lite skevt.
Hur som haver, jag har lyckats skada senor så jag har fått operera mig, jag har kapat så mkt nerver så att jag fortfarande har dålig känsel på många ställen, speciellt vid tummarna.Jag kan fortfarande vakna upp i panik när jag sover och har lyckats drömma om den gången jag försökte hänga mig själv.
Överdoser av sömntabletter och all möjlig skit har jag testat, vet ni förresten om att det finns en handbok till hur man tar livet av sig på internet? den läste jag mkt det sista året. och jag lyckades ändå inte. Nu i efterhand så tänker jag att jag nog egentligen, innerst inne hade en liten gnista kvar som faktiskt inte ville dö, utan att jag bara inte fixade att hantera att leva. Det var för övermäktigt. Det finns en anledning till varför jag aldrig dog, även om det har varit nära många gånger.
Men nu spårade jag iväg från ämnet känns det lite som. Jag höll på att svälta mig själv, gick ner i vikt och kände mig stark, för jag hade kontrollen, trodde jag iaf
efter många månader av att svälta mig själv och spy, skära mig och festa så var det något som hände, jag började må lite, lite bättre. Tillslut började jag äta igen, men då slog det över totalt. Det var som att jag försökte dränka mina sorger med mat istället, totalt tvärtom motför tidigare. Ni kan tänka er vad det resulterade i? en enorm viktökning kombinerat med självförakt och hat, ångest, en massiv konstant känsla av att ha tappat kontrollen och en panisk, manisk tankegång runt mat hela tiden.
Det blev mitt liv i flera år, allt snurrade bara runt mat, det var det enda jag kunde tänka på och det var galet. Jag förstår inte nu varför ingen såg något, att det var något sjukt över mitt beteende, att jag behövde hjälp med det. Efter det att min farbror dog så började jag gå på vuxenpsykiatrin i Piteå och där fick jag en psykolog som var guld för mitt tillfrisknande, hon har jag gått i 9 år hos, dom sista tre åren har det dock varit väldigt sällan eftersom jag numera mår så pass bra så att det inte ger mig något längre, i somras så avslutade vi våran kontakt helt. Och det kändes fantastiskt. Att jag har kommit så långt och mår så bra. Hon märkte iaf snabbt vilket sjukt förhållningssätt jag hade till mat och hon påbörjade en lång process till att förändra den, det har tagit många år och jag är ännu inte klar och kommer nog aldrig att bli det. Mitt synsätt kommer nog alltid att vara lite skevt. Men det är klart mkt bättre nu. Många i familjen och bland vännerna kallar mig dock för feeder, vilket faktiskt kan stämma. För mig har mat blivit så kopplat till känslor så när jag vill visa att jag bryr mig om någon så bjuder jag dom på mat, eller fika B-)
Under åren på gymnasiet så var jag i kontakt med droger lite då och då, men det var först när jag var ca 21-22 som det blev mer ofta, och tillslut utvecklade sig till ett beroende som jag underhöll dagligen. Första drogen jag tog var Hasch, det var en bong som gick runt på en fest och en polare visade mig hur jag skulle göra, jag kan säga att jag spydde som en gris, och sen blev jag hungrigare än hungrigast, behöver jag påpeka att jag aldrig fastnade för den drogen? Den andra drogen var Amfetamin, första gången jag tog den så var det två kompisar som satte sig och slog i mig den, och wow! jag blev så sjukt nöjd med tillvaron, kände mig så jäkla tillfreds, som att det inte fanns ett bekymmer i världen, jag blev totalt avslappnad och efter det så var jag fast på den. Men det var först när jag flyttade ifrån min sambo och jag stötte på internetdrogen mephedrone som allt spårade, Jag blev kär i den, det är fortfarande den farligaste känslan jag någonsin har varit med om, jag kunde inte kontrollera mig själv, jag blev en slav under den. Och jag vet än idag, att om jag någonsin skulle hamna i samma rum som någon som hade den och erbjöd mig den så finns det inte en kraft på hela jorden som skulle kunna hindra mig från att ta den. Och det är något som skrämmer mig.
Det kanske låter som att jag har tappat tråden nu igen när jag börjar skriva om mitt drogmissbruk, men så är inte fallet, det kanske låter sjuk men mitt drogberoende blev min räddning.
När jag började missbruka dagligen så slutade jag skära mig, all ångest försvann, eller minimerades kraftigt så jag ville inte längre dö, även om ett drogmissbruk i sig är ett långsamt självmord.
Jag började må bra, eller ja, kanske inte bra, uppenbarligen när man pysslar med droger. men jag fick det jag behövde för att kunna bryta ett mönster som jag hade varit slav i under så många långa år. Jag slutade fokusera på mat, det var inte längre det viktigaste i världen utan jag började få upp ögonen för omgivningen och vad som fanns i livet, jag var inte längre rädd för allt och jag kunde ärligt känna många dagar att jag mådde bra, eller ja, bättre. Man mår ju som sagt aldrig egentligen riktigt bra när man missbrukar. men om man jämför med när jag skar mig och spydde och sen med när jag drogade så var jag nog rent utav sagt lycklig när jag missbrukade. Vilket fall som, allt är ju egentligen en illusion men drogerna var just det jag behövde för att kunna bryta mitt tankesätt och vana, och det räddade mig.
Alla som har läst min blogg vet hur det gick med mitt drogmissbruk och vägen ut ur det, så jag går inte in på detaljer gällande det, men det var iaf det som på ett sjukt sätt påbörjade mitt tillfrisknande. Min psykolog har sagt i efterhand att hon tror att det egentligen, trots allt har räddat mig, eftersom det verkar som att jag har skadat ganska mkt i hjärnan, speciellt så har jag rubbat något så att jag praktiskt taget inte har någon ¨ångestbild längre, den är så drastiskt reducerad så den är näst intill obefintligt. Tydligen så är den enda logiska förklaringen till det drogmissbruket. Så idag tackar jag mina val, mitt liv. och tar återigen och proklamerar att allting händer av en anledning.
Idag lever jag, på riktigt. Jag spyr inte varje dag, jag gråter mig inte till sömns, jag går inte runt och håller på att explodera av ångest konstant, jag vill inte längre dö, istället vill jag leva så mkt som möjligt medans tid ännu finns, jag är helt enkelt lycklig och jag är så sinnessjukt glad över att jag överlevde den mörka delen av mitt liv, för nu känns det verkligen som att jag allt som oftast lever i himmelriket. Det är nog svårt för folk som inte har varit i sitsen själv att förstå, men det är som natt och dag.
Jag känner lite att min hjärna blev slut nu, så jag måste nog avrunda det hela nu, jag har säkert utelämnat en massa eller rättare sagt glömt, men i sådana fall så dyker det säkert upp någon annan dag, i ett annat inlägg. så ha det så bra alla, och ta till er att allting faktiskt händer av en anledning, oavsett hur mörkt det verkar just då.
Kram på er!
Att flytta hemifrån är nog för dom flesta en väldigt stor och omtumlande grej, det var samma för mig. Jag var totalt överväldigad av friheten, av ansvaret och av livet över huvud taget. Att helt och hållet få bestämma över sig själv var en fruktansvärt stor grej.
Det säger nog sig självt att man får äta väldigt mkt när man går hotell och restaurang och för mig blev det en explosion av matorgier.Tillslut så hände det en massa grejer på en och samma gång, uppbrott, ny relation, anstormning av ångest, fester mm och jag kom till den punkten jag aldrig trodde att jag skulle nå. Jag började svälta mig själv. på matlagningslektionerna åt jag för syns skull men sen for jag direkt och spydde upp det, hemma åt jag inget, om inte min kille eller någon av kompisarna tvingade mig, då blev det lite där varje tugga var mättad med obeskrivlig ångest.
Jag festade på helgerna, det var nog där jag fick i mig mest kalorier under den perioden, men ni kan tänka er hur det går när man festar på tom mage? allting spårade totalt, det blev många vändor på akuten, många gånger då jag spydde tills det kom blod och extremt många självmordsförsök, det var vid den tidpunkten jag slutade skära mig för att enbart hantera ångesten utan istället började skära mig med mer av ett mål, för att försöka dö, för att försöka klara av att skära av mig handlederna. Folk kanske tror att det är en lätt grej, ett snabbt snitt, men så är det inte, det är fruktansvärt mkt senor och nerver som ska av för venerna kryper undan, jag kan tänka mig att om man har en skalpell så går det snabbt, men testa med en brödkniv..i slutet av min självskadeperiod så lyckades jag nästan, jag hade skurit så rejält längs med min handled och arm så att man kunde vika upp den nästan som en bok, jag fick rejäla skador och fick akut åka till sunderbyn och operera, men jag dog inte, jag förblödde inte, och vet ni vad det skumma var? att jag kände mig så jäkla värdelös, för att jag inte ens kunde fixa en sån "enkel" grej som att ta livet av mig.
nu medans jag skriver det här så sitter jag och kollar på mina handleder, mina ärr är förknippade med så många minnen, nu för tiden kan titta på dom utan att bli ledsen eller förtvivlad.
Numera ser jag det som min dagbok, varje ärr har sin egen historia,
Jag vet, det låter lite skevt.
Hur som haver, jag har lyckats skada senor så jag har fått operera mig, jag har kapat så mkt nerver så att jag fortfarande har dålig känsel på många ställen, speciellt vid tummarna.Jag kan fortfarande vakna upp i panik när jag sover och har lyckats drömma om den gången jag försökte hänga mig själv.
Överdoser av sömntabletter och all möjlig skit har jag testat, vet ni förresten om att det finns en handbok till hur man tar livet av sig på internet? den läste jag mkt det sista året. och jag lyckades ändå inte. Nu i efterhand så tänker jag att jag nog egentligen, innerst inne hade en liten gnista kvar som faktiskt inte ville dö, utan att jag bara inte fixade att hantera att leva. Det var för övermäktigt. Det finns en anledning till varför jag aldrig dog, även om det har varit nära många gånger.
Men nu spårade jag iväg från ämnet känns det lite som. Jag höll på att svälta mig själv, gick ner i vikt och kände mig stark, för jag hade kontrollen, trodde jag iaf
efter många månader av att svälta mig själv och spy, skära mig och festa så var det något som hände, jag började må lite, lite bättre. Tillslut började jag äta igen, men då slog det över totalt. Det var som att jag försökte dränka mina sorger med mat istället, totalt tvärtom motför tidigare. Ni kan tänka er vad det resulterade i? en enorm viktökning kombinerat med självförakt och hat, ångest, en massiv konstant känsla av att ha tappat kontrollen och en panisk, manisk tankegång runt mat hela tiden.
Det blev mitt liv i flera år, allt snurrade bara runt mat, det var det enda jag kunde tänka på och det var galet. Jag förstår inte nu varför ingen såg något, att det var något sjukt över mitt beteende, att jag behövde hjälp med det. Efter det att min farbror dog så började jag gå på vuxenpsykiatrin i Piteå och där fick jag en psykolog som var guld för mitt tillfrisknande, hon har jag gått i 9 år hos, dom sista tre åren har det dock varit väldigt sällan eftersom jag numera mår så pass bra så att det inte ger mig något längre, i somras så avslutade vi våran kontakt helt. Och det kändes fantastiskt. Att jag har kommit så långt och mår så bra. Hon märkte iaf snabbt vilket sjukt förhållningssätt jag hade till mat och hon påbörjade en lång process till att förändra den, det har tagit många år och jag är ännu inte klar och kommer nog aldrig att bli det. Mitt synsätt kommer nog alltid att vara lite skevt. Men det är klart mkt bättre nu. Många i familjen och bland vännerna kallar mig dock för feeder, vilket faktiskt kan stämma. För mig har mat blivit så kopplat till känslor så när jag vill visa att jag bryr mig om någon så bjuder jag dom på mat, eller fika B-)
Under åren på gymnasiet så var jag i kontakt med droger lite då och då, men det var först när jag var ca 21-22 som det blev mer ofta, och tillslut utvecklade sig till ett beroende som jag underhöll dagligen. Första drogen jag tog var Hasch, det var en bong som gick runt på en fest och en polare visade mig hur jag skulle göra, jag kan säga att jag spydde som en gris, och sen blev jag hungrigare än hungrigast, behöver jag påpeka att jag aldrig fastnade för den drogen? Den andra drogen var Amfetamin, första gången jag tog den så var det två kompisar som satte sig och slog i mig den, och wow! jag blev så sjukt nöjd med tillvaron, kände mig så jäkla tillfreds, som att det inte fanns ett bekymmer i världen, jag blev totalt avslappnad och efter det så var jag fast på den. Men det var först när jag flyttade ifrån min sambo och jag stötte på internetdrogen mephedrone som allt spårade, Jag blev kär i den, det är fortfarande den farligaste känslan jag någonsin har varit med om, jag kunde inte kontrollera mig själv, jag blev en slav under den. Och jag vet än idag, att om jag någonsin skulle hamna i samma rum som någon som hade den och erbjöd mig den så finns det inte en kraft på hela jorden som skulle kunna hindra mig från att ta den. Och det är något som skrämmer mig.
Det kanske låter som att jag har tappat tråden nu igen när jag börjar skriva om mitt drogmissbruk, men så är inte fallet, det kanske låter sjuk men mitt drogberoende blev min räddning.
När jag började missbruka dagligen så slutade jag skära mig, all ångest försvann, eller minimerades kraftigt så jag ville inte längre dö, även om ett drogmissbruk i sig är ett långsamt självmord.
Jag började må bra, eller ja, kanske inte bra, uppenbarligen när man pysslar med droger. men jag fick det jag behövde för att kunna bryta ett mönster som jag hade varit slav i under så många långa år. Jag slutade fokusera på mat, det var inte längre det viktigaste i världen utan jag började få upp ögonen för omgivningen och vad som fanns i livet, jag var inte längre rädd för allt och jag kunde ärligt känna många dagar att jag mådde bra, eller ja, bättre. Man mår ju som sagt aldrig egentligen riktigt bra när man missbrukar. men om man jämför med när jag skar mig och spydde och sen med när jag drogade så var jag nog rent utav sagt lycklig när jag missbrukade. Vilket fall som, allt är ju egentligen en illusion men drogerna var just det jag behövde för att kunna bryta mitt tankesätt och vana, och det räddade mig.
Alla som har läst min blogg vet hur det gick med mitt drogmissbruk och vägen ut ur det, så jag går inte in på detaljer gällande det, men det var iaf det som på ett sjukt sätt påbörjade mitt tillfrisknande. Min psykolog har sagt i efterhand att hon tror att det egentligen, trots allt har räddat mig, eftersom det verkar som att jag har skadat ganska mkt i hjärnan, speciellt så har jag rubbat något så att jag praktiskt taget inte har någon ¨ångestbild längre, den är så drastiskt reducerad så den är näst intill obefintligt. Tydligen så är den enda logiska förklaringen till det drogmissbruket. Så idag tackar jag mina val, mitt liv. och tar återigen och proklamerar att allting händer av en anledning.
Idag lever jag, på riktigt. Jag spyr inte varje dag, jag gråter mig inte till sömns, jag går inte runt och håller på att explodera av ångest konstant, jag vill inte längre dö, istället vill jag leva så mkt som möjligt medans tid ännu finns, jag är helt enkelt lycklig och jag är så sinnessjukt glad över att jag överlevde den mörka delen av mitt liv, för nu känns det verkligen som att jag allt som oftast lever i himmelriket. Det är nog svårt för folk som inte har varit i sitsen själv att förstå, men det är som natt och dag.
Jag känner lite att min hjärna blev slut nu, så jag måste nog avrunda det hela nu, jag har säkert utelämnat en massa eller rättare sagt glömt, men i sådana fall så dyker det säkert upp någon annan dag, i ett annat inlägg. så ha det så bra alla, och ta till er att allting faktiskt händer av en anledning, oavsett hur mörkt det verkar just då.
Kram på er!
