Återkomst
Av någon skum anledning så fick jag helt plötsligt för mig att läsa i min blogg, den som jag inte har rört på evigheter. Jag började från början, med inlägget från Augusti 2007 och stannade på November 2008 helt enkelt för att jag insåg att jag måste börja om att skriva i bloggen, med start nu! När jag satt där och läste så blev jag så lycklig och fascinerad över allt som jag skrev om då, hur jag tänkte och att jag faktiskt hade glömt mkt av det. Vilket ledde fram till att jag måste återuppta det där, det är något att ha kvar för resten av livet, lite av en kombo mellan fotoalbum och dagbok, vilket inte skadar att ha med tanke på min minnesproblematik.
Så vars börjar jag? vi kan ta det här med minnet. För lite över ett år sen så påbörjade jag en utredning hos min psykolog för att se om jag möjligtvis har någon diagnos som kunde förklara min problematik, det resulterade i att jag för ca två månader sen fick diagnosen ADHD och en grav minnesrubbning som ska utredas vidare.
När jag fick diagnosen så satte jag mig ner och googlade och det jag fann gjorde mig ställd, chockad, lättad och gråtfärdig, allt i ett. Det var som att jag äntligen fick ett svar på allt, på varför det i 27 års tid har känts som att jag konstant har fått krocka och stöta mig igenom tillvaron, varför det hela tiden har varit som att ingenting har fungerat med mig, varför jag hela tiden har känt mig så fel. Inga ord kan till fulla beskriva den känslan jag fick men just nu kan jag säga att jag enbart känner lättnad och frihet. Äntligen!
Jag tror även att mamma och pappa känner sig lättade fast dom inte har sagt något.
När jag hittade texten så var jag såklart tvungen att maila den till mamma och det dröjde inte många timmar innan hon ringde upp och sa :det stämmer ju! allting stämmer. och jag tyckte faktiskt att jag kunde ana en ton av lättnad i hennes röst, som att hon efter alla år äntligen kunde andas ut och släppa det hela, att hon kunde sluta förebrå sig själv och kanske acceptera att dom inte kunde ha gjort så mkt mer än vad dom gjorde. Att det kanske helt enkelt var utanför deras makt.
Jag hoppas då iaf att det är så, för dom har definitivt förtjänat lite sinnesro efter allt <3
Det är ganska sinnessjukt att en diagnos ändå kan göra så mkt, tidigare har jag alltid sagt att man inte kan skylla allt på en diagnos, att man ändå måste hitta verktyg och lära sig att hantera vardagen och sitt eget beteende, jag står fortfarande för det. Men! dock kan en diagnos verkligen vara en förklaring som kan innebära en helt annan sorts förståelse för en situation, en människa eller ett beteende. Men om man börjar använda det rent utav som ett skyll, då börjar man spåra. Båda fötterna på jorden och eget ansvar är A och O oavsett vad, däremot kanske man behöver få tag i rätt sorts hjälp och stöd för att få det att fungera.
Men men, här är iaf texten som jag hittade :
Adhd/add har tidigare beskrivits som svårigheter som förekommer i barndomen och då främst hos pojkar. På senare år har fokus alltmer lagts på att identifiera flickor med adhd/add. Aktuell forskning visar att adhd/add inte är ett utvecklingsfenomen som försvinner, utan något som kvarstår i vuxenålder för såväl kvinnor som män.
Flickor
Forskningen idag visar att adhd hos flickor och pojkar har stora likheter när det gäller de centrala funktionsnedsättningarna och symptombilden. De studier som finns visar att så många som 1-3 % av flickor i skolåldern har adhd/add, att jämföra med pojkar där siffrorna är 2-5 %.
Diagnoskriterierna för adhd/add är till stor del baserade på forskning om pojkars beteenden vid uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblematik. Dessa beteendebeskrivningar stämmer med en del flickors sätt att vara i vardagen, men hos många flickor tar sig svårigheterna andra uttryck. De sätt som svårigheterna hos dessa flickor yttrar sig på har tidigare inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Därför finns många flickor som inte fått förståelse och hjälp. De har också varit förbisedda som grupp inom forskningen.
Flickors problem känns inte igen
Det finns studier som visar att diagnosen adhd/add oftare ställs på pojkar än på flickor, även i de fall då flickornas symtom är jämförbara med pojkarnas. Flickors huvudsakliga problem är dock ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter utan tydlig hyperaktivitet, det man brukar kalla add. Pojkar med adhd har också oftare en uppförandestörning och ett mer utagerande aggressivt beteende än flickor. Flickors symptom är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att planera, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på till exempel skola i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor tycks emellertid ha lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet förekommer det i ungefär lika hög grad hos båda könen.
Omgivningens svårigheter att identifiera och förstå flickornas svårigheter leder till att stöd, anpassning och diagnos ofta kommer senare för flickor än för pojkar. De flickor som stämmer in på gängse adhd-beskrivningar riskerar också att uppfattas och att uppfatta sig själva som alltför avvikande från den klassiska flickrollen. Priset flickorna betalar är ofta att de inte kan utnyttja sina resurser i skolan och andra situationer. I tonåren får flickor med adhd/add oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar.
Vuxna kvinnor
Det har hittills varit så att det är fler kvinnor i vuxen ålder som söker hjälp för adhd/add-problematik än det finns flickor som har uppmärksammats för det i barndomen. Eftersom kvinnornas beskrivningar av sina svårigheter skiljer sig från männens riskerar de att få fel diagnos. Kvinnorna har i mindre utsträckning än män uppmärksammats i barndomen för svåra beteendeproblem och därmed misslyckad skolgång. Däremot kan kvinnor som utreds och diagnostiseras i vuxen ålder ofta berätta om skolsvårigheter och misslyckanden, som beror på igångsättningssvårigheter och koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Detta har sällan uppmärksammats av omgivningen. När det finns skyddande faktorer som hög begåvning, en stödjande familj och bra social förmåga maskerar detta ofta svårigheterna. Dessa blir då uppenbara först när vuxenlivets krav på självständighet ökar och man ska klara såväl studier, arbetsliv som familjeliv.
Kvinnor söker ofta hjälp via psykiatriska mottagningar, socialtjänst, etc. för andra bekymmer än de grundläggande/ursprungliga problemen.
En specifik erfarenhet från kliniskt arbete med kvinnor är att det verkar finnas ett samband mellan hormoner och adhd. Det är vanligt att problematiken förstärks i tonåren och kvinnor med adhd mår ofta bra under graviditeten.
Diagnos, stöd och behandling
Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Kunskap både hos individen själv och hos omgivningen är viktig. Detta gäller både för barn och vuxna. Kunskapen är nyckeln till förståelse av problemen och kan leda till ett insiktsfullt bemötande av svåra beteenden. Spiraler av negativa konsekvenser, skam och skuld kan brytas.
Diagnos är viktig som grund för behandling, särskilt om man tänker på medicinsk sådan. De diagnostiska kriterier som används idag är dock inte anpassade till skillnader mellan könen eller till de uttryck som svårigheterna tar sig i vuxen ålder. Med åldern blir impulsiviteten som regel mindre, medan uppmärksamhetsproblemen kvarstår. Hyperaktiviteten kan också bli mer en känsla av rastlöshet än ett manifesterat beteende. Detta är viktigt att ha i åtanke när diagnos diskuteras.
En bred kartläggning av förmågor och svårigheter är nödvändig för att kunna ge rätt form av stöd i boendefrågor, ekonomi, studier och arbete. En sådan kartläggning och diagnos kan också utgöra en grund för att förstå sig själv och sin historia.
Den behandling som ges vid adhd/add, förutom medicinering, har hittills främst anpassats till pojkars behov. Föräldrar och lärare får lära sig hur man kan bemöta och styra hyperaktiva, utagerande beteenden. Flickor, som ofta framför allt har uppmärksamhetsproblem, behöver annat stöd hemma och i klassrummet. Stöd till flickor och kvinnor bör inriktas på uppmuntran av ansträngning och prestationer. De behöver också hjälp att utveckla sina sociala förmågor för att kunna skaffa och behålla vänner. Flickor behöver stöd och uppbackning för att stärka tron på sig själva. De behöver hjälp att fokusera på sina starka sidor. Även för flickor och kvinnor kan det finnas behov av anpassad studiegång och därefter vägledning i yrkesval och mer tillrättalagda anställningar.
nu får det dock vara slut på diagnossnacket ett tag.
Vad har annars hänt i mitt liv? egentligen ganska mkt men det skulle bli allt för krävande att skriva det nu. antar att det kommer att komma fram lite pö om pö ändå, men jag kan iaf berätta att jag och Jens separerade efter påsk i år, vilket innebar att jag flyttade in hos min syster med familj i deras hus tills det att jag för några månader sen fick min alldeles egna lilla etta som jag älskar utöver allt annat, den är helt perfekt, planlösningen är oslagbar och den känns stor, den enda nackdelen skulle väl vara att jag inte har någon balkong till mina plantor men det överlever jag nog. Allt annat är ju perfekt! Jag rymmer ju till och med mitt gigantiska köksbord och dubbelsäng så varför klaga? dessutom är standarden riktigt bra och grannarna är fantastiska :D
Sen så har jag träffat en kille som heter Sebastian och är från Arjeplog men även han bor här på byn sen något år tillbaka. Jag kan verkligen säga att han är den mest fantastiska kille jag någonsin har stött på, det finns inte en dag som går utan att han förundrar och/eller generar mig för den delen ;) Han är verkligen underbar på fler sätt än vad som går att beskriva och det är inget jag bara säger för att jag skulle vara i ett rosa töcken av nyförälskelse utan det är faktiskt så: Tidigare så hade jag nog faktiskt gett upp hoppet lite om killar, jag hade fått för mig att det var så djupt rotat i dom att dom inte kunde kommunicera, att dom inte kunde visa känslor och att dom absolut inte kunde visa det mest grundläggande som jag kände att jag behövde. Men tji fick jag, Sebastian har verkligen vänt upp och ner på min uppfattning och min känslomässiga värld. Med han så går det inte en enda dag där jag hinner fundera över vad han känner eller tycker, vad som upptar hans tankar eller helt enkelt vill, hoppas tror och drömmer om. Det är en fantastisk känsla att ha en relation där allting bara flyter på i en mysig miljö av kommunikation, känslor, romantik och livsglädje. Nu låter det verkligen som att jag sitter och blåljuger, som att det är för bra för att vara sant men så är det verkligen inte. Under den tiden vi har varit tillsammans så har vi hunnit vara med om mer motgångar och medgångar än vad jag någonsin förut har varit med om på så pass kort tid, men vi har tagit oss igenom det och mkt tack vare just dom egenskaperna jag nyss beskrev.
En relation är inte enbart en dans på rosor och våran är inget undantag utan det handlar om hur man hanterar det som avgör utgången av det hela, och vi lär oss och utvecklas på daglig basis.Vilket faktiskt är helt rätt, livets mening är väl just det att hela tiden utvecklas och driva framåt?
Sen kan jag för övrigt upplysa er om att han är en jäkel på romantik,speciellt vardagsromantik. jag känner mig oftast totalt lost och vet inte hur jag ska reagera eller hantera allt men det är en härlig känsla, att även mina gränser vidgas och jag lär mig mer och mer om att öppna upp mig och våga visa mina verkliga känslor, utan några band eller återhållsamhet och det om något är fantastiskt så det bara sjunger om det. Jag kommer ofta på mig själv med att förundras över vars han får allt ifrån, hur han kommer på den söta dikten, eller den urgulliga handlingen, vad i hans historia som har format han till en sån människa som jag faktiskt måste säga är riktigt sällsynt.
Men men, nu måste jag nog lägga ner det här, känns som att jag kan hålla på att förklara min lycka i evigheter, att det aldrig tar slut, vilket i sig är en riktigt bra grej. Men jag har ju faktiskt något som heter självbehärskning, iaf ibland ;)
Jag vill åtminstone avsluta det hela med att jag känner mig tillfreds med livet, att det flyter på och att jag är tacksam över vars jag är idag, och hur jag mår. Jag kunde faktiskt inte ha gissat på att jag en dag skulle stå där jag nu idag är. Det är så jäkla skönt! som att jag har vunnit och tillslut lyckats bekämpa det som har varit mitt svarta moln i så många, många år.
Jag hoppas att alla någon gång i sitt liv hamnar där och verkligen får känna på hur det känns att bara sprudla.
All kärlek!
<3
Så vars börjar jag? vi kan ta det här med minnet. För lite över ett år sen så påbörjade jag en utredning hos min psykolog för att se om jag möjligtvis har någon diagnos som kunde förklara min problematik, det resulterade i att jag för ca två månader sen fick diagnosen ADHD och en grav minnesrubbning som ska utredas vidare.
När jag fick diagnosen så satte jag mig ner och googlade och det jag fann gjorde mig ställd, chockad, lättad och gråtfärdig, allt i ett. Det var som att jag äntligen fick ett svar på allt, på varför det i 27 års tid har känts som att jag konstant har fått krocka och stöta mig igenom tillvaron, varför det hela tiden har varit som att ingenting har fungerat med mig, varför jag hela tiden har känt mig så fel. Inga ord kan till fulla beskriva den känslan jag fick men just nu kan jag säga att jag enbart känner lättnad och frihet. Äntligen!
Jag tror även att mamma och pappa känner sig lättade fast dom inte har sagt något.
När jag hittade texten så var jag såklart tvungen att maila den till mamma och det dröjde inte många timmar innan hon ringde upp och sa :det stämmer ju! allting stämmer. och jag tyckte faktiskt att jag kunde ana en ton av lättnad i hennes röst, som att hon efter alla år äntligen kunde andas ut och släppa det hela, att hon kunde sluta förebrå sig själv och kanske acceptera att dom inte kunde ha gjort så mkt mer än vad dom gjorde. Att det kanske helt enkelt var utanför deras makt.
Jag hoppas då iaf att det är så, för dom har definitivt förtjänat lite sinnesro efter allt <3
Det är ganska sinnessjukt att en diagnos ändå kan göra så mkt, tidigare har jag alltid sagt att man inte kan skylla allt på en diagnos, att man ändå måste hitta verktyg och lära sig att hantera vardagen och sitt eget beteende, jag står fortfarande för det. Men! dock kan en diagnos verkligen vara en förklaring som kan innebära en helt annan sorts förståelse för en situation, en människa eller ett beteende. Men om man börjar använda det rent utav som ett skyll, då börjar man spåra. Båda fötterna på jorden och eget ansvar är A och O oavsett vad, däremot kanske man behöver få tag i rätt sorts hjälp och stöd för att få det att fungera.
Men men, här är iaf texten som jag hittade :
Adhd/add har tidigare beskrivits som svårigheter som förekommer i barndomen och då främst hos pojkar. På senare år har fokus alltmer lagts på att identifiera flickor med adhd/add. Aktuell forskning visar att adhd/add inte är ett utvecklingsfenomen som försvinner, utan något som kvarstår i vuxenålder för såväl kvinnor som män.
Flickor
Forskningen idag visar att adhd hos flickor och pojkar har stora likheter när det gäller de centrala funktionsnedsättningarna och symptombilden. De studier som finns visar att så många som 1-3 % av flickor i skolåldern har adhd/add, att jämföra med pojkar där siffrorna är 2-5 %.
Diagnoskriterierna för adhd/add är till stor del baserade på forskning om pojkars beteenden vid uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblematik. Dessa beteendebeskrivningar stämmer med en del flickors sätt att vara i vardagen, men hos många flickor tar sig svårigheterna andra uttryck. De sätt som svårigheterna hos dessa flickor yttrar sig på har tidigare inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Därför finns många flickor som inte fått förståelse och hjälp. De har också varit förbisedda som grupp inom forskningen.
Flickors problem känns inte igen
Det finns studier som visar att diagnosen adhd/add oftare ställs på pojkar än på flickor, även i de fall då flickornas symtom är jämförbara med pojkarnas. Flickors huvudsakliga problem är dock ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter utan tydlig hyperaktivitet, det man brukar kalla add. Pojkar med adhd har också oftare en uppförandestörning och ett mer utagerande aggressivt beteende än flickor. Flickors symptom är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att planera, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på till exempel skola i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor tycks emellertid ha lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet förekommer det i ungefär lika hög grad hos båda könen.
Omgivningens svårigheter att identifiera och förstå flickornas svårigheter leder till att stöd, anpassning och diagnos ofta kommer senare för flickor än för pojkar. De flickor som stämmer in på gängse adhd-beskrivningar riskerar också att uppfattas och att uppfatta sig själva som alltför avvikande från den klassiska flickrollen. Priset flickorna betalar är ofta att de inte kan utnyttja sina resurser i skolan och andra situationer. I tonåren får flickor med adhd/add oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar.
Vuxna kvinnor
Det har hittills varit så att det är fler kvinnor i vuxen ålder som söker hjälp för adhd/add-problematik än det finns flickor som har uppmärksammats för det i barndomen. Eftersom kvinnornas beskrivningar av sina svårigheter skiljer sig från männens riskerar de att få fel diagnos. Kvinnorna har i mindre utsträckning än män uppmärksammats i barndomen för svåra beteendeproblem och därmed misslyckad skolgång. Däremot kan kvinnor som utreds och diagnostiseras i vuxen ålder ofta berätta om skolsvårigheter och misslyckanden, som beror på igångsättningssvårigheter och koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Detta har sällan uppmärksammats av omgivningen. När det finns skyddande faktorer som hög begåvning, en stödjande familj och bra social förmåga maskerar detta ofta svårigheterna. Dessa blir då uppenbara först när vuxenlivets krav på självständighet ökar och man ska klara såväl studier, arbetsliv som familjeliv.
Kvinnor söker ofta hjälp via psykiatriska mottagningar, socialtjänst, etc. för andra bekymmer än de grundläggande/ursprungliga problemen.
En specifik erfarenhet från kliniskt arbete med kvinnor är att det verkar finnas ett samband mellan hormoner och adhd. Det är vanligt att problematiken förstärks i tonåren och kvinnor med adhd mår ofta bra under graviditeten.
Diagnos, stöd och behandling
Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Kunskap både hos individen själv och hos omgivningen är viktig. Detta gäller både för barn och vuxna. Kunskapen är nyckeln till förståelse av problemen och kan leda till ett insiktsfullt bemötande av svåra beteenden. Spiraler av negativa konsekvenser, skam och skuld kan brytas.
Diagnos är viktig som grund för behandling, särskilt om man tänker på medicinsk sådan. De diagnostiska kriterier som används idag är dock inte anpassade till skillnader mellan könen eller till de uttryck som svårigheterna tar sig i vuxen ålder. Med åldern blir impulsiviteten som regel mindre, medan uppmärksamhetsproblemen kvarstår. Hyperaktiviteten kan också bli mer en känsla av rastlöshet än ett manifesterat beteende. Detta är viktigt att ha i åtanke när diagnos diskuteras.
En bred kartläggning av förmågor och svårigheter är nödvändig för att kunna ge rätt form av stöd i boendefrågor, ekonomi, studier och arbete. En sådan kartläggning och diagnos kan också utgöra en grund för att förstå sig själv och sin historia.
Den behandling som ges vid adhd/add, förutom medicinering, har hittills främst anpassats till pojkars behov. Föräldrar och lärare får lära sig hur man kan bemöta och styra hyperaktiva, utagerande beteenden. Flickor, som ofta framför allt har uppmärksamhetsproblem, behöver annat stöd hemma och i klassrummet. Stöd till flickor och kvinnor bör inriktas på uppmuntran av ansträngning och prestationer. De behöver också hjälp att utveckla sina sociala förmågor för att kunna skaffa och behålla vänner. Flickor behöver stöd och uppbackning för att stärka tron på sig själva. De behöver hjälp att fokusera på sina starka sidor. Även för flickor och kvinnor kan det finnas behov av anpassad studiegång och därefter vägledning i yrkesval och mer tillrättalagda anställningar.
nu får det dock vara slut på diagnossnacket ett tag.
Vad har annars hänt i mitt liv? egentligen ganska mkt men det skulle bli allt för krävande att skriva det nu. antar att det kommer att komma fram lite pö om pö ändå, men jag kan iaf berätta att jag och Jens separerade efter påsk i år, vilket innebar att jag flyttade in hos min syster med familj i deras hus tills det att jag för några månader sen fick min alldeles egna lilla etta som jag älskar utöver allt annat, den är helt perfekt, planlösningen är oslagbar och den känns stor, den enda nackdelen skulle väl vara att jag inte har någon balkong till mina plantor men det överlever jag nog. Allt annat är ju perfekt! Jag rymmer ju till och med mitt gigantiska köksbord och dubbelsäng så varför klaga? dessutom är standarden riktigt bra och grannarna är fantastiska :D
Sen så har jag träffat en kille som heter Sebastian och är från Arjeplog men även han bor här på byn sen något år tillbaka. Jag kan verkligen säga att han är den mest fantastiska kille jag någonsin har stött på, det finns inte en dag som går utan att han förundrar och/eller generar mig för den delen ;) Han är verkligen underbar på fler sätt än vad som går att beskriva och det är inget jag bara säger för att jag skulle vara i ett rosa töcken av nyförälskelse utan det är faktiskt så: Tidigare så hade jag nog faktiskt gett upp hoppet lite om killar, jag hade fått för mig att det var så djupt rotat i dom att dom inte kunde kommunicera, att dom inte kunde visa känslor och att dom absolut inte kunde visa det mest grundläggande som jag kände att jag behövde. Men tji fick jag, Sebastian har verkligen vänt upp och ner på min uppfattning och min känslomässiga värld. Med han så går det inte en enda dag där jag hinner fundera över vad han känner eller tycker, vad som upptar hans tankar eller helt enkelt vill, hoppas tror och drömmer om. Det är en fantastisk känsla att ha en relation där allting bara flyter på i en mysig miljö av kommunikation, känslor, romantik och livsglädje. Nu låter det verkligen som att jag sitter och blåljuger, som att det är för bra för att vara sant men så är det verkligen inte. Under den tiden vi har varit tillsammans så har vi hunnit vara med om mer motgångar och medgångar än vad jag någonsin förut har varit med om på så pass kort tid, men vi har tagit oss igenom det och mkt tack vare just dom egenskaperna jag nyss beskrev.
En relation är inte enbart en dans på rosor och våran är inget undantag utan det handlar om hur man hanterar det som avgör utgången av det hela, och vi lär oss och utvecklas på daglig basis.Vilket faktiskt är helt rätt, livets mening är väl just det att hela tiden utvecklas och driva framåt?
Sen kan jag för övrigt upplysa er om att han är en jäkel på romantik,speciellt vardagsromantik. jag känner mig oftast totalt lost och vet inte hur jag ska reagera eller hantera allt men det är en härlig känsla, att även mina gränser vidgas och jag lär mig mer och mer om att öppna upp mig och våga visa mina verkliga känslor, utan några band eller återhållsamhet och det om något är fantastiskt så det bara sjunger om det. Jag kommer ofta på mig själv med att förundras över vars han får allt ifrån, hur han kommer på den söta dikten, eller den urgulliga handlingen, vad i hans historia som har format han till en sån människa som jag faktiskt måste säga är riktigt sällsynt.
Men men, nu måste jag nog lägga ner det här, känns som att jag kan hålla på att förklara min lycka i evigheter, att det aldrig tar slut, vilket i sig är en riktigt bra grej. Men jag har ju faktiskt något som heter självbehärskning, iaf ibland ;)
Jag vill åtminstone avsluta det hela med att jag känner mig tillfreds med livet, att det flyter på och att jag är tacksam över vars jag är idag, och hur jag mår. Jag kunde faktiskt inte ha gissat på att jag en dag skulle stå där jag nu idag är. Det är så jäkla skönt! som att jag har vunnit och tillslut lyckats bekämpa det som har varit mitt svarta moln i så många, många år.
Jag hoppas att alla någon gång i sitt liv hamnar där och verkligen får känna på hur det känns att bara sprudla.
All kärlek!
<3
