Publicerad 2014-08-01 23:58:14 i Allmänt,
Igår(torsdag)kväll /natt så låg jag i evigheter och skrev av mig här i bloggen, men just när jag började närma mig att avrunda det hela så måste jag ha lyckats komma åt någonting och vips! så var Jäklat allt borta...>:) behöver jag nämna att jag blev lite sådär lagomt upprörd och barnsligt grinig.jag skriver som alltid utan att tänka så noga på vad eller i vilken ordning eller ens registrerar att tiden flyger förbi,så jag orkade inte ens försöka att återskapa det eftersom jag inte ens var i samma sinnesstämning eller tankeverksamhet längre när när förlusten skedde och alla negativa = blodtryckshöjande känslor plötsligt och brutalt damp ner och tog över helt. Istället så gick jag in på fb och en 12 stegs grupp där jag är medlem, och som det faktiskt har hjälpt att lätta trycket i när känslor som sug,rannsakan, oro, ångest,glorifiering mm ibland har råkat sätta igång allt för mkt känslor och tankar.vilka har varit alldeles för destruktiva för att sitta ensam med och begrunda.En till sak som gör skrivandet i den gruppen ännu mer perfekt är att den hjälper mig att inte spåra iväg i okontrollerat skrivande i nån timma med ett slutresultat som allt som oftast mer påminner om tjockleken på en bibel istället för en text passande i ett kort inlägg B-) så jag sparade in en massa tid inatt kan jag säga.kom dock på ikväll att jag ju måste slänga upp den här också så att jag alltid har den sparad som minne. men men, här är iaf inlägget som jag skrev :Karro,beroende. Jag måste skriva av mig,ventilera och försöka att framkalla den där känslomixen av trygghet,gemenskap och viljestyrka som jag alltid fick när jag gick på möten.Situationen från tidigare idag håller mig fortfarande kvar i en känslomässig berg och dalbana, med igångtriggade minnen från min barndom och en känsla av panik. Just nu så är jag själsligt nedslagen, totalt golvad och håller på att ätas upp av alla jäkla känslor och hemska minnesbilder.Jag försöker övertala mina känslor att följa det som min hjärna vet. Tillämpa sinnesrobönen och acceptera det jag inte kan förändra. Jag försöker avbryta mina gamla tankemönster med logik och repetition , försöker pränta in i mig själv att det dom tror egentligen inte spelar någon roll utan att det viktigaste är att jag vet vad som är sanning oavsett hur ont folks misstankar gör.Men det går inte! Jag kan ändå inte sluta slå på mig själv,jag kan ändå inte släppa paniken som känslan av att vara anklagad och misstrodd ger.Fast jag vet att jag inte är skyldig.Jag kan inte mota bort den paniska önskan om att det skulle ha funnits något sätt för mig att kunna visa för alla att det dom tror inte är sanningen.kunna spela upp en video från en osynlig övervakningskamera,som fastmonterad på min axel har filmat allt som jag gör.Det är en sån otroligt barnslig och orealistisk tankegång och önskan att ens flyktigt tänka, men jag kan inte hjälpa det.även om jag vet att det inte går.Jag bombarderas av deja vu, minns tillbaka till min barndom där jag önskade samma sak,där jag paniskt försökte komma på ett sätt att motbevisa det som mobbarna spred som sanning,och klasskamraterna aldrig ifrågasatte.Jag är vuxen nu men jag kan ändå inte släppa behovet att försöka motbevisa sånt som jag vet inte är sant. Jag kan fortfarande inte acceptera eller sluta älta att jag ingenting kan göra åt människor och deras tankar om mig.Och jag avskyr att jag fortfarande inte kan ge mig själv värde,utan ännu låter andra definera det.Just nu balanserar jag och känner mig livrädd för att jag ska ge upp och ge efter,agera som alla gånger förut,falla ner utan att ens sörja och återigen bli människan utan tilltro och framtid.Jag önskar att kunna få somna inatt,jag önskar att jag inte skulle behöva vara så rädd för allt. och jag önskar att det jag har försökt göra annorlunda den här gången,gör så att jag imorgon får möta dagen, fortfarande nykter och drogfri och utan att som så många gånger tidigare ha valt att fly.Tack.
