Välkommen till min blogg

här försöker jag tömma min hjärna, alla tankar som snurrar runt och runt. jag är varken mer eller mindre, bättre eller sämre utan helt enkelt bara Jag.

skriker!

Publicerad 2014-01-09 14:10:26 i Allmänt,

vad är det med mig och att alltid se en dubbelhaka? vad är det med mig och att aldrig vara nöjd med hur jag ser ut, eller hur jag är?

Varför kan jag inte glädjas över den jag faktiskt är, utan att hitta en massa saker hela tiden som jag vill förändra?

Jag stod och kollade mig i spegeln nu när jag satte upp håret och hittade direkt saker som jag tycker behöver förändras, nojjar över dubbelhaka och att min näsa är för lång.

I samma veva började jag tänka tillbaka, minnas den tiden då jag sa åt mig själv, och till min syster att om jag så bara jag gick ner till 80 kg så skulle jag vara nöjd. Då skulle jag inte behöva gå ner något mer för att trivas med mig själv och min kropp.

Nu väger jag 64 kg, och jag trivs fortfarande inte med min kropp och jag är ännu inte nöjd med hur jag ser ut eller vem jag är. Snacka om otacksam!

Vad krävs det för att jag ska sluta sträva efter perfektion, något som jag vet egentligen inte ens existerar?

Varför kan jag inte vara nöjd över det jag faktiskt kan, och det jag faktiskt är istället för att hela tiden se det jag inte kan och det jag inte är.

jag har haft en period nu som verkligen har varit påfrestande, mentalt utmattande och allmänt energisugande. Jag orkar inte med vardagen längre, fixar knappt att hålla ihop mig själv och allt jag vill göra är att sova, sova och åter sova. Men det går inte. varje vaken stund snurrar tankarna, dom maler och håller mig vaken, obehagligt pockande och hela tiden där. Det enda som håller mig från att bli totalt knäpp är medicinen, när jag just har tagit den så får jag en timmas paus, en stund då den fungerar och jag får andas. Då allt är lugnt och stilla, hjärnkontoret går in på en lägre växel och jag förhoppningsvis ibland får en chans till att lyckas somna.

Det känns som att jag totalt håller på att haverera, att mitt liv har rusat in i en vägg, eller kanske mer en malström som bara snurrar runt runt och drar mig längre och längre ner.

Det känns som att mitt inre hela tiden skriker, som att allting endast handlar om att överleva minut för minut. Jag kan inte längre planera något, jag vet inte vad jag gör imorgon, jag kan inte ens säga vad jag ska göra ikväll för jag orkar inte, jag klarar inte av att tänka på det. Jag fixar inte att ge besked till någon om något, inte ens till mig själv. Det enda jag vill är att sova i flera veckor, lyckas få tillbaka lite energi. Skapa mig en mening, ett mål och en vilja och styrka som totalt saknas just nu.

Det enda jag har är ångesten, ångesten över allt jag inte gör, över allt jag inte orkar ta tag i. Ångesten att inte räcka till, att inte vara en "duktig" människa, att inte ens klara av att ha en vardag som inte enbart innefattar att försöka andas utan att skrika och försöka att se utan att gråta.

Jag känner mig lost, orkeslös, viljelös och fullkomligt panikslagen på gräns till att vända till apatisk.

Jag vill inte tänka längre, jag vill inte känna och jag vill inte existera längre. Jag orkar inte ha det så här!

Vad är det för något fel på mig? vad har hänt? varför mår jag såhär? varför känner jag såhär? Varför har jag inga jäkla svar utan bara en massa frågor som snurrar runt och runt?

Är lobotomi lösningen? vad ska jag göra för att ta mig ur det här?
Hur blir jag en människa igen?

Hur börjar jag leva igen?

Jag vill ha en paus, en paus utan måsten, utan alla jäkla krav jag hela tiden ställer på mig själv, en tid med vila, en tid med sinnesro och en tid där jag kanske kan börja plocka ihop mig själv igen, där jag kanske kan finna någon mening igen, och där jag kanske kan känna att jag inte hela tiden måste vara, måste kunna, måste fixa eller måste styra.

Jag vill bara skrika men jag orkar inte ens göra det, jag är så fruktansvärt jävla less på mig själv!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kaffo

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela