Välkommen till min blogg

Vilka tankar har jag? Vad är det som får mig att snurra runt i tillvaron utan möjlighet till att stanna?
Varför känner jag mig numera allt som oftast så trött och sliten? "Som smör utskrapat på en allt för stor skiva bröd" men ändå utan förmåga eller ro till att sova så regelbundet som jag borde eller när jag ska?
Vad är det som skrämmer mig? eller handlar det ens om rädsla? Det kanske är oro? fast det är ju egentligen samma sak, skillnaden är väl bara att dom representerar olika styrkor av en och samma känsla.
Är det rastlöshet som pockar och sliter? Men bottnar det då i dom känslorna jag nyss beskrev eller är det fristående?
Är det stress eller helt enkelt nyfikenhet och/eller förvånansvärt nog livsglädje som manifesteras på ett inte så normalt/vanligt eller rakt och logiskt sätt?
Har det kanske med återfallet att göra? mitt? eller är det kanske Sebastians? Är det rädslan och insikten från hans återfall som gnager? Insikten om hur snabbt allt kan förändras, hur skört ett människoliv verkligen är och känslan av en total maktlöshet som jag tidigare aldrig ens har snuddat i utkanten av.

Sebastians återfall satte mig i en sits jag aldrig förut har varit i, rollerna var för första gången ombytta och jag blev totalt överrumplad och chockad över det nya perspektivet som med det följde. jag fick för första gången känna all den smärta som min syster,broder,mamma och pappa måste ha känt i alla dessa år. Jag fick känna skräcken, sorgen ilskan och en känsla av total hopplöshet som inte var av denna värld, men värst av allt var sorgen, sorgen som är omöjlig att beskriva med ord. Den bottenlösa, tårindränkta och totalt invalidiserande sorgen som brutalt och smärtsamt slet mig helt itu. En sorg som enbart lämnade kvar spillror och dammkorn i en tomhet som än idag skrämmer mig mer än vad jag kan uttrycka i ord.
Men med sorgen kom även insikten, en insikt som jag nu vet att jag behövde men som just då höll på att totalt förgöra mig.
Att inse hur självisk jag har varit, fast jag alltid har intalat mig själv om det motsatta höll på att dränka mig i en flod av förtärande skam, gränslös ångest och en avsky som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig en människa kan uppleva och ändå lyckas behålla förståndet något så när intakt.

Jag fick i ett slag uppleva,känna och tänka allt som jag har ignorerat, undvikit,motat bort eller helt enkelt varit oförmögen/inkapabel till att i alla år förstå eller ens vilja vidröra.

Jag kallar mig själv för medmänniska....Det sägs ju att man i slutändan alltid lurar sig själv mest och jag kan numera verkligen känna att det är en sanning väl värd att tänka på.

Jag har fortfarande mardrömmar och även stunder på dagen där jag minns när jag stod just utanför dörröppningen till Sebastians lägenhet. Med hans pappa och dennes sambo vaktande,beskyddande och avvisande mellan oss med blickar fyllda av skräck,förebråelse.beslutsamhet och framför allt ilsa Jag minns fortfarande allt för tydligt Sebastians ansikte som syntes ovanför hans pappas ena axel.Ett ansikte med ögon som var formade av en enorm sorg, dränkta i bottenlös förtvivlan och totalt tömda på minsta tecken av liv och ens minsta lilla bit av den Sebastian som jag kände och älskade. En blick helt tömd på all vilja, all själ och som enbart utstrålade en panisk skräck som var skrämmande att se och ta in, en blick fylld av vädjan och desperation, ett stumt rop på hjälp i ett blekt ansikte,enbart nyanserat av dom knallröda spåren från alla tårar som han fällt men som till slut helt hade sinat.

När jag minns den stunden, den bilden så känner jag också allt jag då kände, precis i den stunden, och jag återupplever med full kraft den obeskrivliga smärtan och bottenlösa känslan av förlust som jag därifrån gick hem med. Jag är totalt övertygad om att jag lämnade kvar en bit av mitt hjärta där, att en del som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka lossnade och lämnades där framför dörren på stengolvet. Jag kanske innerst inne redan då anade att han faktiskt skulle dö samma dag eller så kanske jag bara desperat försöker finna förklaringar, ursäkter och en logik eller ordning i allt kaos som den dagen skapade.

Jag inser nu när jag skriver allt det här att det är helt solklart att allt handlar om rädsla och ångest, obearbetade saker sen återfallen som jag bara har försökt undvika att ta itu med och sortera.Det är nästan löjligt att allt som krävdes bara var att skriva ner allt för att få en öppning i kaoset och komma till en insikt eller slutledning som tydligen var helt omöjlig för mig att finna i allt kaos av tankar ,känslor och förvirring som nu har varit min verklighet så länge. Det enda jag har gjort i många,många veckor har varit att ducka, hoppa , dyka och på alla sätt försöka finta bort mig själv och skjuta upp det hela, undvikit att utsätta mig för smärtan som jag hela tiden har vetat om och hela tiden känt pocka men ändå lyckats hålla i schack och förhindra från att tränga fram, istället har jag försökt hitta på olika flyktvägar, bortförklaringar i stress, press,krav, matte, prov, känslor och förvirring. Dolt och mörkat allt i ett enda långt led av nya haranger med bortförklaringar, idéer och lösningar som bara har varit illusioner och bedrägerier, för mig själv allra mest.

Till och med tacksamheten och insikten över att Sebastian faktiskt överlevde och ännu finns i mitt liv har fått överskuggas totalt av all energi som jag har lagt på att fly från smärtan av att bearbeta allt det traumatiska som hände.

Jag skäms samtidigt som jag bara vill skratta över ironin.

Dock så känns det faktiskt inte som att det måste vara så negativt som det hela automatiskt låter utan det känns som att jag nog ska se på det som en rädsla sprungen ur kärlek och en insikt som på många, trots väldigt smärtsamma sätt har gjort mig fri.

Jag är nog rädd för att jag inte ska ta tillvara på varje minut,sekund och andetag här och nu. Att mitt kontrollbehov åter igen ska få full kontroll, stjäla min ännu färska och ovana vilja och även förmåga till att leva här och nu.

Jag är rädd för att jag inte ska ta tillvara på möjligheterna till att sona och gottgöra. Jag är rädd för att det ska vara för sent att säga, visa och släppa fri alla tankar, känslor och gester som jag alltid har burit på, men aldrig vågat eller velat släppa ut.
Jag är rädd för att tiden ska flyga förbi alldeles för fort och att jag trots all nyvunnen vilja, ambitioner och insikt inte ska ha vågat ta det sista steget och komma till skott.

Att jag inte ska hinna samla ihop mig, alla mina känslor och tankar och återigen kasta mig ut i livet, utan masker och ridåer.Totalt blottad,sårbar men ändå starkare och förhoppningsvis helt fri från allt ältande,alla lögner, all ångest,skam och negativt bagage som blytungt har följt med i spåren av all smärta,alla övergrepp och självförakt och klander som därefter har följt, all egoism, missbruk och oförståelse, men framförallt all vilsenhet och sökande efter trygghet som jag totalt har låtit mitt liv domineras av.

Jag är rädd för att vakna upp med känslan av tomhet och förlust, som jag fruktar mer än något annat.

Jag är rädd för att förlora dom i min närhet som jag älskar över allt annat enbart för att jag inte har tagit tillvara på tiden och vågat göra och förändra allt som jag så poetiskt målar upp nu när jag skriver.

I bakhuvudet ekar fortfarande en fras som jag allt för ofta har använt som förklaring och ursäkt i livet . "det är en sak att veta, en helt annan sak att verkligen känna, det är inte gjort i en handvändning och enklare sagt än gjort" Det kanske låter bra med all insikt, alla tankar och alla otaliga känslor som jag målande har beskrivit här. Men att tillämpa det och verkligen våga,orka och vilja känna och förändras till det, ge det mer än bara fina,stora och egentligen lika tomma ord som luft. Det är en helt annan femma, och det om något är jag fullt medveten om kommer att bli en utmaning utan dess like för mig.

Men jag vill, och jag vågar. Så! nu är det bara för mig att se till att ta och organisera ihop alla tankar och känslor som jag har släpat fram här idag och sätta igång med förändring istället för att bo kvar i efterverkningarna av återfallen och isolera mig med mina inte alltid så effektiva eller givande tankegångar B-)

Kram på er!