Välkommen till min blogg

imorgon gäller det,blir nog största klivet i mitt liv på några år och jag hoppas verkligen att allt går som det är tänkt.Har dock tänkt rätt mkt på rädsla senaste dagarna. hur lätt det är att inte våga och satsa på det som är bra för en utan hellre stanna kvar i en trygghet och situation som man egentligen inte gillar/är nöjd med men ändå håller fast hårt i för att man är så van.eller hur man nu ska förklara det hela.vilket fall som. beslutet är rätt och jag vill det verkligen men jag är ändå ruskigt rädd.ger mig ut på nya områden och börjar redan känna mig lite lost.dock kan jag inte låta rädsla hindra mig längre. Det är juh min rädsla för allt som har gjort att jag har levt det livet jag har levt i många år.

Jag är rädd för att inte vara bäst på allt, jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas,jag är rädd för att skämma ut mig, jag är rädd för att inte duga, jag är helt enkelt rädd för allt, framförallt att leva.

Jag har pundat på mina rädslor i så många år, aldrig vågat göra något för att förändra mitt liv eftersom jag inte har vågat. Jag har till och med varit rädd för att må bra. Och min logik har på något sätt fungerat som så att om jag alltid är den som ingen förväntar sig ska lyckas, om jag alltid är missbrukaren Karro, så finns det ingen risk att jag någonsin gör någon besviken. Har jag aldrig försökt så kan jag inte misslyckas, utan lever jag som jag har gjort dom senaste åren så kanske ingen är stolt över mig. men det är inte heller så att jag har byggt upp förhoppningar hos folk och sedan svikit dom. Allt handlar om rädsla, jag har levt i/på rädsla i så många år nu.

Rädsla att ändra vanor, rädsla att försöka, rädsla att bryta med vänner/bostad/till och med kontaktpersoner. Rädsla att över huvud taget ändra något med mig själv eller i min omgivning.
Men i höstas så tog jag nog det största beslutet någonsin i rätt riktning för att bli av med min rädsla. Mest för att jag kände att jag inte hade något val, jag hade nog inte kunnat besluta mig för det om inte allt hade blivit som det blev. Men det var det beslutet som startade allt som har pågått nu i flera månader. Under tiden jag var på avstampet var jag konstant rädd, rädd för att känna känslor igen, rädd för att tänka, rädd för att vara social utan någon form av drog, rädd för att göra aktiviteter. och framförallt, rädd för att någon skulle få reda på hur rädd jag var för allt. Det blev som en ond cirkel som bröt ner mig, tills jag tillslut vågade berätta det för min kontaktperson, då släppte genast lite av det, hon hjälpte mig att utmana mig själv, göra grejer fast jag egentligen bara ville springa iväg och gömma mig/berusa mig/glömma och förtränga.

Jag lärde mig att så länge jag inte lärde mig att prata om mina rädslor, ta fram dom i ljuset och utmana dom. så kommer dom alltid att kontrollera mitt liv, jag kommer aldrig att slippa mitt missbruk eftersom det är på rädslan jag pundar.Tillslut är rädsla allt, och jag försökte panikslaget att skaffa någon sorts kontroll över den i mitt missbruk.
Om jag pundade så flöt all "världslig" rädsla bort, jag var inte rädd för att skämma ut mig eller misslyckas. Fast det gjorde också så att jag inte kände något överhuvud taget, jag blev pundar karro, känslokall, obrydd och elak. Nu tycker jag inte att det är ett bra alternativ, men då tyckte jag det. att hellre kände jag inget alls,än att ständigt känna rädsla,ångest och misströstan.

Nu har jag lärt mig att hela tiden utmana mig själv, inte låta rädslan ta kontroll över mig igen för då faller jag tillbaka lika fort. Men ändå som jag har fått märka den här veckan, så har det smygit sig på mig utan att jag har märkt det. Små grejer som jag har skjutit upp av rädsla, fast som jag har trott att jag har skjutit upp av smarthet och tanken att jag inte ska rusa in i något utan att vara säker, läs formuleringen jag använde igen. "tanken att jag inte ska rusa in i något utan att vara säker" för mig lät det vettigt och logiskt, förnuftigt rent av. Men det krävdes att en person nära mig påpekade att det bara är en annan formulering för samma sak, att jag skjuter upp det av rädsla för att jag skulle förstå hur nära jag återigen är på väg att hamna i samma tänkande som innan. Jag måste vara uppmärksam på dom små sakerna. jag har inte råd att riskera att hamna där jag var igen. för jag vet. Lyckas jag inte nu, faller jag tillbaka i samma gamla mönster så kommer jag aldrig att lyckas ta mig upp igen, jag kommer aldrig att hitta styrkan till att försöka en gång till. Det är nu eller aldrig som gäller och oavsett hur rädd jag är just nu så ska jag satsa på det här,jag ska göra det jag vill fast jag är rädd för hur det kommer att gå, för gör jag inte det nu så kan jag lika gärna sticka till piteå, sätta nålen i armen och aldrig mer tillåta mig att känna något fram tills den dag jag dör.

Jag är rädd för allt som kommer att förändras nu, men jag tror, att när jag väl har tagit det här klivet. så kommer jag nog aldrig att ångra det.Hur det än går så kommer jag känna att jag har gjort det jag ville fast jag var rädd, jag vågade att leva, att ta risker och satsa på det mitt hjärta säger åt mig är rätt. och iom att jag följer det jag verkligen vill, så kan jag egentligen aldrig misslyckas för huvudsaken är att jag vågade.