kapitulera- nå botten i självömkan för att kunna resa till ytan igen.
Jag vill bara ge upp, kapitulera och ta den enkla vägen men jag kan inte, förmår mig inte till att göra det, mina mål,drömmar och hopp står i vägen. Håller mig ifrån det slutgiltiga beslutet. Jag kan inte välja den vägen fast jag inte orkar försöka motstå längre. Jag har slut lösningar och ideér, allt känns trist deprimerande och becksvart fast det egentligen inte är det.
I min självömkan så skulle till och med en klart skinande sol verka glåmig och intetsägande. Just nu kan jag inte uppskatta något, inte ens spärren som håller mig vid liv och som tydligen inte går att rucka på.
Allt jag vill just nu är att berusa mig, droga ner mig och aldrig mer behöva kämpa-må-vara-existera. Bara ge upp! Men av någon anledning så sitter spärren envist kvar och jag har fått svårare och svårare att minnas varför den finns men existerar gör den och just nu hatar jag den för att den gör allt så komplicerat.
Det finns ingen impuls längre, inga infall, inget nytt eller spännande. Jag har skapat mig en tillvaro av slentrian och ordning som jag inte har varken kunskap, ork eller sinnesnärvaro till att kunna förändra.
Jag har skapat min värld men hur gör jag för att förändra den så jag kanske slutar sakna, vilja och tråna efter det förgågna som helt plötsligt verkar så bra men ändå inte.
Gräset är alltid grönare på andra sidan eller?
Inse : jag klagar över att jag har skapat mig ett liv med trygghet,kärlek och en lovande framtid. Det är helt sinnesrubbat.
I min självömkan så skulle till och med en klart skinande sol verka glåmig och intetsägande. Just nu kan jag inte uppskatta något, inte ens spärren som håller mig vid liv och som tydligen inte går att rucka på.
Allt jag vill just nu är att berusa mig, droga ner mig och aldrig mer behöva kämpa-må-vara-existera. Bara ge upp! Men av någon anledning så sitter spärren envist kvar och jag har fått svårare och svårare att minnas varför den finns men existerar gör den och just nu hatar jag den för att den gör allt så komplicerat.
Det finns ingen impuls längre, inga infall, inget nytt eller spännande. Jag har skapat mig en tillvaro av slentrian och ordning som jag inte har varken kunskap, ork eller sinnesnärvaro till att kunna förändra.
Jag har skapat min värld men hur gör jag för att förändra den så jag kanske slutar sakna, vilja och tråna efter det förgågna som helt plötsligt verkar så bra men ändå inte.
Gräset är alltid grönare på andra sidan eller?
Inse : jag klagar över att jag har skapat mig ett liv med trygghet,kärlek och en lovande framtid. Det är helt sinnesrubbat.
Jag är : Krävande Otacksam Egoistisk
och skriker efter:
Stimulans - Mental Närhet - Samhörighet - Adrenalin - Skratt - Förväntan
och skriker efter:
Stimulans - Mental Närhet - Samhörighet - Adrenalin - Skratt - Förväntan
Jag får väl åtminstone konstatera att inatt så festade jag hårt i mina drömmar, rökte cigg,drack alkhol och satt med nålen i armen konstant så nu när jag vaknade upp känndes det som att jag har fått lätta på trycket lite och kan se lite nyktrare på allt, men det hindrar mig inte från att tycka jävligt synd om mig själv såhär på morgonkvisten, jag vet iaf nu efter drömmen att jag fortfarande inte kan släppa spärren och att jag innerst inne inte vill det för ångesten jag vaknade med innan jag fattade att allt bara var en dröm var helt obeskrivlig.
