Välkommen till min blogg

den här skrev jag till ett av våra gruppsamtal på behandlingshemmet, våran uppgift var att förklara för någon som inte är beroende hur det är och varför vi gör det.

Att vara beroende är för mig som att vara en fontän där trycket bara byggs upp tills det blir för stort för att kunnas stoppas.
När det väl svämmar över så måste jag ha drogen,oavsett om jag så skulle vara tvungen att gå 10 mil genom en snöstorm för att få den.
Den logiska delen i mig vet att drogen är skadlig och på lång sikt bara gör allt värre men just när allt svämmar över så är drogen gud,den gör för tillfället allting bra.
Känslan av tillfredsställelse trycker bort logiken in i ett litet hörn av mitt huvud tills det att ruset har gått över,när det väl gör det så kommer logiken tillbaka,verkligheten infinner sig och med den följer skammen,ångesten och misströstan.
När allt det kommer så lovar jag alltid mig själv att aldrig mer göra om det men jag lyckas aldrig.
Trycket byggs upp och jag måste ha drogen och åter igen sviker jag mig själv om och om igen.
Drogen är min trygghet,min medicin,min flykt.
Den är min bästa vän men samtidigt min värsta fiende.den är mitt liv och jag kan inte kontrollera begäret efter den själv.
Så är det för mig att vara beroende.