alldeles för mkt information
Jag var fångad i mig själv, uteslöt mig själv från omgivningen och allt som kunde rasera den lilla kontroll jag hade kvar.
Enda gångerna jag var social, vågade mig ut ur lägenheten, gick genom stan osv var när jag var full, då tystades den där rösten som hela tiden sa åt mig att jag var värdelös, hatad, utskrattad, bortgjord. Då var jag fri, "levande" vågade ta plats och vara "som alla andra".Så det blev min "medicin" fast samtidigt förstörde det de lilla jag hade kvar, det blev ett moment 22 . Tillslut klarade jag inget utan att vara påverkad, utan alkohol så stannade jag inne, i min trygga värld, utan risker men även utan att leva. Sakta malde jag ner mig själv till ingenting, till en spillra, jag försvann. Tillslut tog jag ett stort beslut, jag riskerade min trygghet, mitt skydd, jag blev ensam, flyttade ifrån min sambo och vi gjorde slut.
Jag spårade totalt, började festa varje dag och sket i att handla mat, la runt 600 spänn på nudlar, toalettpapper och nikotin, sällan något mer, istället köpte jag dunkar med sprit, återuppväckte mitt "intresse" för andra droger, fortsatte att experimentera och tyckte att en helt ny värld öppnades, en där jag mådde "bra", vågade mig ut, gick ner i vikt, blev herren på täppan! , jag trodde faktiskt det, nu vet jag annorlunda.
Innan fängslade jag mig själv genom att fysiskt stänga inne mig, försökte fly undan omgivningen och mig själv. sen blev drogerna min "räddning", det som fick liv i mig, fast jag på ett sätt sakta dog. Jag fängslades igen, fast den här gången av något ännu värre.
Mitt beroende är så förknippat med förakt, utanförskap och outgrundlig sorg.Så extremt mkt ilska och maktlöshet som fortfarande ibland totalt överväldigar min familj, mina vänner och även mig själv.
Idag är en dag jag mindes det, kanske på grund av alla besked jag har fått.
På något sätt måste jag tvinga mig själv att försöka se det positiva i allt, att acceptera.
Kunna se att jag trots allt har tagit mig långt, att det har varit tre steg framåt och två steg bakåt men att det oftast har gått framåt i den takt jag antar att det behöver ta.
Av någon anledning så sitter jag här och känner ett starkt behov av att dela med mig om det här, fast jag egentligen behöver lägga mig ner.
Att det känns så otroligt viktigt förbryllar mig faktiskt lite.
Hur jag var och vad som egentligen hände försvann ur huvudet någon gång, jag vet inte när. Men idag behövde jag nog påminnas om det för att veta att jag ändå är på väg åt rätt håll. Oavsett allt.
Jag har fortfarande svårt att hantera bakslag, att ge mig själv en chans. Att känna värde och uppskatta den jag är, just nu.
Jag är inte felfri, vilket jag på något barnsligt sätt fortfarande vill vara och eftersträva. Ibland glömmer jag bort att jag inte kan vara mer än människa, att det inte är något fel i det.
Alla mina drömmar, som jag faktiskt numera har, är uppnåeliga, kanske inte när eller hur jag vill, men jag vet att jag på något sätt kommer att lyckas med det. För oavsett hur jag har levt vilka val jag har eller inte har gjort så har det lett till vars jag är nu, inombords, i tanken, i känslan. jag HAR DRÖMMAR numera, vilket aldrig existerade innan jag gjorde alla "fel". Numera vill jag leva, inte dö.
Det säger mig mkt, och tröstar mig. Jag mår ändå faktiskt rätt bra numera.
Dock är det alldeles för lätt att bilda sig en uppfattning och döma mig baserat på valen jag har gjort, men det är svårare att ställa frågan varför och försöka förstå. Och det drar ibland ner mig, ibland glömmer jag bort att jag måste lära mig att acceptera det, att inte alla är redo eller kapabla till något annat.
Att även andra handlar på sitt sätt av en anledning, att dom också har sina problem och grubblerier, sina egna demoner att hantera.
Okunskap föder rädsla sägs det väl?
Jag kan förstå det, och jag känner ofta rädsla, men numera vet jag varför, och jag gör något åt det. Jag tar "tjuren vid hornen" så mkt jag endast kan för det är det enda sättet.
Att försöka förstå någon annan kräver rätt mkt, jag varken söker eller ger medlidande men jag uppskattar medkänsla.
Det finns så mkt att lära sig, att veta, att förstå gällande allt och alla och det är inte alltid så lätt att våga försöka eller engagera sig eller ens att dela med sig av sig själv.
Men att försöka förstå andra och sig själv är prislöst, jag lyckas inte alltid men jag lär mig sakta men säkert och förhoppningsvis ska jag kunna göra det bättre allt eftersom.
Jag vet inte allt, idag är det kaos, men det jag känner, och mina tankar kan aldrig försvinna eller föringas, för dom är lika värdefulla och viktiga som dina, och det är fruktansvärt viktigt att jag påminner mig själv om att vi båda är komplexa personer, med många lager och olika liv men lika värdefulla.
Att påminna mig själv om allt detta är en kamp, tyvärr så händer det inte alltid att jag kommer ihåg eller lyckas med det, men jag slutar inte försöka så länge jag har lite vett kvar.
Att våga förstå, och se verkligheten är inte alltid lätt, men någonting oundvikligt om man verkligen vill leva.
Det finns många beslut att ta närmaste tiden, jag ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning för jag har ingen aning om hur det kommer att sluta, men jag hoppas iaf på att medkänsla är något som kommer att dominera mig, och dom det berör.
Både jag och du har skyldigheter, men även många rättigheter, glöm aldrig det!
kram
Enda gångerna jag var social, vågade mig ut ur lägenheten, gick genom stan osv var när jag var full, då tystades den där rösten som hela tiden sa åt mig att jag var värdelös, hatad, utskrattad, bortgjord. Då var jag fri, "levande" vågade ta plats och vara "som alla andra".Så det blev min "medicin" fast samtidigt förstörde det de lilla jag hade kvar, det blev ett moment 22 . Tillslut klarade jag inget utan att vara påverkad, utan alkohol så stannade jag inne, i min trygga värld, utan risker men även utan att leva. Sakta malde jag ner mig själv till ingenting, till en spillra, jag försvann. Tillslut tog jag ett stort beslut, jag riskerade min trygghet, mitt skydd, jag blev ensam, flyttade ifrån min sambo och vi gjorde slut.
Jag spårade totalt, började festa varje dag och sket i att handla mat, la runt 600 spänn på nudlar, toalettpapper och nikotin, sällan något mer, istället köpte jag dunkar med sprit, återuppväckte mitt "intresse" för andra droger, fortsatte att experimentera och tyckte att en helt ny värld öppnades, en där jag mådde "bra", vågade mig ut, gick ner i vikt, blev herren på täppan! , jag trodde faktiskt det, nu vet jag annorlunda.
Innan fängslade jag mig själv genom att fysiskt stänga inne mig, försökte fly undan omgivningen och mig själv. sen blev drogerna min "räddning", det som fick liv i mig, fast jag på ett sätt sakta dog. Jag fängslades igen, fast den här gången av något ännu värre.
Mitt beroende är så förknippat med förakt, utanförskap och outgrundlig sorg.Så extremt mkt ilska och maktlöshet som fortfarande ibland totalt överväldigar min familj, mina vänner och även mig själv.
Idag är en dag jag mindes det, kanske på grund av alla besked jag har fått.
På något sätt måste jag tvinga mig själv att försöka se det positiva i allt, att acceptera.
Kunna se att jag trots allt har tagit mig långt, att det har varit tre steg framåt och två steg bakåt men att det oftast har gått framåt i den takt jag antar att det behöver ta.
Av någon anledning så sitter jag här och känner ett starkt behov av att dela med mig om det här, fast jag egentligen behöver lägga mig ner.
Att det känns så otroligt viktigt förbryllar mig faktiskt lite.
Hur jag var och vad som egentligen hände försvann ur huvudet någon gång, jag vet inte när. Men idag behövde jag nog påminnas om det för att veta att jag ändå är på väg åt rätt håll. Oavsett allt.
Jag har fortfarande svårt att hantera bakslag, att ge mig själv en chans. Att känna värde och uppskatta den jag är, just nu.
Jag är inte felfri, vilket jag på något barnsligt sätt fortfarande vill vara och eftersträva. Ibland glömmer jag bort att jag inte kan vara mer än människa, att det inte är något fel i det.
Alla mina drömmar, som jag faktiskt numera har, är uppnåeliga, kanske inte när eller hur jag vill, men jag vet att jag på något sätt kommer att lyckas med det. För oavsett hur jag har levt vilka val jag har eller inte har gjort så har det lett till vars jag är nu, inombords, i tanken, i känslan. jag HAR DRÖMMAR numera, vilket aldrig existerade innan jag gjorde alla "fel". Numera vill jag leva, inte dö.
Det säger mig mkt, och tröstar mig. Jag mår ändå faktiskt rätt bra numera.
Dock är det alldeles för lätt att bilda sig en uppfattning och döma mig baserat på valen jag har gjort, men det är svårare att ställa frågan varför och försöka förstå. Och det drar ibland ner mig, ibland glömmer jag bort att jag måste lära mig att acceptera det, att inte alla är redo eller kapabla till något annat.
Att även andra handlar på sitt sätt av en anledning, att dom också har sina problem och grubblerier, sina egna demoner att hantera.
Okunskap föder rädsla sägs det väl?
Jag kan förstå det, och jag känner ofta rädsla, men numera vet jag varför, och jag gör något åt det. Jag tar "tjuren vid hornen" så mkt jag endast kan för det är det enda sättet.
Att försöka förstå någon annan kräver rätt mkt, jag varken söker eller ger medlidande men jag uppskattar medkänsla.
Det finns så mkt att lära sig, att veta, att förstå gällande allt och alla och det är inte alltid så lätt att våga försöka eller engagera sig eller ens att dela med sig av sig själv.
Men att försöka förstå andra och sig själv är prislöst, jag lyckas inte alltid men jag lär mig sakta men säkert och förhoppningsvis ska jag kunna göra det bättre allt eftersom.
Jag vet inte allt, idag är det kaos, men det jag känner, och mina tankar kan aldrig försvinna eller föringas, för dom är lika värdefulla och viktiga som dina, och det är fruktansvärt viktigt att jag påminner mig själv om att vi båda är komplexa personer, med många lager och olika liv men lika värdefulla.
Att påminna mig själv om allt detta är en kamp, tyvärr så händer det inte alltid att jag kommer ihåg eller lyckas med det, men jag slutar inte försöka så länge jag har lite vett kvar.
Att våga förstå, och se verkligheten är inte alltid lätt, men någonting oundvikligt om man verkligen vill leva.
Det finns många beslut att ta närmaste tiden, jag ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning för jag har ingen aning om hur det kommer att sluta, men jag hoppas iaf på att medkänsla är något som kommer att dominera mig, och dom det berör.
Både jag och du har skyldigheter, men även många rättigheter, glöm aldrig det!
kram
