att existera
jag har funderat på en sak som jag idag tvärsurrade lite med syrran om, undra varför vi barn oftast försöker anstränga oss för att visa pappa att vi verkligen älskar han men för mamma gör vi inte samma sak. Tolka nu inte det här fel, vi älskar både mamma och pappa lika mkt, men av någon anledning så tar vi mamma för en självklarhet, vi antar att hon redan vet att vi älskar hon och därför inte behöver visa det lika mkt. Pappa däremot har vi aldrig förut visat ömhet för eftersom vi ärligt talat var rädda för han när vi var yngre. Nu vet vi att vi inte hade behövt vara det och om vi hade förstått då det vi vet nu så hade allt varit mkt enklare. Kanske är det som gör att dom här grubblerierna dyker upp, nu när man vet att det är "fritt fram" att prata, reta och krama pappa så vill man göra det i överflöd, ungefär som att en propp har släppt.
Dock känner jag att mamma också behöver uppskattning ibland, och det förtjänar hon verkligen. Jag är oftast alldeles för duktig på att ta folk för givet, att inte visa uppskattning och omtanke utan "anta" att dom vet att jag bryr mig om dom.
Fast det är väl då jag måste försöka tänka om, liksom jag gillar när folk bryr sig om mig så då får jag väl anta att folk runtomkring mig också gillar att få en komplimang, en kram eller helt enkelt bara ett telefonsamtal.
kramar: Har grubblat på det också, varför har jag sådant problem med dom? jag blir alltid lika överrumplad när någon kramar mig, jag vet inte vad jag ska göra och det känns lite obehagligt. är få gånger jag ens vet om det är lämpligt att krama någon eller inte, förutom när jag är full dvs, då vill jag krama alla....även om dom inte vill krama mig. haha
Nej men skämt åsido, dom enda jag verkligen kan krama utan någon form av tankeställare, obehag eller funderation är faktiskt mormor, max, sanna och jens. Jag minns när jag for in på behandlingen och jag började gå på möten och sådant, folk kramas hela tiden! jag visste aldrig vad jag skulle göra och blev riktigt stressad av det, skumt att man kan bli det av en sak som ska vara bra och positiv, men för mig var det aldrig det. bara obehagligt.
På senare tid har jag tänkt att jag måste börja bli mer avslappnad, hitta det positiva i närhet och försöka riva ner lite murar och kramas för allt vad jag är värt, eller något.
På tal om avslappning, en sak som är positiv som har kommit ur återfallet är att jag är mkt mer avslappnad nu, värken i axlar och nacke är borta och jag kan faktiskt äta frukosten framför tvn numera och är inte absolut tvungen att ha radion på konstant. Jag tror fan jag hann bli aningen manisk innan återfallet, grejen var bara att jag inte märkte det. Jag hade så hårda rutiner så jag nästan inte kunde göra något på dagarna och då hamnade jag verkligen i slentrian och tristess med en massa maniska inslag.
Tur jag har lyckats hitta något positivt i det hela, som tex nu. egentligen skulle jag fara och träna efter frukosten men det slutade med att jag stod i träningskläder och bakade en chokladkaka. Det härliga med det var att världen faktiskt inte gick under och om en timma så kommer jag att vara svettig till tusen för det går faktiskt att träna på eftermiddagen....
ja alltså "allting händer av en anledning" eller?, jag lever fortfarande ett tag till och just här och nu - Idag, så känner jag verkligen att jag LEVER, och inte bara vobblar runt i existensen som en liten amöba.
Idag är en bra dag och jag tar tillvara på den, för vem vet vad som händer imorgon.
kram (se, nu fick jag till det)
Dock känner jag att mamma också behöver uppskattning ibland, och det förtjänar hon verkligen. Jag är oftast alldeles för duktig på att ta folk för givet, att inte visa uppskattning och omtanke utan "anta" att dom vet att jag bryr mig om dom.
Fast det är väl då jag måste försöka tänka om, liksom jag gillar när folk bryr sig om mig så då får jag väl anta att folk runtomkring mig också gillar att få en komplimang, en kram eller helt enkelt bara ett telefonsamtal.
kramar: Har grubblat på det också, varför har jag sådant problem med dom? jag blir alltid lika överrumplad när någon kramar mig, jag vet inte vad jag ska göra och det känns lite obehagligt. är få gånger jag ens vet om det är lämpligt att krama någon eller inte, förutom när jag är full dvs, då vill jag krama alla....även om dom inte vill krama mig. haha
Nej men skämt åsido, dom enda jag verkligen kan krama utan någon form av tankeställare, obehag eller funderation är faktiskt mormor, max, sanna och jens. Jag minns när jag for in på behandlingen och jag började gå på möten och sådant, folk kramas hela tiden! jag visste aldrig vad jag skulle göra och blev riktigt stressad av det, skumt att man kan bli det av en sak som ska vara bra och positiv, men för mig var det aldrig det. bara obehagligt.
På senare tid har jag tänkt att jag måste börja bli mer avslappnad, hitta det positiva i närhet och försöka riva ner lite murar och kramas för allt vad jag är värt, eller något.
På tal om avslappning, en sak som är positiv som har kommit ur återfallet är att jag är mkt mer avslappnad nu, värken i axlar och nacke är borta och jag kan faktiskt äta frukosten framför tvn numera och är inte absolut tvungen att ha radion på konstant. Jag tror fan jag hann bli aningen manisk innan återfallet, grejen var bara att jag inte märkte det. Jag hade så hårda rutiner så jag nästan inte kunde göra något på dagarna och då hamnade jag verkligen i slentrian och tristess med en massa maniska inslag.
Tur jag har lyckats hitta något positivt i det hela, som tex nu. egentligen skulle jag fara och träna efter frukosten men det slutade med att jag stod i träningskläder och bakade en chokladkaka. Det härliga med det var att världen faktiskt inte gick under och om en timma så kommer jag att vara svettig till tusen för det går faktiskt att träna på eftermiddagen....
ja alltså "allting händer av en anledning" eller?, jag lever fortfarande ett tag till och just här och nu - Idag, så känner jag verkligen att jag LEVER, och inte bara vobblar runt i existensen som en liten amöba.
Idag är en bra dag och jag tar tillvara på den, för vem vet vad som händer imorgon.
kram (se, nu fick jag till det)
