osynlig vägg
Det känns som att jag har gått in i en osynlig vägg, och just nu är jag chockad över att den ens fanns. Jag är utmattad, grå, livlös och på något konstigt sätt allmänt låg.
Vars tog all motivation vägen? All energi och pepp? Är det här resultatet av den gångna veckan?
På något sätt är det nog en vettig tanke, det har varit full rulle konstant, plugg/arrangemang/bröllop/shopping/plugg/plugg/fixande/hjälpande osv och knappt någon sömn, jag har vaknat gråtandes flera nätter, andra nätter har jag vaknat och vandrat runt, eller helt enkelt klivit upp och gjort tidig morgon.
Just nu känns det dock som att alla reserver är slut, och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas fylla dom igen. Min högsta önskan just nu är att få sova ut, somna på kvällen och vakna sent dagen efteråt, utan att ha en massa avbrott.
Jag är nästan apatisk, på något sätt önskar jag att jag kunde gråta just nu, att jag kunde känna frustration, ilska, sorg, glädje eller vad tusan som helst, för det här kan inte vara bra.
Det är som ett vagt minne av hur det var förut, hur jag en gång fungerade och var.
jag kan inte ens skriva att det är obehagligt, för jag känner inte ens det. Vad har hänt egentligen?
vars har mitt känsloregister tagit vägen? har det bara utplånats?
varför känner jag INGENTING?
