Välkommen till min blogg

som vanligt så börjar jag fundera på saker när det är som mest omständigt att kunna skriva av sig allt, som tex när jag ska sova och datorn är avslagen eller som nu när jag sitter i badet, just nu blev det en sånhär överväldigande känsla att jag verkligen MÅSTE skriva av mig så jag slängde mig ur badet och sitter nu här i handduk, ibland är det allt bra galet.

Alla dom som ringde till mig, skrev eller person till person -flippade på mig när jag sa att jag inte ville gå igenom interferon behandlingen direkt använde att dom brydde sig om mig som argument till att attackera och trycka ner mig, ringakta mig som person och en vuxen individ. Men vad tusan alltså?!

först och främst, jag är en vuxen människa, jag gör misstag men jag har ändå rätt att bli respekterad och behandlad som en vuxen, vilket innebär både att jag får stå för mina val/misstag men även att folk ska respektera dom valen jag gör och inte bara köra över mig när jag väljer något som inte passar dom, eller klappa mig på huvudet när dom tycker att jag sköter mig "bra" ( enligt dom)

jag är en människa! som till och med otroligt nog är myndig, och inte helt okapabel till att ta hand om mig själv.

Men för att återgå till saken nu, jag är arg, fortfarande, det kanske märks? och jag tycker faktiskt att det är berättigat.

Om man nu får använda att man bryr sig om en människa som argument att flippa på dom, döma och försöka bestämma, tillrättavisa. Så då borde väl tekniskt sett (om jag nu hade tyckt att man verkligen får göra så, vilket jag inte gör) kunnat göra det gällande dom också.

Jag hade kunnat flippa på en människa, förnedra den och ta bort dens känsla av myndighet genom att fördöma dens val att inte genomgå en gastric bypass fast personen sakta håller på att äta ihjäl sig,

Jag hade kunnat ringa och flippa på människan som vägrar sluta stressa och röka fast kroppen och hjärtat håller på att lägga av pga det.

jag hade kunnat ta kontrollen över en annans liv, styra och ställa om vilka den ska umgås med eller inte, och det skulle vara berättigat, bara för att jag bryr mig.

låter det vettigt?

nej det tycker inte jag heller, för jag kan förstå varför någon inte vill göra en gastric bypass, jag kan förstå rädslan som är förknippad med det, och jag kan förstå hur vänner som inte är bra för en är svåra att slita sig ifrån, för ensamhet är ingen höjdare heller, och jag kan verkligen förstå varför en människa har svårt att sluta med ett beroende som inte gör annat än skadar en och jag kan fatta varför stress på ett sätt har blivit en människas behov i vardagen för att orka fungera. "ens värsta fiende men samtidigt ens bästa vän"...

jag försöker åtminstone förstå, därför kan jag inte sluta vara så arg, och bitter men framförallt besviken!

sen varför är det så att bara vissa har rätt att få reda på det som dom så hårt fördömer mig gällande? det är tydligen en sak som dom har rätt att lägga sig i och bestämmande gällande eftersom det är min familj, och mina vänner.

Men är det då bara vissa i familjen och vissa vänner som har rätt att få reda på det, och bilda sig en egen åsikt?

varför blev helt plötsligt dom "uteslutna" medlemmarna ur familjen och vänkretsen omyndigförklarade? har inte dom också rätt att veta? att få visa att dom är vuxna och klarar av att hantera det, på kanske ett mer moget sätt än vad resten av folket har gjort.

Varför är det en rättighet att lägga sig i vissas liv, och utesluta andra?

och sen när blev jag och min bror omyndighetsförklarade?

jag är förbannad och kränkt, ledsen och ångerfull.

Och det konstiga är, att i hela den här ruljansen så har dom lyckats få mig till att nedervärdera mig själv igen, att trycka ner mig och känna att jag har gjort fel,

att jag inte har rätt att göra mina egna val, att jag inte får bestämma, att jag inte kan, eller klarar det men framförallt, att jag har svikit alla igen.

att känna sig som att hela familjen är emot en, och att vissa vänner är det är hårt, det trycker ner en långt under jorden och ibland får jag en obeskrivlig panik över det, men på något sätt är det nu jag har börjat inse, att dom som jag trodde jag kunde lita på, som förstod mig och som jag förstod. kanske inte är mogna att ha den rollen i mitt liv, att jag måste försöka skaka av mig dom.

det känns så trist, att veta att JAG återigen genom mina val har gjort så att jag har förlorat det jag trodde var viktigast i världen, min familj.

Men jag vet också, att det inte bara är jag som har gjort fel, även om dom får mig att känna så och jag även har tillåtit det.

jag tycker bara det är synd, och det känns som att min bror, som jag älskar högt på denna jord, har hamnat i kläm, återigen, pga vi kvinnor, och pappa vet jag inte ens vars han är.

men jag är less nu, och det är nog dom också, och på något sätt känner jag att om dom inte ens för sig själv kan erkänna att dom gick över gränsen, att dom har gjort något fel i familje mobilen, ja då är det nog lika bra att lämna dom bakom mig, för jag kan inte gå framåt med folk som själv verkar stå kvar på samma ställe.

jag saknar min bror fruktansvärt mkt, men jag vågar inte ens höra av mig till han för det känns numera som att det är jag som har gjort fel, att jag inte har rätt att höra av mig till han, att det är jag som har bränt mina broar för det är jag som har gjort fel, igen och igen och igen. jag gör det hela tiden! det kanske även är jag som behöver mogna,

just nu vet jag varken ut eller in, det här håller på att spränga sönder mig inifrån och just nu är det här det bästa jag kunde komma på för att få ur mig lite av det.

jag är så ledsen så jag blir arg och så arg så jag blir ledsen, det är en ond cirkel som har slagit mig igen och den här gången har jag verkligen ingen aning om hur jag ska fixa det.