panik
Jag har en klump i magen och hjärtat känns som det ska sluta slå, känner mig nästan panikslagen och helt plötsligt som att allting går åt fanders.
jag vet inte varför, jag ska skriva prov idag, men det kan inte vara det.
jag är rädd, riktigt rädd och jag vill bara gråta, skrika, bryta ihop och ge upp.
Känns som jag inte vet vars jag ska ta vägen,eller göra för att må bra igen. varför mår jag inte bra nu? vad är det som har hänt, jag vet jag har varit orolig inför imorgon men har jag verkligen varit såhär orolig? har jag försökt bortse från det min kropp har signalerat? jag trodde det var under kontroll. att det inte var någon fara, att jag kunde hantera det. Men jag är så fruktansvärt orolig. Livrädd och ledsen.
jag får skylla mig själv men den tanken gör det verkligen inte bättre nu. jag vill inte vakna upp imorgon, vill inte gör det som måste göras.
när blev allt sånt kaos igen?
egentligen vet jag svaret, jag ville bara inte erkänna att det återigen har blivit kaos, att jag har tappat kontrollen.
att sätta sig själv i situationen där jag inte har något val, där jag msåte göra något som jag inte mår bra av eller vill har slagit ner mig så hårt.
Jag vill bara skrika, och aldrigh sluta. jag vill ha rättvisa, men jag kan inte få något som jag inte är beredd att ge.
jag är bitter, nästan lite hatisk och totalt livrädd. Rädsla: min ständiga demon. jag avskyr den och just nu kan jag inte göra något åt den.
jag måste fara imorgon, påbörja interferonet, jag har bara mig själv att skylla men det tar ändå inte bort denna djupa rädsla, panik och ångest.
JAG KAN INTE! är allt jag känner och tänker, som att hela min kropp är redo att lägga sig ned och dö bara för att allt går på högvarv nu, jag jobbar upp mig till en obehaglig men ändå så bekant panikångest.
fan också, jag klarar inte det här!
min logik är borta, min kontroll är obefintlig och det enda jag kan tänka är att jag får skylla mig själv.
jag är så rädd bara ploppar upp om och om igen i huvudet, allt har raserats, framtiden är borta, jag vet inte ens om jag klarar detta, om det kommer att gå.
min hjärna är på repeat och jag måste få bort det på något sätt, måste klara den här dagen, så jag kan påbörja morgondagen.
jag vet inte varför, jag ska skriva prov idag, men det kan inte vara det.
jag är rädd, riktigt rädd och jag vill bara gråta, skrika, bryta ihop och ge upp.
Känns som jag inte vet vars jag ska ta vägen,eller göra för att må bra igen. varför mår jag inte bra nu? vad är det som har hänt, jag vet jag har varit orolig inför imorgon men har jag verkligen varit såhär orolig? har jag försökt bortse från det min kropp har signalerat? jag trodde det var under kontroll. att det inte var någon fara, att jag kunde hantera det. Men jag är så fruktansvärt orolig. Livrädd och ledsen.
jag får skylla mig själv men den tanken gör det verkligen inte bättre nu. jag vill inte vakna upp imorgon, vill inte gör det som måste göras.
när blev allt sånt kaos igen?
egentligen vet jag svaret, jag ville bara inte erkänna att det återigen har blivit kaos, att jag har tappat kontrollen.
att sätta sig själv i situationen där jag inte har något val, där jag msåte göra något som jag inte mår bra av eller vill har slagit ner mig så hårt.
Jag vill bara skrika, och aldrigh sluta. jag vill ha rättvisa, men jag kan inte få något som jag inte är beredd att ge.
jag är bitter, nästan lite hatisk och totalt livrädd. Rädsla: min ständiga demon. jag avskyr den och just nu kan jag inte göra något åt den.
jag måste fara imorgon, påbörja interferonet, jag har bara mig själv att skylla men det tar ändå inte bort denna djupa rädsla, panik och ångest.
JAG KAN INTE! är allt jag känner och tänker, som att hela min kropp är redo att lägga sig ned och dö bara för att allt går på högvarv nu, jag jobbar upp mig till en obehaglig men ändå så bekant panikångest.
fan också, jag klarar inte det här!
min logik är borta, min kontroll är obefintlig och det enda jag kan tänka är att jag får skylla mig själv.
jag är så rädd bara ploppar upp om och om igen i huvudet, allt har raserats, framtiden är borta, jag vet inte ens om jag klarar detta, om det kommer att gå.
min hjärna är på repeat och jag måste få bort det på något sätt, måste klara den här dagen, så jag kan påbörja morgondagen.
