Välkommen till min blogg

jag analyserar och om-analyserar, eller kanske mer korrekt överanalyserar saker.

fast jag hela tiden säger att man måste sträva efter att ta sig framåt, att utvecklats så har jag på något sätt skippat tankegången att för att verkligen kunna utvecklas så måste man ta med sig det gamla, minnena, kunskaperna och lärdomarna.

jag vet inte om det har varit medvetet eller inte som jag på något sätt har försökt skippa det där, har tänkt att man någon gång måste släppa allt, lägga det bakom sig, och helst även glömma.

men det är fel, jag har tänkt helt galet gällande det, för att förstå nuet, och veta vars jag är påväg, och vem jag är, så måste jag på något sätt göra klart med mitt förflutna, ta tjuren vid hornen och beta mig igenom det, annars kommer jag aldrig att kunna utvecklas, för tar jag inte och går igenom det här, och verkligen kommer till den punkten då jag kan lägga det bakom mig,rent,tvättat och struket så kommer jag alltid på ett sätt att stanna i det förflutna, som det sägs ibland, att det förflutna hemsöker en, och kommer att göra det tills den dagen man vänder sig om och ställer sig ansikte mot ansikte mot det.

jag har velat utvecklas i en sån rasande takt så jag mer eller mindre har flytt, jag har sprungit från livet/verkligheten fast jag har försökt intala mig att det är till ett liv jag har försökt komma.

nu är jag inte så säker längre, det känns som att jag har kommit till en skiljelinje, att antingen tar jag tag i allt nu, eller så fortsätter jag att fly,

jag var i sunderbyn idag hos kuratorn, hade träffen som är obligatorisk innan min gastric bypass och det var då jag kom underfund med det,

hon sa att jag verkar ha koll och att jag är en sån som orädd ger mig in på grejer och att jag tar det jag vill ha, först blev jag stolt, men efteråt blev jag fundersam, ger jag verkligen ett sådant intryck som egentligen inte är jag?, verkar jag så orädd och säker, fast jag själv tycker att jag hela tiden är det motsatta.

när skaffade jag den där fasaden? var det bara just idag eller är det någt som har blivit senaste tiden, har jag byggt upp något som inte är den verkliga jag?

är jag övermodig? har jag för stora förhoppningar? för stora mål? vad är det som får mig att verka så orädd och framåt, fast egentligen den enda drivkraften jag har kommer ifrån min flykt, min flykt från mig själv.

känns som att tankarna rätt ofta snurrar,

hon frågade mig vad jag har för någon strategi, hur jag gör för att hantera mina upp och nedgångar, om jag har en plan som jag kan ta till efter operationen,

jag svarade att jag skriver,

jag skriver för allt vad jag är värd för det är enda sättet för mig att hantera allt, mitt sätt att kunna analysera, tänka igenom och inte totalt förlamas av känslor,

jag kan bli metodisk, analytisk och lugn av att skriva, här och nu.

det är min strategi, det är den enda jag vet nu men den är otroligt nog även nästan det enda som behövs,

efter skriverierna så är det Jens som hjälper, han ser saker på ett helt annat sätt än mig och han läser mig som ingen annan någonsin har kunnat.

Så jag har en bra strategi, iaf just nu, jag vill leva, verkligen leva, inte bara andas och existera, utan LEVA, uppskatta livet, allting runt omkring mig, jag vill uppleva så mkt, det är min strategi, att ha drömmar igen, och verklig vilja att kämpa för dom.

just idag blev en sån här konstig dag, men ändå bra, det blev kaos i mina tankegångar, men kanske ett bra kaos,  nu vet jag verkligen att jag måste genomföra det jag fick reda på häromdan, att jag måste ta itu med det, idag var bara en bekräftelse på det.

så imorgon vänder jag mig om och ställer mig ansikte mot ansikte med mitt förflutna, sen hur lång tid det kommer att ta det får vi se, det får helt enkelt ta det som behövs.

frågan är bara vars jag ska börja,  en sån här utredning är ingen liten grej att skriva ihop till, vars börjar man när man inte minns något?

dom sa : så långt tillbaka som du endast kan minnas, men från när minns jag? när jag var 13,14? annars är det bara små glimtar, inget konkret.

men när jag väl har börjat,då kanske jag kommer att minnas allt igen, som en kran som öppnas.

jag vet inte varför, eller jo det gör jag nog men på ett sätt känns det otroligt tungt bara tanken på vilken enorm grej det är att göra, dock har jag bra kontakter och skyddsnät, min jobbcoach är guld värd och har tänkt hjälpa mig med att få ut alla papper, och ge mig tid till att skriva det här, min historik/bakgrund/problematik.

vars börjar man och vars slutar man?

nu känns det lite som att jag gled ur spår, tappade tråden men det får vara, mina tankar är lite halvfärdiga/splittrade och ofokuserade just nu.

fast jag är trött och nedtyng av allt det där, så är jag ändå upplyft och glad, kuratorn gav mig klartecken för operationen och jag svängde förbi infektion på vägen ut, kollade om mina sista provsvar hade kommit än, vilket dom hade.

jag är nu officiellt friskförklarad! läkaren min och alla sköterskor där är guld värda och ska ha en stor eloge för allt, dom har verkligen varit förstående och medmänskliga, När det har känts som jag har stått ensammast i världen, som att jag har varit äcklig, bannlyst, hatad och värdelös så har dom alltid lyckats få mig att le, att se framåt  och inte gräva ner mig själv, dom har sett och behandlat mig som en människa och gett mig ett värde, eller rättare sagt värdighet, när jag själv inte kunde känna att jag hade det.

Dom accepterade mina felsteg, mina misstag och vände det inte emot mig, eller tryckte ner mig ännu mer utan dom gav mig lite hopp, några skratt och en vänlig blick.

blir jag någonsin miljonär så vet jag vars jag ska donera pengar.

jag vet inte varför, men bara av att tänka på alla som jobbar på den avdelningen så blev jag genast glad och upplyft, dom har nog gett mig mer än vad jag ens själv kan ana.

så jag avslutar nog mina funderingar nu, medans jag ännu ligger på topp.

idag var en betydelsefull dag, på fler än ett sätt.