Välkommen till min blogg

här försöker jag tömma min hjärna, alla tankar som snurrar runt och runt. jag är varken mer eller mindre, bättre eller sämre utan helt enkelt bara Jag.

valet att inte skaffa barn

Publicerad 2013-11-20 13:16:00 i Allmänt,

Jag satt idag och pratade med en vän om det här med barn, hon själv har alltid velat ha barn men har tyvärr fått uppleva flera missfall, vilket är så otroligt tragiskt! Jag önskar verkligen att hon får sin önskan uppfylld och att hon får chansen att vara den underbara mamma som jag vet att hon skulle bli <3

I samma veva som vi pratade om hennes upplevelser och tankar så kom vi även in på mitt beslut om att inte skaffa barn.

För mig har det alltid varit en självklarhet ända sen jag var liten att inte skaffa barn, mamma har berättat att jag alltid har sagt och varit fast besluten att inte skaffa barn, att jag inte har känt att det har varit något för mig. Den övertygelsen finns ännu lika stark och numera överväger jag faktiskt att sterilisera mig.

Jag hade en period efter det att mitt första syskonbarn hade fötts som jag faktiskt ifrågasatte mitt beslut och kände att det ändå kunde vara ganska mysigt med ett barn, jag började också fundera över om det är något essensiellt i en människas liv som jag väljer bort om jag inte skaffar barn. Det var en period med mkt tankar, mkt funderingar och faktiskt ett beslut med min dåvarande sambo att ge det ett försök. Jag tror mkt av det beslutet berodde på att jag visste med fullständig övertygelse att han skulle bli en sån grymt bra pappa, han är verkligen en sån som är född till det och skulle han få barn så vet jag att dom skulle bli hela hans värld. Men jag måste också säga att jag nu är glad att det inte hann bli något barn, efter vi separerade så insåg jag hur mkt jag hade velat göra det för hans skull, självklart ville jag också till en viss del, men jag skulle aldrig ha kunnat ge barnet allt det den behövde. Inte så att jag inte skulle ha älskat den, men mitt hela fokus och person skulle den nog aldrig ha kunnat få, det låter hemskt men det är sant.

Jag insåg när jag var väldigt ung att jag aldrig skulle kunna bli en mamma, inte en sån som jag tycker att barn förtjänar.

Själv är jag alldeles för rastlös, jag älskar rutiner men jag är beroende av min själständighet, Jag har inte "lekt" av mig på långa vägar färdigt än, jag vill flytta runt, resa, starta eget och suga i mig så mkt upplevelser och kunskap som endast är möjligt innan jag dör, och i mina planer så finns det ingen plats för barn, och det kanske får mig att låta som en väldigt självisk människa, men jag ser det mer som att jag helt enkelt inte är född till eller ska vara en mamma. Alla föds vi olika och med olika drömmar och åsikter om vad livet ska handla om, och för mig har det alltid handlat om min personliga utveckling och upplevelser, barn har aldrig funnits på kartan för mig.

Man kan ju inte heller tänka att alla människor på jorden bör skaffa barn, det skulle bli en helt sinnessjuk överbefolkning då, och den vi redan har räcker.

Jag ser det som en positiv grej att jag faktiskt har insett vad för någon sorts människa jag är, vad som är mina styrkor och mina svagheter. När jag har observerat min syster genom livet och hennes resa till man och barn så har jag även insett vilka egenskaper som är livsviktiga för att kunna komma dit.

Min syster är verkligen gjord för att vara mamma och fru, hon är den mest helhjärtade, osjälviska och pedagogiska mamma jag någonsin har stött på, och det säger jag inte bara för att hon är min syster. Självklart är hon inte perfekt, det är ingen. Men jag är så sinnessjukt imponerad och stolt över hon, för att det krävs en alldeles speciell person för att kunna skaffa barn och verkligen ge dom all tid och kärlek som dom förtjänar utan att någonsin beklaga sig, ångra sig eller göra det med en suck, för syrran är det en sån självklarhet, det faller sig så naturligt att det är barnen det ska handla om, inte så att hon glömmer bort sig själv eller sin man, definitivt inte. Men hon prioriterar som jag verkligen tycker att man ska. Hon stannar hellre hemma med familjen och har myskväll än far ut med kompisarna och drar en krogrunda eller propsar på att få vara barnfri hela tiden för att kunna få andas. Hon är en sån mamma som gör det hon vill göra men även ser till att anpassa det så att hela familjen kan vara med varandra samtidigt och göra det tillsammans.

Själv vet jag inte om jag skulle kunna göra så pass bra ifrån mig, jag har ingen aning om hur jag skulle bete mig eller fungera, jag hoppas självklart att jag skulle ha blivit en lika bra mamma, men jag är också så pass realistisk så att jag inser att risken är ganska stor att det inte skulle bli så.

Jag har en sån stark övertygelse om vad barn bör få uppleva när dom växer upp och hur deras miljö ska vara, att dom alltid ska känna sig älskade och få växa upp i en trygg miljö utan kaos, en miljö där dom kan utvecklas i lugn och ro och få vara barn, utan att introduceras i vuxenvärlden alldeles för tidigt. I och med att jag har den tron, och det kravet, så vet jag också att jag oavsett det inte kan garantera att kunna ge det, för jag är den jag är, jag är av naturen ganska vild av mig, även om jag definitivt inte är det på samma sätt eller samma utsträckning längre, men som jag tidigare beskrev, så har jag alldeles för mkt i mig som också gör risken stor för att eventuella barn skulle få en ganska ombytlig barndom, och det vill jag definitivt inte.

Trygghet och kärlek är nyckelorden.

Mkt av mitt beslut baseras också på mina egna upplevelser, jag vet vad det kan göra med barn om föräldrarna inte har varit redo eller velat ha barn. Allt för många i min vänskapskrets genom åren har berättat om sina upplevelser och vad det har gjort med dom, jag själv har mina privata upplevelser om vissa svårigheter som kan uppstå om man skaffar barn utan att riktigt ha insett vad det innebär eller varit kapabel att till fullo kunna hantera det.

Det kanske verkar som att rädsla är en stor del i mitt beslut, och det stämmer nog. Jag är livrädd för att inte kunna ge det som jag själv anser är en självklarhet när det kommer till barn. Och rädslan grundar sig i det jag vet om mig själv, ibland räcker det inte med en önskan om att kunna göra det som är rätt utan ibland måste man faktiskt helt enkelt inse fakta och ta det för vad det är, att man kanske helt enkelt inte är kapabel till det. Ett liv, ett barn, är ingenting att ta lätt på, och det är definitivt inte något man ska våga chansa med att man "kanske" kan ge den det den behöver, eller att man "kanske" är redo, eller "kanske" fixar det. Eftersom jag inte med 110% procents övertygelse känner att jag kan och har en stark möjlighet till att ge ett barn allt det den behöver, så kan jag inte tillåta mig själv att skaffa ett, att riskera dens mående och liv för att jag kanske har tur och faktiskt eventuellt lyckas bli en bra mamma som ger barnet en helt fantastisk barndom.

Det är alldeles för stora risker för att det ens ska kunna övervägas.

Jag vet inte, men för mig känns det rätt och som ett moget beslut att inte skaffa barn med tanke på den jag är. Jag har alltid haft svårt att acceptera att vissa människor skaffar barn som dom byter underkläder, utan att tänka på vad som krävs, och vad ett barn förtjänar och vad det innebär. Det där oansvariga tänket som är helt sinnessjukt.

Iofs så kanske jag är för hård i mitt tänk runt barn, men för mig är det en sån jäkla självklarhet hur ett barn ska ha det, och vad den inte ska behöva uppleva eller känna.

Så nej, jag vill inte ha barn och jag känner mig trygg i det beslutet, för mig är det verkligen det rätta och jag ser hellre fram emot att få se syskonbarnen växa upp och vara moster och kanske i framtiden även faster.

och med det sagt så tar jag nog och avrundar det här inlägget, massor med kärlek till er alla <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kaffo

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela