operation och tillbakablickar på livet
Det var ett tag sen jag sist skrev något här nu, anledningen till det är att jag har gjort min bukplastik, man har inte varit sådär sjukt intresserad av att sitta med en laptop i knäet då B-)
Operationen gick iaf fruktansvärt bra, bättre än förväntat. Kirurgen var nöjd och sa att jag tydligen kommer att få ett helt rakt ärr och att hon inte behövde sy ihop musklerna, jag har tydligen en sjukt stabil bukvägg. Naveln blev tydligen en liten navel för hon gillar att göra små navlar, jag kan säga så här mkt. I onsdags när jag var och tog stygnen så blev jag helt lyrisk, det här är första gången på massor med år som jag har en navel som inte ser ut som en ledsen smiley. Det är dom små sakerna här i livet som gör mig lycklig B-)
Så nu sitter jag med en gördel som jag ska använda i tre månader för att få bästa resultatet, den är lite frustrerande ibland men klart hanterbar. Bilder kommer väl senare.
När jag satt på bussen till Sunderbyn så började jag tänka på min vikthistoria, hur allt blev som det blev, och det som fortfarande är aktuellt för mig och framförallt hur min framtid kommer att se ut.
Min största skräck är att komma upp i vikten som fängslade mig igen, skulle det ske så har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle ta mig till.
När jag var liten så var jag normalviktig, mamma och pappa hade fullt sjå med att försöka få i mig lite mat mellan varven, jag hade en tendens att flänga runt väldigt mkt. Men sen hände något, Samma år som jag skulle fylla 6 så flyttade vi till en by som heter Abborrträsk, jag vet inte om det var flytten eller mobbingen men jag började helt plötsligt gå upp i vikt, mamma och pappa gjorde det dom trodde var det rätta, att försöka kontrollera matintaget. Min syster och bror hade också problem med maten, dom blev också mobbade och var lika eller kanske mer olyckliga än jag.
Jag växte upp med att man åt frukost lunch och middag, inget annat förutom om man inte var bortbjuden eller om det var lördag kväll, då brukade vi få godis eller chips. Ibland kunde mamma och pappa dock lyxa till det med att ta in en älgfile´eller ribs och steka som kvällsfika, jag minns även med glädje dom gånger mamma hade köpt hem färska champinjoner som hon stuvade och la på hårdbrödsmackor. Maten för mig blev en komplicerad sak, med rädsla och skam, jag var rädd för att bli påkommen, jag var rädd för att ta extra när någon såg för jag visste att det skulle kommenteras och jag var livrädd för att dom på skolan skulle kommentera min vikt. Köttbullen var ett konstant inslag i tillvaron, andra tillmälen också, och det nötte ner mig. För några år sen for jag och syrran hem till våra föräldrar för att rensa ut lite gammalt material från när vi gick i skolan i Abborrträsk och där hittade jag dagböcker som hade skrivits i dom där små anteckningsböckerna som man fick i skolan förr. Varje sida handlade om att jag ville dö, att jag inte trivdes i skolan, att jag ville flytta och att jag hatade mig själv. Allt brast för mig när jag läste det, jag eldade upp böckerna och hoppades på något sätt att det skulle läka såren inom mig men dom är fortfarande färska, jag jobbar ständigt med att glömma, eller ja, kanske inte glömma utan mer bearbeta, men känslan av maktlösheten och hatet över att en människa som är 8 år ska behöva känna så eldar på mig och jag kan inte släppa, inte än. Men tids nog så kommer jag nog över det, och kan vända det till något positivt. Fast det tro jag nog att jag redan har gjort, allt det som jag har upplevt har gjort mig till den människan jag är idag, och idag är jag stolt över mig själv och jag är stark. Jag tror mobbingen har gjort så att jag har fått en grej som många saknar, en empati och förståelse för folks olikheter, ett synsätt som gör så att jag kan hantera alla, oavsett vad om jag måste och vill. Det finns alltid något hos alla som gör så att dom är fina människor, oavsett vad som överskuggar deras liv eller beteende.Jag kan sätta mig in i deras situationer och liv, åtminstone till en viss del, och det gör att jag förstår och utifrån det kan acceptera hur människor är och varför.
Vilket fall som, jag vet inte när det började men någon gång i lågstadiet så började mina skamkänslor ta över totalt, jag brukade smygköpa godis så att inte mamma och pappa skulle få reda på det och hetsäta, jag kunde få sån ångest över mitt utseende och äcklas så att jag tillslut började jag spy när det blev för mkt. Jag vet inte vars jag fick idén ifrån men jag upptäckte att det då kändes bättre, jag har många minnesglimtar från när jag står i skogen och stoppar fingrarna i halsen medans tårarna rinner, hur jag paniskt försökte få upp det som jag trodde var roten till allt det onda.
Allt eftersom åren gick så viktpendlade jag rätt bra, ångesten fanns där hela tiden och jag var olycklig, sommaren var nog den bästa tiden. Det var då jag levde upp och kunde slippa åtminstone lite av all rädsla, då arbetade jag hemma, hjälpte till med djuren, skogen, gården och slåttern, som dock inte var min favoritsysselsättning men det var mkt skratt den tiden, mkt tid med mormor, morfar, mamma och pappa, arbetet svetsade samman oss. Även om min barndom var hård, och jag många gånger hatade den. så fanns det ändå en grundkänsla av samhörighet och kärlek inom familjen, vi drog inte alltid jämnt, långt därifrån men vi fanns där för varandra.
Jag blev konstant rädd för allt när jag var liten, skogen var min tillflyktsort. Där kunde jag drömma mig bort, sköta om min bäck som jag älskade och plocka stenar som jag samlade på, plocka ihop gamla rostiga burkar, äta blåbär och stirra i evigheter på vattnet i sjön.
Människor började skrämma mig efter det att vi flyttade, innan var jag framåt och hälsade på allt och alla, lekte med alla jag kunde hitta och var totalt orädd. Men det förändrades, säkert av många anledningar, tillslut så blev jag rädd för att träffa människor själv, jag fick en vän i abborrträsk som blev min pelare, som jag alltid gömde mig bakom när det blev andra människor inblandade, som jag såg upp till och som blev min lärare när det kom till hur man fungerar bland jämnåriga och äldre. Hon är fortfarande en bra vän till mig och det har hänt några gånger att vi har skrattat åt allt jäkelskap som vi hittade på, vi var två outsiders som hann vara med om många extrema och galna grejer.
När jag kom upp i tonåren så eskalerade mina tankar runt mat och vikt, jag fortsatte att äta och spy men när jag kom upp i tonåren så blev det svårare. Jag var livrädd för att någon skulle märka något, jag gjorde det aldrig då det fanns folk i närheten, vilket dock ledde till att jag fick problem med fruktansvärt starka ångestkänslor. Livet i övrigt var kaotiskt, inte att förglömma alla hormoner som stormade. Men det här att jag inte hade någon kontroll längre, för jag fixade inte att sluta äta, jag var tvungen att spy för att kunna kontrollera, och det blev mer sällan jag kunde göra det utan att riskera upptäckt, oftast gjorde jag det bara hemma men iom att jag började skola i Arvidsjaur så fick jag också en bästa kompis som jag hängde med dygnet runt, vi var med folk och härjade, sov över hos varandra konstant och var allmänt stökiga tonåring, det som jag hade använt för att kontrollera min vikt och mående blev svårare och svårare att utöva. Det dök upp nya problem i min tillvaro och tillslut blev allt för mkt.
Helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta hemma med en av mina stenar, den var ganska avlång och hade tre vassa sidor, som att det var en stor flisa som hade slagits loss från något större. Jag satte den mot handleden och började dra den fram och tillbaka, trycka hårdare och hårdare tills huden började skavas bort och allt eftersom så kom blodet och jag kände hur fibrerna i huden gick sönder, och då! då började äntligen ångesten att lätta. Jag fokuserade så mkt på att skada mig själv, att känna fysisk smärta att jag slutade känna ångesten som hela tiden annars stormade och tryckte i mig.
Efter det var jag fast på att skada mig själv, tillfoga mig smärta på dom sätt jag kunde, med säkerhetsnålar, knivar, slagsmål, you name it.
Mitt problem med vikten och maten fortsatte ändå, men ångesten gick att kontrollera på ett helt annat sätt, jag fortsatte att spy när jag kände mig som mest äcklig, när jag kände att jag hade ätit alldeles för mkt, då var det verkligen det enda som kunde hjälpa för just dom ångestkänslorna, men annars så skar jag mig för allt vad jag var värd.
Jag känner att det finns sjukt mkt kvar av den här historien att berätta, men det får bli nästa gång. Jag trodde inte att det skulle röra upp så mkt känslor inom mig som det nu har gjort så jag behöver ta en paus, smälta alla minnen som dök upp. Det är det här jag älskar med att blogga, skriva av sig allt som dyker upp. Jag får perspektiv på saker och en möjlighet att analysera som jag annars inte får.
Det blir lättare att förstå, att komma till ro och inse hur händelser i mitt liv har hört ihop med varandra. Det är något jag aldrig lyckas med när jag bara tänker, för då går det för snabbt och jag tappar tråden konstant och tankarna virvlar vidare till andra minnen, andra perioder, andra människor utan att jag lyckas hålla fast vid något. Förutom om jag tar min medicin, men det har jag inte hunnit göra än vilket kanske märks ;)
Men men, ha det så bra alla och älska er själva för den ni är, både det bra och det dåliga, för annars skulle inte du vara just du.
kram! <3
Operationen gick iaf fruktansvärt bra, bättre än förväntat. Kirurgen var nöjd och sa att jag tydligen kommer att få ett helt rakt ärr och att hon inte behövde sy ihop musklerna, jag har tydligen en sjukt stabil bukvägg. Naveln blev tydligen en liten navel för hon gillar att göra små navlar, jag kan säga så här mkt. I onsdags när jag var och tog stygnen så blev jag helt lyrisk, det här är första gången på massor med år som jag har en navel som inte ser ut som en ledsen smiley. Det är dom små sakerna här i livet som gör mig lycklig B-)
Så nu sitter jag med en gördel som jag ska använda i tre månader för att få bästa resultatet, den är lite frustrerande ibland men klart hanterbar. Bilder kommer väl senare.
När jag satt på bussen till Sunderbyn så började jag tänka på min vikthistoria, hur allt blev som det blev, och det som fortfarande är aktuellt för mig och framförallt hur min framtid kommer att se ut.
Min största skräck är att komma upp i vikten som fängslade mig igen, skulle det ske så har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle ta mig till.
När jag var liten så var jag normalviktig, mamma och pappa hade fullt sjå med att försöka få i mig lite mat mellan varven, jag hade en tendens att flänga runt väldigt mkt. Men sen hände något, Samma år som jag skulle fylla 6 så flyttade vi till en by som heter Abborrträsk, jag vet inte om det var flytten eller mobbingen men jag började helt plötsligt gå upp i vikt, mamma och pappa gjorde det dom trodde var det rätta, att försöka kontrollera matintaget. Min syster och bror hade också problem med maten, dom blev också mobbade och var lika eller kanske mer olyckliga än jag.
Jag växte upp med att man åt frukost lunch och middag, inget annat förutom om man inte var bortbjuden eller om det var lördag kväll, då brukade vi få godis eller chips. Ibland kunde mamma och pappa dock lyxa till det med att ta in en älgfile´eller ribs och steka som kvällsfika, jag minns även med glädje dom gånger mamma hade köpt hem färska champinjoner som hon stuvade och la på hårdbrödsmackor. Maten för mig blev en komplicerad sak, med rädsla och skam, jag var rädd för att bli påkommen, jag var rädd för att ta extra när någon såg för jag visste att det skulle kommenteras och jag var livrädd för att dom på skolan skulle kommentera min vikt. Köttbullen var ett konstant inslag i tillvaron, andra tillmälen också, och det nötte ner mig. För några år sen for jag och syrran hem till våra föräldrar för att rensa ut lite gammalt material från när vi gick i skolan i Abborrträsk och där hittade jag dagböcker som hade skrivits i dom där små anteckningsböckerna som man fick i skolan förr. Varje sida handlade om att jag ville dö, att jag inte trivdes i skolan, att jag ville flytta och att jag hatade mig själv. Allt brast för mig när jag läste det, jag eldade upp böckerna och hoppades på något sätt att det skulle läka såren inom mig men dom är fortfarande färska, jag jobbar ständigt med att glömma, eller ja, kanske inte glömma utan mer bearbeta, men känslan av maktlösheten och hatet över att en människa som är 8 år ska behöva känna så eldar på mig och jag kan inte släppa, inte än. Men tids nog så kommer jag nog över det, och kan vända det till något positivt. Fast det tro jag nog att jag redan har gjort, allt det som jag har upplevt har gjort mig till den människan jag är idag, och idag är jag stolt över mig själv och jag är stark. Jag tror mobbingen har gjort så att jag har fått en grej som många saknar, en empati och förståelse för folks olikheter, ett synsätt som gör så att jag kan hantera alla, oavsett vad om jag måste och vill. Det finns alltid något hos alla som gör så att dom är fina människor, oavsett vad som överskuggar deras liv eller beteende.Jag kan sätta mig in i deras situationer och liv, åtminstone till en viss del, och det gör att jag förstår och utifrån det kan acceptera hur människor är och varför.
Vilket fall som, jag vet inte när det började men någon gång i lågstadiet så började mina skamkänslor ta över totalt, jag brukade smygköpa godis så att inte mamma och pappa skulle få reda på det och hetsäta, jag kunde få sån ångest över mitt utseende och äcklas så att jag tillslut började jag spy när det blev för mkt. Jag vet inte vars jag fick idén ifrån men jag upptäckte att det då kändes bättre, jag har många minnesglimtar från när jag står i skogen och stoppar fingrarna i halsen medans tårarna rinner, hur jag paniskt försökte få upp det som jag trodde var roten till allt det onda.
Allt eftersom åren gick så viktpendlade jag rätt bra, ångesten fanns där hela tiden och jag var olycklig, sommaren var nog den bästa tiden. Det var då jag levde upp och kunde slippa åtminstone lite av all rädsla, då arbetade jag hemma, hjälpte till med djuren, skogen, gården och slåttern, som dock inte var min favoritsysselsättning men det var mkt skratt den tiden, mkt tid med mormor, morfar, mamma och pappa, arbetet svetsade samman oss. Även om min barndom var hård, och jag många gånger hatade den. så fanns det ändå en grundkänsla av samhörighet och kärlek inom familjen, vi drog inte alltid jämnt, långt därifrån men vi fanns där för varandra.
Jag blev konstant rädd för allt när jag var liten, skogen var min tillflyktsort. Där kunde jag drömma mig bort, sköta om min bäck som jag älskade och plocka stenar som jag samlade på, plocka ihop gamla rostiga burkar, äta blåbär och stirra i evigheter på vattnet i sjön.
Människor började skrämma mig efter det att vi flyttade, innan var jag framåt och hälsade på allt och alla, lekte med alla jag kunde hitta och var totalt orädd. Men det förändrades, säkert av många anledningar, tillslut så blev jag rädd för att träffa människor själv, jag fick en vän i abborrträsk som blev min pelare, som jag alltid gömde mig bakom när det blev andra människor inblandade, som jag såg upp till och som blev min lärare när det kom till hur man fungerar bland jämnåriga och äldre. Hon är fortfarande en bra vän till mig och det har hänt några gånger att vi har skrattat åt allt jäkelskap som vi hittade på, vi var två outsiders som hann vara med om många extrema och galna grejer.
När jag kom upp i tonåren så eskalerade mina tankar runt mat och vikt, jag fortsatte att äta och spy men när jag kom upp i tonåren så blev det svårare. Jag var livrädd för att någon skulle märka något, jag gjorde det aldrig då det fanns folk i närheten, vilket dock ledde till att jag fick problem med fruktansvärt starka ångestkänslor. Livet i övrigt var kaotiskt, inte att förglömma alla hormoner som stormade. Men det här att jag inte hade någon kontroll längre, för jag fixade inte att sluta äta, jag var tvungen att spy för att kunna kontrollera, och det blev mer sällan jag kunde göra det utan att riskera upptäckt, oftast gjorde jag det bara hemma men iom att jag började skola i Arvidsjaur så fick jag också en bästa kompis som jag hängde med dygnet runt, vi var med folk och härjade, sov över hos varandra konstant och var allmänt stökiga tonåring, det som jag hade använt för att kontrollera min vikt och mående blev svårare och svårare att utöva. Det dök upp nya problem i min tillvaro och tillslut blev allt för mkt.
Helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta hemma med en av mina stenar, den var ganska avlång och hade tre vassa sidor, som att det var en stor flisa som hade slagits loss från något större. Jag satte den mot handleden och började dra den fram och tillbaka, trycka hårdare och hårdare tills huden började skavas bort och allt eftersom så kom blodet och jag kände hur fibrerna i huden gick sönder, och då! då började äntligen ångesten att lätta. Jag fokuserade så mkt på att skada mig själv, att känna fysisk smärta att jag slutade känna ångesten som hela tiden annars stormade och tryckte i mig.
Efter det var jag fast på att skada mig själv, tillfoga mig smärta på dom sätt jag kunde, med säkerhetsnålar, knivar, slagsmål, you name it.
Mitt problem med vikten och maten fortsatte ändå, men ångesten gick att kontrollera på ett helt annat sätt, jag fortsatte att spy när jag kände mig som mest äcklig, när jag kände att jag hade ätit alldeles för mkt, då var det verkligen det enda som kunde hjälpa för just dom ångestkänslorna, men annars så skar jag mig för allt vad jag var värd.
Jag känner att det finns sjukt mkt kvar av den här historien att berätta, men det får bli nästa gång. Jag trodde inte att det skulle röra upp så mkt känslor inom mig som det nu har gjort så jag behöver ta en paus, smälta alla minnen som dök upp. Det är det här jag älskar med att blogga, skriva av sig allt som dyker upp. Jag får perspektiv på saker och en möjlighet att analysera som jag annars inte får.
Det blir lättare att förstå, att komma till ro och inse hur händelser i mitt liv har hört ihop med varandra. Det är något jag aldrig lyckas med när jag bara tänker, för då går det för snabbt och jag tappar tråden konstant och tankarna virvlar vidare till andra minnen, andra perioder, andra människor utan att jag lyckas hålla fast vid något. Förutom om jag tar min medicin, men det har jag inte hunnit göra än vilket kanske märks ;)
Men men, ha det så bra alla och älska er själva för den ni är, både det bra och det dåliga, för annars skulle inte du vara just du.
kram! <3
