Tystnad
Ibland känns det bara som att hjärnan är totalt blank, på riktigt. Vissa dagar går den på högvarv och jag bränner idéer och tankar på rullande band , och andra är den bara blank, totalt innehållslös. Det är som att jag tänker men ändå inte. Lite som att jag har gjort slut på alla depåer och hjärnan behöver tid till att återhämta sig.
Ungefär som när man har drogat allt för många dagar i sträck och tillslut är det enda som finns kvar en nojja som kryper sig på och tystnad.
Men numera slipper jag ju iaf nojjan, det är ännu en positiv grej med att vara drogfri. Men tystnaden infinner sig dock lite då och då.
Vid såna tillfällen har frågan "hur mår du" ? "är något fel"? ett ständigt inslag, Och jag får alltid svara nej. det är inget fel bara för att jag är tyst. Jag mår ändå bra och är på gott humör.
Ibland blir jag tyvärr irriterad när folk frågar det, för jag tycker att det blir lite tjatigt. Som att jag inte bara får vara, utan tydligen måste prestera med tal och liv konstant. Men irritationen brukar gå över lika fort, för jag vet varför folk frågar. Det är enbart för att dom bryr sig, och dom som känner mig vet ju att jag alltid brukar kunna hålla låda. Så jag förstår faktiskt att folk tycker det är konstigt när jag en dag bara är tyst. Det skulle säkert kunna göra mig lika orolig om det var någon annan det gällde.
Sen finns det väl egentligen lite fog för oron, jag har tidigare inte själv förstått sammanhanget som det ibland kan innebära när det kommer till mig. Utan det var faktiskt mitt ex som påpekade det för många år sen. Han kunde märka på mig när jag var nära ett återfall. Tydligen blev jag tyst tiden innan, mer inåt. En gång så tittade han mig i ögonen och frågade om jag var på väg tillbaka till drogerna. Jag blev helt ställd och fattade nada, undrade varför han trodde det. Men när vi väl började prata om det så insåg jag att han hade rätt. Samma sak när jag väl tog återfallet, han blev inte förvånad utan hade mer anat det och känt sig maktlös tiden innan. Han hade sett det men inte kunnat göra något. Tillslut kom vi till punkten där han sa till så fort han såg det på mig, för jag kunde aldrig märka det själv.
Så är det väl till en viss del nu också, jag blir oftast totalt överrumplad när jag kommer på mig själv med att få ett sånt där obeskrivligt sug, ett sånt som gör så att jag nästan är redo till att kasta in handduken totalt. Men jag blir även bättre och bättre på att hantera dom stunderna, så även om det hade varit smidigt om jag själv kunde tyda signalerna innan så går inte min drogfria tillvaro under när megasuget väl kommer.
Dock kan jag väl säga att idag är nog min tystnad faktiskt bara tystnad, utan anledningar, utan fara och utan drogsug, ibland känner jag bara för att vara, ibland vill min kropp, min hjärna bara vara utan att behöva förklara varför. Ibland är det bara så helt enkelt. Tror det blir mer ofta när jag har haft intensiva dagar dessutom, lite som att jag blir bränd för att jag är så speedy i en dag eller två, sen måste jag återhämta mig.
Det är ungefär som att tystnaden ger mig det sista jag behöver för att verkligen vara tillfreds i tillvaron, en stund till att andas och le, mysa i mig själv och bara iaktta omgivningen, istället för att hela tiden vara mitt i den,pratandes,skrattandes,springandes utan att egentligen varken se eller höra.
Tystnad behöver inte alltid vara av ondo, ibland kan den faktiskt vara läkande, i alla fall för mig.
Kärlek <3
Ungefär som när man har drogat allt för många dagar i sträck och tillslut är det enda som finns kvar en nojja som kryper sig på och tystnad.
Men numera slipper jag ju iaf nojjan, det är ännu en positiv grej med att vara drogfri. Men tystnaden infinner sig dock lite då och då.
Vid såna tillfällen har frågan "hur mår du" ? "är något fel"? ett ständigt inslag, Och jag får alltid svara nej. det är inget fel bara för att jag är tyst. Jag mår ändå bra och är på gott humör.
Ibland blir jag tyvärr irriterad när folk frågar det, för jag tycker att det blir lite tjatigt. Som att jag inte bara får vara, utan tydligen måste prestera med tal och liv konstant. Men irritationen brukar gå över lika fort, för jag vet varför folk frågar. Det är enbart för att dom bryr sig, och dom som känner mig vet ju att jag alltid brukar kunna hålla låda. Så jag förstår faktiskt att folk tycker det är konstigt när jag en dag bara är tyst. Det skulle säkert kunna göra mig lika orolig om det var någon annan det gällde.
Sen finns det väl egentligen lite fog för oron, jag har tidigare inte själv förstått sammanhanget som det ibland kan innebära när det kommer till mig. Utan det var faktiskt mitt ex som påpekade det för många år sen. Han kunde märka på mig när jag var nära ett återfall. Tydligen blev jag tyst tiden innan, mer inåt. En gång så tittade han mig i ögonen och frågade om jag var på väg tillbaka till drogerna. Jag blev helt ställd och fattade nada, undrade varför han trodde det. Men när vi väl började prata om det så insåg jag att han hade rätt. Samma sak när jag väl tog återfallet, han blev inte förvånad utan hade mer anat det och känt sig maktlös tiden innan. Han hade sett det men inte kunnat göra något. Tillslut kom vi till punkten där han sa till så fort han såg det på mig, för jag kunde aldrig märka det själv.
Så är det väl till en viss del nu också, jag blir oftast totalt överrumplad när jag kommer på mig själv med att få ett sånt där obeskrivligt sug, ett sånt som gör så att jag nästan är redo till att kasta in handduken totalt. Men jag blir även bättre och bättre på att hantera dom stunderna, så även om det hade varit smidigt om jag själv kunde tyda signalerna innan så går inte min drogfria tillvaro under när megasuget väl kommer.
Dock kan jag väl säga att idag är nog min tystnad faktiskt bara tystnad, utan anledningar, utan fara och utan drogsug, ibland känner jag bara för att vara, ibland vill min kropp, min hjärna bara vara utan att behöva förklara varför. Ibland är det bara så helt enkelt. Tror det blir mer ofta när jag har haft intensiva dagar dessutom, lite som att jag blir bränd för att jag är så speedy i en dag eller två, sen måste jag återhämta mig.
Det är ungefär som att tystnaden ger mig det sista jag behöver för att verkligen vara tillfreds i tillvaron, en stund till att andas och le, mysa i mig själv och bara iaktta omgivningen, istället för att hela tiden vara mitt i den,pratandes,skrattandes,springandes utan att egentligen varken se eller höra.
Tystnad behöver inte alltid vara av ondo, ibland kan den faktiskt vara läkande, i alla fall för mig.
Kärlek <3
