Välkommen till min blogg

Jag fattar helt ärligt inte vars det kommer ifrån,första vändan var jag helt förbryllad,min hud gjorde helt plötsligt bara en helomvändning en dag och började svida och rent av bränna och hetta så pass mkt av minsta beröring så att det ibland kändes som att det rent utav var en riktigt eldslåga som brände sönder huden på mig,sen var det stunder då det mer kändes som att jag hade bränt mig riktigt,riktigt miss piggy - style med stramande och extremt osmidig hud med rejäl sveda om minsta lilla söm låg och skavde eller om något med ens lite tyngd vilade på huden. Jag kan säga att jag var grymt lättad när det tillslut försvann och jag nästan hann glömma bort upplevelsen, tills det blev så en andra gång och nu en tredje.Det är som att det blir värre och värre för varje gång och mer och mer läggs till listan av frågetecken. 

 

För ett tag sen hamnade jag i en rejäl svacka med mkt förvirring och vilsenhet, mkt uppgivenhet och panikångest över insikten att jag aldrig kommer att hinna i mål i tid .Jag har totalt låtit målet försvinna ur sikte och låtit det tillslut försvinna långt bakom en kulle medans jag själv har bromsat in och lurat mig själ till att sakta in, plocka in allt och alla som jag ar stött på längs kanten på vägen och ställt dom framför mig och fokuserat på dom så jag har sluppit se hur min guide till målet har blivit mer och mer diffus allt eftersom avståndet har blivit större. hur det för varje dag som jag har suttit där med matteboken framför mig har kommit längre och längre bort , hur det för varje liten bokstav och siffra i varje tal har förminskats i takt med att avståndet har ökat i takt med att jag allt eftersom har bromsat in mer och mer tills jag tillslut bara en dag upptäcker att jag helt har stannat upp och att allt är stilla och vägen framför mig är helt tom och jag står där och känner mig lite ställd över att det var så  pass enkelt, att det inte krävdes mer än att helt enkelt bara sakta bromsa in för att tillsut släppa helt.jag har ingen tankeverksamhet med något som helst mål just ,ingen tanke av vikt eller strategi eller ens betydelse existerar utan jag konstaterar bara att nu är jag där,nu har jag gett upp . Men det känns inte så katastrofalt som ni säkert tycker att det ska göra,jag ser det som något som var nödvändigt,även om jag är utan mål för tillfället och känner mig som ett blankt papper så ser jag det som en början till något nytt.något som kan ha stor chans till att faktiskt lyckats och bli något väldigt bra i slutändan.det var nog en nödvändighet hela processen och att jag själv faktiskt har valt det fast jag inte har riktigt velat säga det, eller ens i tanken vågat formulera det i en mening.en mening där jag har tänkt tanken och känt känslan hela vägen och faktiskt visat lite jäkla styrka och mod till att se sanningen för vad den är och varit ärlig till åtminstone mig själv och vad jag vill och känner att jag klarar av och kan bibehåla motivation till något sånär på egen hand

 

så nu är jag fortfarande vilsen, jag vet fortfarande inte vem jag är numera.om det verkligen är så att jag nu är den där hemska omotiverade människan som jag har känt krypa fram under en lång period och förfärats över. Jag känner mig som en egoist sen jag släppte taget om min illusion om styrka och tvånget att ha den för mig själv och andra,jag känner att jag tappar min kontakt och engangemang till människorna runtom mig och kommer ingen nära längre förutom den människa som jag delar min vardag med och som jag på många sätt känner att jag vågar vara mer öppen gentemot och att jag börjar i små steg att släppa in åtminstone en människa än så länge till det som jag inte har vågat låta någon komma ens i närheten av tidigare av rädsla för att dom  i sådana fall tillslut ska slå sönder det och rasera det enda som jag har lyckats behålla och haft som kvar oskatt.Det är så mkt lättare att leva tillsammans nu när jag har tagit bort masken som bara har varit falsk och en distraktion.men utöver det så kan jag inte längre finnas där och engagera mig i alla som jag förut har försökt göra.så jag flyr,och jag blir en egoist och jag tänker på och analyserar enbart mig själv numera.

 

Och jag sitter fast i en svacka som jag inte är redo att komma ur än,som jag måste processa klart för att sätta ihop mig igen nu  när mina prioriteringar så gravt har förändrats till varandras nästan exakta motsatser och det verkar ta ett tag innan jag har accepterat mig själv,och förlåtit mig för dom val och förändringar som jag har gjort.jag känner mig fortfarande som en hemsk människa, och jag har svårt att sluta slå på mig själv för att jag nu väljer att hålla mig lite mer avsides medans jag listar ut hur jag nu gör för att hålla en balans som funkar för mig och det jag måste göra. men först måste alla berg och dalar lugna ner sig någon gång , jag kommer att jubla av lättnad den dagen jag helt plötsligt slipper sitt och tokböla eller helt plötsligt skrika mitt svar på en helt oskyldig fråga.men jag tror att den börjar närma sig, nu när jag väl har börjat ge efter på mitt gamla sätt och tänk och faktiskt börjat pröva en helt ny väg och nya förhållningssätt gentemot andra och mig själv.så jag gör väl framsteg iaf, åtminstone fram tills det här med huden kom som en käftsmäll för några dagar sen..

 

just nu gör det faktiskt som mest ont om jag går på toa eller om jag ska ta en dusch, för den delen.tryck mot naken och oskyddad hud, den smärtan den känns kan jag säga B-), bomullskläder fungerar rätt bra, men alla sömmar på kläderna känns till och från som att det borde bildas sår av dom, fast det inte ens syns ett litet märke eller rodnad när man kollar där .mina händer och fötter har börjat göra mer och mer ont och i handflatorna och under fotsulorna bränner det som mer i. men det är ju faktiskt inte ohanterbart iaf.det låter nog extremt mkt värre än vad det är och jag försöker tränga bort det och inte känna efter så mkt, för jag vet ju sen tidigare att det som tur är inte varar längre än nån dag. sen igår kväll så har lederna i händerna börjat göra riktigt ont  när jag böjer dom.och mina naglar bränner till då och då. jag har googlat för kung och fosterland men det mer stjälpte än hjälpte,smärtan i huden kan beror på ca en miljard olika grejer så det skulle väl säker ta år att utreda, om jag nu inte skulle lyckas åka på nån av dom som hävdar att det är inbillat och sitter i psyket.så jaq har vägt det fram och tillbaka ikväll och jag tror huden får vänta tills jag är klar med det här, så länge huden håller sig på den här smärtnivån så går  det ju helt klart att vänta med det till ett bättre tillfälle och jag vet ju att det snart helt plötsligt kmmer att ha försvunnit lika plötsligt som det kom :D

 

Alltså! nu när jag satte smileyn bakom den där sista meningen så blev jag sådär tvärglad och flinade till sådär helt från ingenstan, jag tror jag har lyckats med att ventilera bort ganska mkt mer än vad ens jag hade kunnat föreställa mig när jag började skriva B-) sååå! jag ber om ursäkt för alla slarvfel osv som kommer att finnas i det här inlägget  för jag har absolut ingen lust och är alldeles för hungrig för att orka börja om från början med att läsa och korrigera allt och nöta det i nån timma..nä godis,plättar och film  kändes mkt mer lockande måste jag säga :P

 

KRAM!