Per-Sofia-Anders
Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta blogginlägg, hur jag ska få ur mig allt som kaosar runt i skallen just nu, satt just och väntade på att en sak i wow ska bli klar så jag kan logga ut, och kanske-eventuellt kasta mig direkt i säng, om jag inte drar ut på det och idlar som tidigare gånger . MEN! på tal om säng, så har jag faktiskt börjat sova i sängen igen, alltså verkligen I den, inte på överkastet med enbart en filt, eller på soffan, eller inte alls.
Utan nu har jag börjat sova I den...! babysteps..
och! persiennerna är öppna en stund iaf varje dag..och det går, faktiskt..
Jag och Per har skrivit med varandra varje dag sen det i fredags, för nån dag sen återvände han till behandlingshemmet, och ikväll så pratade vi på "riktigt" via telefonen dock, men..
Jag förstår bättre nu, nu kan jag faktiskt säga något om det hela, har fått alla svaren som jag inte hade i fredags, eller nån av dagarna sen dess.
-Att ångra något, hur ofta har jag inte gjort det?? miljontals gånger, ibland så illa så jag har försökt ta livet av mig. Så vem är jag att döma? Insåg ganska direkt att jag faktiskt nog kanske inte skulle ha agerat så mkt annorlunda om rollerna hade varit omvända..
Han ångrar beslutet, -först blev jag rädd,orolig- gruvade mig och undrade över om för mkt hade skadats, - tillit, den där ytterst viktiga grejen i min värld. - och tryggheten....den där jäkla tryggheten..
Att kunna lita på människorna i mitt liv, att dom är varaktiga och inte kommer att göra tvära svängar hit och dit, ena stunden finnas, andra stunden rata/stänga ute eller bara försvinna..
Varför har jag så svårt att hantera förändringar?
meeeen, jag har verkligen varit sjukt tacksam över dom fina vänner jag har i mitt liv dom här dagarna..Nog för att jag visste sen tidigare att jag hade ädelstenar i mitt liv, men nu fattar jag verkligen hur mkt jag faktiskt behöver människor och hur dålig jag är på att kunna vara själv på ett sunt sätt...
och hör och häpna så är faktiskt i princip all tvätt tvättad nu! har bara lite sängkläder kvar.och även det tack vare vänner som hoppade in och bokade/-lånade ut sin tvättstuga och hem åt mig, vänner som har hjälpt mig att frakta det, städa i lägenheten och rensa..
Men det har verkligen krävt mkt blod svett och tårar, speciellt tårar...
Per ska ansöka om permis iaf så får man se om/när han ev får en, ibland går saker bara fel, en massa små saker/händelser/skeenden som dock om dom sker vid helt fel tidpunkt, tillsammans kan skapa ett sånt här kaos. En sån här ångest och sorg, men jag ska väl vara glad att Per inte är någon som är rädd att lyfta såna ämnen ,varken när han har fel eller när han har gjort fel, det var en upptäckt som jag gjorde rätt tidigt i våran relation, som jag faktiskt hajjade till inför och blev ovant överraskad av på ett positivt sätt.
Han kanske verkar hård och envis för omgivningen men det är i princip så långt ifrån sanningen man kan komma, han är ändå en av dom mest mänskliga och mångsidiga karlarna jag har mött i mitt liv och det hårda som han visar utåt finns där av en anledning, av ett nödtvång, inte av ett frivilligt val..
Men men, nog om det, to be continued kan man väl säga..
På måndag kommer iaf Anders tillbaka från sin semester!! som jag har väntat och längtat, OCH! i måndags så kom sofia tillbaka!!
Det gör fortfarande ont, jag känner mig fortfarande inte starkast i världen och jag är ännu en gnutta rädd för omvärlden ( eller kanske mer väldigt rädd för att vara ärlig), men det går då, det går till och med framåt och det känns sjukt skönt måste jag säga, allting händer av en anledning och jag börjar redan kunna ana syftet, eller livets poäng kanske mer, med den senaste händelsen..
Utöver det så är jag så sjukt tacksam över min familj, som jag hela tiden har känt har funnits där, som avvaktande har stått i bakgrunden och väntat och gett mig utrymme men ändå varit närvarande, i tanke och känsla. Som trots min vägran till att besvara telefonsamtal eller ringa upp, enbart genomsina försök har gett hela min värld (av en ettas storlek) känslan av att ändå vara älskad, att jag inte är bortglömd, ratad eller förskjuten av riktigt allt och alla här i världen - övergiven som ett hopplöst fall. Min älskade familj som genom några få enkla sms har gett mig tryggheten och vissheten att dom ändå finns kvar, att jag inte har förlorat allt - att det viktigaste faktiskt ännu existerar i mitt liv, och som en sorts trygg försäkran om att kanske inte riktigt hela världen bara ser ett misslyckande när dom ser på mig, även om jag själv inte kan hjälpa att göra det.....
Utan nu har jag börjat sova I den...! babysteps..
och! persiennerna är öppna en stund iaf varje dag..och det går, faktiskt..
Jag och Per har skrivit med varandra varje dag sen det i fredags, för nån dag sen återvände han till behandlingshemmet, och ikväll så pratade vi på "riktigt" via telefonen dock, men..
Jag förstår bättre nu, nu kan jag faktiskt säga något om det hela, har fått alla svaren som jag inte hade i fredags, eller nån av dagarna sen dess.
-Att ångra något, hur ofta har jag inte gjort det?? miljontals gånger, ibland så illa så jag har försökt ta livet av mig. Så vem är jag att döma? Insåg ganska direkt att jag faktiskt nog kanske inte skulle ha agerat så mkt annorlunda om rollerna hade varit omvända..
Han ångrar beslutet, -först blev jag rädd,orolig- gruvade mig och undrade över om för mkt hade skadats, - tillit, den där ytterst viktiga grejen i min värld. - och tryggheten....den där jäkla tryggheten..
Att kunna lita på människorna i mitt liv, att dom är varaktiga och inte kommer att göra tvära svängar hit och dit, ena stunden finnas, andra stunden rata/stänga ute eller bara försvinna..
Varför har jag så svårt att hantera förändringar?
meeeen, jag har verkligen varit sjukt tacksam över dom fina vänner jag har i mitt liv dom här dagarna..Nog för att jag visste sen tidigare att jag hade ädelstenar i mitt liv, men nu fattar jag verkligen hur mkt jag faktiskt behöver människor och hur dålig jag är på att kunna vara själv på ett sunt sätt...
och hör och häpna så är faktiskt i princip all tvätt tvättad nu! har bara lite sängkläder kvar.och även det tack vare vänner som hoppade in och bokade/-lånade ut sin tvättstuga och hem åt mig, vänner som har hjälpt mig att frakta det, städa i lägenheten och rensa..
Men det har verkligen krävt mkt blod svett och tårar, speciellt tårar...
Per ska ansöka om permis iaf så får man se om/när han ev får en, ibland går saker bara fel, en massa små saker/händelser/skeenden som dock om dom sker vid helt fel tidpunkt, tillsammans kan skapa ett sånt här kaos. En sån här ångest och sorg, men jag ska väl vara glad att Per inte är någon som är rädd att lyfta såna ämnen ,varken när han har fel eller när han har gjort fel, det var en upptäckt som jag gjorde rätt tidigt i våran relation, som jag faktiskt hajjade till inför och blev ovant överraskad av på ett positivt sätt.
Han kanske verkar hård och envis för omgivningen men det är i princip så långt ifrån sanningen man kan komma, han är ändå en av dom mest mänskliga och mångsidiga karlarna jag har mött i mitt liv och det hårda som han visar utåt finns där av en anledning, av ett nödtvång, inte av ett frivilligt val..
Men men, nog om det, to be continued kan man väl säga..
På måndag kommer iaf Anders tillbaka från sin semester!! som jag har väntat och längtat, OCH! i måndags så kom sofia tillbaka!!
Det gör fortfarande ont, jag känner mig fortfarande inte starkast i världen och jag är ännu en gnutta rädd för omvärlden ( eller kanske mer väldigt rädd för att vara ärlig), men det går då, det går till och med framåt och det känns sjukt skönt måste jag säga, allting händer av en anledning och jag börjar redan kunna ana syftet, eller livets poäng kanske mer, med den senaste händelsen..
Utöver det så är jag så sjukt tacksam över min familj, som jag hela tiden har känt har funnits där, som avvaktande har stått i bakgrunden och väntat och gett mig utrymme men ändå varit närvarande, i tanke och känsla. Som trots min vägran till att besvara telefonsamtal eller ringa upp, enbart genomsina försök har gett hela min värld (av en ettas storlek) känslan av att ändå vara älskad, att jag inte är bortglömd, ratad eller förskjuten av riktigt allt och alla här i världen - övergiven som ett hopplöst fall. Min älskade familj som genom några få enkla sms har gett mig tryggheten och vissheten att dom ändå finns kvar, att jag inte har förlorat allt - att det viktigaste faktiskt ännu existerar i mitt liv, och som en sorts trygg försäkran om att kanske inte riktigt hela världen bara ser ett misslyckande när dom ser på mig, även om jag själv inte kan hjälpa att göra det.....
Tänk alla dom där små smsen, som för mig verkligen har varit min räddare gällande all kommunikation och kontakt med omvärlden allt för länge, men nu börjar det kanske vända? jag tror det, jag hoppas det...
Love <3
